En puff..

Fick ner min Fitness-ålder på Wii-spelet med 18 år idag! Det ni! Nu är jag bara 41, vilket känns ganska rimligt. Balans är min starka gren, dvs jag börjar bli fena på att få ner bowlingkäglorna i schysst ordning.

Tillbringade hela Goodbye Bafana i gårkväll med att borsta den ovillige jycken. Insåg redan efter en kvart att det var bordet som gällde, men inte ens där ville han ligga stilla. Han började reagera lite på smällarna också, vilket han inte gjort innan under veckan, men när det kom några tunga booomar signarlerade han verkligen att han inte tyckte att det var roligt och ville ligga intill husse. En väninna ville att vi skulle ha hennes extremt rädda tik här över nyårsafton, eftersom vi bor i ett relativt lugnt område, jämfört med henne, men jag tror inte att det är någon bra idé. Om Trouble ser att hon är rädd (hon är äldre och har en jäkla pondus över honom, fast hon är en liten, pjuttig, skygg, understimulerad Boarder Collie) så har jag en känsla av att vi får skicka bort honom nästa nyår.

Träffade kurs-Kerstin på ICA. Hon såg så där oföskämt fräsch ut efter helgerna, vilket kan ha sin förklaring i att hon varit ute och spårat varenda dag med gamla Tracy, medans en annan har suttit inne och häckat och ätit choklad och på sin höjd tagit hunden på vanlig promenad. Nä, det får bli ändring i morgon: I mitt nya liv ska ingå att de dagar jag ska promenera, så ska jag lägga ut spår till voffen att nosa i! Jag har ju hela Stafsinge!

Tjyvstart

Jag vaknade med känslan av att det var en fantastisk dag. Strålande sol stänkte in genom fönstret, och utan att öppna ögonen låg jag och lyssnade på morgonljuden. Jag hörde mitt mobil-larm spela "Stone me into the groove" från någonstans, förmodligen köket, och visste att klockan var åtminstone 8.30. Jag slumrade en stund, ungefär fem minuter, innan telefonlarmet gick igen. Sedan hörde jag Maken komma in genom ytterdörren och måste ha somnat om några minuter, för när jag vaknade var klockan halv tio och jag insåg att jag var tvungen att öppna ögonen.

Grynings-lampan gör sitt jobb. Det är dock ett hårt uppvaknande när man tvingas inse att det är lysdioder som ger sommarmorgonsillusionen och att verkligheten utanför rullgardinen visade den värsta sortens december-väder: Regnigt, grågrått, västkustvind. Jaha, och Maken har tydligen missat att mitt nya liv börjar på tisdag, för där stod han med mirakel-frukost (yoghurt, honungs-stekta äpplen (med skal), pumpa-, solros- och pinjefrön, två olika sorters lyx-juice (ingen av dem citrus), ört-te och tidning) och log stort när han föreslog jogging kring el-ljusspåret efter hans squash-match med grabbarna.

Han placerade brickan i mitt knä och bytte raskt om till träningskläder. Jag hade bara precis smakat på yoghurten och slagit upp tidningen, när jag insåg att det var CHOCKMENS-dags. Jag brukar få en liten förvarning dagen innan, men inte alltid, och när den tidvattenvarningen uteblir kan man räkna med översvämningar. Mycket riktigt, en snabbtitt under täcket avslöjade något som såg ut som ett lyckat kurdiskt bröllop. Det var bara att snabbt slänga sig in på toa och tröcka upp Moon Cuppen. Och svära lite.

Vem kan göra sin Make besviken? Ja, egentligen borde jag väl vara ärlig och säga att jag skulle göra honom besviken just nu, om han varit hemma, eftersom jag sitter och skriver en meningslös blogg, istället för att städa. Så det är bara att ställa in sig på att dra sig ut i blötvädret, fast inte förrän det blir uppehåll igen tack!, och lunka runt slingan.

