söndag 30 mars 2008

Jag hatar!

Idag hatar jag sommartid! För det första innebär tidsomställningen att det blir mörkare på kvällarna igen och ljust förbannat tidigt på morgonen. Jag hatar tidiga mornar! För det andra förlorade jag en hel timmas sömn och skällde ut tonåringen alldeles i onödan när jag vaknade klockan halv fem och röt åt honom att gå och lägga sig för klockan var minsann alldeles för mycket, fast jag hade lovat att han skulle få se filmen som gick okristligt sent. Tänkte väl inte jag på att klockorna hade flyttats fram. Sedan kunde jag inte somna om heller! Jäkla skit!

Dessutom hatar jag Second Life! Eller, jag vet inte om jag hatar Second Life, för jag får inte tillfälle att utforska det, eftersom min dator fryser så fort jag loggar in. Det funkar kanske att köra i administratörsläge, men så jäkla roligt var det inte de två timmarna som jag vacklade runt i cyberspace och försökte se cool ut. Jag hatar när inte datorer fungerar som de ska!

Jag träffade på min kollega IT-pedagogen, som var betydligt snabbare än jag att ta till sig tekniken, i cyberspace. Pinsamt nog tryckte jag på fel knappar och tappade alla mina kläder. Oturligt nog alldeles framför kollegan. Detta efter att ha låtit honom vänta i flera minuter, eftersom jag råkade trycka på fel knappar och gick upp 30 kg i vikt utan att blinka, och precis som i verkligheten tog det betydligt längre tid att bli av med fettet än att samla på sig det. Tur i oturen var väl att jag var betydligt snyggare i cyberspace än i verkligheten.

Jag hatar också att påsklovet är slut. Visst, några skulle kunna säga att jag inte ens förtjänade att uppbära lön för det arbete jag har de närmaste tre veckorna, då en klass är på praktik och nästan 6 undervisningstimmar försvinner, men det är naturligtvis annat att ta sig an istället, som allt annat än samarbetsvilliga kollegor, skoltrötta treor, skoltrötta tvåor och kraschade projektarbeten.
På tal om projektarbeten! Ta en titt på två anledningar till att mitt jobb är det bästa som finns! Ibland...
http://www.freewebs.com/nihongojapanska/

lördag 29 mars 2008

Mad Dogs och Sleepwalker av Robert Muchamore

Vilka är utom misstanke? Vem skulle du släppa in i ditt hem? Om du hade något att dölja så skulle du inte skaffa dig nya vänner hur som helst. Men om din dotter träffade en ny bästis i skolan, eller om din son kom hem med sin första flickvän?

Vi har alla hört talas om organisationer som MI5, agenter som Jame Bond och hans gelikar, och de senaste åren har Alex Rider, pojkagenten, gjort karriär på bioduken. Alex Rider för Bond-facklan vidare till en ny generation - där allt är svart och vitt, skurkar är skurkar, hjältar är hjältar, inget ställningstagande är nödvändigt. Men det är inte Alex Rider jag ska berätta om nu.

Ungefär samtidigt som den första Rider-boken kom ut publicerade Muchamores första bok i serien om Cherub, The Recruit. För mig kändes det som om Muchamore läst Horowitz bok Stormbreaker och kännt att "Det här kan jag göra så mycket bättre!" Cherub-seriens huvudperson James Adams är långt ifrån hjältemodig alla gånger: Han är lat, långsint, ibland rädd och ofta tvehågsen inför sina uppdrag. När serien börjar är han elva år och har precis förlorat sin mor, en gravt överviktig blandmissbrukande hälare, och hamnat på barnhem tillsammans med sin två år yngre syster. Han värvas av en annan barnagent till Cherub, som är en topp-hemlig underorganisation till MI5. Efter att ha genomgått fysiskt och psykiskt krävande grund-träning skickas han ut på uppdrag: Tillsammans med jämnåriga agenter infiltrerar han droghandlares familjer, upplöser domedagssekter, avslöjar militanta djurättsaktivister och miljöterrorister och oskadligör sovjetiska gangsters. De två senaste böckerna i serien utgör ingen skilnad.

