.png)
fredag 27 februari 2009
Nalle
En st nalle, vid namn Ambus, och Mike har just avlyssnat första kapitlet av Fem på tjuvjakt av Enid Blyton, en femte av Fem-böskerna = Mikes stora passion för tillfället. Jag läser och läser och hoppas på att han ska tända och läsa själv. Tänd är han, men läser själv... Men jag är nog skyldig honom en eller annan bok...
Förresten...
Tack till Hund och Katt, som "lånade ut" ett par bajspåsar, när Hunden satte sig precis utanför The Lounge!
Fredag i sängen
Söndag i sängen är en låt med eminenta Bo Kaspers orkester. Det var faktiskt länge sedan jag lyssnade på dem... Spotify? Mmmmm......
Tillbaka till fredag i sängen. Lite sovmorgonkänsla idag. Har haft mardrömmar i natt, och vaknade ganska tidigt, men kunde ligga kvar och andas in lukten av Makens varma, bruna hud innan han gick upp och startade Lillprinsen. Sedan kom han tillbaka. Sedan mös vi tyst och försiktigt under täcket en stund.
Prinsessan hade lovat att ta ut hunden. Jag gick och hämtade tidningen och sa hej då till LP innan han gick. Sedan fixade jag frukostmacka till Maken, ett päron till mig, kaffe och vatten och kröp ner i sängen igen. När tidningen var slut och Prinsessan hade dragit sin färde till skolan mös vi inte fullt så tyst och försiktigt och inte heller under täcket.
Efteråt somnade jag, och vaknade inte förrän halv elva, när telefonen ringde. Det var Lillprinsen. Han hade ramlat på skolgården och hade en stooor bula. Fröken tyckte det var bäst att vi hämtade. Maken cyklade iväg och tänkte att de kunde promenera tillsammans hem. Jag kröp ner under täcket igen, med datorn för att kolla mejlen.
Maken ringde. LP hade börjat kräkas, och ambulans var på väg. Men Maken var inte bekymrad det minsta. Han hade gått igenom alla säkerhetsfrågorna och LP visste både sin adress och kunde räkna. "Det blir spännande för honom att åka ambulans", sa Maken glättigt. Jag är heller inte orolig, men jag tror INTE, som Maken, att det är någon god idé att gå till Klitterbadet på söndag. Men min Make tycker att det är en god idé att springa en mil om dagen när man har diskbråck...
(Något senare)
LP och Maken är i Halmstad för observation. Jag skulle ha sprungit, men jag blev så förbolt hungrig när jag var ute med hunden att jag gick och köpte sushi. Av misstag fick jag 10 bitar. Jag orkade äta mison och 7 av dem. Tvärmätt... Så nu får jag nog vänta en liten stund med att springa i alla fall... Jag är ju ombytt, så jag lär ju inte glömma av det! Prinsessan får de överblivna tre bitarna när hon kommer hem. Och all wasabin. Överskattad grönsak...
Tillbaka till fredag i sängen. Lite sovmorgonkänsla idag. Har haft mardrömmar i natt, och vaknade ganska tidigt, men kunde ligga kvar och andas in lukten av Makens varma, bruna hud innan han gick upp och startade Lillprinsen. Sedan kom han tillbaka. Sedan mös vi tyst och försiktigt under täcket en stund.
Prinsessan hade lovat att ta ut hunden. Jag gick och hämtade tidningen och sa hej då till LP innan han gick. Sedan fixade jag frukostmacka till Maken, ett päron till mig, kaffe och vatten och kröp ner i sängen igen. När tidningen var slut och Prinsessan hade dragit sin färde till skolan mös vi inte fullt så tyst och försiktigt och inte heller under täcket.
Efteråt somnade jag, och vaknade inte förrän halv elva, när telefonen ringde. Det var Lillprinsen. Han hade ramlat på skolgården och hade en stooor bula. Fröken tyckte det var bäst att vi hämtade. Maken cyklade iväg och tänkte att de kunde promenera tillsammans hem. Jag kröp ner under täcket igen, med datorn för att kolla mejlen.
Maken ringde. LP hade börjat kräkas, och ambulans var på väg. Men Maken var inte bekymrad det minsta. Han hade gått igenom alla säkerhetsfrågorna och LP visste både sin adress och kunde räkna. "Det blir spännande för honom att åka ambulans", sa Maken glättigt. Jag är heller inte orolig, men jag tror INTE, som Maken, att det är någon god idé att gå till Klitterbadet på söndag. Men min Make tycker att det är en god idé att springa en mil om dagen när man har diskbråck...
(Något senare)
LP och Maken är i Halmstad för observation. Jag skulle ha sprungit, men jag blev så förbolt hungrig när jag var ute med hunden att jag gick och köpte sushi. Av misstag fick jag 10 bitar. Jag orkade äta mison och 7 av dem. Tvärmätt... Så nu får jag nog vänta en liten stund med att springa i alla fall... Jag är ju ombytt, så jag lär ju inte glömma av det! Prinsessan får de överblivna tre bitarna när hon kommer hem. Och all wasabin. Överskattad grönsak...
torsdag 26 februari 2009
Oj, vad fel det blir...
Torsdagar har alltid varit en hatdag. Jag minns att jag både på högstadiet och på gymnasiet hade äckelscheman på torsdagar, heeeela tiden. Förra året var ett undantag. Förra året tror jag att jag trivdes med torsdagarna. I år funkar det dååååligt.
Om man ska jobba 2 timmar och 12 minuter om dagen med två och en halv timmars förtroendetid i veckan att portionera ut på diverse elevhandledning och administrativa uppgifter funkar det bra, om man inte undervisar. En dryg vecka med undervisning och jag har redan trasslat till tiden igen, fastän jag bara har EN klass!
Det är torsdagsförbannelsen...
På torsdagar ska jag ha elevhandledningstid mellan kl 8 och kl 9. Det innebär att jag kommer ca 7.45 för att förbereda handledningstillfället. Efter handledningen är det en smula rast, och sedan en timmes svenska. Det innebär att jag är inne och tuggar på min förtroendetid redan innan svenska-lektionen är slut.
Dessutom har jag vissa torsdagar projekthandledning. Inte alla. Men idag hade jag det. Jag gick hem och åt lunch och hade tänkt att vila mig lite, men kom på att jag ju skulle träffa mina PA-elever strax efter ett. Så det blev att knalla tillbaka relativt omgående. 35 minuter med en grupp och närmare 1 timma med det andra arbetet jag handleder. Nu när det börjar närma sig slutet, blir det en del. Jag har alltså i princip förbrukat även min veckoranson av förtroendetid. I alla fall idag, eftersom jag bestämde mig för att ta min kollektivavtalsfika. Det var heller ingen idé att gå hem, eftersom det också var klasskonferens idag, och min handledarkollega var tjänstledig för politiskt uppdrag. Så jag satt och jobbade lite, svarade på mejl och letade material. Och sedan väntade jag tillsammans med kollegorna utanför tills det var vår tur att konferera kl 17.05.
En halvtimme senare stängde jag butiken, tackade samtliga medverkande och talade om för min rektor att jag nog hade jobbat lite för mycket idag och att jag tänkte kompa det i morgon genom att inte jobba alls. Det tyckte hon var en bra idé.
När jag kom hem åt jag, och satte mig ner för att renskriva anteckningarna från konferensen innan jag glömmer. Av 17 elever som jag är handledare för måste jag kalla 4 till samtal snarast, förbereda åtgärdsplaner och kalla föräldrarna före påsk. Ev. Blir det också elevvårdskonferens som kräver ca 3 timmar per konferens. Men det får jag ta på förtroendetiden senare... Nu får jag inte jobba mer den här veckan.
Dock kom jag på att jag måste hämta ett par böcker för att kunna nagga lite på nästnästaveckas förtroendetid, och förbereda Medeltiden, samt förbereda ett förhör på antiken.
Det här gåååår inte! Jag måste gå upp till halvtid, bara för att hinna med en klass och två projekt!!! Vad gör jag för fel!!??
Om man ska jobba 2 timmar och 12 minuter om dagen med två och en halv timmars förtroendetid i veckan att portionera ut på diverse elevhandledning och administrativa uppgifter funkar det bra, om man inte undervisar. En dryg vecka med undervisning och jag har redan trasslat till tiden igen, fastän jag bara har EN klass!
Det är torsdagsförbannelsen...
På torsdagar ska jag ha elevhandledningstid mellan kl 8 och kl 9. Det innebär att jag kommer ca 7.45 för att förbereda handledningstillfället. Efter handledningen är det en smula rast, och sedan en timmes svenska. Det innebär att jag är inne och tuggar på min förtroendetid redan innan svenska-lektionen är slut.
Dessutom har jag vissa torsdagar projekthandledning. Inte alla. Men idag hade jag det. Jag gick hem och åt lunch och hade tänkt att vila mig lite, men kom på att jag ju skulle träffa mina PA-elever strax efter ett. Så det blev att knalla tillbaka relativt omgående. 35 minuter med en grupp och närmare 1 timma med det andra arbetet jag handleder. Nu när det börjar närma sig slutet, blir det en del. Jag har alltså i princip förbrukat även min veckoranson av förtroendetid. I alla fall idag, eftersom jag bestämde mig för att ta min kollektivavtalsfika. Det var heller ingen idé att gå hem, eftersom det också var klasskonferens idag, och min handledarkollega var tjänstledig för politiskt uppdrag. Så jag satt och jobbade lite, svarade på mejl och letade material. Och sedan väntade jag tillsammans med kollegorna utanför tills det var vår tur att konferera kl 17.05.
En halvtimme senare stängde jag butiken, tackade samtliga medverkande och talade om för min rektor att jag nog hade jobbat lite för mycket idag och att jag tänkte kompa det i morgon genom att inte jobba alls. Det tyckte hon var en bra idé.
När jag kom hem åt jag, och satte mig ner för att renskriva anteckningarna från konferensen innan jag glömmer. Av 17 elever som jag är handledare för måste jag kalla 4 till samtal snarast, förbereda åtgärdsplaner och kalla föräldrarna före påsk. Ev. Blir det också elevvårdskonferens som kräver ca 3 timmar per konferens. Men det får jag ta på förtroendetiden senare... Nu får jag inte jobba mer den här veckan.
Dock kom jag på att jag måste hämta ett par böcker för att kunna nagga lite på nästnästaveckas förtroendetid, och förbereda Medeltiden, samt förbereda ett förhör på antiken.
Det här gåååår inte! Jag måste gå upp till halvtid, bara för att hinna med en klass och två projekt!!! Vad gör jag för fel!!??
onsdag 25 februari 2009
Alice Cooper rocks again
Billig mascara lönar sig inte.
Lade ner lite mer tid än vanligt på bestyren idag, för att matcha nya frissyren. Min Ludanmei-mascara för tio kronor gillar tydligen inte att jag också smorde mitt fejs med både fukt och underlag, för när jag nu, kl 13, tre timmar senare, gick på toa upptäckte jag till min fasa att jag såg ut som Alice Cooper, alternativt Clockwork-Alex.
Ja, jag fick i alla fall kletat av mig lite av det värsta. Om 10 minuter ska jag ha min första officiella lektion sedan 8:e oktober. Lite pirrigt faktiskt. Och jag ser inte ut som Alice/Alex i alla fall. Mad woman in the attic-look går kanske hem i litteraturhistoria...