Promises, promises

Hrrrr! Kallt och eländigt. Vi var ute en sväng vid lunchtid, jag och Hunden, men det var inte en inspirerad promenad. Alls. Jag tror jag håller på att bli sjuk. Eller så har jag bara ätit för mycket julskinka. Fryser och känner mig inte alls bra. Vi var och skulle köpa brevlåda, men kom hem med LED-lampor och bacon snacks istället. Hunden hoppade glatt ur bilen och in i trädgården och snappade åt sig rugby-bollen på vägen och tyckte att jag skulle hänga på och leka, men denna matten lufsade bara kvartshjärtat runt ett par varv och gjorde lama utfall innan jag drog mig in i värmen igen.

Om ett par dagar ska jag börja min nya blogg. Jag har inte bestämt mig för om jag helt enkelt ska byta inriktning på den här ett tag eller om jag ska starta en helt ny. Inte heller har jag bestämt om jag ska skriva på engelska eller svenska... Det är ju inte någon som läser ändå, utom möjligen min käre make.

Nä, det får nog bli det här i fortsättningen också... Min idé är att göra en Bridget Jones-grej, med angivet antal units, daglig motion, vad jag ätit och hur jag känner mig. Eller något. Och kanske till och med få till det lite fyndigt... Ja, ja.

Premiär den första januari för

Mitt nya liv.

Ättestupa

Lagom slö efter en två timmars promenad med hunden, Maken och svärföräldrarna längst det ganska upprörda havet. Hunden var i sitt rätta element och hittade till och med ett område med ljung att rulla sig i, för att demonstrera sitt högländska ursprung. Vi tog den medelsvåra vägen uppför Smörkull, enligt legenden ättestupa, inte för att slänga ner svärföräldrarna, utan för utsiktens skull. Bergknallens sidor stupar brant ner på alla sidor och jag var inte riktigt bekväm med att låta hunden springa lös.

Svärföräldrarna tog sig upp för egen maskin, men ner var värre. Det var ganska halt, och mycket brant och kändes riskabelt. Jag såg framför mig sjukhustransport medelst helikopter med brutna lårbenshalsar och svensk sjukvårdsbyråkrati. Min erfarenhet är att om man är sjuk i England som svensk får man bästa tänkbara vård utan några som helst frågor, krångel eller papperskrafs, men jag är inte alls säker på att det är så lätt i Sverige om man är engelsman inte.

Vi kom ner, oskadda, och hem också, med en blöt och lerig hund på bästa humör efter miljarders kastade pinnar, plaskande i havet, Suseån och i vattenpölar. Sedan var det snabbt dags att baka äppelkaka för kaffestund med släktingarna, ny julklappsutdelning och när jag sist tittade in i vardagsrummet satt svärfar och sov i en fåtölj, med ett block med matematiska uträkningar framför sig i knät, svärmor sovande i snurrfåtöljen, med glasögonen i knät, hunden på golvet mellan dem och i den tredje fåtöljen, liggandes tvärs över, Maken, också han sovande.

Hundra jul

Just tillbaka från långpromenad med svärföräldrarna aoch hunden. Maken tyckte inte att det räckte med en 9-hålsrunda och bowling på morgonen, utan tjatade ut oss alla i gråvädret för att gå och titta på Mormors juldekorationer.

Vi gick längst Ätran och hunden rusade glad framför oss i geggan. Juldekorationerna var jättefina, men ungarna var inte sugna på mera promenad och Maken och de tog en genväg hem, medan hunden, svärföräldrarna och jag fortsatte en bit till.

Muggen glögg när vi kom hem var mumsig och nu är kinderna röda och jag vet att jag borde gå ner och hjälpa Maken med julkalkonen, men jag känner snarare för att antingen lägga mig en stund och läsa en julklappsbok, eller ta en match tennis för att få igång livsandarna igen.

Hunden ligger och torkar i soffan. Det går att få honom hyfsat ta-torr, men sanden trillar inte av underredet innan han är helt torr. Om ett par timmar får jag ta fram dammsugaren och dammsuga soffan innan gästerna kommer, tror jag. Han ligger där och väntar på att vi ska förbarma oss över honom och ge honom åtminstone ett litet märgben, om vi tänker vara fortsatt snåla och inte dela med oss av varesig rostbiff, skinka eller köttbukllar.