Mad Dogs börjar med att ett Cherub-uppdrag går fel. Två gäng drabbar samman i en reviruppgörelse, och ett par av Cherubs agenter hamnar i korselden. En av agenterna knivskadas allvarligt och den Brittiska regeringen och MI5 vill avbryta Cherubs inblandning. Genom att återuppta bekantskapen med en pojke som han mött som 12-åring i sitt andra uppdrag, ska James infiltera gänget Mad Dogs och förhindra att gängstriderna sprider sig genom London.

Boken The Sleepwalker börjar med att ett fullsatt passagerarplan störtar i Atlanten. Ett antal terroristorganisationer tar på sig dådet, men bevisning fattas. Då ringer en skrämd pojke polisens tips-telefon och Cherub-agenterna sätts på fallet.

Syskonen James och Lauren Adams är långt ifrån det hjälte-ideal som Stormbreaker-Alex, Spy Kids och den unge James Bond står för. I Cherub är ingenting svart eller vitt. Barnagenterna är långt ifrån ädla eller idealistiska. De har uppfostrats i en organisation som står för "våra" ideal, men böckerna ger dem utrymme att tvivla och att göra fel: James känner starkt för pojken han blivit vän med för att samla bevis mot pojkens far, och sörjer att han måste splittra familjen; agenterna undrar om det verkligen är rätt att förhindra en terrorattack som kanske skulle ha förändrat världen till det bättre, och Lauren, James lillasyster, blir vegan efter att de upplöst en militatant djurättsorganisation.

De tidigare böckerna i serien är tuffa agentromaner, men de två recenserade berättelserna tar genren ett steg längre och jag instämmer med den tryckta varningstexten på böckernas pärmar: De är inte lämpliga för yngre läsare! Det finns en del mycket grafiska beskrivningar av våldsamma scener och nu när James är 15 upptas en hel del av hans tankar av sex och det finns även en del ganska så explisita beskrivningar även på det området.

Robert Muchamore är född 1972 och har innan han slog sig in på författarbanan bland annat försörjt sig som privatdetektiv. Serien kan beskrivas som en Philip Marlow för ungdomar på 2000-talet, men ger också mycket diskussionsmaterial kring värdegrundsfrågor. Jag läser dem med mycket stor behållning, och har svårt för att lägga ner dem när det är dags att släcka på kvällen, likaså gör min snart 16-åriga son.

Språket är, som i de flesta deckare, samtida och ger en god inblick i hur ungdomar faktiskt använder språket i England. Karaktärerna utvecklas genom serien och ges utrymme att växa. Äldre karaktärer faller ifrån, då de pensioneras från organisationen vid antingen 17 eller 60, och nya kommer till, alltefter de klarar sin grundutbildning vid 11-års ålder. Det finns ett mycket starkt generationsutbyte i böckerna, där de yngre utbildas av både sina lärare, ledare och kamrater, och där de vuxna erkänner sin underlägsenhet i förekommande fall och litar på barnens förmåga att klara situationer.

Cherub-serien är ytterligt charmig, och jag önskar att jag haft tid och kunskap i hur man fick kontakt med förlag för att översätta, för de här böckerna är SÅ myckat bättre än de fjaniga och uppschåsade Alex Rider-böckerna. Läs dem!

Du en av oss av Vera Efron

Att Sverige inte var snövitt neutrala under andra världskriget är ingen nyhet. Inte heller att underrättelseagenter agerade i och utifrån Sverige. Allteftersom hemligstämplade dokument släppts har mer och mer av vår kanske intressantaste och mest dualistiska period i nutidshistoria. Vera Efrons dokumentärroman Du en av oss skildrar enskilda personers livsöden, såväl som Sveriges mellan 1940 till 1943.

Efron skänker oss insyn i hur både Josef Stalin, Tage Erlander och personer i underrättelsetjänster i Europa kan ha tänkt. Huvudpersonen i romanen är Erika Wendt, en ung, frånskild tyska, som tack vare sina språkkunskaper värvas in i det tyska krigsmaskineriet. Trots sin skeptisism till nazismen avancerar hon inom krigsadinistrationen. På Abwher i Berlin träffar hon, och blixtförälskar sig i, den svenske kaptenen Ternberg. De stöter som av en händelse även ihop när Erika förflyttas till det ockuperade Norge. När Erika sedan stationeras i Stockholm värvas hon som agent under täcknamnet Onkel och bidrar till att knäcka de tyska koderna och därigenom kanske förrändra krigets utgång.