Lade ner lite mer tid än vanligt på bestyren idag, för att matcha nya frissyren. Min Ludanmei-mascara för tio kronor gillar tydligen inte att jag också smorde mitt fejs med både fukt och underlag, för när jag nu, kl 13, tre timmar senare, gick på toa upptäckte jag till min fasa att jag såg ut som Alice Cooper, alternativt Clockwork-Alex.
Ja, jag fick i alla fall kletat av mig lite av det värsta. Om 10 minuter ska jag ha min första officiella lektion sedan 8:e oktober. Lite pirrigt faktiskt. Och jag ser inte ut som Alice/Alex i alla fall. Mad woman in the attic-look går kanske hem i litteraturhistoria...
tisdag 24 februari 2009
Houseläkare wanted
-Men kontakta din gynekolog först, för ett hormonprov, så kan vi utreda vidare sedan.
-Men kan inte ni ta det provet då?
-Nej, det gör vi som regel inte, men om det provet inte visar något särskilt så finns det en del annat vi kan testa för.
Så jag ringde min gynekolog. Den enda privata i hela kommunen. Jag tror ju egentligen inte på att varesig infrastruktur eller annat nödvändigt ska vara privat och vinstdrivande, men efter att ha träffat samma dryga överläkare på landstingets gynmottagning i alla år, och dessutom fått vänta tills ev. krämpor gått över av sig själva på att få en tid, kontaktade jag i höstas det privata alternativet och fick relativt snabbt en tid, samt värme och omtanke av en kvinnlig, men mjukfingrad, gyntant. Så jag ringde det privata alternativet igen.
-Vad kan vi göra för dig?
-Jag sökte för torra slemhinnor i höstas, och nu har det blivit värre och spridit sig till andra ställen än, liksom, där nere (Jag fattar inte varför jag har så svårt att prata med en läkare om sådant här, när jag utan tvekan kan skriva om det för mina 25 läsare i veckan!)
-Jaha?
-Ja, torr i ögonen, munnen är som klister, värst på natten, och resten av kroppen är som sandpapper...
-Eh, har du pratat med din läkare?
-Ja, hon sa att jag skulle kontakta er...
-Vad har hon tagit för prover på dig?
-Hon menade att vi skulle börja hos er med ett hormonprov...
(Djup suck)
-... men det tycker uppenbarligen inte du?
-Det finns ju ett antal andra saker som man skulle kunna utesluta först... Du har inga vallningar eller så?
-Nä, det tror jag inte...
-Och fortfarande regelbunden.... ja, vi kan väl ta ett prov... Men det blir inte i morgon...
-Nä, det är väl inte superakut...
-Få se..... 15 april har jag första tiden...
-Jag tar den!
Jag skulle ju kanske kunna ringa till landstingets gynmottagning också, men där är det förmodligen väntetid ända fram till midsommar, om de inte hunnit lägga ner den först och skickat patienterna till Varberg, och då kanske man kan hoppas att få en tid fram i oktober. Äh, livskvalité är en överskattad lyx och mina problem kan väl kallas i-landsdito, ska väl inte gnälla, i Etiopien går kvinnor i månader för att få komma till tittifitt, och skulle väl vara glada om de bara hade lite torra slemhinnor...
-Men kan inte ni ta det provet då?
-Nej, det gör vi som regel inte, men om det provet inte visar något särskilt så finns det en del annat vi kan testa för.
Så jag ringde min gynekolog. Den enda privata i hela kommunen. Jag tror ju egentligen inte på att varesig infrastruktur eller annat nödvändigt ska vara privat och vinstdrivande, men efter att ha träffat samma dryga överläkare på landstingets gynmottagning i alla år, och dessutom fått vänta tills ev. krämpor gått över av sig själva på att få en tid, kontaktade jag i höstas det privata alternativet och fick relativt snabbt en tid, samt värme och omtanke av en kvinnlig, men mjukfingrad, gyntant. Så jag ringde det privata alternativet igen.
-Vad kan vi göra för dig?
-Jag sökte för torra slemhinnor i höstas, och nu har det blivit värre och spridit sig till andra ställen än, liksom, där nere (Jag fattar inte varför jag har så svårt att prata med en läkare om sådant här, när jag utan tvekan kan skriva om det för mina 25 läsare i veckan!)
-Jaha?
-Ja, torr i ögonen, munnen är som klister, värst på natten, och resten av kroppen är som sandpapper...
-Eh, har du pratat med din läkare?
-Ja, hon sa att jag skulle kontakta er...
-Vad har hon tagit för prover på dig?
-Hon menade att vi skulle börja hos er med ett hormonprov...
(Djup suck)
-... men det tycker uppenbarligen inte du?
-Det finns ju ett antal andra saker som man skulle kunna utesluta först... Du har inga vallningar eller så?
-Nä, det tror jag inte...
-Och fortfarande regelbunden.... ja, vi kan väl ta ett prov... Men det blir inte i morgon...
-Nä, det är väl inte superakut...
-Få se..... 15 april har jag första tiden...
-Jag tar den!
Jag skulle ju kanske kunna ringa till landstingets gynmottagning också, men där är det förmodligen väntetid ända fram till midsommar, om de inte hunnit lägga ner den först och skickat patienterna till Varberg, och då kanske man kan hoppas att få en tid fram i oktober. Äh, livskvalité är en överskattad lyx och mina problem kan väl kallas i-landsdito, ska väl inte gnälla, i Etiopien går kvinnor i månader för att få komma till tittifitt, och skulle väl vara glada om de bara hade lite torra slemhinnor...
Update
Söndagens insamlingsresultat: 520 kr, en icke föraktlig summa!
Maken har anlänt, jag höll på att säga fäderneslandet, vilket vore lögn eftersom han är uppfödd på stekt njure, bacon, ägg och flottiga korvar. I sandaler i fruset snöslask, brun som en pepparkaka, med en veckas skäggstubb såg han ut som värsta surfar-bummen, snyggare än ever.
Fast jag var sur för att han ignorerat min uttryckliga önskan om att slippa köra från Halmstad till Varberg tillbaka till Falkenberg mitt i natten, och dessutom diskvalificerat sig själv som chaufför genom att ta ett par flygplansginåtonnic. Hade god lust att bara vägra, men jag tyckte synd om Henriette, som det visade sig ÄNDÅ skulle sova hos en kompis i Varberg, och alltså lika gärna kunde sovit i vår källare och blivit skjutsad hela vägen hem på morgonen! ARG!
Nu är jag lite snällare, men det känns underligt att ha honom tillbaka. Skönt, men konstigt. Men jag vänjer väl mig.
Emeles: Han skickar sin dagbok och snart en länk till Picasa-albumet och är beredd att svara på frågor! ;-)
Maken har anlänt, jag höll på att säga fäderneslandet, vilket vore lögn eftersom han är uppfödd på stekt njure, bacon, ägg och flottiga korvar. I sandaler i fruset snöslask, brun som en pepparkaka, med en veckas skäggstubb såg han ut som värsta surfar-bummen, snyggare än ever.
Fast jag var sur för att han ignorerat min uttryckliga önskan om att slippa köra från Halmstad till Varberg tillbaka till Falkenberg mitt i natten, och dessutom diskvalificerat sig själv som chaufför genom att ta ett par flygplansginåtonnic. Hade god lust att bara vägra, men jag tyckte synd om Henriette, som det visade sig ÄNDÅ skulle sova hos en kompis i Varberg, och alltså lika gärna kunde sovit i vår källare och blivit skjutsad hela vägen hem på morgonen! ARG!
Nu är jag lite snällare, men det känns underligt att ha honom tillbaka. Skönt, men konstigt. Men jag vänjer väl mig.
Emeles: Han skickar sin dagbok och snart en länk till Picasa-albumet och är beredd att svara på frågor! ;-)
söndag 22 februari 2009
Thinking Day
Idag är det Thinking Day, flickscoutrörelsens stora högtid. Svenska scouter är med i både WAGGS och WOSM, World Association of Girl Guides and Scouts och World Organisation Scout Movement (eller nått). De stora internationella paraplyorganisationerna som vi sorterar under. Traditionellt har man mest firat St George sedan sammanslagningen -63. Naturligtvis var det ju pojkscouthögtiden som fick dominera!
På St George den 23 april, samlas oftast scouter runt om i världen och lyssnar på några väl valda ord om gud, kung och fosterland (typiskt manligt!). Men på Thinking Day ska man tänka. Man ska tänka på scouter runt om i världen, och sina vänner som man inte träffar. Varje år går det ut ett budskap om vad man ska tänka särskilt på. I år tänker vi på att vi KAN stoppa spridningen av sjukdomar som malaria, HIV och AIDS. Alla barnen som kom för att bada och ha kul bidrog med en slant till Scouternas världsfond.
Nu ska jag göra min läxa och baka en morotskaka och tänka på mina kamrater i Patrull Flamman, som jag inte kommer att träffa förrän i maj. De i sin tur bakar en kaka och tänker på mig. Vi ska ta bilder på oss och kakorna och lägga upp på vår patrull-blogg. Låter det fånigt? Kanske det, men jag ÄLSKAR att vara scout!
På St George den 23 april, samlas oftast scouter runt om i världen och lyssnar på några väl valda ord om gud, kung och fosterland (typiskt manligt!). Men på Thinking Day ska man tänka. Man ska tänka på scouter runt om i världen, och sina vänner som man inte träffar. Varje år går det ut ett budskap om vad man ska tänka särskilt på. I år tänker vi på att vi KAN stoppa spridningen av sjukdomar som malaria, HIV och AIDS. Alla barnen som kom för att bada och ha kul bidrog med en slant till Scouternas världsfond.
Nu ska jag göra min läxa och baka en morotskaka och tänka på mina kamrater i Patrull Flamman, som jag inte kommer att träffa förrän i maj. De i sin tur bakar en kaka och tänker på mig. Vi ska ta bilder på oss och kakorna och lägga upp på vår patrull-blogg. Låter det fånigt? Kanske det, men jag ÄLSKAR att vara scout!
Hela helgen trillar på
Avlade visit hos Mor i Moghult i torsdags. Var ju tvungen att inspektera den lilla valpen. Delfi är sötast i hela socknen, 9 veckor och skrämmer skiten ur min stora pälsdrufs! När han fick syn på denna söta uppenbarelse, sjönk hela hunden ihop och blev så dämpad, så dämpad.
Vi fick en härlig skogspromenad, han och jag. Snön låg vristdjup och vi knatade iväg på okända skogsvägar, över hyggen och på små stigar. Riskfyllt, ja, och jag ska inte göra om det, men det gick ju bra, även om jag faktiskt var lite orolig att jag villat bort mig vid ett par tillfällen. Det var 4 minusgrader, men friskt och härligt. Vi mötte ingen och såg bara en skogstraktor på avstånd. Hade kunnat bli farligt om man verkligen gått vilse.
