Allt blir lättare med solsken

Jag önskar så att jag kunde skriva något KUL! Men det mesta mösar på i samma tråkiga lunk, och det är väl bra om man ska vila upp sig. Mina tankar flög till den första tiden i England, precis när vi flyttat till "vårt" hus och innan jag egentligen hade något jobb. När jag följt ungarna till skolan gjorde jag pretty much ingenting, annat än att promenera, window shoppa. blogga och tänka. Det var utvecklande. Även om det var frustrerande att inte ha någonting att göra och jag höll på att bli tokig på kuppen till att börja med.

Egentligen var min situation då ganska lik idag: Jag hade jobbat järnet med att bygga upp det fortfarande fantastiska resurscentret tillsammans med Malinen, samtidigt som utlandsflytten planerades och jag sökte jobb. Dessutom skiljde sig mina föräldrar med dunder och brak, mamma krisade, Bästis förhållande knakade och livet var ganska pestigt. Kanske hade det varit ännu mer likt idag om jag hade varit kvar, men nu kom ju flytten som en orkan och förflyttade mig till Oz, och jag minns att jag var stundtals ganska olycklig under den hösten: Jobbet funkade inte, få vänner och Kronprinsen vantrivdes. Men alltefter hand så byggde jag en ny mig, och eftersom jag i stort sätt kunde göra det förutsättningslöst, blev det verkligen en ny mig: En som jag själv ville vara, som gjorde sådant som jag själv ville, inte sådant som förväntades av mig. Dessutom hade jag tur att träffa några fantastiska tjejer: Eleanor, biologen, som släpade med mig på bokklubbsmöten med litteraturprofessorer och flygvärdinnor, som man kunde sitta på pubben på en onsdagskväll och verkligen bli DJUP tillsammans med, utan att det blev pretto; Lesley, som blev min stora-syster och i vars soffa alla livets underligheter har vänts och vridits på, och scoutledarkompisarna som bjöd till gallop-kvällar, folkmusikkonserter, lägerbålskvällar och paddelturer mitt i stan.

Den jag var på väg att bli där, undrar jag hur jag ska hitta här? Men jag har samma gyllene tillfälle att omdana mig. Egentligen.

Dagens bild:

Det börjar arta sig!

Tröstlöst känns det som...

Det var jätteroligt att ha AntonKlanton här, men uff vad trött jag blev! Maken skulle på grabb-fest och jag gjorde det stora misstaget att dricka några glas vin framför teven. Det var gott, och jag kände mig avslappnad och lagom mosig när jag gick och lade mig, men energinivån idag har varit låg.

Var inne en sväng på jobbet för att träffa Panzer. Jag hade tänkt att gå till färghandeln för att köpa lite pysselmaterial, men Panzer tyckte att jag gott kunde roa mig med lite pappersmodeller i stället. Han rekomenderade ljudbok och papperspill som terapi, så jag tog vägen om biblioteket tillbaka och lånade en 22 cd-version av en deckare av Elisabeth George. Jag tog ändå en sväng till färgaffären lite senare på eftermiddagen, för hunden behövde ut och jag ligger dåligt till på stegfronten. Men de hade inte lask, som jag behövde för att slutföra min TG-läderskrivboksfodral. De hade inte några schabloner med orientaliska skrivtecken heller.

Var hos psykologen i går. Det gav väl inte så mycket annat än att jag blev jätteorolig för att jag inte har sjukskrivit mig ordentligt och ganska övertygad om att inte företagshälsovården kommer att kunna erbjuda mig den hjälpen jag behöver. Ska träffa honom igen den 12e. Han trodde inte att jag skulle vara tillbaka på jobbet i november heller. Det tror inte jag heller.

OK dag, faktiskt.

Trots regn och vädervarningar och brist på promenader.

Orkar inte riktigt gå in på hur det kommer sig att vi har fyra nattgäster och hade fem middagsgäster. Det var inte riktigt så det var tänkt, och jag slet ut mig på att städa och hatade livet en stund. Men Maken gjorde kålpuddingen, och smulpaj, och underbar jordgubbsglass. Jag försökte vara lite social, och nu är jag så dyngtrött. Hoppas bara det inte straffar sig i morgon.

Vädret var inte roligt alls och jag hoppades på att plockandet och dammsugandet skulle plocka på stegräknaren, men jag kom bara upp i 1465 steg.

Dagens linslus:

Skogen är full av guld

Dagens bild är inte komponerad efter gyllene snittet, men är guld.