Trots sin remarkabla insatts glöms Erika Wendts bort av Sverige efter kriget. Inte förrän 1995 "upptäcktes" hennes del i den svenska krigshistorien och hon förärades 1998 en medalj och gick bort 2003.

Boken är ingen rafflande agentroman. De dolda mikrofonerna, lönnmorden och jakterna lyser med sin frånvaro, eller kanske snarar tonas ner, för visst finns där spänning och mycket otrevliga händelser antyds, men det finns inget frosseri i våld eller nervdaller. Handlingen berättas i form av korta ögonblicksbilder, nästan som dagboksanteckningar, som var för sig ger olika aspekter på händelseförloppet.

Karaktärerna är ganska kantigt tecknade, som om Efron vill att vi förlitar oss på andra historiska källor och tidigare kunskap. Och det krävs kanske en viss förkunskap för att uppskatta berättelsen, åtminstonde krävs ett intresse för epoken, men det är ett fascinerande dokument över personer och händelser som har påverkat vår historia, och som kanske inte har fått tillbörlig uppmärksamhet.

Boken rekomenderas varmt till alla som är intresserade av andra världskriget och hur underättelseverksamhet faktiskt fungerar. Läs den!

fredag 28 mars 2008

Att möta våren

I går så lämnade vi barnen hemma och åkte till Luisiana med Rocker-Jimmy och Malinen. Det var en helt underbar dag. Solen stänkte ner och tuggade hårt på snötäcket och ju längre söderut vi kom, ju tunnare blev det. I Danmark fanns det bara några små fläckar och vårblommorna i Luisianas park hade återerövrat våren och låg som impressionistiska målningar i gräsmattorna.
Vi tillbringade ett par timmar med att strosa runt bland målningar och videokonst, tills huvudena nästan sprack av intryck. Då gick vi till restaurangen och avnjöt lunch med rödvin med utsikt över en öppenspis och bakom den hela Öresund och ön Ven i fjärran. Fullständigt ljuvligt!

Tillbaka i Helsingör strövade vi en stund längst de små gatorna. Jimmy köpte vin och en burk med färdigblandad G&T åt mig, Malin och jag köpte tulpaner. Vi träffade ett par gamla elever på vårutflykt och såg en del andra Falkenbergare.

Vi hade valt bil som färdmedel, även om tågförbindelserna vanligtvis är bra. Det visade sig vara ett smart drag, för tyvärr är Öresundstågen inte designade för minusgrader och så fort temperaturen kryper i närheten av noll så strular de, vilket bekanta vi mötte irriterat rapporterade. Det sticker lite i miljösamvetet, men vi njöt en underbar solnedgång i bilen på vägen hem, till tonerna av Neil Diamond.

Väl hemma väntade ungarna... Eller det gjorde de inte... De var närmast likgiltiga till vår ankomst. Nio- och elva-åringen hade varit ensamma hemma större delen av dagen och hade uppenbart njutit av friheten. Huset såg helt ok ut och ingen av dem hade dött, varesig av tristess eller svält.

Egentligen skulle jag vilja skriva ett helt inlägg om föräldrars bristande tilltro till deras barns förmåga, men jag orkar inte just nu och Tonåringen vill ha datorn....

söndag 23 mars 2008

Romantiserad

Tänkte att jag skulle recensera två lästa böcker, men jag är så eftermiddagssåsig i huvvet att det nog får vänta tills jag haft mig en liten tupplur.
Det är nämligen vår bröllopsdag idag och Maken, som står för de romantiska inslagen i vårt förhållande, tog hela familjen till Fiiin Restaurang, och vi åt för massor av pengar. Vi vuxna uppskattade i alla fall maten väldigt mycket, men det fanns ingen barnmeny och barnen var måttligt imponerade av alla örter och grönsaker.
Dessutom är det tydligen pärlbröllop, så jag fick ett vackert armband av odlade pärlor.

måndag 17 mars 2008

Budget-Matrix

Jag kom till en insikt i går kväll! Efter att ha haft bonn-ångest för morgonens engelska B-lektion med i-valskursen insåg jag att jag helt enkelt kanske skulle ta och ge dem en kursbok!
Så idag så gav jag dem en kommunikativ övning och sedan Blueprint B. Från sidan 1. Så nu ska jag vara "vanlig lärare" och faktiskt följa en lärobok!

lördag 15 mars 2008

Utbilda oss! Fort!