Delfi försökte hela tiden få Troubles uppmärksamhet. Trouble vände demonstrativt bort huvudet och lade det helst i någons knä. Till slut kröp hela 28kg hund upp i mitt knä och rullade ihop sig! Det var tungt, men jag ville inte köra bort honom. Morgonen efter kände jag att det nog var läge att åka hem. Hunden var lättad. Jag också, i ärlighetens namn.
onsdag 18 februari 2009
Busigt
Bästis och jag satt på balkongen på Busfabriken och skådade ut över barnjungeln. Nedanför oss står ett antal cafébord. De flesta är upptagna av en eller flera personer, men de flesta har också en eller flera lediga stolar. Bordet rakt framför oss är avfolkat, men på tre av de sex stolarna ligger jackor (som fö ska hängas i garderoben). En morfarsfigur, en mormorsfigur med en liten kille i fyra års ålderna står med en bricka och ser ut över borden, ser de tre "opaxade" stolarna och sätter sig där. Då vaggar en ung kvinna fram från ingenstans och fräser att där kan de inte sitta. Mannen säger något i stil med att "det är ju ledigt", var på hon fräser tillbaka att det är det inte, ser de inte att bordet är paxat! Morfar fräser tillbaka, och mamman blir röd om äppelkinderna och demonstrerar med all tydlighet att de inte är välkomna. Morfar höll på sitt och satt kvar. Mamman satt rosenröd och de vidlyftiga behagen hävdes och sänktes av ilska, medan hon territorellt bevakade de två andra stolarna som en hök. Morfar kunde ju tänkas äta upp jackorna! (Det är väl det hon brukar göra, kan tro...) Den lilla pojken tittade storögt från den ena till den andra.
Mamman petade plötsligt till sin med skräp belamrade bricka och med sina korvfingrar puttade hon kvällstidningsbilagan nästan i knät på morfar, som tog bilagan och slängde den till andra sidan bordet och blängde på den korpulenta kvinnan. En i personalen kom fram och frågade om allt var som det skulle. Morfar sa att det var det, men att vissa uppenbarligen hade en skruv lös. Mamman vände sig demonstrativt bort, och morfar och mormor kröp närmare det storögda barnbarnet och fikade färdigt i sin egen takt.
Så fort morfar och mormor reste sig, gjorde den feta damen det också. Sedan hon rättat till alla sina stolar satte hon sig framför datorn. Bästis och jag spekulerade elakt om ifall det var Facebook, Lunar eller Bilddagboken hon skulle öppna. Det såg ut att vara någon auktionssajt. Efter en stund gick hon tillbaka till sitt bord, där hon såg till att ytterligare sprida ut sig, och lägga upp fötterna på den stol som morfar haft fräckheten att belägra.
Sedan rörde hon sig som en äggsjuk kalkon mellan datorn och bordet i ungefär en timme. Bästis och jag funderade på att gå ner och sätta oss på de fortfarande lediga stolarna med våra kaffekoppar, bara för att se vad som hände, men när allt kom omkring hade vi ingen önskan att umgås med Venus från Willendorf.
Tänk att vara så rädd för att träffa nya mäniskor!
(Och nej, jag har generellt sett inte något som helst emot överviktiga mäniskor! Men vissa mäniskor är så fula på insidan att utsidan blir obehaglig också. Detta var en sådan mäniska. Att hon bar på ett stort antal kilo extra var bara så typiskt på något sätt...)
Mamman petade plötsligt till sin med skräp belamrade bricka och med sina korvfingrar puttade hon kvällstidningsbilagan nästan i knät på morfar, som tog bilagan och slängde den till andra sidan bordet och blängde på den korpulenta kvinnan. En i personalen kom fram och frågade om allt var som det skulle. Morfar sa att det var det, men att vissa uppenbarligen hade en skruv lös. Mamman vände sig demonstrativt bort, och morfar och mormor kröp närmare det storögda barnbarnet och fikade färdigt i sin egen takt.
Så fort morfar och mormor reste sig, gjorde den feta damen det också. Sedan hon rättat till alla sina stolar satte hon sig framför datorn. Bästis och jag spekulerade elakt om ifall det var Facebook, Lunar eller Bilddagboken hon skulle öppna. Det såg ut att vara någon auktionssajt. Efter en stund gick hon tillbaka till sitt bord, där hon såg till att ytterligare sprida ut sig, och lägga upp fötterna på den stol som morfar haft fräckheten att belägra.
Sedan rörde hon sig som en äggsjuk kalkon mellan datorn och bordet i ungefär en timme. Bästis och jag funderade på att gå ner och sätta oss på de fortfarande lediga stolarna med våra kaffekoppar, bara för att se vad som hände, men när allt kom omkring hade vi ingen önskan att umgås med Venus från Willendorf.
Tänk att vara så rädd för att träffa nya mäniskor!
(Och nej, jag har generellt sett inte något som helst emot överviktiga mäniskor! Men vissa mäniskor är så fula på insidan att utsidan blir obehaglig också. Detta var en sådan mäniska. Att hon bar på ett stort antal kilo extra var bara så typiskt på något sätt...)
tisdag 17 februari 2009
Torrt
Jag har torr hud. När det blir kallt är blir den extremt torr. Särskilt fläckvis. Särskilt i ansiktet. Bästis, som alltid har varit min skönhetsguru, säger att jag MÅSTE skaffa mig en fuktighetskräm och börja ta hand om min hy. Det har hon sagt i säkert ... 20 år? Och då och då så går jag och köper någon kräm som jag hört ska vara bra, och så är jag duktig i några dagar, och sedan blir krämen stående tills det är dags att slänga den.
Det bökiga med att hålla på och smörja in sig är ju att man måste tvätta sig först. Det är inte det att jag är någon slags hygienfara, men tvål och vatten sliter på min hy. Hårt. När jag duschat känns det som jag har ett lager silkepapper längst ut, som hotar spricka. "Smörj in dig då!" säger säkert vän av ordning. Men det är ju ett helt jäkla företag! Om jag skulle duscha varje dag (säg 10 min) och sedan smörja in mig (10 minuter), sedan torka tillräckligt för att sätta på kläder utan att känna att allt fastnar (isch, minst 10 minuter) så skulle jag inte ha något liv känns det som... Om jag inte duschar mer än en gång i veckan, så återfettar kroppen sig själv hjälpligt. Utom på händerna, smalbenen och i ansiktet.
Och vilka krämer ska man välja? Helosan är uteslutet. Sedan finns det de där andra, superfeta, som är JÄTTEBRA, om man vill gå naken. Eller steka något. Man blir mjuk i huden, men det ligger också ett blankt lager på huden. Och sedan finns de de halv feta, de går bättre, men ska man då köpa billiga Vaselin intensive care på GeKås, eller måste man lägga 400 spänn på en tunna Fenuril på Apoteket? För det går åt en del. Sedan har man ju de där mest luktagottiga lotionerna, som man får smörja in sig flera gånger om dagen med om de ska göra någon varaktig nytta...
Och så måste man ha särskilda krämer för olika delar av kroppen... Och olika delar av dygnet... Om jag tvättar ansiktet och smörjer in mig med nattkräm, måste jag då tvätta mig igen på morgonen innan jag smörjer in mig med dagkräm? (Det skulle kanske fungera 4 månader om året, innan frosten lägger sig) Måste man ha ögonkräm, kräm för halsen och dekoltaget? Hur stor krämbudget bör man ha?
Suck... Jag hade tänkt att jag skulle unna mig ett besök på Kicks för konsultation när jag tappat tre kg. Men nu har jag inte råd. Och jag vet ju inte om de är så bra heller.400 spänn för konsultationen, och sedan skulle de säkert pracka på mig krämer i små förpackningar för lika mycket till. Det är grymt jobbigt det här. Man förstår att inte Victoria Silvstedt kan ha ett riktigt jobb...
Det bökiga med att hålla på och smörja in sig är ju att man måste tvätta sig först. Det är inte det att jag är någon slags hygienfara, men tvål och vatten sliter på min hy. Hårt. När jag duschat känns det som jag har ett lager silkepapper längst ut, som hotar spricka. "Smörj in dig då!" säger säkert vän av ordning. Men det är ju ett helt jäkla företag! Om jag skulle duscha varje dag (säg 10 min) och sedan smörja in mig (10 minuter), sedan torka tillräckligt för att sätta på kläder utan att känna att allt fastnar (isch, minst 10 minuter) så skulle jag inte ha något liv känns det som... Om jag inte duschar mer än en gång i veckan, så återfettar kroppen sig själv hjälpligt. Utom på händerna, smalbenen och i ansiktet.
Och vilka krämer ska man välja? Helosan är uteslutet. Sedan finns det de där andra, superfeta, som är JÄTTEBRA, om man vill gå naken. Eller steka något. Man blir mjuk i huden, men det ligger också ett blankt lager på huden. Och sedan finns de de halv feta, de går bättre, men ska man då köpa billiga Vaselin intensive care på GeKås, eller måste man lägga 400 spänn på en tunna Fenuril på Apoteket? För det går åt en del. Sedan har man ju de där mest luktagottiga lotionerna, som man får smörja in sig flera gånger om dagen med om de ska göra någon varaktig nytta...
Och så måste man ha särskilda krämer för olika delar av kroppen... Och olika delar av dygnet... Om jag tvättar ansiktet och smörjer in mig med nattkräm, måste jag då tvätta mig igen på morgonen innan jag smörjer in mig med dagkräm? (Det skulle kanske fungera 4 månader om året, innan frosten lägger sig) Måste man ha ögonkräm, kräm för halsen och dekoltaget? Hur stor krämbudget bör man ha?
Suck... Jag hade tänkt att jag skulle unna mig ett besök på Kicks för konsultation när jag tappat tre kg. Men nu har jag inte råd. Och jag vet ju inte om de är så bra heller.400 spänn för konsultationen, och sedan skulle de säkert pracka på mig krämer i små förpackningar för lika mycket till. Det är grymt jobbigt det här. Man förstår att inte Victoria Silvstedt kan ha ett riktigt jobb...
måndag 16 februari 2009
Ner, ner, ner
Precis tillbaka från Viktväktarna. Nåja, sanning att säga så har jag hunnit med att äta en god middag också. Idag har det varit rester på tallriken: För min del helstekt, vitlöksspäckad kottlett, ugnsbakade rotfrukter och tomatsås till lunch, och het chilliräkwok med ris till middag. Och ett äpple.
Hur det gick? Ner 1,1kg! Jädrar vad bra det är att promenera hunden! I morgon ska jag börja mitt Adidas jogging program. Nu jädrar får jag lägga på ett kål om jag ska hinna till Varvet!
Hur det gick? Ner 1,1kg! Jädrar vad bra det är att promenera hunden! I morgon ska jag börja mitt Adidas jogging program. Nu jädrar får jag lägga på ett kål om jag ska hinna till Varvet!
Sur och arg
Igår höll jag på att spricka. Följande osannorlika dialog utspelade sig kvart i sex igår kväll:
Mamman: -Eh..... Är det någon som sett min cykel?
Prinsessan, utan att släppa skärmen med blickan: -Nä..... i garaget?
Mamman: Då hade jag inte behövt att fråga. (Höjer rösten) Är det någon som vet var min cykel är?
Kronprinsen, från källarsängen: -Den står vid skolan, vid personalingången!
Mamman, tänker att nu är jag fullständigt senil: -Tack!