Pappa levererade ett par liter kantareller från de smålänska skogarna. Jag älskar svamp! Jag tycker om att plocka dem, men jag hatar att rensa dem. Det är en av anledningarna till att det inte blir så många plockade. Den andra är att de svampställen jag känner till befinner sig på behörigt avstånd i Vimmerbytrakten.

När han lämnat svampen och tagit med sig barnen och jag sovit en stund, packade vi in hunden i bilen och åkte till en närbelägen sjö. Det lär vara en populär sysselsättning att promenera runt den där lilla sjön, men vi tog nog fel stigar, för det var inte lätt promenerat. Men vi njöt av solskenet och sällskapet och av att se hundens glädje över att få vara på luffen igen.

Och vi hittade kantareller! Höstens sista. Även om vi lämnade kvar några pyttesmå hattar i mossan, så hinner nog hösten ta dem innan de blir ätvärda.

När vi kom hem blev det gräddstuvade kantareller på toast till middag. Maken har gott på blues-spelning, men jag orkar inte så jag sitter här och smäller i mig skräp framför teven. I morgon vill jag gå ut igen. Någon annanstans.

Det blåser i skogen

Dagens bild är inte efter gyllene snittet, men motivet är guld.

För ett par år sedan sände man en smörreklam i hösttid: En vacker kvinna med långt, mörkt, lockigt hår står med svettblankt ansikte i ett kök fullt av kantareller. Erotik på hög nivå.

Jag ääälskar kantareller! Jag tycker också mycket om att plocka kantareller. När jag hittar dem, vilket inte är så ofta, ety alla mina kantarellställen är "ärvda" av min far och befinner sig på behörigt avstånd, gömda i Vimmerby-skogarna. En starkt försvårande omständighet var dessutom Gudrun och Per, som rumsterade om i de sedan barnsben upplevda skogarna så att jag senast jag försökte, gick vilse och tidigare säkra ställen var nu risbeklädda, uppkörda kalhyggen.

Dessvärre tycker jag inte om att rensa svamp. Skittråkigt och ger spänningshuvudvärk och ont i axlarna.

Pappa kom och hämtade ungarna och lämnade ett par liter kantareller från smålandsskogarna. När jag sovit en liten stund packade vi in hunden i bilen och åkte till en närbelägen sjö, där jag aldrig varit. Så promenerade vi sjön runt i solskenet och pratade lite, njöt av hundens luffarglädje och manövrerade på höstblöta stigar vid sjökanten.

Det lär vara ett populärt nöje att gå runt den där sjön, men vi hittade nog inte riktigt rätt stigar, för det var inte helt lättpromenerat och vi blev lite blöta om fötterna. Men vi hittade kantareller! Höstens sista, även om vi lämnade ett par små, små hattar som knappt hittat upp ur mossan, men förmodligen hinner hösten ta dem innan de blir ätmogna.

Det är så ljuvligt att vara ute! Det är bara så jobbigt att motivera sig till att gå ut och känna att man hinner med med gott samvete. Och det är så skönt att slippa hålla reda på hur många ungar man har med sig och var de är!

9926

Idag kom mitt Rayman spel! Jag har ont i armarna av allt trummande, dassdörrsstängande, dansande.... Fast det var skoj! Fikade lite, inte någon jättepromenix med hunden, men fick tvättat lite till.

Dagens bild: Solros, fd.

Gårdagens bild kunde varit sol på vågskumsdränkt hund, men telefonen dog precis före den jättelånga promenaden, så det blev ingen bild alls.

8430 steg i rätt riktning

Stegräknarmanin har nått även min arbetsplats. I min hjärnas sista försök att upprätthålla någonslags social aktivitet innan jag började andas anmälde jag mig till ett lag. I dag börjar "tävlingen". Igår hade jag ångest och ville slänga stegräknaren åt helsinglad och satt med telefonen i handen för att ringa mina lagkamrater och säga att de nog fick hitta en annan tredje person, för jag vill ju inte utsätta mitt lag för risken att diskvalificeras, för att JAG inte orkar gå 8500 steg om dagen. Minst.