Han har varit mycket tålmodig, med tanke på alla dessa ljuvliga aromer som flutit omkring hans nos de här senaste dagarna; bara diskret stuckit nosen i kylskåpet när det öppnats och gått ut ifrån matkällaren utan för mycket knussel, fast de lägre, svalaste, hyllorna är fulla med gotter. Dock fick jag rädda rostbiffen härrom kvällen. Det var rena turen att jag sammankopplade skrapet på köksgolvet med hundklor, rostbiff och förra årets nära skinkkatastrof. Klantigt nog hade Maken ställt rostbiffen på exakt samma ställe som julskinkan under den nära nog fatala incidenten. Jag kom ner precis i tid.

Granddads plats vid bordet har blivit en favorit, för Granddad gör inte som han blir tillsagd och tappar lite godbitar då och då, till Troubles stora lycka. Trouble och Granddad är kompisar. Granddad fick till och med gå ut och gå med Trouble, utan knussel, själv.

Nä, nu ska jag gå och se om julklappen kanske har virituella hundpromenader. Eller spela lite golf...

Ready steady go

Redo inför julen? Jajemän! Efter en timme i badet, en timmes självtork medan matte skar potatis till Jansson och sedan 45 minuter på bordet med lill-matte och matte med fön och borstar i högsta hugg. Jag tror inte att Trouble självklart njöt av uppmärksamheten, men järdrar vad snygg han var när svärpäronen presenterades! Luktade lyxschampoo och tea tree och blank som insidan på en blåmussla. Och relativt väluppfostrad också, faktiskt. Jag tror att han gick hem...

Själv är jag riktigt småtrött, efter gin, vitt vin till maten och port efter och sedan ett glas rött bara för att jävlas medan jag väntar på jycken och Husse som följde svärföräldrarna hem till hotellet. Dags att gå och lägga sig så att man orkar med morgondagens ljusgjutning, grisfotskokning och lite annat smått och gott.

Julhund

I går, när det kändes som jag var den enda personen kvar på hela stora skolan, hittade jag plötsligt Malinen. Vi såg på varandras domuskassar under ögonen och gick och fikade på caféet. Jag drack nyponsoppa och hon te och så pratade vi, och pratade och pratade. Det var länge sedan och mycket trivsamt.

Rätt som det var så knackade det på det gamla fönstret och vi hoppade till båda två. Figuren utanför i Manpower-reflexvästen var synnerligen bekant och vi vinkade muntert. Han pratade med den reflexvästförsedda pälshögen vid sin sida och pekade uppåt, och Trouble hoppade vild av glädje upp och ner för att om möjligt få en skymt in på den glittrande granen och alla levande ljusen, men mest av allt för att Malinen satt där, tror jag. Åh, om han bara hade fått komma in! Han ville såå gärna vifta svansen förbi barnfamiljerna och genom de levande ljusen i öppna spisen, slicka bagaren kring näsan och snuffsa på de kvarlämnade tallrikarna. Malinen nästan dånade, halvt ihjälcharmad av byrackan.

I morgon kväll ska han bada. Allt för att göra ett så gott intryck på svärföräldrarna som möjligt. Mina alltså.

Äntligen jullov!

Och så blev det äntligen jullov. Personalen tindrade ikapp på konferensen, där den sedvanliga julklappen utdelades av respektive rektor: en självvald delikatess från Stora varuhuset i Huvudstaden för hemleverans vid valfritt datum. Sedan intogs kaffe och jultårta i matsalen under muntert stoj och skratt innan den första av de tre omgångarna elever skulle skickas iväg till kyrkan.

Den under hösten stadigt förvärrade arbetslagssituationen kom till något av ett cressendo igår och det var med lätt bävan jag anlände till Helvetet. Lyckades dock få till ett gott samtal med kollegan. Det känns lite som jag, eftersom jag är den i laget som förstår allas sätt att kommunicera, får ta på mig någonslags medlarroll. Det är ganska tröttsamt, men det är samtidigt mycket skönt att inte ta sida för någondera lägret. Jag står i mitten och håller förnuftets fana i blåsvädret. Tror jag.