Det är farligt att vara på konferens!Man äter ihjäl sig!

I morse åt jag havregrynsgröt till frukost. Som vanligt. Men eftersom det fanns mycket gott bröd och flera fantastiska pålägg, så blev det även två mackor. Och två koppar kaffe.

Klockan halv elva var det kaffe. Med sockerkaka. Och jag hann med att förse mig med lite färsk frukt innan lunchen som bestod av en ljuvlig lasange och ett enormt salladsbord.
Sedan var det kaffe. Med mazarin.

Klockan halv sex var det middag. Jättemumsig kycklingfilé med cornflakes-panering, ris och en currysås som inte gick av för hackor.

Klockan åtta, efter Så scout det låta, serverades lite snacks och frukt. Och klockan halv tio var det dags för italiens buffé med kycklinglår, oliver, gratinerade musslor och en massa annat gottigt.

Magen står i fyra hörn. Imorgon ska vi diskutera lösningsbaserat: Hur ska vi implementera scouternas nya ledarutbildningsprogram i distrikten helst i går? Hur ska vi få kårerna med oss och inse att det nya ledarskapsprogrammet ser annorlunda ut, men att kursinnehållet är ganska så likt? Vi som är vana att läsa läroplaner och kursbeskrivningar (ganska så många scoutpolitiker är lärare), vet att bara man är kreativ och ledig i tanken så är det ganska lätt att anpassa undervisningen till kursmålen.

När det här programmet är färdigt kommer det bli fantastiskt! Militära ledarskapsutbildningar kan ta sig i brasan och civilförsvaret hamnar i bakvattnet.

Nä, nu blir det Torchwood och godnatt! Imorgon ska jag dessutom hinna med att rätta lite prov på tåget hem.

torsdag 13 mars 2008

Digitalt ideal

Jag har förärats en ny dator!!! Eller kanske jag skulle säga att den gamla fick en värdig pensionering som skrivmaskin. Någon annanstans, långt från mig.

Jag kan inte säga att vi skiljes som vänner, jag och min Dell. Vårt förhållande har varit en smula komplicerat ända sedan vi träffades, men vi försökte nog båda två göra det bästa av situationen när vi slängdes ihop, och den var mer än välkommen. Ibland har jag kännt att den kanske varit en smula otacksam - den har fått följa med nästan överallt! Bara på semestern har den fått stanna hemma, då jag inte tyckt att det var en god idé att ta med mig arbetet, eller ens dator, pga stöldrisk och annat. Den var ju ändock ett lån från arbetsgivaren.

Min Dell har varit med på lektionerna, fått spela filmer och ljudfiler, fått hjälpa till med sökningar och rapporterat frånvaron. Den har visat humoristiska texter och sånger och den har skildrat katastrofer, och den har räddat mig ur en eller annan knipa när inspirationen, eller organisationsförmåga brustit.

Men min Dell blev lynnig och opålitlig. Det var nästan så man kunde tro att den hade någon annan! Ibland kunde jag mata den med saker som bara försvann! - Girigt glufsade den i sig favoritadresser och nedladdade dokument. En gång tillbringade jag timmar av min sk förtroendetid, och kanske någon övrig tid också, med att organisera min Dells mappstrukturer och sortera elevernas inskickade arbeten. Dagen efter var allt arbete ogjort och elevernas arbeten borta!

Sedan började skärmen att krångla. Vissa gånger var den så svårväckt - drömde uppenbarligen ljuva drömmar om sommarlovet och visade bara solstolsränder över hela skärmen. Jag kunde starta om flera gånger innan ränderna gick ur och det bara återstod en blind fläck, eller kanske närmare, en närsynt rand. Det funkade ändå ganska väl att komunicera med gränssnittet, utom vissa dagar när texten flimrade lite lagom retligt och gjorde ögonen onödigt trötta.