Går till skolans personalingång. Stressad. Fem minuter kvar till möte. Tar upp nyckelknippan. Ingen cykelnyckel! Alltså inte Mamman som ställt cykeln vid personalingången! Alltså, Mamman inte fullt så senil som Mamman trott. Mamman MYCKET irriterad. Ringer hem.
Prinsessan, svävande: Heeeej....
Mamman: Är det möjligen någon som vet var min cykelnyckel är?
Prinsessan: Inte jag i alla fall.
Mamman: Kan du fråga din bror?
Prinsessan skriker: Vet du var mammas nyckel är?
Prinsen, från källaren: Den är i min jackficka!
Prinsessan: Den är i hans ficka.
Mamman: Säg till honom att han får släpa sig hit med den. NU!
Prinsessan: Mamma säger att du ska komma med den nu.
Prinsen: Den är i min ficka!
Mamman, morrar: Ge din bror telefonen!
Prinsen: Hallå?
Mamman, med rösten full av undertryckt vrede: Det var väldigt bra att du visste var min cykel är, men det hade varit fantastiskt om du kläckt ur dig att du hade nyckeln också INNAN jag gick för att hämta den!
Prinsen: Den ligger i min jackficka.
Mamman: Jag hörde det. Men den ska vara här. NU!
Prinsen: Men jag är ....
Mamman: Det vore förbannat trevligt om du kunde göra NÅGOT annat än att hångla idag. Du kommer hit med nyckeln NU!
Prinsen: Ok då.
Jag blev 10 min sen till mötet. När jag kom hem, två timmar senare, satt Prinsessan fortfarande framför datorn, och hade inte hängt upp tvätten som jag bett henne om, och inte heller börjat packa för lägret. Prinsen var fortfarande i källaren, och av fnittret att döma arbetades det hårt på att stärka förhållandet. Needless to say, hade han inte diskat.
Idag försöker jag skita i allt. Det är inte lätt. Men är det någon idé att tjata på Lillprinsen att sluta glo på dumburken, när alla kompisarna antingen är på skidsemester, i Thailand, på fritids eller upptagna med annat? Är det någon idé att väcka Kronprinsen och Fin, när de ändå bara fiser runt och gör absolut ingenting och därmed blir dubbelt irriterande?
Om en timme är det luftgevärsskytte. Jag tror att Lillprinsen nog gärna skulle gå dit. Så jag följer honom dit och så går jag till terapeuten och hoppas att han kan ge mig något knep för att hindra de automatiska tankarna att bara sticka.
Mamman: -Eh..... Är det någon som sett min cykel?
Prinsessan, utan att släppa skärmen med blickan: -Nä..... i garaget?
Mamman: Då hade jag inte behövt att fråga. (Höjer rösten) Är det någon som vet var min cykel är?
Kronprinsen, från källarsängen: -Den står vid skolan, vid personalingången!
Mamman, tänker att nu är jag fullständigt senil: -Tack!
Går till skolans personalingång. Stressad. Fem minuter kvar till möte. Tar upp nyckelknippan. Ingen cykelnyckel! Alltså inte Mamman som ställt cykeln vid personalingången! Alltså, Mamman inte fullt så senil som Mamman trott. Mamman MYCKET irriterad. Ringer hem.
Prinsessan, svävande: Heeeej....
Mamman: Är det möjligen någon som vet var min cykelnyckel är?
Prinsessan: Inte jag i alla fall.
Mamman: Kan du fråga din bror?
Prinsessan skriker: Vet du var mammas nyckel är?
Prinsen, från källaren: Den är i min jackficka!
Prinsessan: Den är i hans ficka.
Mamman: Säg till honom att han får släpa sig hit med den. NU!
Prinsessan: Mamma säger att du ska komma med den nu.
Prinsen: Den är i min ficka!
Mamman, morrar: Ge din bror telefonen!
Prinsen: Hallå?
Mamman, med rösten full av undertryckt vrede: Det var väldigt bra att du visste var min cykel är, men det hade varit fantastiskt om du kläckt ur dig att du hade nyckeln också INNAN jag gick för att hämta den!
Prinsen: Den ligger i min jackficka.
Mamman: Jag hörde det. Men den ska vara här. NU!
Prinsen: Men jag är ....
Mamman: Det vore förbannat trevligt om du kunde göra NÅGOT annat än att hångla idag. Du kommer hit med nyckeln NU!
Prinsen: Ok då.
Jag blev 10 min sen till mötet. När jag kom hem, två timmar senare, satt Prinsessan fortfarande framför datorn, och hade inte hängt upp tvätten som jag bett henne om, och inte heller börjat packa för lägret. Prinsen var fortfarande i källaren, och av fnittret att döma arbetades det hårt på att stärka förhållandet. Needless to say, hade han inte diskat.
Idag försöker jag skita i allt. Det är inte lätt. Men är det någon idé att tjata på Lillprinsen att sluta glo på dumburken, när alla kompisarna antingen är på skidsemester, i Thailand, på fritids eller upptagna med annat? Är det någon idé att väcka Kronprinsen och Fin, när de ändå bara fiser runt och gör absolut ingenting och därmed blir dubbelt irriterande?
Om en timme är det luftgevärsskytte. Jag tror att Lillprinsen nog gärna skulle gå dit. Så jag följer honom dit och så går jag till terapeuten och hoppas att han kan ge mig något knep för att hindra de automatiska tankarna att bara sticka.
söndag 15 februari 2009
Jag vill inte...
...hålla på att tjata för att folk ska gå upp...
... hålla på att tjata på folk för att de ska äta frukost innan osten flyter bort...
...hålla på att tjata på dem att sätta in frukosten innan den kryper bort...
....gå ut med hunden....
....hålla på att tjata på att alla andra ska gå ut med hunden...
...städa efter alla andra...
...tjata på att alla andra ska plocka upp sina jävla äppleskruttar, mjölkglas, skitiga strumpor, blöta handdukar, mattallrikar, skolväskor, tomma kuvert, lappar, tidningar, joggingskor, jympapåsar, kuddar, dvds, appelsinskal, böcker, tamagochi, spel, lego, cykelhjälmar, vantar och allt annat jävla bös...
...komma på vad för jävla näringsriktig, nyttig mat som så många som möjligt gillar för en hel jävla vecka...
...laga ovan sagda mat...
...lyssna på gnället, och titta på drivorna av "oätliga ingredienser" som samlas på tallrikskanten, när jag kunde slängt fram Billy's pan pizza, för det hade i alla fall två av tre tyckt var ok...
...panta flaskor för att kunna köpa mjölk och äcklig smörgåsskinka tills barnbidraget kommer...
...tänka på alla som verkar ha hur mycket pengar som helst och kan åka på treveckorssemstrar till fucking Thailand, eller alperna...
... hålla på att tjata på folk för att de ska äta frukost innan osten flyter bort...
...hålla på att tjata på dem att sätta in frukosten innan den kryper bort...
....gå ut med hunden....
....hålla på att tjata på att alla andra ska gå ut med hunden...
...städa efter alla andra...
...tjata på att alla andra ska plocka upp sina jävla äppleskruttar, mjölkglas, skitiga strumpor, blöta handdukar, mattallrikar, skolväskor, tomma kuvert, lappar, tidningar, joggingskor, jympapåsar, kuddar, dvds, appelsinskal, böcker, tamagochi, spel, lego, cykelhjälmar, vantar och allt annat jävla bös...
...komma på vad för jävla näringsriktig, nyttig mat som så många som möjligt gillar för en hel jävla vecka...
...laga ovan sagda mat...
...lyssna på gnället, och titta på drivorna av "oätliga ingredienser" som samlas på tallrikskanten, när jag kunde slängt fram Billy's pan pizza, för det hade i alla fall två av tre tyckt var ok...
...panta flaskor för att kunna köpa mjölk och äcklig smörgåsskinka tills barnbidraget kommer...
...tänka på alla som verkar ha hur mycket pengar som helst och kan åka på treveckorssemstrar till fucking Thailand, eller alperna...
Kontraster
I fredags var det kallt och klart, och Lillprinsens utlovade korv-och-marshmallow-grillning kändes alldeles överkomlig. Bästis och Luddis ville också vintergrilla. Trots att veden var aningen fuktig och väldigt kall gick brasan igång på en gång, och sprakade trevligt på, fast okluven. (Note to self: Köp ny yxa, för böveln!)
Kronprinsen och Flickvännen deltog i eldriten, och barnen satt uppradade på liggunderlagsklädda bänkar framför brasan, med sina korvar på pinnar som var över sedan sommaren (vilket var tur, för min passion för eld medför inte en självklar passion att krypa omkring i undervegetationen i trädgården för att försöka hitta bra grillpinnar i vintermörker!) Mammorna höll sig aningen bakom, bistod med ketchup och glada tillrop, smuttandes på varsitt glas vin.
Mammorna åt sedan kycklingfilé, klädd i perscuittio (eller hur det stavas!) med ris, eftersom grillkorv sällan är förenlig med pointsräknande. Och drack lite mera vin. Sedan tittade vi på Sugar Rush, andra säsongen, och åt ostbågar och japan mix, som naturligtvis inte heller är pointsvänligt, men jag har minsann sparat! Och drack något glas vin till. Barnen kröp till kojs med varsin Bamse, och vi såg på mer Sugar Rush och åt upp snacksen.
På lördagen kände jag mig en smula uttorkad och slö. Men vädret var så fantastiskt att jag var tvungen att gå en ordentlig luffarrunda med hunden som naturligtvis njöt i allra högsta grad av att få springa, slänga sig i buskar och rulla omkring i frostklätt gräs. Maken skickade SMS och hade sett lejon på 3 meters håll. Han är på safari. Det är inte kallt där. Jag skickade tillbaka ett grattis på den 14-åriga förlovningsdagen.
Sedan var det släkt-middag hos Moster Inga. Pappas nya familj, syrrans och vi. Kantarell-krustader med rökt skinka, kalkon med paradisäppelgelé, morotskaka... Sansade, släktsamtal. Belevat och sömnigt. Nej, inte nödvändigtvis tråkigt, bara .... sömnigt. Varesig syrran eller jag var på humör och det kändes som om det var tur att Klanton var med som det naturliga party-nav som en två-åring bara blir. 
Det blev ingen melodifestival i går. Även om vi var hemma i tid hade Kronprinsen och Fin myst in sig på puffen framför tvn, med zombie-film och pesto-pasta, så vi ville inte störa.
Kronprinsen och Flickvännen deltog i eldriten, och barnen satt uppradade på liggunderlagsklädda bänkar framför brasan, med sina korvar på pinnar som var över sedan sommaren (vilket var tur, för min passion för eld medför inte en självklar passion att krypa omkring i undervegetationen i trädgården för att försöka hitta bra grillpinnar i vintermörker!) Mammorna höll sig aningen bakom, bistod med ketchup och glada tillrop, smuttandes på varsitt glas vin.
