Sweet as Sugar

Läste precis ut Sweet av Julie Burchill, uppföljaren till post-Fucking Åmålboken Sugar Rush, som blev en fantastiskt färgfull tv-serie på Channel 4, som dessvärre till min vetskap aldrig visats här. Böckerna torde vara ganska svåröversättliga, för att inte tala om oöversättbara, och jag har läst boken på orginalspråket engelska.

Huvudpersonen i Sugar Rush är Kim, "Kizza", en ganska vanlig, men välpriviligerad flicka, som faller huvudstupa in love med Sugar, Maria Sweet, en "fattig" och farlig tjej, med mer hjärna än vad som är nyttigt för en underpriviligerad flicka i Engelska sydkustens vita pärla Brighton.
Ur Kims synvinkel beskrivs den kaotiska och olyckliga, men passionerade kärlekshistorien mellan de två 15-åringarna från helt olika världar, bara en stadsdel från varandra, och trots att det är Kims historia står Sugar hela tiden i centrum.

Sweet tar vid en tid efter att Sugar Rush slutar. Maria Sweet är nu 17, precis utsläppt från fängelse efter att ha avtjänat ett straff för att ha, med en avslagen flaska, skurit en man som försökt våldta henne. Obruten och fortfarande övertygad om sin egen attraktionskraft och skönhet, har hon börjat inse att för henne finns inte så stora möjligheter att ta sig ifrån Brighton, eller det liv som hon och hennes familj lever i det kommunalt ägda lägenhetsområdet.

Boken är en fullständigt vansinnigt rolig, och tragisk, beskrivning av en vild ungdom. Språket är fyllt av slanguttryck som kan vara svåra att förstå, även för en infödd som inte varit i kontakt med ungdomsspråket i England de senaste åren, men även pepprat med ljuvliga alliterationer och ordvitsar, allusioner till modern kultur och politik, vilket naturligtvis också är till bokens nackdel, då den komma att åldras alltför snabbt.

Böckerna om Maria Sweet borde bli vad Catcher in the Rye blev för den tidens ungdomar, och Sugar är en bra mycket sympatiskare, mer livfull och mer realistisk huvudperson än Holden Caulfield någonsin var. Här finns girl power så explosiv att man nästan blåses av planeten, och även i Sugars mest destruktiva ögonblick finns det en sprängkraft och en possitivism som övertygar läsaren om att hon kommer att fixa det! Läs den!

