Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer

Mary Ann Shaffer dog i februari i år. Det som blev hennes första roman, blev också hennes sista. Det är synd. Det är också synd att den inte ännu finns i pocket på svenska, för då hade jag köpt den till alla mina vänner i nyårspresent!

Boken, vars svenska titel är precis lika omöjlig som den engelska, är något så ovanligt som en brevroman. Brevromaner har har fördelen av att man kan berätta händelser, flera gånger, ur många personers perspektiv, utan att det blir rörigt. Nackdelen är att man ibland känner att man förlorar delar ur ett händelseförlopp och att tempot kan bli knyckigt. Shaffers roman har många, många berättare. Den blir aldrig rörig, och är långt ifrån knyckig, utan pärlar på, som en vårbäck. I centrum står den unga författarinnan Juliet Ashton, som av en händelse får kontakt med en ung man på ön Guernsey i Engelska kanalen, några månader efter freden. Dawsey nämner i sitt första brev att han aldrig ens blivit läsare om det inte varit för en helstekt gris och Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap. Juliet blir nyfiken. Deras brevväxling väcker många frågor hos Juliet, som tillbringat krigsåren i London. Brevväxlingen utvecklas till vänskap, och växer vidare.

Genom de olika brevskrivarna målas efterkrigstidens England; gråa ruiner, hård ransonering, trasiga människor med framtidshopp och jäklar anamma. Spåren efter kriget är annorlunda på Guernsey, som ockuperades av tyskarna 1941. I breven låter Shaffer oss få glimtar av vad som verkar vara grundliga efterforskningar av vad ockubationen gjorde med människor och miljö på Guernsey, och karaktärernas livsöden vävs samman genom deras berättelser. I centrum står Elisabeth, ständigt närvarande i sin frånvaro.

Shaffers stil är vitsig och rapp. De olika karaktärerna och miljön mejslas genom små, små detaljer och ledtrådar i de olika breven. Det tar inte lång stund att förälska sig i Juliet, Guernsey och de spännande historierna. Sanningen är att jag inte kunde lägga ifrån mig boken och hade läst den i ett streck om det inte hade varit för att Maken tvingat mig att släcka kl. 3 på morgonen. Om jag skulle jämföra den med någon annan bok blir det Stekta gröna tomater på Whistlestop Café av Fannie Flagg (som inte är en brevroman), men i den jämförelsen kommer Flaggs roman till korta. Shaffer är subtilare, roligare, djupare och mer realistisk. Huvudhistorien skriver inte läsaren på näsan, men lämnar en god moralisk eftersmak, bihistorierna är underfundiga, romantiska och fantastiskt underhållande. Jag har skrattat och jag har gråtit och efter att ha läst boken vill jag direkt rusa till biblioteket för att göra egna efterforskningar kring krigsåren på kanalöarna, och jag vill boka min resa dit NU! Visste ni att syrénerna ibland blommar där i februari!

Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap är den bästa bok jag läst, tror jag. Läs den!

Paltkoman avtar långsamt

Helger. Trevliga, men jobbiga. Snart är det nyår. Sedan trettondag. Efter det så kan man lungt slappna av till det börjar dra ihop sig till påsk.
Bror och Brors fästmö tillbringade några dagar i Kaoshemmet. Det var mycket trevligt. Ångestnivån har legat lågt, trivselfaktorn högt, glöggdoft och paltkoma blommat. Barnen har tindrat ikapp med alla levande ljus och de nya tv-spelen har hållit alla sysselsatta.
Årets familjepresent blev Lips, Xbox variant av Singstar; Sjung och tävla mot varandra i tonsäkerhet och rytm. Jag är inge bra. Fästmön var alldeles förträffligt bra. Inte bara vacker och klok, utan har även tagit sånglektioner. Brorsan och jag sjöng Ring of Fire ihop. Han var sämre än mig. Men vi hade roligt. Jag ska träna när ingen är hemma.
Av Bästis fick jag en bok om Feng Shui och hur man blir en bättre människa av att städa. Hm. Undrar vad hon vill säga mig... Halva boken avnjöts tillsammans med juldagsbadet i eftermiddag. Det verkade ganska logiskt att mina ansamlingar av gamla, urvuxna kläder, olästa böcker och "viktiga" papper trasslar till mitt själsliv, så jag lovade mig själv att ta tag i en garderob i taget under de närmaste dagarna, samt avsluta alla påbörjade lagningsprojekt på symaskinshyllen - eller slänga. Om någon vill ha en ny garderob, så kom förbi, för jag har MASSOR av kläder som jag inte kan ha.