Mammorna åt sedan kycklingfilé, klädd i perscuittio (eller hur det stavas!) med ris, eftersom grillkorv sällan är förenlig med pointsräknande. Och drack lite mera vin. Sedan tittade vi på Sugar Rush, andra säsongen, och åt ostbågar och japan mix, som naturligtvis inte heller är pointsvänligt, men jag har minsann sparat! Och drack något glas vin till. Barnen kröp till kojs med varsin Bamse, och vi såg på mer Sugar Rush och åt upp snacksen.På lördagen kände jag mig en smula uttorkad och slö. Men vädret var så fantastiskt att jag var tvungen att gå en ordentlig luffarrunda med hunden som naturligtvis njöt i allra högsta grad av att få springa, slänga sig i buskar och rulla omkring i frostklätt gräs. Maken skickade SMS och hade sett lejon på 3 meters håll. Han är på safari. Det är inte kallt där. Jag skickade tillbaka ett grattis på den 14-åriga förlovningsdagen.
Sedan var det släkt-middag hos Moster Inga. Pappas nya familj, syrrans och vi. Kantarell-krustader med rökt skinka, kalkon med paradisäppelgelé, morotskaka... Sansade, släktsamtal. Belevat och sömnigt. Nej, inte nödvändigtvis tråkigt, bara .... sömnigt. Varesig syrran eller jag var på humör och det kändes som om det var tur att Klanton var med som det naturliga party-nav som en två-åring bara blir. Det blev ingen melodifestival i går. Även om vi var hemma i tid hade Kronprinsen och Fin myst in sig på puffen framför tvn, med zombie-film och pesto-pasta, så vi ville inte störa.
lördag 14 februari 2009
-dagen i ett nötskal
Så enormt trött... Kunde knappt motivera mig själv att gå upp ur sängen för att få iväg barnen plus flickvännen (inte min: sonens!) i morse. Mens, måne, och allt annat.. ville bara stanna kvar i sängen.
Klarade ett trevligt utvecklingssamtal. Sedan gled jag bara, gav ett par kollegor råd om deras barn och deras relationer. Sedan rymde jag. Oraklet i Helvetet has left the building liksom.
Mattekollegan säger att Kronprinsens mattelärare guffar lite på institutionen. Jag har naturligtligtvis dåligt samvete.
Imorgon ska jag berätta vad som verkligen hände ikväll.
Klarade ett trevligt utvecklingssamtal. Sedan gled jag bara, gav ett par kollegor råd om deras barn och deras relationer. Sedan rymde jag. Oraklet i Helvetet has left the building liksom.
Mattekollegan säger att Kronprinsens mattelärare guffar lite på institutionen. Jag har naturligtligtvis dåligt samvete.
Imorgon ska jag berätta vad som verkligen hände ikväll.
fredag 13 februari 2009
aaarrrrgh!
13 000 i räkningar, akut. Ytterligare ca 6 000 om en vecka. 200 kvar på mitt konto, och fick akutbetala med det engelska kortet på ICA, dvs tillkommer växlingsavgift = dyrt. Skit också! Fick låna pengar av Lillprinsen för att betala Prinsessans sportlovsläger. Tant Doktorn var inte tillgänglig att träffa, och avbokade vår telefontid pga sjukt barn. Sjukintyget går ut på måndag! Skrapar alla tunn-bottnar. Ett SMS till från Tanzania om pengar och jag skriker!
Dessutom ringde en gammal bekant och frågade om vi inte skulle kunna åka över till England i påsk, för gamla tiders skull, och för att hon inte tror att hon kommer att vara i skick att åka dit ever again. Maken har nog nästan lovat henne för några månader sedan. Jag sa som det var, att kontona är tomma, och att jag inte hade många förhoppningar om att jag skulle kunna åka med, men att vi får avvakta Makens återkomst och hans magiska byxfickor.
Mind you, mitt samvete är helt rent, för jag har minsann inte slösat vidlyftigt. (Vitrinskåpen för 800 var kanske inte ett nödvändigt köp, men det var skorna! Både mina egna och Lillprinsens!)
Dessutom ringde en gammal bekant och frågade om vi inte skulle kunna åka över till England i påsk, för gamla tiders skull, och för att hon inte tror att hon kommer att vara i skick att åka dit ever again. Maken har nog nästan lovat henne för några månader sedan. Jag sa som det var, att kontona är tomma, och att jag inte hade många förhoppningar om att jag skulle kunna åka med, men att vi får avvakta Makens återkomst och hans magiska byxfickor.
Mind you, mitt samvete är helt rent, för jag har minsann inte slösat vidlyftigt. (Vitrinskåpen för 800 var kanske inte ett nödvändigt köp, men det var skorna! Både mina egna och Lillprinsens!)
onsdag 11 februari 2009
Helt färdig...
Hann inte mer än hem från ett känsligt möte innan telefonen ringde. Jag kände inte igen numret, så jag lät det ringa färdigt. Telefonören lämnade ett meddelande och bad Maken att ringa upp. Jag ringde i stället.
Det visade sig vara pappan till några barn i nästa kvarter. Han berättade att hans söner påstod att Lillprinsen helt oprovocerat attackerat dem med en stor påk på väg till skolan, och att han slagit och knuffat dem. Jag blev ganska upprörd och berättade att jag genast skulle be min son att be om ursäkt, och om pojkarna inte fått den ursäkten under morgondagen så skulle han ringa mig igen. Nä, sa han, han ville hellre att min son skulle hålla sig ifrån hans söner.
Jag satte LP på en stol i köket och var så där pedagogiskt lugn, och frågade honom helt enkelt vad som hade hänt i morse. Han såg undrande på mig.
-Ja, sa jag, på väg till skolan?
Han rynkade pannan.
-Inget.
-Inget alls?
-Nä.
-Träffade du ingen?
Han såg undrande ut.
-Nä.
-Är du säker på det?
Han ryckte på axlarna.
-Du träffade inte Bill och Bull?
Ytterligare rynkad panna.
-Nääääe.
-Igår då?
Han tvekade:
-Jo... Jag träffade dem.
-Jaha, vad hände då?
-Ingenting.
-Ingenting?
-Nä.
-Är du säker på det?
-Ja. Det hände ingenting!
-Hade du med dig något?
-Nä.
-Ingen pinne eller så?
-Jo, min vandringsstav.
-Vad hände med den då?
-Den slängde jag i en buske.
-Varför ringde då Bill och Bulls pappa och berättade att du hade knuffat och slagit Bill med pinnen?
Han såg uppriktigt, storögt förvånad ut.
-Nä, jag har inte slagit någon! Jag knuffade lite på han.
-Varför då?
Han tittade ner i knät.
-Varför då? upprepade jag.
-Därför dom kallade mig feg hela tiden.
-Varför då?
-Jag vet inte! Dom bara sa att jag var feg hela tiden, så jag blev trött och knuffa han.
Sanningen ligger troligtvis någonstans mittemellan. Lillprinsen må vara brötig, busig, ouppmärksam och högljudd. Han springer mycket, men brukar sällan ens brottas, som de andra killarna på scouterna gör. Jag har nog aldrig sett honom bli våldsam, utan om han blir arg, så slår han i en dörr, springer iväg och surar. Det här låter lite underligt. Men har är säkert inte helt oskyldig. Men vad göööör man?
Det visade sig vara pappan till några barn i nästa kvarter. Han berättade att hans söner påstod att Lillprinsen helt oprovocerat attackerat dem med en stor påk på väg till skolan, och att han slagit och knuffat dem. Jag blev ganska upprörd och berättade att jag genast skulle be min son att be om ursäkt, och om pojkarna inte fått den ursäkten under morgondagen så skulle han ringa mig igen. Nä, sa han, han ville hellre att min son skulle hålla sig ifrån hans söner.
Jag satte LP på en stol i köket och var så där pedagogiskt lugn, och frågade honom helt enkelt vad som hade hänt i morse. Han såg undrande på mig.
-Ja, sa jag, på väg till skolan?
Han rynkade pannan.
-Inget.
-Inget alls?
-Nä.
-Träffade du ingen?
Han såg undrande ut.
-Nä.
-Är du säker på det?
Han ryckte på axlarna.
-Du träffade inte Bill och Bull?
Ytterligare rynkad panna.
-Nääääe.
-Igår då?
Han tvekade:
-Jo... Jag träffade dem.
-Jaha, vad hände då?
-Ingenting.
-Ingenting?
-Nä.
-Är du säker på det?
-Ja. Det hände ingenting!
-Hade du med dig något?
-Nä.
-Ingen pinne eller så?
-Jo, min vandringsstav.
-Vad hände med den då?
-Den slängde jag i en buske.
-Varför ringde då Bill och Bulls pappa och berättade att du hade knuffat och slagit Bill med pinnen?
Han såg uppriktigt, storögt förvånad ut.
-Nä, jag har inte slagit någon! Jag knuffade lite på han.
-Varför då?
Han tittade ner i knät.
-Varför då? upprepade jag.
-Därför dom kallade mig feg hela tiden.
-Varför då?
-Jag vet inte! Dom bara sa att jag var feg hela tiden, så jag blev trött och knuffa han.
Sanningen ligger troligtvis någonstans mittemellan. Lillprinsen må vara brötig, busig, ouppmärksam och högljudd. Han springer mycket, men brukar sällan ens brottas, som de andra killarna på scouterna gör. Jag har nog aldrig sett honom bli våldsam, utan om han blir arg, så slår han i en dörr, springer iväg och surar. Det här låter lite underligt. Men har är säkert inte helt oskyldig. Men vad göööör man?
Aldrig riktigt färdig...
Idag har gått i ett. Segt att gå upp, sedan iväg för att hämta vitrinskåpen jag köpt. Efter många om och men och inringd Pappa befinner de sig nu i min matsal, relativt oskadda. Nu ska jag bara ha ut den förbenade datorn där ifrån också....
Sedan bjöd jag den akuttillreste fadern på lätt lunch, innan jag hastade in till jobbet. Där överöstes jag omedelbart med frågor om diverse olika saker, som t ex om man kan läsa spanska 3 som i-val, och om Matte-C kursen hamnar på schemat eller om det blir i-val det också. (Samhällsprogrammet) Inget av det jag förutsatte mig att klara av under de två timmarna och 12 minuterna blev, men jag fick gjort en herrans massa.
Eleverna spelade upp Lysistrate för klassen. Ganska lyckat, med tanke på förberedelsetiden, men de glömde stånden och vissa roliga repliker gick förlorade för de pratade för fort. Jag var dock nöjd. Limpistolen kom också med i dag och gruppen som bygger en modell av en grekisk amfiteater kunde börja limma sina sockerbitar.
En kvart efter min arbetstid var lektionen slut. Då gick jag och tog en kopp kaffe, blev inblandad i bibliotekariens arbetsmiljö och fick insikt i hennes bra idéer för att kunna förbättra den, samt lyckades få till en tid med kollegan som jag ska sätta betyg tillsammans med. Jag insåg snabbt att det gällde att ta chansen!
Nu ligger jag två veckor back på min förtroende tid, och veckan är inte slut än. Jag är f ö helt slut, men måste iväg på ett möte om en liten stund, ett möte som kan bli ganska otrevligt, och vara ganska länge, men förhoppningsvis sätter punkt i en följetong som skulle ha avslutats för flera år sedan.
I morgon bitti är det elevhandledning och jag har lovat eleverna sammanställningar över den sammanlagda frånvaron för terminen hittills. De hann jag inte skriva ut på jobbet, så jag får lägga ytterligare en kvarts förtroende tid på det hemma, samt hitta någon liten kul övning vi kan göra tillsammans. Glömde att kolla vem som skulle ta med fika.... Äsch, kan väl gå om bageriet på vägen...