Tuffade omkring och uträttade lite småärenden i min tomtemössa och ylleklänning och kände mig verkligen som en liten nisse innan den klassen jag undervisar i EngB öppnade dörren för sitt glöggparty. Himla mysigt och jag önskar att fler av de inbjudna lärarna hade kommit; himmelsk kola och goda lussekatter!

Sedan hade vi lite mys med halva den klassen jag och kollegan är handledare för. Jag fick alla att göra After Eight leken och eleverna fick en chans att filma sina tokiga lärare och lägga ut på Youtube. Sedan önskade vi god jul och dansade långdans i hela studiehallen innan de traskade iväg till kyrk-pass nummer tre. Jag är så glad att kyrkan ska renoveras under större delen av nästa år; det kanske innebär att denna "tradition" bryts och skolan slutligen sekulariseras.

Så dyngtrött. Borde göra lite av julmaten idag, men jag kan inte för mitt liv komma på vad det var jag sa att jag skulle fixa ikväll. När jag sa det kändes det som ett i allra högsta grad genomförbart projekt, men nu känner jag bara för att lägga mig på soffan och dö. Maken borstade hunden igår, så inte ens det är akut. Nä, jag går och kåller på revbensspjällsreceptet. Kanske ska det marineras eller nått. Kan ha varit det....

Man väljer instinktivt

Ju äldre jag blir destu mer litar jag på min instinkt, för destu mer inser jag att slumpen är mycket ovanligare än vad man tror....

Jag har haft signaturen LoveCat på diverse nät-sajter i snart tre år. Innan dess var det det lika vanliga LottaN. Men jag bytte succesivt alias, dels för att jag ville vara lite cool, dels för att jag alltid har identifierat mig med de smidiga, intelligenta, vackra varelserna (jaja, önsketänkande...) Med tiden har jag dock kommit till insikt om att Lovecat är ännu mera vanligt än LottaN. Den engelskspråkiga världen är ganska så mycket större än den svenskspråkiga och allt som har lite löööv i sig tenderas att användas i mer eller mindre infamösa sammanhang... Nåväl. Jag har alltså börjat se mig om efter ett annat screen-alias... Problemet är ju bara att jag är så infernaliskt tråkig och kan inte hitta nåååågot som inte någon annan redan har tänkt på - ungefär 1000 ggr.

Så gjorde jag en sökning på Lovecat, för att gotta mig i hur vanlig jag är, och råkade hamna hos Smooth Harold. Och insåg att jag inte ska byta alias. För det får de andra göra. De bluffarna!

Jag glömde...

...säga att det finns tre delar till av filmen Rubber Gloves... Finns på youtube! Missa inte!

Önskningar inför 2008

Margo utmanade mig i sin blogg A Bahaì Life att ange sju stycken önskningar. Precis som Margo påpekar i sin blogg finns det mycket i ens liv att vara tacksam för, önskningar som redan slagit in. Men självklart finns det alltid saker att önska... Jag önskar att...
...jag får dö frisk
...att jag får se mina barn växa upp
...att jag kunde lära mig att slappna av mer, leva i nuet och inte arbeta för hårt
...att mitt äktenskap håller
...att jag orkar vara vänlig och omtänksam om människor i min närhet även när jag är nere
...att jag kunde vara mera tolerant och tålmodig mot mina föräldrar
...att jag kunde vara mer uppmärksam som maka och mamma

Jag önskar också att jag kunde skicka utmaningen vidare till sju andra, men den sorgeliga sanningen är att även om jag känner sju bloggare, så visste jag inte hur man taggar dem och de finns inte här, utan på ett fullständigt opålitligt community vars server för tillfället ligger nere för vilken gång i ordningen vet jag inte....

När det blir lite jobbigt...

När det blir lite jobbigt brukar jag tänka på den här damen...

Det känns underligt tillfredställande att veta att det finns dem som har det jobbigare än jag...

Julkul?