Den hämtade sig aldrig riktigt från när tant Anita tappade en Samhällskunskapsbok som studsade på e-tangenten. Trots en akut insats blev e-tangenten aldrig sig riktigt lik, och kompenserade gärna genom att slänga dit ett extra e vid första bästa tillfälle. Vilket naturligtvis hade sina fördelar, eftersom man blev nogrann med att korrekturläsa sina manuskript.

Datorteknikerna städade tangentbordet, och framförallt touch-plattan när pekaren började hoppa över skärmen och tog med sig promten, vilket ledde till att jag lärde mig att till sist sluta titta på fingrarna, och i stället titta på texten när jag skrev. Annars kunde det lätt hända att jag fann att meningar som började logiskt slutade på ett helt nytt sätt. T ex kunde det i ett mejl till kollegorna heta att:
"Vi ämnesansvariga ser fram emot att buller är ett alvarligt arbetsmiljöproblem."
Men även efter teknikerna hade torkat och blåst touch-plattan fortsatte problemet, och sedemera konstaterades att det fanns en elektrisk spänning mellan oss, och tydligen påverkade detta kollegan och hans Dell. Han valde att lobotomera sin arbetskamrat och stänga av touchplattan, men vi strävade på, jag och min Dell.

Men under den senaste studiedagen brast allt. Jag hade precis påbörjat ett nytt försök att organisera vår gemensamma tillvaro när den hämnades genom att helt plötsligt låta bli att prata med internpostsystemet - trots flera uppmuntrande omstarter. Nästa sekund slängde den gamla, tidigare försvunna dokument och mappar i ansiktet på mig, för att som slutkläm, när jag hastat iväg till IT-samordnaren för att visa upp de slutgiltliga bevisen för att det inte är jag som är en komplett idiot, utan datorn som hela tiden försökt att hugga mig i ryggen, vägra prata med något annat trådlöst nätverk än det gäst-nätverk som jag inte har inloggningsuppgifterna till! Och inte nog med det: När vi sedan kom tillbaka till arbetsummet, jag och datorn, och den bestämt sig för att trots allt prata med nätverket igen, så var alla de återupphittade dokumenten och mapparna åter försvunna! De dök upp och försvann som den Flygande Holländaren!

Till och med min rektor insåg att jag behövde en ny arbetskamrat. När kollegorna lite avundsjukt ifrågasatte varför just jag skulle få en alldeles ny dator sa hon att "Om det är någon som lyckas att slita ut en dator är det väl Lotta?"

Så nu sitter vi här, jag och min HP. Med ett alldeles sprillans nytt adminkonto har jag dessutom försett henne med några nya program för att bygga elevernas ordförråd och allmänkunskap. Jag lyckades dock inte att uppdatera I.E. och i morgon ska jag ladda ner och installera Hot Potatoe också. Hittills kommer vi bra överens, och jag ska dammsuga hennes knappar och vara varsam med touchkontrollerna och absolut skydda henne från nedfallande böcker och apelsinstänk. Och hon kommer precis som sin företrädare att få följa med mig till sängen ibland och värma mina knän och vi ska skratta och gråta över insticksprogram och hörövningar. Tillsammans ska vi lära oss FreeMind, göra färdigt alla PIM och bli suveräna på SMARTboard.