Jag ringde inte. Och när jag äntligen mösat mig upp ur sängen, ätit min frukost och fått samtal från frysskåpsleverantörsmannen om att frysskåpet inte kommer idag i alla fall, tog jag pälstussen och vandrade ut i höstrusket. Vi gick och vi gick, lite på kända stigar, banvallar, lite off piste och lite vid stranden. Pälshögen jagade till mitt förtret upp två rådjur och vägrade lyssna, men såg samtidigt oerhört charmerande ut när han, på vallhundsvis rörde sig i Tigger-stil genom de sumpiga tuvorna med starrgräs: Boing, boing, boing bobbade råddjurens vita rumpor och efter, boing, boing, boing Troubles grå och vittecknade kropp. Öronen fladdrade som måsvingar. Naturligtvis var rådjurens hopp både mer graciösa och mer vägvinnande än Tigg..förlåt, Troubles, och han gav upp efter ett par hundra meter i det midjehöga gräset. Han samlade säkert på sig ännu fler fästingar. (Fick bandagera hans ena bakben innan vi gick ut, eftersom han gnagt av det resterande såret att döma, en jättestor och inte kunde sluta slicka på det.)

Jag misströstade aningen, och tänkte att jag nog aldrig skulle komma upp till de där 8500. Men regnet tog paus, och det var inte överdrivet kallt. Och när jag kom hem efter 90 minuters vandrande hade jag skramlat ihop 8430 steg. Resten fick jag ihop genom att knata omkring hemma och hänga upp de blöta byxorna, hämta posten och sätta på kaffe. Jag bestämde mig också för att införa ett nytt inslag på bloggen (eftersom jag nu MÅSTE ut varje dag) Så härdanefter blir det dagens bild.

Bland det vackraste jag vet: Vindkraftverk och hösthav.

Talgdank

Och har sitter jag och slår dank. Talgdank.
Igår gjorde jag min första deluppgift på TG-utbildningen: En lista över mina åtaganden, sorterade efter lustfaktor. Det var inte så många saker som jag tagit mig an av lust när man tittade närmare på det; det mesta berodde på andra anledningar, som smicker, karriärplanering, skuldkänslor, pliktkänslor... Och det som jag en gång tagit på mig av lust var inte så mycket förknippat med lust längre, utan snarare med plikt och skuld.

Jag arbetade i Excell, ett program som jag dessvärre inte än är så bra på, men jag har lärt mig hur man justerar kolumnbredd och hur man lägger till och tar bort kolumner, vilket var bra, för en bit in i arbetet kom jag på att jag ville ha en kolumn för varaktighet. Mest för att kunna visa mig duktig, både för mig själv och min handledare, att jag faktiskt avslutar saker, att jag förändrar. Sedan kom jag på att jag nog ville ha ytterligare en kolumn för att markera VEM som givit mig åttagandet. Det var där första insikten kom: För även om väldigt få punkter på listan verkligen var aktiva val sprungna av lust, så är det ju ändå JAG som valt att säga JA till de förfrågningar, erbjudanden eller trevanden som lett till att jag befinner mig i en uppgift. Jag kunde ju faktiskt ha sagt NEJ också. Speciellt när inte så vanvettigt många av uppgifterna var så lustbetonade från början...

Sedan tittade jag igen på varaktighetskolumnen. Skrämmande många av åtagandena följdes av "På obestämd framtid". Då kom nästa insikt som ett slag i ansiktet med en blöt lax: JAG har makten att tidsbestämma mina åtaganden! Både de som jag har nu, och de som jag i framtiden tar mig an. Jag behöver inte vara attestansvarig längre än till mitt planeringssamtal med chefen i maj, jag behöver inte vara miniorledare i höst om jag inte vill det, jag behöver inte sitta i den pedagogiska utvecklingsgruppen nästa år; jag kan säga STOPP! (sedan skulle ju min pliktkänsla förbjuda mig att bara avsluta utan att se till att efterföljare får en schysst introduktion...)

Jaha. Jag känner att jag helt plötsligt har tagit ett jättekliv framåt. Men så blir jag vilsen: HUR ska jag ta makten? Hur ska jag trampa på min pliktkänsla, mitt skuldmedvetande och min stolthet? Och om jag inte vil göra alla de här sakerna, vad vill jag göra istället? Vem ÄR jag?

Lite sol ute

Överansträngde mig lite igår när jag var med och hjälpte till på JOTA/JOTI. Det var ju så roligt att vara med! Men jag insåg också varför sköterskan inte tyckte att jag skulle börja springa igen än. Jag blev enormt trött av den korta cykelturen till affären för att köpa korv!