Så har jag äntligen satt alla betyg som ska sättas denna terminen. Det var visserligen inte så många, men våndan är densamma, oavsett det är 15 eller 150.

Jag tackar scouterna, återigen, för att de underlättar mitt arbete... Jag insåg helt plötsligt att jag liksom lade scoutmetod-tänket på bedömningarna och odlade den tanken lite längre och så tog jag och gick in på skolverkets hemsida och kursinfo och klippte helt enkelt ner kursens mål och betygskriterier i ett dokument. Sedan gick jag igenom klasslistan, och varje elevs arbetsinsats bedömdes rakt igenom mot målen och kriterierna som jag ju hade framför mig och HEJSAN vad det gick! Medan jag motiverade för mig själv hur jag tänkte skrev jag ju ner motiveringarna till eleverna och det blev utomordentligt tydligt vilka kriterier som uppfyllts och för de slöpittar som slarvat bort halva kursen lade jag till ett stycke där jag uppmanade dem att inkomma med kompletterande uppgifter innan den 14:e januari. Basta!

Hunden har varit utomordentligt sällskapssjuk den här helgen. Han är dessutom mycket smutsig. Vi borstade och badade riktigt ordentligt för första gången sedan i våras för en dryg månad sedan, då vi bedömde fästingfaran vara helt över. Under haken var han så tovig och smutsig att jag fick klippa ut tossar. Även i byxorna fanns tovor som vi missat. Det tog fyra timmar. För ett par veckor sedan, då vi väntade besök från England, passade jag på att bada underredet på pälstussen, som börjat lukta lite lagom manligt igen. Sedan pudelklippte jag hans tassar till Husses stora förtvivlan. Inte för att jag förstår varför - det syns bara när tassarna är blöta och jag inbillar mig att han inte släpar in riktigt lika mycket bös. Nu behövs ett ordentligt bad igen, innan svärmor kommer...

Av någon anledning har hunden tyckt att jag jobbar för mycket, eller så känner han helt enkelt hur mycket jag avskyr att sätta betyg, för när jag suttit här i soffan har han envisats med att komma och lägga sina smutsvita tassar i mitt knä, där redan datorn står och ibland hoppat upp och lagt sig på de nationella proven som legat jämte mig i soffan. Han älskar att bli "valp-klappad" när han är på det humöret, dvs att man stryker med hela handflatan från hans nos över ögonen. Ibland blir han alldeles groggy och tappar nästan kontrollen över tassarna. Det har hänt, när han suttit på parkettgolvet, att framtassarna liksom har halkat iväg under honom och han har landat med en duns på magen på golvet. Min händer blir efter en kort stund också smutsgråa och jag måste tvätta dem innan jag fortsätter att knappa.

Nu är nästan alla julkort skrivna. Jag har inte orkat med något bak eller ens så mycket julstädning, men det finns lite tid kvar. Åtminstone ska jag väl hinna bada hunden...

Ludde på Scoutläger

Jag är scout. När den här historien utspelar sig var det bara jag i familjen som var aktiv scout, men Maken har insett att för att få överhuvudtaget träffa mig, är det tidvis bäst att åka med.

Scoutkåren har kårläger varje Kristi Flygare och jag hade naturligtvis tänkt att åka dit, men hur jag än klurade så fick jag inte ekvationen att gå ihop: Hur får du tre vuxna, två barn, personlig packning, tält, sovsäckar och hund till läger långt bort i en SAAB 9000? Svar: Du skickar Make med packning och jycke på bussen!

Vi hann i kapp dem precis efter busshållplatsen, precis där landsvägen svänger och blir grusväg för att efter ett par km bli körväg. Hunden hoppade och ville gärna bita i bilen när vi körde förbi och vinkade. Maken vinkade tillbaka, och såg inte helt förstörd ut efter den 45 minuter långa bussresan med hunden. Alltså hade det nog gått ok. Efter oss kom en smärre karavan av andra bilar, packade fulla av glada barn, ryggsäckar och förväntningar, och alla skulle de naturligtvis skällas på på vägen.