söndag 9 mars 2008

Odjuret med två ryggar - Emily Maguire

Den brådmogna, australienska skolflickan Sarah förälskar sig i sin lärare i litteratur. I sitt utanförskap hittar hon en själsfrände och en sexpartner, och förhållandet utvecklas till en underlig symbios, där båda parter är beroende av den andra. Läraren, som är gift och 24 år äldre än den 14-åriga Sarah, omplaceras och försvinner ut Sarahs liv, men inte ur hennes medvetande, och hon slänger sig in i en destruktiv spiral av droger och sex för att fylla tomrummet inom sig.
Som 23-årig litteraturstudent är hennes liv långt ifrån den extremt kontrollerade övre- medelklasstillvaro som brådstörtat tog slut när hon, efter att ha blivit brutalt våldtagen, slängdes ut hemifrån vid 16 års ålder. Hon bor i ett kyffe, hon försörjer sig som servitris, samtidigt som hon med mycket lyckat resultat studerar, knullar och super. Omgivningen har en del att säga om Sarah Clarks leverne, men själv är hon ganska nöjd med tillvaron. Ända tills hon möter honom igen.
Boken är ett fyverkeri av sensualism och erotik, språket är flyhänt och målande och högt blandas med lågt: Diverse citat ur världslitteraturen står jämte ord som bara för några generationer sedan knappt skulle tillåtas tryckas.
Läsaren får väldigt få beskrivningar av miljöer eller personer, förutom just de två huvud-kombatanterna. Även om handlingen berättas ur ett tredje-personsperspektiv inser man ganska snart att berättarrösten färgas så mycket av karaktärernas inre tankar att den inte längre är tillförlitlig: Vi ser för det mesta Sarah som Jamie, hennes äldste vän som varit "hemligt" förälskad i henne sedan högstadiet, ser henne, eller ur hennes egen synvinkel. Små spegelskärvor av andras åsikter skär in i texten och sår tvivel om hur saker verkligen är, och i slutet av boken är stämningen nästan surrealistiskt mardrömslik; det som tidigare kittlat blir plågsamt, men det är omöjligt att lägga ifrån sig boken.
Det här är en berättelse om kärlekens lycka och förbannelse, om sex och om vänskap och lojalitet och om besatthet, perversion och dualism. Läs den.

Snor-Telenor

I fredags, när Maken och jag kom hem efter after-work-ölen med Taxi-chefen och jag öppnade posten, hittade jag en sluträkning på mitt förra mobil-abonemang. Förutom att jag inte insett att jag skulle debiteras för TV i mobilen efter den fria (vilket naturligtvis är ganska klantigt) provmånaden hade de debiterat mig 750 spänn för abonnemang! Jag kände mig lite som myran som brottas med ett toy när jag tog Christoffer-på-kundtjänst vid hornen och ifrågasatte detta.
-Men det är för du hade tre månaders uppsägningstid, säger Christoffer.
-Ja, men serru, de tre månaderna var redan förbrukade när jag porterade det numret!
-Nej, det var de inte, för då hade vi inte debiterat för uppsägningstiden.
-Men i så fall borde väl inte mitt SIM-kort varit inaktivt i nästan en vecka innan det nya abonemanget kom igång!
-Nej, det var det inte heller, enligt datorn.
-Men enligt mig och SIM-kortet var det det, och jag var och tjatade på Telia att de skulle försöka tidigarelägga porteringen för att få igång abonemanget.
-Ja, då får du bestrida fakturan skriftligen och ta kontakt med Telia om de kan verifiera din historia, så du inte ljuger.

Det värsta är att jag VET att jag slängde uppsägningsbekräftelsen för ungefär tio dagar sedan, eftersom jag kände att det hade funkat så bra med porteringen och allt var överstökat. Jag minns att abonemanet skulle sluta fungera den åttonde februari och att numret skulle porteras den 11 och att Telia sa att de inte kunde fixa det i tid. Och jag var telefonlös i nästan en hel vecka. Men hur BEVISAR jag det utan dokumenten? FAN!

onsdag 5 mars 2008

Ett dött marsvin

-Jo, det är så här, sa miniorscoutens mamma, att vårt marsvin dött idag.
-Ojdå, vad tråkigt...
-Så vi hade lite begravning. Och vet du vad Kim och Mikael gjorde?
-Nä?
-När de begravt det högt älskade marsinet tog de ett steg tillbaka och gjorde scouthälsningen!
---
Jag har börjat tina upp! Vi hade sådan sagolik tur med vädret: Även om det blåste minst sagt snålt så var det ändå vackert väder. Vi byggde eld och grillade korvbröd och barnen fick ut frimärkes-blanketter. När vi gått igenom pappersexercisen och gjort utvärderingen och skulle åka hem började det regna... Både jag och Lillprinsen nästan frös ihjäl på vägen hem, men i hjärtat är det varmt; minnet av scouthälsningen för det döda marsvinet och krokusen från Busan kommer att glöda där länge!

måndag 3 mars 2008

Stor kille nu...