Ta bladguldet från munnen

Eftersom vi inte checkade in på Stylotel förrän vid midnatt orkade vi inte rusa iväg till The Tower of London på morgonen medan Svärisarna var på Buckingham Palace, så vi åkte en sväng och besökte Foyle's, en av de mest anrika (ock största?) boklådorna i London för att spendera julklappspresentkorten. Vi fick alla en god skörd: Kronprinsen blev lycklig, eftersom han inte bra kunde köpa den missade boken i serien han följer (Cherub, mycket bättre än Strombreaker), utan även den senaste boken i serien. Prinsessan köpte pre-pubertala Meg Cabot-romaner (En prinsessas dagbok) i Ghost Whipspererstil och en manga (vad annars), och Lillprinsen fick sina efterlängtade BeastQuest-böcker. Maken köpte Alexander McCall och jag själv uppföljaren till Sugarrush, Sweet samt Hamlet som manga. Lämnar sällan jobbet hemma. Fast jag gillar ungdomsböcker! Jättemycket!
Sedan drog vi till hotellet för att byta om. Vädret var fantastiskt och vi bestämde oss för att gå genom Hyde Park till The Ritz. Pojkarna travade på i sina blanka finskor, medan vi flickor hade försett oss med en skopåse. När man nu inte gått i höklackat på åratal verkade det lite onödigt att slita ut fötterna innan man ens var tvungen att glida.
Familjen väntade i salongen och två livré-försedda unga män öppnade galant de dubbla glasdörrarna åt oss. Det bara glittrade och glittrade av Edwardiansk inredningsdesign. På borden väntade nötter och andra nibbles tillsammans med små vikta tygservetter att vila fingrarna på. En kypare kom för att ta beställningar på barnens drinkar, medan vi vuxna bara hade att konversera och invänta champagnen.
Jag måste sett ganska Audrey Hepburn ut också, för när kyparen kom med bubblet vände han sig till mig, av alla, i sällskapet och bad mig smaka. Ritz eget märke. Jag trodde bara att han frågade om jag ville ha och begick eftermiddagens andra faux pas (det första var att byta skor offentligt istället för att gå ner på damrummet) genom att smaka av champagnen i stället för värdinnan. Som tur är så tog inte värdinnan det så illa. (Jag hoppas bara inte svägerskan håller det emot mig...)
Svärisarna hade tänkt bordsplacering och jag och svägerskan hamnade på varsin sida tillsällningens huvudperson. De frackförsedda kyparna började med att snärtigt breda ut de massiva linneservetterna i våra knän och ta upp barnens beställningar. När förätten serverades var det en aldeles fantastisk blekrosa laxfilé, på en bädd av consomé och med en liten klick äkta caviar på toppen. Smakerna var alldeles utsökta, likaså det vita vinet som serverades till.
Barnens huvudrätt bars in med nysilver kupor över och vi fick tjata lite på dem att inte kika, medan vår huvudrätt bars fram. Sedan lyfte sex kypare samtidigt av ungarnas silverkupoler som (överaskande nog) innehöll pasta bolognese och hamburgare, medan vi kunde sätta tänderna i en utsökt, rosa lammnacke. Det var så man ville slicka tallriken. Inte så Audrey Hepburnskt kanske...
I vår ända av bordet pratades det om allt och mycket matematik. Kanske framförallt matematisk historia, för det är det Svärfar tänker ägna nästa år åt: Forska på någon gammal matematikers gamla manuskript. Det ska han göra under takåsarna i Paris, dit han hoppas att Svärmor ska göra honom sällskap när hon inte undervisar på Open University. Prinsessan och jag tittade mycket på kristallkronorna och de bladguldsklädda stalagmiterna som följer det enorma rummets höga tak. De edwardianska målningarna och stukaturerna är fantastiska. Prinsessan undrade om det kanske var så här det sett ut på Titanic, men Svärfar trodde att det nog var något modernare, eftersom Titanic inte seglade förrän ungefär 20 år senare än the Ritz öppnade.
Efterrätten för de vuxna var en yoghurtpannacotta med passionsfuktskompott, utökt dekorerad med ett smalt mandelrån, format som en cirkel, stående i glaset. Sedan serverades kaffe med frivoliteter, små bakverk med nötter, bladguld, nougat, choklad och jag vet inte vad. Och Jag kunde som vanligt inte bestämma mig när kyparen kom och frågade vad jag ville ha till kaffet, men han rekomenderade en amaretto, som var alldeles ljuvlig till de små smakbitarna. Jag åt faktiskt bara en, plus att jag åt upp barnens pinjenötter som de plockade från botten av de bladguldsdekorerade, vita små sötsakerna. Jag älskar pinjenötter, det gör inte de.
Småkillarna kunde inte hålla sig medan vi vuxna insöp kaffe och atmosfär utan begav sig ut på äventyr. De satt dock i två timmar innan de avvek för att trycka på hissknappar, krypa under flygeln och överanvända herrtoan. Men de rev inte ner något, välte inget och ingen snubblade på dem, så det var helt ok.
Vi skiljdes från Makens syskon utanför hotellets svängdörrar, där en man i vita hanskar och guldsnören önskade oss tack för besöket och hade sedan följe med Svärisarna till Paddington, där de tog tåget till Oxford och vi traskade tillbaka till hotellet, fullständigt överhängda med intryck.
Efter att ha vilat några timmar gick vi ut en sväng till Dicken's Tavern (London's longest pub) och tog ett par pints med en kollega och fru som var i London. Himla kul det också.

Lite frukost på Tiffany's?

Very Audrey Hepburn, hela grejen liksom....
Vad kan jag säga? Vart ska jag börja?
Maken hade ju planerat resan minutiöst och hade Ryan Air hållit tiderna hade vi haft tid för en jättemysig middag md Svärisarna på Garfunkel's, men flygfan flög en timme sent, och när vi sedan kom till Stanstead hölls vi kvar på planet i 20 minuter, eftersom man lastade på passagerare i planet brevid. Biljettautomaten på perrongen var dock snäll och vi hoppade på Stanstead Express med 20 sekunder tillgodo.
Maken hade smart nog bara bokat tågbiljett till Tottenham Hale, där vi bytte till tunnelbanan och susade in till Victoria. Kvart i sju klev vi in på restaurangen och möttes av en strålande OBE-to-be och svärmor som verkade i mycket god form hon med. De var halvvägs genom sin middag och såg till att vi fick beställa å det snaraste.
Jag har nog aldrig ätit en hamburgare så fort! Dessutom misstolkade jag Chili Cheese Burger och tolkade det som en kryddig ostburgare, men det visade sig vara en god ostburgare med Chili-con-carne i stället för dressing. Säkert nyttigare, men lite av en chock. Med tre minuter tillgodo checkade vi in väskor och jackor i garderoben på Victoria Palace, fick en glimt av en av kvällens små birollsinnehavare som leddes till sin plats av två scenarbetare, innan vi slängde oss ner på våra perfekta platser i the Dress Circle.
Billy Elliot var så utomordentligt bra som musical att jag kan inte hitta rätt ord för en intelligent recension! Vi skrattade och grät om vartannat, det var hög danskultur och buskis, Yorkshire-dialekt och smart skildrad nutidshistoria. Helt jäkla fantastiskt! Se den!
Tillbaka efter linssoppan, med ett referat av tillställningen på the Ritz.