Vi hade redan börjat packa ur bilen när Ludde och Maken kom uppför backen. Vädret var ganska ok, men det skulle bli värre. Min utländske gäst frös. Visserligen är klimatet i hans land inte så långt ifrån vårat, men han är liten och tunn och inte särskilt tålig. Maken gick i kortärmat, naturligtvis, Friskus som han är, och i ryggsäcken fanns löparskor och annat för nu skulle det passas på att springas över daggstänkta berg med pälstuss hoppande kring fötterna.

Vi satte upp tältet medan redan anlända scouter passerade i revy och klappade och gosade. Mina för tillfället icke-scout-barn fick i uppdrag att leda runt pälsbollen, vilket jag bedömde som tämligen riskfritt, då biltrafik på lägerområdet var nästan förbjudet. Dock hade jag ju inte räknat med Beardie charm-effekten: Om en beardie, må vara kortklippt, introduceras i ett nytt sällskap händer två saker: ALLA ska klappa, och Beardie vill hälsa på alla! Ungarna hängde som vantar i läderkopplet när hunden skulle runt och presentera sig och rumpan gick som kläppen på en kyrkklocka efter högmässan - tills han mötte Slädhunden.

Slädhunden är ett mycket sympatiskt djur, värdigt och rart, älskar alla, inklusive andra hundar. Ludde stannade tvärt. På stela ben inväntade han den äldre Slädhundens reaktion. Han gick avslappnat runt Ludde och nosade ingående och ganska intimt, medan Ludde stelt följde händelseförloppet ur ögonvrån. När Slädhunden tappat intresset dröp Ludde snabbt av, så osynligt som möjligt, rätt i tassarna på Kalle.

Kalle är en schäfer. Han ser ut som än schäfer och beter sig som en schäfer och om det inte hade varit för den för korta svansen hade han kunnat vara modell för Polishundens Årskalender. Han tycker sig också vara ganska kaxig, men är trots allt snäll och oerhört positiv. Men Luddes glada humör försvann snabbt och han blev en liten grå tumvante bland fjolårslöven. Vi insåg att här har vi en hund med sociala fobier.

Sedan började det regna. Ludde blev blöt. Den blöta hunden torkades med medfört badlakan och bäddades ner i tältets absid, där han låg hela natten, tyst som en mus och stilla. När Husse vaknade halv fem på morgonen och drog på sig löparskorna, sträckte Ludde sina stela ben och studsade, försiktigt jublande, med på en löptur genom gläntor och hagar.

På kvällen upptäckte vi att hunden ådragit sig en ordentlig parasit. I den tunna huden på lårets insida satt resterna av en ganska biffig fästing, men eftersom Ludde hunnit före och försökt att gnaga bort gästen ville inte den medförda fästingskofoten fungera. Kalles matte plockade fram extrem-utrustningen. I sin Första Hjälpen-väska hade hon inte bara skapell, pincett och antihistamin, utan kortison utifall Kalle blir ormbiten, bandage i flera färger ifall Kalle skär sig och det var bara i Hund-FörstaHjälpen-väskan! Hon gick till aktion medan vi väntade på middagen. Den tålmodiga jycken låg stilla och genomled tålmodigt grävandet i sin ljumske för att alla bestens käkbitar skulle fås ut. Utan att klaga låg han med sina känsligaste delar exponerade för den allmäna menigheten och jag kunde inte låta bli att beundra hans stoicism.

Men när vi efteråt försökte ta ifrån honom den boll han hittat under bordet brast hans tålamod och han tog till brösttoner. Jag blev förbluffad över förändringen från snäll dörrmattematerial till Cujo och tog konflikten, brottade ner hunden och tog ifrån honom bollen. Han blängde lömskt en god stund.

Efteråt kände jag mig som en skurk: Han hade ju faktiskt utstått både "handlig" och smärta utan att vara aggressiv, det är klart att måttet rågades någongång. Och det var faktiskt mot mig, inte något av barnen som han markerade, och han bets ju inte.