Kunde heller inte somna i går kväll, och vaknade kl 9 och kände mig långt i från utsövd. Men solen skiner ute, och jag borde passa på att få lite sol i ansiktet och ut och gå! Men jag orkar inte :-(

Hade också mina tvivel igår om beslutet att inte äta medicin. Men insåg också att jag är i månadens absoluta svacka, den som i vanliga fall kan kännas alldeles oöverstiglig, så allt är som det brukar igentligen, och kan jag ta mig igenom de här några dagarna till mens utan att hoppa i ån ska jag nog kunna klättra ur det här depphålet för egen maskin!

Så tråkigt så klockorna stannar

Dagen började med besök på företagshälsovården, där en vänlig sköterska ändå gav mig intrycket att hon mellan raderna nog tyckte att det var bara att bita ihop fram till lovet. Då kom jag på att jag ju faktiskt inte talat om för henne att jag redan var sjukskriven. Då blev det lite annat ljud i skällan och ett ganska så bra samtal, även om det som alla andra liknande samtal gick ut på principen: Du måste sänka dina krav på dig själv. Hon släppte dock några intressanta fomuleringar, som:
- I dagens läge, när det är så slimmat, kan man man inte göra det där extra. Då får man nöja sig.
Vilket fall som helst, så är mitt blodtryck som vanligt alldeles perfekt, och jag fick tid till en psykolog om en dryg vecka.
Jag köpte tidningen på vägen hem och en äppelbomb på Bästa fiket. Satt där och skummade igenom lokalnyheterna, men blev snabbt rastlös och sömnig och kom på att hunden behövde promeneras innan jag somnade. När jag kom hem hade Aleks lämnat ett meddelande på svararen och vi tog en promenad längst ån i det vackra höstvädret och pratade om allt och inget.
Men när jag kom hem var jag ruskigt trött, och insåg att jag inte orkade äta lunch. Hade ju ändå ätit en äppelbomb. Så jag gick och lade mig och sov en timme.
Vaknade sedan och kunde inte somna om, men jag kunde heller inte förmå mig till att göra något annat. Försökte läsa, men tappade koncentrationen efter en sida. Surfade lite med mobilen, för jag orkade inte hämta datorn. Klappade hunden, som oroligt ligger hos mig i sängen. Det slutade med att jag hade så tråkigt att jag knöt knutar på hårstrån. Roligare än så förmådde jag inte göra mig idag.
Maken kom hem och meddelade den goda nyheten att Estrella tagit sitt förnuft till fånga och återinfört den "Nya" smaken Salt&Vinegar. Ett stort steg för mänskligheten.

Nöjesbegravning

En av våra fd kårordförande (eller kårchefer som det hette på den tiden. Visst låter det MYCKET bättre?) avled hastigt för ett par veckor sedan 81 år gammal. Bästa av dödar: Hon och maken satt på balkongen och gottade sig, han gick in för att hämta något, och när han kom ut var hon död. Vi var några stycken som ville hedra hennes minne genom fanborg.
Att stå still är min grej. Jag har jobbat som konstnärsmodell i omgångar och har gott kroppsminne och ganska schysst styrka. Men det är svårt, även om man inte har en personlig relation till den avlidna, att stå stilla och oberörd, när det lilla blonda barnbarnet snyftar otröstligt i bänken framför. Jag fick verkligen bita ihop för att inte börja snyfta högt innan jag kom tillbaka till min plats i bänken. Eva, som tog över efter mig, kände likadant och vi grät en skvätt tillsammans när hennes tur var över. Den lilla flickan, vacker som solsken, lämnade sin sista hälsning till sin älskade farmor: två egenhändigt förfärdigade teckningar med hjärtan på. "Til MÅNA. Värdens bästa farmor". Vi lämnade varsin råbandsknop på katafalken, som var överhöljd av blommor.
Det är sällan jag sett en sådan uppsluting på en begravning för en mäniska över 80. Och prästen, som definitivt inte är min favorit, gjorde ett fantastiskt jobb och höll ett griftetal som var engagerat och kändes äkta. Jag råkade vara den som stod sist med fanan. Jag hade fullt schå att hålla mig för skratt när galghumorn smög på. De anhöriga valde nämligen att ställa sig precis innanför dörren, i en korridor som leder till församlingshemmet, vilket gjorde att det blev totalstopp i gången, och spektaklet påminde om utgångskassorna på GeKå's: Inga problem att ta sig in, men köa för att ta sig ut. Dessutom var det någon som inte hade stängt av sin mobil i kapprummet, och den ringde om och om igen.
Jag orkade inte gå på mötet med hundraårskommittén i kväll. Jag kände nästan direkt att det inte skulle gå. Sparar mig till lördag då det känns som jag måste. Jag har lovat att göra en poängpromenad, så det är dagens uppgift i morgon.
Har förresten bestämt mig för att INTE äta tabletterna. Har jag sagt det? Jag tror jag fixar det utan, och om inte så ligger de ju i mitt nattduksbord och jag kan börja när jag vill. I morgon ska jag träffa sköterskan på företagshälsovården och se om hon kan hitta någon åt mig som kan lära mig att begränsa mitt engagemang och att tagga ner och bara göra saker tillräckligt bra. Suck.