Helt plötsligt känns det som om jag jobbar heltid... Jag är i alla fall lika trött, kanske tröttare. Kommer jag någonsin tillbaka till hundra procent?
Sedan bjöd jag den akuttillreste fadern på lätt lunch, innan jag hastade in till jobbet. Där överöstes jag omedelbart med frågor om diverse olika saker, som t ex om man kan läsa spanska 3 som i-val, och om Matte-C kursen hamnar på schemat eller om det blir i-val det också. (Samhällsprogrammet) Inget av det jag förutsatte mig att klara av under de två timmarna och 12 minuterna blev, men jag fick gjort en herrans massa.
Eleverna spelade upp Lysistrate för klassen. Ganska lyckat, med tanke på förberedelsetiden, men de glömde stånden och vissa roliga repliker gick förlorade för de pratade för fort. Jag var dock nöjd. Limpistolen kom också med i dag och gruppen som bygger en modell av en grekisk amfiteater kunde börja limma sina sockerbitar.
En kvart efter min arbetstid var lektionen slut. Då gick jag och tog en kopp kaffe, blev inblandad i bibliotekariens arbetsmiljö och fick insikt i hennes bra idéer för att kunna förbättra den, samt lyckades få till en tid med kollegan som jag ska sätta betyg tillsammans med. Jag insåg snabbt att det gällde att ta chansen!
Nu ligger jag två veckor back på min förtroende tid, och veckan är inte slut än. Jag är f ö helt slut, men måste iväg på ett möte om en liten stund, ett möte som kan bli ganska otrevligt, och vara ganska länge, men förhoppningsvis sätter punkt i en följetong som skulle ha avslutats för flera år sedan.
I morgon bitti är det elevhandledning och jag har lovat eleverna sammanställningar över den sammanlagda frånvaron för terminen hittills. De hann jag inte skriva ut på jobbet, så jag får lägga ytterligare en kvarts förtroende tid på det hemma, samt hitta någon liten kul övning vi kan göra tillsammans. Glömde att kolla vem som skulle ta med fika.... Äsch, kan väl gå om bageriet på vägen...
Helt plötsligt känns det som om jag jobbar heltid... Jag är i alla fall lika trött, kanske tröttare. Kommer jag någonsin tillbaka till hundra procent?
tisdag 10 februari 2009
Snällare...
Så, nu har jag försökt att sjunga gospel. Det var förvirrande, men roligt. Men någon bliss hann inte infinna sig. Det var för svårt att hålla reda på alla stämmor, b-tecken och höjningar. Suck.
Stackars svärmor: När hon får veta att hennes son i Afrika har lärt sig uppskatta friden i en gudstjänst (må så vara på swahili) och hennes svärdotter sjunger i gospel-kör, får hon nog hicka...
Stackars svärmor: När hon får veta att hennes son i Afrika har lärt sig uppskatta friden i en gudstjänst (må så vara på swahili) och hennes svärdotter sjunger i gospel-kör, får hon nog hicka...
Lite grisk...
Korsa inte en PMS-drabbad kvinnas väg om du kan undvika det, och definitivt inte med något hon kan ifrågasätta och bråka om! Jag är rädd att en av mina kollegor gjorde just det i dag. Ja, inte då i rent fysisk form, men beslut som tagits råkade av en händelse hitta sin väg till mina irriterade öron.
Min son är inte något arytmetiskt geni. Rent krasst kan vi ju säga att han klarade målen för årskurs nio med ett nödrop och tack vare mycket hårt arbete. Kronprinsen tänker rätt, men räknar fel, och kanske är det den Anderssonska dyslexi-genen som slår igenom, fast i sifferform. Trots detta har han hängt i och räknat och räknat och räknat på lektionerna, och kanske inte alltid bett om hjälp när han skulle ha behövt, och har definitivt inte överansträngt sig hemma.
Så blev han sjuk och missade en vecka. Och istället för att ge Kronprinsen en plan och lite coaching för hur han ska hinna ikapp, så väljer läraren att föreslå att han ska byta till en enklare bok. Det har han f ö redan rekomenderat flera elever i klassen. Så Kronprinsen meddelar att läraren har sagt att om man bara har G i MaA, så är det omöjligt att få G i MaB, så det är lika bra att han räknar i den lätta boken.
Nu är denna mamman gymnasielärare, elevhandledare och har suttit i många samtal med elever på studieförberedande program och VET att MaB ÄR svårt, men inte på något sätt omöjlig, särskilt inte med engagerade lärare, stöd från resurs och arbetsvilja. Så denna mamman tyckte att sonen skulle överväga detta beslut, eftersom att det må vara svårt att få ett godkänt betyg i MaB om man inte är duktig på att räkna, men inte omöjligt, OM man jobbar lite extra och har bakgrundskunskaperna. Som man nog inte får i en enklare bok. Sedan meddelade jag sonen att till syvende och sist är det hans beslut, men att han måste veta konsekvenserna av detta.
Sedan gick jag och fnulade och grunnade hela dagen. Efter att ha konfererat med en matte-kollega, som bekräftade att den enklare boken saknade många moment som behövs för att klara B-kursen och att om man bara räknar i den enklare boken krävs det ytterligare lektioner, genomgångar och material för att ha rätt verktygslåda med sig till MaB, så blev jag plötsligt ganska ilsk: Om jag inte hade frågat Kronprinsen, av en händelse, just idag, så hade jag inte fått reda på förändringen innan den var ett faktum och kanske irreversibel! Om inte jag, som faktiskt finns i samma byggnad, på ett e-mejls avstånd och ibland faktiskt stöter ihop med läraren, får reda på förändringar i studiegången som kan leda till konsekvenser för min OMYNDIGE son inom en ganska snar framtid, har då någon av de andra föräldrarna fått reda på det? Finns det någon PLAN för hur dessa elever ska kunna uppnå ett G under sin studietid, eller räknar man kallt att de kommer att gå ut med ett IG i betyget? Vet ELEVERNA vad detta kan komma att innebära? Vill man bli logoped, socialarbetare, arbetsterapeut, sjuksköterska, sjukgymnast, och flera typer av lärare krävs MaB. För andra typer av lärare krävs både C och D, likaså om man ska bli ekonom eller arkitekt. Därför är MaB obligatoriskt för samhällsvetenskaplig linje, och på naturvetenskaplig och teknisk linje läser man ännu fler steg.
Även estetlinjen, som Kronprinsen går, räknas som studieförberedande och har MaB som obligatoriskt ämne. För det är ju faktiskt så att alla som går på estetisk linje inte går där för att de är tillräckligt talangfulla för att, eller ens vill, bli artister, utan har valt estetisk linje för att gå en bra, studieförberedande linje, och ha kul i väntan på att man ska bestämma sig vad man vill göra när man blir stor! Alltså har man i princip diskvalificerat eleverna från ovan nämnda utbildningar, utan att informera dem, och utan att informera deras föräldrar! Inkompetens!
Ett samtal till en av Kronprinsens klasskamrater bekräftade detta. Handledaren hade, förmodligen själv fullständigt ovetande om konsekvenserna av bokbytet, bara informerat att deras son nu använde en lättare bok i matematik. Föräldrarna hade litat på att skolan var kompetent nog att se till att sonen fick den kompetens han behöver för att läsa vidare. För det är ju faktiskt skolans personal som är experterna. Ha!
Kronprinsen är upplyst, argt mail är skickat till handledare och mattelärare och jädrar vad här ska bråkas!
Min son är inte något arytmetiskt geni. Rent krasst kan vi ju säga att han klarade målen för årskurs nio med ett nödrop och tack vare mycket hårt arbete. Kronprinsen tänker rätt, men räknar fel, och kanske är det den Anderssonska dyslexi-genen som slår igenom, fast i sifferform. Trots detta har han hängt i och räknat och räknat och räknat på lektionerna, och kanske inte alltid bett om hjälp när han skulle ha behövt, och har definitivt inte överansträngt sig hemma.
Så blev han sjuk och missade en vecka. Och istället för att ge Kronprinsen en plan och lite coaching för hur han ska hinna ikapp, så väljer läraren att föreslå att han ska byta till en enklare bok. Det har han f ö redan rekomenderat flera elever i klassen. Så Kronprinsen meddelar att läraren har sagt att om man bara har G i MaA, så är det omöjligt att få G i MaB, så det är lika bra att han räknar i den lätta boken.
Nu är denna mamman gymnasielärare, elevhandledare och har suttit i många samtal med elever på studieförberedande program och VET att MaB ÄR svårt, men inte på något sätt omöjlig, särskilt inte med engagerade lärare, stöd från resurs och arbetsvilja. Så denna mamman tyckte att sonen skulle överväga detta beslut, eftersom att det må vara svårt att få ett godkänt betyg i MaB om man inte är duktig på att räkna, men inte omöjligt, OM man jobbar lite extra och har bakgrundskunskaperna. Som man nog inte får i en enklare bok. Sedan meddelade jag sonen att till syvende och sist är det hans beslut, men att han måste veta konsekvenserna av detta.
Sedan gick jag och fnulade och grunnade hela dagen. Efter att ha konfererat med en matte-kollega, som bekräftade att den enklare boken saknade många moment som behövs för att klara B-kursen och att om man bara räknar i den enklare boken krävs det ytterligare lektioner, genomgångar och material för att ha rätt verktygslåda med sig till MaB, så blev jag plötsligt ganska ilsk: Om jag inte hade frågat Kronprinsen, av en händelse, just idag, så hade jag inte fått reda på förändringen innan den var ett faktum och kanske irreversibel! Om inte jag, som faktiskt finns i samma byggnad, på ett e-mejls avstånd och ibland faktiskt stöter ihop med läraren, får reda på förändringar i studiegången som kan leda till konsekvenser för min OMYNDIGE son inom en ganska snar framtid, har då någon av de andra föräldrarna fått reda på det? Finns det någon PLAN för hur dessa elever ska kunna uppnå ett G under sin studietid, eller räknar man kallt att de kommer att gå ut med ett IG i betyget? Vet ELEVERNA vad detta kan komma att innebära? Vill man bli logoped, socialarbetare, arbetsterapeut, sjuksköterska, sjukgymnast, och flera typer av lärare krävs MaB. För andra typer av lärare krävs både C och D, likaså om man ska bli ekonom eller arkitekt. Därför är MaB obligatoriskt för samhällsvetenskaplig linje, och på naturvetenskaplig och teknisk linje läser man ännu fler steg.
Även estetlinjen, som Kronprinsen går, räknas som studieförberedande och har MaB som obligatoriskt ämne. För det är ju faktiskt så att alla som går på estetisk linje inte går där för att de är tillräckligt talangfulla för att, eller ens vill, bli artister, utan har valt estetisk linje för att gå en bra, studieförberedande linje, och ha kul i väntan på att man ska bestämma sig vad man vill göra när man blir stor! Alltså har man i princip diskvalificerat eleverna från ovan nämnda utbildningar, utan att informera dem, och utan att informera deras föräldrar! Inkompetens!