Efter tre dagar i skogen var vi nog ganska glada att komma hem allihopa, inklusive hunden som sov i ett dygn. Vi plockade av honom hundra fler fästingar de följande dagarna, men kunde konstatera att han verkade ha överlevt prövningen med den äran. Det var ett bra genrep inför kanot-semestern.

Comming soon: Kan man paddla med en hund? Svar: Ja, om den är djupfryst.

Luddigt

Att säga att den första tiden med second hand hund var helt smärtfria vore att fara med osanning. Ludde var blyg och osäker, avskydde höjda röster och tyckte att det var lite svårt att hitta sin plats i flocken. Han accepterade snabbt Husse som högst i rang, trots att det var Matte som satte reglerna och var den som disciplinerade. Tonåringen fördrogs medan de mindre barnen inte var vatten värda och helst skulle domineras, vilket yttrade sig i att hunden, när han var utom synhåll för de vuxna, hoppade upp och skulle rida på dem och i vissa fall morrade för att sätta sig i respekt. Husse, som snabbt gjorde Ludde till löparkompis, verkade inte se problemet, medan jag var beredd att låta Ludde flytta ut igen efter en vecka.


Efter någon vecka blev hunden oförklarligt halt. Uppfödaren konsulterades och vi fick ytterligare en bit i pusslet: Hunden misstänktes ha fått tillbringa en stor del av sin tillvaro i en källare, utan mycket till motion och på Light-foder för att han inte skulle ha för mycket energi att göra av med. Hältan kom sig helt enkelt av att helt plötsligt ha fått ett övermått av kvalitetsmotion utan att ha tillräcklig muskulatur! Det tror fan att man får ont av att springa flera mil i veckan när man aldrig ens promenerat långt! Vila och gott om mat, klappar och kel blev medicinen. Och ordentligt med disciplin.


Barnen fick börja utfodra Ludde för att komma upp i rang. Efter bara några gånger förstod han piken och började behandla dem bättre. Eftersom han var biltokig kunde de inte ta honom på promenader, då han trots allt vägde över 20 kg och kunde hänga på ganska bra i kopplet när det kom ett brummande fordon. Vi lärde oss ganska snart att ju större bil, ju mera skäll skulle den ha, och vi försökte olika strategier på inrådan av olika mäniskor: Spruta vatten (gjorde hunden ännu tokigare, fast den hoppade och högg efter vattensprutan. Dessutom är det väldigt svårt att hantera en sprutflaska samtidigt som du försöker hålla tillbaka en fullständigt hysterisk hund), skrämma (funkade dåligt, han reagerade inte överhuvudtaget) och nypa i örat var några av de provade metoderna, var av den sista fungerade bäst för att bryta utfallen, men som inte verkade ha någon långsiktig effekt på beteendet. Vissa passager var värre än andra och promendader i mörker var värre än i dagsljus, gula bilar var värre än röda och ljusa bilar värre än mörka. Skäll skulle de allihopa uppenbarligen ha och varje promenad var en strid.


Trots allt älskade Ludde att åka bil. Gick vi förbi en öppen bildörr på promenaden och inte var tillräckligt vaksamma, var hunden raskt på väg in i fordonet. Vid ett tillfälle promenerade vi i parken vid ån, där laxfiskarna parkerat sina bilar. Hunden var lös, eftersom han verkade vara mer lyhörd och lyckligare så, och vips hade han rusat fram till en öppen skuff, hoppade raskt in och parkerade sig, lyckligt leende och förväntansfullt flämtande bilens förvånade ägare i ansiktet. Jag bad naturligtvis miljoner gånger om ursäkt och var lika röd i ansiktet som bilen, men den medelålders mannen bara skrattade och rufsade till Luddes utväxande ögonbryn och sa att han hade minsann haft hund själv, och det här var ju ett alldeles ovanligt sympatiskt exemplar, så ingen ursäkt behövdes.