En tass i taget

Somnade promt om när barn och Make givit sig i väg till skolan och sov till elva, då jag väckte hunden och vandrad ut i regnet. Uppgift: Att ta ut marknadspengar till skitungarna. Träffade två fd elever och ScoutMarie, samt köpte en sedan länge saknad flaskborste. Gick hem. Hittade en påminnelse på en räkning i brevlådan. Hungrig. Ingen lust att äta, så jag satte mig istället vid datorn för att betala nämnda påminnelse. Orkar inte ha fogden efter mig också, i alla fall inte för 150 spänn.
Ont i huvudet idag igen. Känner mig lite yr i bollen och ena ögat krånglar... Kan vara lite början till ögoninflammation kanske. Eller så kanske det är blodtrycket. Får kolla med Maken när han kommer hem.
Fortfarande inte nått något beslut angående medicinering... Kanske skulle det räcka med Johannesört. Kanske ska vänta tills jag pratat med företagssköterskan på fredag. Så länge jag håller mig hemma och i ensamhet och slipper bestämma vad vi ska ha till middag känns det inte som jag behöver så mycket droger.
Äh, får väl gå och laga mig lite gröt. Och plocka ut diskmaskinen. Det har jag valt att göra som dagens uppgift i livet. Ska piffa upp gröten med lite blåbär från frysen. Blåbär är en superfrukt, och säkert bra mot måttlig depression med ångest. Men framförallt är det GOTT, och har FÄRG, min favoritdito! (Eller hur Brita! ;o)

Hur gör man ingenting?

Tant Doktor var förstående, men jag svarade visst fel i självskattningsprotokollet, för hon ville inte släppa iväg mig utan recept på lyckopiller och sjukskrev mig på en månad "till att börja med"! Eh, nu utvecklar sig ett eller två tänkbara scenarion för mitt inre öga:
1. Jag trivs så bra med min nervarvning, kommer igång och skriver min roman, gör sjuttioelva olika modeller av sölj-modeller, säger upp mig från jobbet och kommer aldrig tillbaka igen, eller
2. Jag blir fullständigt skogstokig.
3. Just det, det var ju bara två...
Ah, den som lever får se. Fick en månads lyckopiller tills de klurat ut vad som annars kan vara fel på mig... Är inte förtjust, särskilt som jag vet att man inte bör dricka något rödvin när man äter tabletter och jag hade sett fram emot att sörpla ett eller annat glas med väninnorna i Oxford, och jag vet att även om jag mår prima om en månad så vill de att jag ska äta tabletterna i SEX månader till. Jaja, bara det hjälper så.
Nu har jag satt autoreturmejl i postlådereglerna på jobbet, bett ekonomiassistenten att attestera mina fakturor, lämnat in sjukintyget och överlämnat känsliga elevärenden till respektive instans. Nu ska jag inte jobba mer på ett tag.
Fast doktorn sa, att om det känns bra så får jag gå till jobbet och FIKA.

Grått och regn och kallt om fötterna...

Jäkla väder!
Fastän jag gick och upprepade "får inte glömma friskskriva mig" som ett mantra i går kväll och i morse, försvann det fullständigt på vägen mellan hem och skola. Plockade upp min dator på vägen, som jag sprungit i från nere i Oskarsström.
Eleverna var så söta. Någon SMSade i går kväll för att fråga om jag tänkte komma, och nu satt 6 av de 9 i bänkarna. Jag var öppen mot dem och talade om att jag nog tänker vara hemma lite till, och de var så gulliga och medkännande. Sedan gick jag in till Tant Rektorn, och fast jag försökte vara cool och rationell och lägga fram sakers tillstånd rakt och konkret satt jag strax och snorade ner både skrivbord och min tröja. Hon var förstående, men talade om för mig att jag måste lära mig att inte engagera ihjäl mig i mitt jobb och mina elever. Så nu ska jag få en samtalskontakt på företagshälsovården.
Sedan gick jag korridorvägen, istället för att gena genom fikarummet, snöt mig hastigt, och mötte tjejerna i Suckarnas korridor, och då brast det naturligtvis igen, och jag satt och bölade inne i ett av arbetsrummen ett gott tag. Jag är så glad över att jag har sådana fantastiska kollegor!!! Sedan gick jag och Aleks och fikade. Länge på Stålboms.
Och jag har FAKTISKT fixat tid hos Tant Doktor imorgon.