Ett samtal till en av Kronprinsens klasskamrater bekräftade detta. Handledaren hade, förmodligen själv fullständigt ovetande om konsekvenserna av bokbytet, bara informerat att deras son nu använde en lättare bok i matematik. Föräldrarna hade litat på att skolan var kompetent nog att se till att sonen fick den kompetens han behöver för att läsa vidare. För det är ju faktiskt skolans personal som är experterna. Ha!
Kronprinsen är upplyst, argt mail är skickat till handledare och mattelärare och jädrar vad här ska bråkas!
måndag 9 februari 2009
Allt löser sig!
Dagens rätt:
Fläskkotlett med ugnsrostade grönsaker och ärtskott till lunch, Fisksoppa med lax, hajmal, sej och räkor samt ostknäcke till middag, skinkmacka på styrelsemötet: Allt inom pointsantalet idag. Köpte en jättefin kokbok med romantiska festmenyer. Man måste ju förbereda sig för Makens hemkomst.
Hur det gick? Ja, med tanke på helgens försyndelser och bristen på rörelselust, PMS och allt så gick det väl alldeles förträffligt: -0,8kg! Det går alldeles förträffligt att minska i vikt genom att äta gott, mycket och utan sötningsmedel eller light (ok, jag fuskar med minifraiche ibland) och utan att känna att man avstår allt livets goda, eller motionera sig blå. I morgon ska jag äta semla, och smaka bullarna som Cassandra och jag gjorde: Riktig grädde och riktig mandelmassa. Men bara en, och bara i morgon.
Fläskkotlett med ugnsrostade grönsaker och ärtskott till lunch, Fisksoppa med lax, hajmal, sej och räkor samt ostknäcke till middag, skinkmacka på styrelsemötet: Allt inom pointsantalet idag. Köpte en jättefin kokbok med romantiska festmenyer. Man måste ju förbereda sig för Makens hemkomst.
Hur det gick? Ja, med tanke på helgens försyndelser och bristen på rörelselust, PMS och allt så gick det väl alldeles förträffligt: -0,8kg! Det går alldeles förträffligt att minska i vikt genom att äta gott, mycket och utan sötningsmedel eller light (ok, jag fuskar med minifraiche ibland) och utan att känna att man avstår allt livets goda, eller motionera sig blå. I morgon ska jag äta semla, och smaka bullarna som Cassandra och jag gjorde: Riktig grädde och riktig mandelmassa. Men bara en, och bara i morgon.
Liite längtar jag nog...
Fick ett oväntat tillfälle att chatta med Maken. Två veckor tills han kommer hem, och bara några dagar tills han ska lämna Ilambula för att kuska runt Tanzania, med malariamyggor, rabiessmittade råttor och läskiga lejon. Men han är nog ok.
Det är den Nationella pommesveckan i Storbrittanien.... Dags att uppmärksamma det hemma kanske.... Hittade ju några extra tjocka på Coop. Det får nog bli det.... JUST DET!!! Måste påminna ungarna att göra hemspråksläxan, nu när de fått en!!!
Det är den Nationella pommesveckan i Storbrittanien.... Dags att uppmärksamma det hemma kanske.... Hittade ju några extra tjocka på Coop. Det får nog bli det.... JUST DET!!! Måste påminna ungarna att göra hemspråksläxan, nu när de fått en!!!
Vecka 6s..
lärdom: Alkohol tar fasligt mycket energi. Note to self: Ägna minimalt med tid åt sådant.
glädjeämne: Att jag har sådana fantastiskt positiva vänner, som bjussar så mycket på sig själva.
tanke: Det finns mäniskor som lever för att göra livet surt och förtrycka andra. Att tillåta det är att hjälpa till att förgifta världen. Alla som orkar göra motstånd har en plikt att stötta de som utsätts för sådana mäniskor. Den energi som det kostar kommer att betalas igen tusenfallt.
glädjeämne: Att jag har sådana fantastiskt positiva vänner, som bjussar så mycket på sig själva.
tanke: Det finns mäniskor som lever för att göra livet surt och förtrycka andra. Att tillåta det är att hjälpa till att förgifta världen. Alla som orkar göra motstånd har en plikt att stötta de som utsätts för sådana mäniskor. Den energi som det kostar kommer att betalas igen tusenfallt.
Måndag i sängen
Här ligger jag och är onödig. Suck. Visst kunde jag städa lite. Kanske tvätta. Men jag vill inte. Ont i magen, trött och trist. Fullmåne och PMS sucks!
Kunde inte heller hålla mig från jobbets internpost. Vilket naturligtvis kostade en halvtimmes förtroende tid av den timmen jag hade kvar denna veckan, vilket gör att jag ligger back för nästa vecka, redan. "Vad pratar hon om?" ser jag mina läsare tänka. Jo, ser ni, jag har kommit på ett system!
Bakgrunden är följande: Lärare har länge haft ryktet om sig att spela golf på sin förtroendetid, som är de 10 timmarna av de 45 timmarna som inte behöver läggas mellan 8 och 17 och på arbetsplatsen. Dock har jag under de senaste åren (jodå, de finns, men den yngre generationen är inte fullt så klippsk) sett väldigt få sådana pedagoger. Däremot träffar jag dagligen sådana som lägger 20 timmars förtroendetid i veckan, utan att vara medvetna om det.
Vad ska förtroendetiden användas till? Det är upp till den enskilda läraren, men saker som är svåra att utföra på arbetsplatsen, t ex att se dokumentärer eller filmer som kan användas i undervisningen, läsa in nytt material, studera nya läromedel, vara kreativ, konstruera uppgifter och prov, hålla sig uppdaterad i sitt ämne (jodå, det tar en jäkla tid att hänga med så att man inte blir en av de där lärarna som anklagas för att aldrig varit ute i verkligheten) och rätta utan att bli avbruten. Dessutom är det förtroendetiden som går åt när föräldrar ringer och är oroliga, när elever SMSar och frågar om läxor, de obligatoriska jäkla utvecklingssamtalen som föräldrarna absolut vill ha på kvällstid (undrar varför de kan gå och klippa sig på dagtid?) och när man kollar jobbmejlen.
I mitt nuvarande sköra tillstånd håller jag på att lära mig vad som är arbete och hur mycket tid man ska använda till jobb. Jag har 2,5 timmars förtroendetid i veckan, förutom de 2 timmar och 12 minuter som jag tillbringar på min arbetsplats 4 dagar i veckan. Dessa 2,5 timmar delade jag upp i 15 minutersintervaller och gjorde 10 små rutor i min kalender på varje veckouppslag. När jag förbrukat 15 minuter sätter jag helt enkelt ett kryss. Det funkar jättebra! Det är lite frustrerande att se hur snabbt förtroendetiden rinner iväg, och då är jag ändå ganska generös och sätter inte kryss bara hur som helst, räknar bort sociala samtal eller när jag bara liksom tänker på olika elevers problem eller saker som skulle behöva göras.
Just nu är jag redan och naggar på vecka 9s tid. Och värre lär det bli, eftersom jag bara måste ha en projekthandledning på torsdag, som ligger utanför min arbetstid, och sedan är det dags för PA-rapporter som ska skrivas och då växer handledningstiden massivt. Ja, huvva, jag är långt från nirvana...
Kunde inte heller hålla mig från jobbets internpost. Vilket naturligtvis kostade en halvtimmes förtroende tid av den timmen jag hade kvar denna veckan, vilket gör att jag ligger back för nästa vecka, redan. "Vad pratar hon om?" ser jag mina läsare tänka. Jo, ser ni, jag har kommit på ett system!
Bakgrunden är följande: Lärare har länge haft ryktet om sig att spela golf på sin förtroendetid, som är de 10 timmarna av de 45 timmarna som inte behöver läggas mellan 8 och 17 och på arbetsplatsen. Dock har jag under de senaste åren (jodå, de finns, men den yngre generationen är inte fullt så klippsk) sett väldigt få sådana pedagoger. Däremot träffar jag dagligen sådana som lägger 20 timmars förtroendetid i veckan, utan att vara medvetna om det.
Vad ska förtroendetiden användas till? Det är upp till den enskilda läraren, men saker som är svåra att utföra på arbetsplatsen, t ex att se dokumentärer eller filmer som kan användas i undervisningen, läsa in nytt material, studera nya läromedel, vara kreativ, konstruera uppgifter och prov, hålla sig uppdaterad i sitt ämne (jodå, det tar en jäkla tid att hänga med så att man inte blir en av de där lärarna som anklagas för att aldrig varit ute i verkligheten) och rätta utan att bli avbruten. Dessutom är det förtroendetiden som går åt när föräldrar ringer och är oroliga, när elever SMSar och frågar om läxor, de obligatoriska jäkla utvecklingssamtalen som föräldrarna absolut vill ha på kvällstid (undrar varför de kan gå och klippa sig på dagtid?) och när man kollar jobbmejlen.
I mitt nuvarande sköra tillstånd håller jag på att lära mig vad som är arbete och hur mycket tid man ska använda till jobb. Jag har 2,5 timmars förtroendetid i veckan, förutom de 2 timmar och 12 minuter som jag tillbringar på min arbetsplats 4 dagar i veckan. Dessa 2,5 timmar delade jag upp i 15 minutersintervaller och gjorde 10 små rutor i min kalender på varje veckouppslag. När jag förbrukat 15 minuter sätter jag helt enkelt ett kryss. Det funkar jättebra! Det är lite frustrerande att se hur snabbt förtroendetiden rinner iväg, och då är jag ändå ganska generös och sätter inte kryss bara hur som helst, räknar bort sociala samtal eller när jag bara liksom tänker på olika elevers problem eller saker som skulle behöva göras.
Just nu är jag redan och naggar på vecka 9s tid. Och värre lär det bli, eftersom jag bara måste ha en projekthandledning på torsdag, som ligger utanför min arbetstid, och sedan är det dags för PA-rapporter som ska skrivas och då växer handledningstiden massivt. Ja, huvva, jag är långt från nirvana...
lördag 7 februari 2009
Ett moln av vällukt
Hela källaren doftar av Tea Tree och Aloe. Hela Hunden också lyckligtvis. Det tog två timmar att akututreda delar av pälsen och avlägsna de mest prominenta kardborrarna, schampoonera hela hunden två gånger, delar tre. Ryggen är fullkomligt slut.
Bästisen kom förbi för att hjälpa mig göra slut på snacksen från gårdagens frossarkväll och fälla intelligenta kommentarer över melodifestivalen. Jag tänker inte kommentera spektaklet, mer än att säga att det glädjer mig att Caroline af Ugglas, den enda artisten i samlingen, förutom pausfåglen Wadling, som hade hjärtat med i musiken, blev nominerad av den internationella juryn och vidare till andra chansen - oväntat men fantastiskt trevligt. Vi gjorde även slut på två pavor rödvin. To hell with points - det är PMS, det är faktiskt undantaget det mesta.
Annars har jag ett par riktigt saftiga debattsaker att blogga om, men jag tror jag måste hålla på dem ett par dagar...