Dock var alla bilfärder förenade med viss musik från bagaget. Hunden skällde närmast oavbrutet, men allra mest om det kom någon för nära bakom, om vi körde om någon, om vi blev omkörda eller om vi körde förbi något som Ludde uppfattade som störande, såsom parkerade bussar, lastbilar, bilar eller traktorer, ibland även motorcyklar och fotgängare. Det hjälpte inte heller att man talade om för honom att så gör man inte. Detta fullständigt ignorerades. Dock upptäckte vi av en slump att om VI började gräla (som man gör när man delar bil i 30 minuter med en skällande hund och tre tjatiga ungar) så tystnade hunden. Det blev en sport att komma på saker att gräla om för att få tyst på honom. Nu är vi ju inte en bilåkande familj, men tack vare hunden började vi göra fler och längre utflykter i omgivningarna.


Att Ludde älskade att vara ute förstod vi snart, även om han aldrig gick långt ifrån sin nya flock. Så att han skulle få följa med på familjens äventyr var självklart.



Imorgon: Ludde på Scoutläger

Mitt hundliv

Jag har haft hund: Blivit kringsläpad i koppel i ösregn; Tampats med sandhögar i sängen, förhudskatarr och örondroppar; Oroats över tom hundkorg och generats över upprepade samtal från polisstationen där jaktglad drever upphittats; Sörjt och saknat gammal, ouppfostrad men genom snäll hundkompis. Alltså ville jag inte ha en hund.

Maken, som aldrig tidigare haft hund, lade för ett antal år sedan huvudet på sned och sjöng "snällaaaa". Men jag hade många bra motargument: Barnen var för små, vi jobbade för mycket, kostar för mycket, skitar ner för mycket, bundenhet, osv osv osv. Men så gjorde jag misstaget att lova att efter vi haft vårt utlandsår, då kan vi börja tänka på det.

Vid det här laget hade Maken mobiliserat alla tre barnen, och understödstrupperna lade med jämna mellanrum huvudena på sned och sjöng "snällaaaa" de också, men alla accepterade utlands-ursäkten, för alla vet ju hur jobbigt det är att flytta husdjur mellan länder. I mitt stilla sinne hoppades jag väl att vi aldrig skulle återvända till fäderneslandet, men helt hastigt och lustigt var året slut och vi hann inte mer än sätta tassarna på fastlandet innan de alla fyra lade huvudena på sned igen och sjöng "snällaaaaa".

Maken hade någon romantisk bild av en studsande pälsboll av lycka, som lyckligt följde husse över ängar och genom hagar, klistrad till husses häl. Barnen ville bara ha något varmt och snällt och gulligt att klappa och krama. Jag ville inte ha någon hund. Kanske ett marsvin, de har jag hört är hemskt sällskapliga och intelligenta djur. Men inte en hund.

Så kom då mejlet som förändrade allt. En dag låg det bara där på jobbets anslagstavla, med titeln: Hjälp! Jag behöver ett hem! På bilden låg en snaggad, grå lufsen-figur och tittade olyckligt förbi kameran. Jag fastnade ett ögonblick. Sedan klickade jag ner mejlet och skulle fortsätta jobba, men jag kunde inte koncentrera mig. Hela tiden återkom jag till bilden på den tilltufsade jycken med de sorgsna ögonen. Tills slut bestämde jag mig för att svara.

Vi fick komma och hälsa på Ludde, som han originellt nog hette, i hans fosterhem där han bodde med sin betydligt långhårigare bror. Det var en blyg jycke, som på uppmaning kom och hälsade för att sedan snabbt ursäkta sig och gå en lov bort i häcken. Jag kastade en boll, som han sprang efter, med en skygg blick över axeln.

Uppfödaren, som köpt tillbaka sin hund, tyckte inte att vi var rätt familj alls, och det tog flera telefonsamtal innan han gick med på att vi skulle få vara fostermattar på prov i en månad: Hunden hade haft det jobbigt, skaffat sig en del olater och de var helt enkelt inte säkra på om det skulle bli hund av honom igen. Men tillslut fick han flytta in, med ett gammalt lakan, en matskål och ett nytt halsband i bagaget.

För att göra en lång historia kort, så är vi nu sedan 18 månader hundägare till kompisen Trouble, alias Ludde, aka Fashionpack's Goodlooking Guy. Och jag ska aldrig ha hund igen!