Med scoutskjorta på tillställning

Kan inte bestämma mig för vad jag ska skriva om idag. Det var ju så länge sedan.
Kanske ska jag börja med:
Grattis Kosova till självständigheten! Klockan två, när jag skulle ut och spåra med jycken, så hörde jag en orkester av bilhorn från den invandrartäta "förorten". Vi tog en lång promenix, jycken och jag, och lade två spår: ett i blandad terräng och ett på stranden och HELA TIDEN hörde jag dessa biltutor och enstaka jubelrop som vinden bar med sig de ca 3 kilometerna genom ett industriområde. När vi gick hem mötte vi hela karavanen, med tutor, hazzard-blinkande billampor och fanor. Hunden blev tokig. Sedan, klockan fyra, slutade de. Sonen, som precis kommit tillbaka efter att ha hängt med sin kosova-albanska kompis säger att det är full fest på stan.
Hoppas bara serberna kan hålla sig i skinnet och det inte blir värre.Spårningen gick utmärkt. Började liksom från början eftersom det är miljoner år sedan vi var ute. Jycken kom ihåg och ångade ivrigt på genom terrängen med mig ca 15 meter efter. Ca för att jag faktiskt släppte spårlinan vid ett par tillfällen när han i ivern cirklade runt ett par träd. Men linan är värd sina 210 spänn och fastnade ingenstans.
På stranden blev det för svårt. Vinden låg på ordentligt, men så länge vi spårade i strandrågen gick det jättebra. Så fort vi kom ut på sanden, med tångklumpar, döda måsar och spår efter miljoner andra som söndagsflanerat, blev det för svårt och han tappade både spår och motivation. Dock lyckades han hitta vittring fyra meter från köttbullelådan och fick sin belöning innan vi gick hem.
Fick inte rektorsjobbet. Suprise!!! Trettio sökande och en hel massa erfarna rektorer. Nu är det allmänt kännt bland skolledarna att jag sökt och jag har fått rekomendationer att söka till den förberedande rektorsutbildningen, om "det är det är det jag vill". Fast det vet jag ju inte.
Så förbaskat skönt med lov! Den senaste veckan har jag varit så trött så trött så trött. Det är så illa att jag faktiskt känner att jag borde gå till doktorn, nästan så illa att jag faktiskt ringer och anmäler intresse för en undersökning. Om jag fortfarande är lika trött i slutet av veckan gör jag det! Det enda jag har att förlora är 260kr, förödmjukelsen över att få reda på att det inte är något fel på mig eller få reda på att det är något fel på mig.
I morgon bär det iväg: Kronprinsen och jag var och köpte två par snyggebyxor och en jätteläcker röd slips, Maken och han inhandlade stiliga skor, Morsan håller på att sy stiliga gråa byxor till Lillprinsen och Prinsessan har tränat med klackskorna i två veckor. Lillprinsen hade bekymmer med skjortan. Ingen dög. Utom scoutskjortan. Så den fick det bli! Och varför inte? Det är ett av de plaggen jag är mest stolt över i min garderob också. Så det så! Fast jag känner inte att jag kan komma i scoutskjorta till The Ritz. Inte denna gången.
Ska bättra mig med skrivet. Har jag bestämt.

Ja, jag ställer då till det....

Nu har jag varit så där duktig igen. Först hade jag ett jättetrevligt utvecklingssamtal med min chef, där jag faktiskt kände att jag nog är ganska bra ändå! Sedan blev jag tillfrågad om jag kunde åta mig att vara scoutdistriktets utbildningsledare, vilket kändes som ett ganska stort förtroende.

Det innebär förmodligen att jag får ytterligare möjligheter att utveckla mina pedagogiska idéer och fortbilda mig inom scoutrörelsen. Men också att jag måste åka iväg på vissa uppdrag. Jag får ju i alla fall se till att INTE ta på mig FLER grejer!

Maken kommer väl att gå i taket...

...och de va soooolen!

Säger som Lena Nyman: En jättelampa mitt i nyllet.. Det är så ovant att man nästan tycker det är jobbigt!

Jag skulle ha varit ute och lufsat (jag vill inte ens kalla det jogging, det jag gör) med Maken och hunden i morse, men jag ORKADE inte. Känner mig så fullständigt berövad all energi att man nästan blir rädd! Så jag tillbringade den kvardröjande delen av morgonen med att lufsa runt inomhus i morgonrock, tills Maken tog tåget till praktiken. Då gick jag och lade mig med Iggy Pop i sängen. Ja, alltså inte sångaren själv! Även om jag nog inte skulle ha sagt nej tack, så har jag dessvärre inte de kontakterna, men jag håller på att läsa en biografi över nämnde man.
När jag tröttnat på att läsa ochupptäckt att jag nog faktiskt inte kunde somna i alla fall så gick jag upp och insåg att Maken skulle tjata ihjäl sig på mig om jag inte tog den där lufsturen i alla fall och kopplade hunden på flexikopplet och lufsade iväg.

Det var alldeles ljuvligt! Solen skrek och en förvirrad talgoxe gjorde sitt bästa för att liva upp stämningen. Vi klafsade igenom bostadsområdet och ut på "landet" där vinden försökte sitt bästa att göra mig kyligt inställd, men se jag hade förberett mig med tredubbla tröjor och handskar och pannband. Det gick sällsynt sakta, men jag stannade i alla fall inte, utom för att koppla loss hunden, och sedan på igen. Och även om jag blev anfådd kändes det i alla fall inte som jag skulle dö.

Slutsatsen är: Jogging i dagsljus är bättre än i mörker och regn!