Har inte sovit så gott. Drack väl för mycket vatten i går kväll och vaknade tre gånger för att gå på toa. Tredje gången hann jag börja tänka. Det ska man inte. Speciellt inte på Försäkringskassan.
Det är dags att förlänga sjukskrivningen igen. Det blir svårare och svårare för varje månad. Dels tycker Försäkringskassan att jag ska börja jobba heltid. Det tycker inte jag. Jag är inte deprimerad längre, vilket ju är den diagnos som står på sjukintyget, för utbrändhet finns inte längre. Däremot är jag ruskigt stresskänslig fortfarande, och riskerar att få depressionssymptom om jag inte får tillräckligt med tid för återhämtning. Dessutom tappar jag fokus, får minnesproblem och blir helt passiv om jag blir stressad. Jag har kommit fram till att 75% av min ordinarie lärartjänst är alldeles perfekt. Jag skulle vilja säga just nu, men i dessa förtätningstider tror jag att 75% av min ordinarie lärartjänst är ganska perfekt för vem som helst.
Försäkringskassan verkar tycka att om jag inte klarar av sitt arbete så är det mitt eget fel, inte arbetsplatsen, eller "systemets". Vår regering, som stiftar lagarna och ger Försäkringskassan dess direktiv verkar anse att det bara finns två sorters människor: Entreprenörer och arbetsbin. Entreprenörerna åligger det att skapa sin egen framtid, samt helst, för att vara så samhällsnyttiga som möjligt, anställa arbetsbin. Arbetsbinas uppgift är att arbeta. Punkt. Om inte galoschen, arbetsuppgifterna, villkoren, arbetsgivaren, tiderna, lönen, förmåner eller reglerna passar är det bara att byta. Eller bli entreprenör själv. Entreprenören ska göra sig attraktiv genom att erbjuda galoscher, arbetsuppgifter, villkor, egenskaper, tider, lön, förmåner och regler som är attraktiva för arbetsbina.
Entreprenören ska själv kunna välja vilka bin han vill ha. Naturligtvis vill han ha unga, starka bin, bin som brinner och ger allt. Om de tröttnar, blir sjuka, eller gravida, eller har småbarn blir det krångligt. Men då finns det väl andra bin som vill jobba? Och om de är unga och hungriga så kostar de heller inte så mycket att ha anställda, utan lever på förhoppningen att de ska kunna jobba sig uppåt.
De bin som blir trötta, sjuka eller har småbarn kan ju jobba inom den "nödvändiga" offentliga sektorn. För offentlig sektor måste vi ju ha för att garantera att det finns basal sjukvård, omsorg och skola för alla. Men självklart är det önskvärt att även dessa sköts av entreprenörerna. Allt blir så mycket bättre då; det märker man ju! Ta bara den kommunala skolan där klasserna är stora, lärarna inte ser barnen tillräckligt för att kunna ge dem de betyg de förtjänar för att de är briljanta. Friskolorna ser ju barnens potential och kan ge dem högre snittbetyg. Kunskaper är inte så relevant, faktiskt... Svenska elever lägger ju ner så lite tid på skolarbete att det knappast är förvånande att resultaten sjunker. Men å andra sidan ska de ju bli entreprenörer hela bunten, så vad ska de ha kunskaper till? Det finns ju bin!
Den allmäna sjukvården funkar ju inte heller. Långa väntetider och man får heller inte den medicin man vet från Internet är bäst för den diagnos man ställer sig själv. Hos det privata alternativet räcker det ofta att tala om vad man tror är fel, och om läkaren håller med så får man antibiotikan man kom för. Annars kan man ju alltid gå till någon annan entreprenör som man blir nöjdare med. Hos den allmäna sjukvården får man vara glad om man får träffa någon överarbetad läkare i tre minuter, som dessutom har mage att ifrågasätta ens rätt till sjukpenning för de fått appropå från Försäkringskassan!
Jag är nöjd med bemötandet och stödet jag fått från den allmäna sjukvården, men det är fruktansvärt stressande att sitta här, samma dag som sjukskrivningen går ut, och inte veta vad som händer, för ens läkare inte har tid att träffa en. För en månad sedan var det för tidigt för att boka ett återbesök, för två veckor sedan var krånglig; sköterskan som sköter tidsbokningen lovade att höra av sig, men när själv jag ringde en vecka senare fanns ingen tid: För att parafrasera Astrid Lindgren: När i hunnan ska man boka tiden då!
Nu har jag en telefontid på fredag förmiddag. Men läkaren får inte förlänga en sjukskrivning över telefon. Och jag skulle vilja prata med henne om mitt fluktuerande blodvärde, min trötthet, min totala brist på lust till sex, mina tilltagande ångestsymptom, svampinfektioner och be att få Fluconalsal Hexal på recept, och kanske få de återkommande svampinfektionerna ordentligt utredda. För gynekologen säger att det inte är något fel på rörarbetet, så då måste det väl vara något annat fel, eller? Fast det kanske är så här livet ska vara när man är arbetsbi?
Jaja, jag får väl byta entreprenör... Om det är någon som vill ha ett halvgammalt, halvsjukt arbetsbi, som faktiskt en gång var förbaskat duktig på det hon var satt att göra, men som inte längre klarar det tempo som politikerna vill att hon ska ha... Fast det kanske blir billigare för samhället om man flyger med huvudet först in i solen...
Byggnaden i sig är ett konstverk. Min Far ville gärna att jag skulle veta att han var en av de drivande för att säkra statsbidrag till renoveringen av kallbadhuset och en av dem som kom på "Hallandsmodellen" under en tidigare lågkonjuntur. Tack, pappa! Miljön var helt enorm! Att sitta i bastun och blicka ut över havet och solnedgången med en kall cider (torr naturligtvis, inte någon jävla alkoläsk-substitut!) var minst sagt rogivande. Och tro det eller ej: Årets badfrekvens ökades med 400%, trots lite sjögräs!
.png)