Aningen bättre...kanske

Teflon i skallen, även om jag faktiskt lyckades genomföra en hyfsat stor inköpsrunda och glömde bara backarna med dricka. Men det få liksom va så, som de säger i Skåne. Det finns nog en affär i Oskarström också. Mottog just en festinbjudan på mejlen från någon som jag inte vet vem det är... och fick nästan panik när reläerna i huvudet försökte sortera. Det är nog felskick.
Min väninna Doktorn var här och åt hämt-Thai. På sitt vanliga, något akademiserade sätt, talade hon lugnt och bestämt om för mig vad jag borde göra och som vanligt har hon säkert rätt. Hon förklarade att om jag inte NU såg till att sjukskriva mig kunde de neurovadenuvar permanentas och det ville jag ju inte, eller hur?
Det är klart att jag inte vill! Fast jag vill inte vara sjukskriven heller. Ju. Fick ett jättegulligt mejl från BildBrita också, som sa ungefär samma sak som Doktor C. På måndag har jag tre lektioner. Det borde jag klara. Emellan lektion ett och två kan jag nog ta och försöka få tag på min rektor, förklara situationen och försöka förpassa mig till en läkare eller så. Helst av allt skulle jag nog vilja att någon handgripligen tog mig i handen och ledde mig dit, satte mig ner i en stol och talade om för mig vart skåpet står.
Jag gjorde en avstickare in på jobbet idag för att plocka upp lite grejer. Glömde dock hälften. Naturligtvis sprang jag in i en elev som behövde ett litet pepptalk. Det gick lättare än vad jag trodde, och det kändes bra efteråt också. Ända tills jag kom till kopieringsrummet och bråkade med kopieringsapparaten som någon inte uppmärksammat hade papperstrassel. Då blev fingrarna fumliga igen och klumpen i halsen växte.
När jag lämnade Lillprinsen på scouterna insåg jag hur mycket energi jag får därifrån. Ungarna rusade omkring som vildar, förväntansfulla och glada, föräldrarna stod lite avvaktande, lite ovilliga att släppa taget om navelsträngarna, som ungarna redan knippsat när de tog av sig stövlarna, tjejerna, mina underbara ledarkollegor, som bara stod där och var som små kärnkraftverk. Jag ville nästan inte gå. Hoppas någon tar kort så jag kan blogga i efterhand.
Nu måste jag sova!

Trötter

Hittills det här dygnet har jag sovit 14 timmar. Efter att ha lagat middag känner jag att jag skulle kunna lägga mig och sova igen. Trycker över bröstet och jag känner mig gråtig så fort jag råkar snudda med tanken på jobbet, och jag ser framför mig mitt sanslöst stökiga skrivbord, alla småsaker som jag inte har full koll på, och alla miljoner saker som jag inte orkat/hunnit rätta hittills den här terminen. Om jag ska vara sjukskriven någon vecka till kanske jag ska ha som mål att rätta i kapp. Någon annan får ta hand om öppethus och besöksdagarna, kanske.
Först tänkte jag att om jag bara slapp allt det administrativa så kunde jag hålla mina lektioner, typ vara sjukskriven på 50%, men det kanske skulle vara bättre att göra allt det administrativa. Eller så kanske jag skulle bara vara hemma och sluta tänka.

Utvecklad

Helgens utbildning på Gilwell rörde upp en del och öppnade små hål i livsväven. Jag insåg helt plötsligt hur trött jag är. Måndagen tillbringades med ett evigt spring och jag insåg helt plötsligt att jag inte hade något närminne. På mötet med den pedagogiska utvecklingsgruppen ville jag bara springa därifrån. Så jag sjukskrev mig igår och blir hemma resten av veckan.
När jag nu har inte gjort något slår det mig att det är underligt hur mycket man kan uträtta under en arbetsdag och ändå känna att man inte gör tillräckligt, när dagen går så oerhört fort när man inte uträttar någonting.