Lillprinsen cyklade själv till bågskyttet i kväll och han och Prinsessan fixade själv middag medan deras dåliga föräldrar roade sig på respektive praktikplats och distriktstyrelsemöte. Jag ringde hem vid halv åtta för att kolla om han hade blivit överkörd eller kidnappad i mörkret på väg hem, men inte då! Och det hade varit så KUL, och hade gått så bra, så bra.
Båda barnen sov gott när jag kom hem halv tio, förhoppningsvis med borstade gaddar. Kronprinsen satt och glodde på 21/2 Men, men tog utan knot ut hunden när jag bad honom. Snart behövs jag inte alls. GUUUUUD, vad skönt!
Överlevde dagen, även om den kändes som om den var tre dygn lång. Måste göra något åt min o-inspiration: Jag har gått från att faktiskt ha varit en bra och engagerad lärare, till att vara en sådan där: "Ja, vi har ju roligt, men vi lär oss nog inte så mycket"-lärare. Jag är bättre, mycket bättre på att vara mentor och livskunskaps-coach just nu än att fullfölja mina åläggande och rätta, ge feedback och pusha ämnesmässigt. Det är så få som verkligen vill lära sig i de grupper jag har, de flesta vill bara ha betyg, ett så bra som möjligt, utan att behöva göra något.
Innan jag gick hem gjorde jag lite stats över hur eleverna hade valt inför tvåan: Jag hade, om jag inte minns fel, fått in 24 säkra val. 20 av dem var till ekonomi-inriktningen, två till språk och två till samhäll. Sorgligt! Det är frågan om vi kan behålla de nuvarande arbetslagen!
När man pratade med eleverna kring valet (Tro mig, de pratade inte om något annat i förra veckan, och gjorde inget annat än att virra omkring med val-angst!) så var det framförallt två anledningar som anfördes:
  1. Det är lättare att få bra betyg när man läser ekonomisk inriktning. Ja, det kan ju bero på att man i huvudsak läser kurser på A-nivå, små skitkurser på femtio poäng om marknadsföring och aktiekunskap, att jämföra med kurser upp till C-nivå på de andra inrikningarna. Kan faktiskt inte förstå varför det heter samhäll ekonomi när man bara läser en A-kurs i samhäll. Ekonomi är snäppet bättre än HP, men jag börjar undra vad det egentligen är som skiljer....
  2. Om man läser på SamhällSamhäll kan man få så jobbiga lärare. Ja, dessvärre ligger en viss kollegas härjningar i klassrummet oss i fatet, och det ganska rejält, men även språksidan har sina "käpphästar": "Om vi läser Engelska C får vi den de har nu då? För då vill jag inte!".

Man försöker om och om igen förklara att man KAN inte välja kurser efter undervisande lärare, att man inte ska lyssna på skitsnack och att tjänstefördelningarna inte sätts förrän i sommar, och ingen vet, ofta inte ens vi, vem som får vad innan terminen börjar, men så är det ju: Man lyssnar mer på äldre kamrater än på oss, och kättaste vägen vinner. Bara de två språkligt sätt svagaste eleverna har valt samhällsinriktningen, till vår förskräckelse, för det är status att vilja bli advokat där de är ifrån. Att de knappt klarar godkännt i kurserna nu pga att de inte har begreppen med sig hindrar dem inte... Det är modigt. Eller dumt... Ja, ja, vi får ta det vi får...

söndag 2 mars 2008

Squashad

Efter onsdagens förödmjukande BodyPumpande låtsades jag vara entusiastisk när Maken föreslog att jag och Kronprinsen skulle följa med till squashbanan och värma upp honom före hans ordinarie pass med Håkan. Mikael, squashesset är fortfarande fotskadad (ja, gubbar över förti ska inte spela squash! Men försök tala om det för de tokarna!)
Det var kul, det medges, men jag skulle aldrig i hela livet orka att spela längre än tio minuter i taget. Och dessa korkade bolar som inte studsar!
Jaja, jag tror inte det blir någon varaktig karriär, för jag kommer inte att kunna spela med Kronprinsen; jag behöver någon som jagar mig runt planen om det ska bli något.
Jag skulle behöva någon som jagade mig runt jobbet också känner jag: återigen panik för jag inte har planerat färdigt måndagens 8-10 lektion. Isch, vad jag hatar att jobba till halv fem på fredagarna! Och börja kl 8 på måndagarna. Även om jag skulle hinna att planera måndagen på fredag förmiddag, så blir det liksom inte logiskt att planera den ena innan den andra är avslutad, och efter halv fem på en fredag känns det inte så motiverat heller....
Min kollega lade ut adressen till sin blog på skolans anslagstavla, så ni hittar länken till en bildlärares betraktelse i högermarginalen: Britas bilder.