Godnattis
Bästisen kom förbi för att hjälpa mig göra slut på snacksen från gårdagens frossarkväll och fälla intelligenta kommentarer över melodifestivalen. Jag tänker inte kommentera spektaklet, mer än att säga att det glädjer mig att Caroline af Ugglas, den enda artisten i samlingen, förutom pausfåglen Wadling, som hade hjärtat med i musiken, blev nominerad av den internationella juryn och vidare till andra chansen - oväntat men fantastiskt trevligt. Vi gjorde även slut på två pavor rödvin. To hell with points - det är PMS, det är faktiskt undantaget det mesta.
Annars har jag ett par riktigt saftiga debattsaker att blogga om, men jag tror jag måste hålla på dem ett par dagar...
Godnattis
Hund bortskänkes
Hunden, Bästis och jag promenerade längst Doktorspromenaden i det vackra vårvädret. Hunden hoppade ner i Ätran och badade lite, för att en liten stund senare glädjestrålande rulla sig i en hög med skit, som av allt av döma var av mänsklig härkomst. En halvtimme senare, när han slängt sig i diverse buskar, lyckades vi få honom att gå i och bada igen. Nu sitter han olyckligt ute på altanen och undrar varför han inte får komma in. Jag samlar styrka.
Klassiskt hundbadställe vid Ätran, tillika där de båda damerna coaxade Hunden att blöta ner sin skitinpregnerade päls. Råkar också vara ett mycket vackert ställe strax nedanför Hertings kraftverk.Då undrar man stillsamt:
OM man nu blir skitnödig när man är ute och går i parken och bara MÅSTE baja, kan man då inte gå in en bit i ett snår och göra det, istället för att sätta sig precis jämte stigen. Visserligen var utsikten säkert vacker, men...
Hunden, nu åter uppblött i Ätran-vatten, rullar sig i ren sand och gammal vass.
Varför måste Hundfan RULLA sig i skiten? Luktar vi alla skit, så han drabbas av King Louie-komplex och vill lukta som vi? Han rullar ju inte sig i någon av hundskitshögarna som, trots att kommunen BJUSSAR på bajspåsar och har satt upp hundlatriner var trettionde meter i parken, verkar bli vanligare och vanligare.
Äh, jag får väl ta och skrubba pälshögen. URK!
Mamma mia, vilken kväll!
Sju fnitterfior, vin, snacks och Mamma Mia! Kan det finnas något enklare recept på själavård? Jädrar vad vi skrattade, sjöng och skvallrade. Högt! Klockan halv ett kom vi på att det ju finns en dag i morgon också. Det är i dag. Jag känner mig lite lätt uttorkad, måste medges, men en promenix med Hunden i vårvädret kanske botar det.
Sång berikar
Efter ett infall i bilen till Gilwell bestämde vi att samlas och vara lite oansvariga tillsammans, så efter en mycket trevlig chilli con carne drog vi oss ner i katakomberna och så Mamma Mia! under mycket fnitter och tjatter och hög allsång. När det inte räckte att sjunga med från soffan så dansade vi vid sidan av. Och sjöng. Nästa gång blir det Sound of Music singalong.
Tack tjejer för livet!!!
Tack tjejer för livet!!!
torsdag 5 februari 2009
Blöt filt i tillvaron
Tröttheten blir bara värre, och jag tillåter mig att ge efter för den, åtminstone när inte eleverna ser. Jag vikarierade för min vikarie idag igen, men bara den tid som ingår i mina 2 timmar och 12 minuter. Sedan gick jag hem. Jag har ingen förtroende tid kvar fram till lovet, och jag ska vara stenhård på att inte vara kvar längre än nödvändigt.
Det blir smörgåsgrillen till middag, och stackars Hunden får nog nöja sig med en liiiten promenad i dag också. Snön ligger blöt på gatan, och solen lyser med sin frånvaro. Vi lekte i alla fall en stund i trädgården. Jag jagade honom, och han sprang omkring med rugbybollen och fintade mig på den hala gräsmattan. Så hämtade jag en annan boll i rabatten och dribblade honom och lade en bredsida in i mål! Det tyckte han inte var kul, så han släppte sin boll och skulle ha min i stället, så vi turades om med bollarna, tills han tröttnade och tog båda två. Då gick jag och sopade blötsnön av trottoaren (och upptäckte att någon snott min snöskyffel!) Hunden lommade omkring med rugbybollen fortfarande i munnen och kollade läget på framsidan, ända tills han upptäckte att jag var klar. Då sprang han och lämnade bollen i trädgården och kom rusande ut och slängde sig på sopborsten och brottades med den. Vi busade runt en stund på trottoaren, och på uppfarten. Ett par gånger släppte jag borsten, och när bytet dött var det hemskt läskigt och han backade snabbt undan. Det kunde ju för all del hoppa på honom! Sedan borsten placerats i säkerhet i garaget, gick vi in och lagade lunch.
Idag blev det Färgglad pasta, med rivna morötter, färsk basilika, cashewnötter och fläskkotlett ur Viktväktarnas powerstart. 6 points, skulle det vara, men det verkade såååå mycket (det brukar visserligen VV-portioner vara, om man inte köper deras hutlöst dyra, och med onödiga tillsatser proppfulla färdigmat!) så jag lade till en extra point. Det var mycket gott, och jag blev mycket mätt. Ikväll blir det fisksoppa, repris från i går, för 3,5 points, med ostknäcke.
onsdag 4 februari 2009
Att dansa genom livet
Jag har tidigare i den här bloggen sagt att mitt tillfrisknande går i valstakt. Det är spännande hur det stämmer. Efter två pigga veckor, med relativt hög produktivitet och med självkänsla och styrka, kännetecknas den här veckan av ett ordentligt ökat sömnbehov, nedstämdhet och näst intill noll initiativförmåga. Men det är ju för all del den där veckan... Det går över.
Snart kommer Maken hem. Bara två och en halv vecka kvar. Om jag bara vetat om hans schema för resten av praktiken kunde jag bokat in någon liten mini-break. Men det orkar jag inte den här veckan.
Snart kommer Maken hem. Bara två och en halv vecka kvar. Om jag bara vetat om hans schema för resten av praktiken kunde jag bokat in någon liten mini-break. Men det orkar jag inte den här veckan.
måndag 2 februari 2009
Kraschlandning i vardagen - en förvånandsvärt originell titel på ett blogg inlägg
Googlade precis ovanstående rubrik och fick endast 6 träffar! Vilket leder mig till slutsatsen att klichéer kan bli så klychiga att de blir obskyra...
Nåväl, har återanlänt hemmet efter ytterligare en fantastisk kurshelg på Gilwell, utanför Flen. Jag önskar att jag kunde förmedla de känslor och intryck helgen givit, men i ett ytterligt tvådimensionellt forum är det i det närmast omöjligt. Jag nöjer mig med korta referat av helgens emotionella höjdpunkter:
- På den frusna gräsplanen som sluttar svagt ner mot flaggstången där den röda lyktan varje kväll firas upp för att visa herrn på Rockelsta slott att Scouterna är på Gilwell, ligger två grova hamparep i kors. I nedre vänstra hörnet, på en blå mjölkback sitter en snöuggla av kramvariant. I det högra en plyschig delfin, i det övre högra en svart panter med klös i blicken, och i det övre vänstra en mjuk bäver. I ett ögonblick av klarsynthet inser jag att jag inte är allkonstnär, utan 98% panter, med en liten önskan om att mäniskor runt om kring mig ska må bra så de kan förverkliga mina idéer. Hårt, monotont arbete och organisatoriska uppgifter som administration är min skuggsida och kostar energi - mycket energi. Att jag kan vara ärlig mot mig själv och erkänna att jag faktisk inte är en helt självuppoffrande god mäniska, utan faktisk föredrar att vara kreativ och ha huggtänder känns alldeles förträffligt.
- "Dagens eko" och alla tystnar. Jag tar en kort promenad längst sjökanten och passerar Marie som sitter på en stock med kameran i knät och ser ut över den isbelaggda sjön. Vi ler mot varandra och nickar i samförstånd, men vi följer reflektionstidens tystnadslöfte. Jag går vidare ner mot båthuset och står en stund på den lilla stranden och ser bort mot slottet på andra sidan sjön. Av någon anledning tänker jag på mumintrollen när jag försiktigt går ut på isen till den yttersta stenen på den lilla, lilla, lilla piren där bryggan i höstas låg förtöjd. Jag sitter där och ser ut över isen och försöker följa Mickels spår i snön medan vassvipporna knappt rör sig i kanten av mitt synfält. Solen är väl instoppad under molntäcket, men dagsljuset och det tunna snötäcket gör den tidiga eftermiddagen ljusare än mittpådagen-grånaden hemma på västkusten.
- Efter att ha tagit över som vice patrullledare, med ansvar för att det praktiska ska flyta vår lilla gruppen, startar jag en diskussion om andlighet, i förberedelse för kvällens kurspass. Samtliga åtta patrullmedlemmar är djupt delaktiga och öppnar sig i diskussionen. Vi enas i en känsla som ligger nära panteism, och i en känsla av kärlek till oss själva, varandra, och för världen. Karma! Efter att ha satt ut 13 stormlyktor i hjärtformation i en glänta nära stugan och lagt ut renfällar och liggunderlag ligger vi på rygg och ser upp i trädkronor och outgrundlig stjärnhimmel. Våra röster är avslappnat djupa och andedräkten blir mjuka pratbubblor av värme och visdom medan isen sjunger melodiskt i den stilla kvällen. Vi vill gärna dela den station vi förberett för att delge våra kurskamrater våra insikter om andlighet, men ingen av oss vill gå in.
- Efter en förrätt bestående av grovt rågbröd med makrill och en dillvippa, följt av en kycklingfilé, fylld med västerbottenost och röktskinka, serverat med ugnsbakade rotsaker och kall bearnaise, alternativt aioli, tillkännages att vår patrull, Flamman, vunnit lunchens kockduell, där vi på stormkök färdigställde en trerätters meny bestående av strimlade, färska rödbetor, marinerade i balsamvinäger och sjudna i eget spad med en droppe olivoja, serverade i skål av salladsblad med en citronyoghurt, följt av en korvgryta med paprikasymfoni och vitt ris, grönsallad och sedan karamelliserade äppelringar med marängkross. Vi var saligare över samarbetsnivån än att faktist ha vunnit.
- Morgon på det frusna Tunet. Efter att ha hissat flaggan och vinkat åt solen, som återigen tagit sovmorgon, leker vi, nästan 40 vuxna mellan 24 och 70+. Leken heter Trasan, och går ut på att vinna en trasa som kastas upp mellan de två lagen. Två kombatanter ska genom snabbhet och list sno trasan tillbaka till eget bo. Vinner man trasan, vinner man också en lagmedlem. Efter 25 minuter, många skratt och en hel del självuppoffrande dynkningar på den frusna marken förklarar vi matchen oavgjord. På väg till dagens första kurspass om "särskilda barn" jämför vi skrattande "krigsskador". Alla är rosiga, varma och glada. Det är minus 4, men i hjärtat är det Sahara-värme.
Nu är det drygt tre månader tills vi ses nästa gång. I en ny årstid, erfarenheter rikare ska vi då bo utomhus tillsammans och putsa ytterligare på vår ledarroll, våra själar och varandra. Jag längtar redan. Att huset såg ut som ett slagfält när jag kom hem var lätt att ta.
Jag älskar att vara scout.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