lördag 1 mars 2008

Mor gifter sig

Veckans skvaller:
Morsan gifte sig igår, alldeles hemligt, med Skogstoken. Så nu har jag fått en ny Pappa.
Det kom lite plötsligt, kan jag säga, men jag är glad för att hon hittat en ny livskamrat. Och det är faktiskt inget större fel på honom: Ett hjärta stort som en simbassäng, uppfinningsrik, spontan och rolig: Säkert egentligen precis en sådan karl som hon behöver.
I sommar kommer hans dotter och familj från Kanada och jag föreslog i ett svagt ögonblick att de kunde bo här några dagar, när de är vid havet. Morsans lägenhet rymmer ju knappt henne och Skogstoken... Snart så flyttar hon nog upp till skogen. Det blir ju lite tråkigt, men å andra sidan så ser vi så lite av henne nu också, eftersom hon åker till honom nästan varje helg.
Grattis i alla fall, lilla Mamma!

Det gör ont...

Min bästa väninna lurade med mig på ett BodyPump-pass i onsdags. BodyPump är styrketräning i grupp med skivstång, för de icke insatta. Passet hölls på Fiiina gymmet i stan, det som inte skolan betalar kort åt oss på. Eftersom Fiiina gymmet kört en rekryteringsdrive med gratis träning under februari månad var där fullt av folk i alla åldrar och modeschanger, så jag behövde i alla fall inte känna mig så tjock och ful och omodern som jag hade fruktat. Jag undvek dock att titta på någon. Och definitivt att titta i speglen som upptog hela väggen till vänster om scenen.
Passet var jobbigt, svettigt men ganska underhållande. När det var färdigt kunde jag knappt ta mig upp för trappan till omklädningsrummet och det enda som hindrade mig från att faktiskt gå baklänges nedför var att den mynnar precis i entrén, och jag hade säkert dragit alla proffstränares uppmärksamhet till mig om min breda rumpa fått leda vägen ut och hem till säkerheten.
Torsdagen tillbringades i stelhetens tecken. Eleverna skrattade rått och sin stackars gamla lärares vedermödor, när jag glömde bort att jag inte kunde resa mig upp igen om jag satte mig ner. Jag var stel, och fullständigt kraftlös i benen, men det gjorde inte direkt ont.
Träningsvärken kom på fredagen, då jag fick kämpa hårt för att upprätthålla ett normalt rörelsemönster. Det var till och med en pina att gå ner för den minimala rampen i lärarumskorridoren och gjorde ont, ont, ont att gå nedför trapporna från Bf.
Nu är det lördag, och jag har fortfarande ont, fast jag tvingade mig till en timmes rask promenad med hunden i går kväll för att lea upp de stela benen. Maken ville ta mig till det kommunala gymmet för en workout, men jag pallade helt enkelt inte utan gick och åt en bakelse på caféet istället. Sedan gick jag hem och städade övervåningen och skrubbade bort barnens smutsiga fingrar från väggen i trappan innan jag socker-kolapsade framför datorn för att uppdatera min blog.
Jag är så infernaliskt tråkig i min blogg nuförtiden... Jag tror det har att göra med att jag aldrig har tid och ork att sätta mig ner när jag faktiskt är arg längre. Det får bli ändring på det! Jag får väl göra som alla andra och tillbringa delar av min arbetstid med att upprätthålla min cyber-image. Härnäst ska jag utforska Second Lifes pedagogiska möjligheter. Min Fasliga Faster går nämligen en virituell språkkurs där, och undervisas förövrigt av sin sons engelska, föredetta, flickvän! Ja, livet är bra konstigt...