Träningsvärk i skruvarmen

...sa handbollsspelaren. Nä, skämt å sidå så är jag stel lite varstans. Det tog ett tag att komma igång igår, men Lillprinsen och Bästis son kom och undrade om de inte kunde få gjuta ljusen nu då och de fick göra ett var. Sedan kom Bästis, och henne är det ju fart på, så vi fick demonterat monsterskrivbordet, och röjt plats för det "nya", kompisrecyclade, skrivbordet i behändigare storlek. Dessvärre gick det inte ens medelst skateboard att få in den gedigna 40-talspjäsen genom den trånga gången utan att skruva av skivan. På den tiden var det inga spånplatter träplugg och en skruv i varje hörn inte! Inne i skåpet skulle fyra skruvar ur, i hyllorna ytterligare åtta. Som suttit sedan hedenös. I solit trä. Tungt var det, sa Bill.

Men sedan höll jag på! Jag städade och plockade och pyntade och sorterade, dirigerade och flyttade runt. Den "tillfälliga" kontorsförvaringen i två flyttlådor i matsalen rationaliserades ner till två skokartonger som gömdes på den outnyttjade hyllan under datorbordet (som jag bestämde mig för att bara slänga en julduk över när det blir dags för julmiddag), "el-lådan" befriades från gamla petskydd, lampskärmar, telefonsladdar och en och annan disfunktionell gammal tajmer, snörlådan avtrasslades och återfick sitt lock, fönsterbrädorna avkläddes sitt lager av gamla flugor, avlaggda blad och damm. Lillprinsen gav dadelpalmodlingen från förra året och Makens julkaktus- och pengaträd-sticklingar ett nytt hem över julen...

Så nu är det nästan lite snyggt i de allmäna utrymmena. Så länge det regnar och är mörkt hela julen så kan jag nog komma undan... Idag ska Maken och jag handla julmaten. Ujuj, hoppas bara energin räcker hela denna dagen också.

Åter livet

Förra veckan var av sorten som man helst vill glömma. Sedan kom jag på att det var PMS. PMS är ett omdiskuterat fenomen. Vissa drabbas inte alls, andra har mördat under förevändningen. När jag var yngre tillhörde jag den förra kategorin, men allt eftersom åren går hamnar jag närmare den andra.
Förmodligen så påverkar mitt allmäna tillstånd även detta. Min terapeut visade mig en snygg graf som visade att ångestrelaterad stress bara är samma stress som "vanligt", bra på en högre nivå. Är stressläget högt i utgångsläget, höjs helt enkelt stressen till nästa nivå. Den bilden gjorde situationen betydligt lättare att hantera, men det var inte trevligare för det. Inte heller för min omgivning.
Äsch, man ska inte dröja för länge i eländet när man hittat dess orsak! Idag stundar julgodis-kok, ljusgjutning och julgransbeklädnad. Det gäller bara att komma igång!

Bästa kalendern

Några dagars riktigt jobbigt. Har sovit väldigt dåligt och tänker alldeles för mycket. Återkommer när det känns som huvudet stannat.
En hjälp i eländet är Britas "adventskalender". Kolla den!

Se förrgårdagens inlägg!

Precis innan vi skulle gå och lägga oss igår kväll råkade jag slänga en blick ut på gatan. Och precis som Lady McBeth såg jag skogen komma vandrande emot mig!

Nåja, så dramatiskt var det kanske inte, och istället för stridstjut upphävde de underliga figurerna på den nylagda stengången en känd julsång, som följdes av ytterligare en innan jag kunde bjuda in dem i stugvärmen.Lussegubbarna, två var utklädda till granar, en tomte och så Rudolf, bjöd på saftglögg och fullkornspepparkaka och vi hann småprata en liten stund innan de gav sig iväg på nästa räd. Tack Roverscouterna, för ett underbart lusseuppträdande!

(Jag hittade naturligtvis inte kameran utan var tvungen att förlita mig på min mobiltelefon som är ganska värelös på mörkerfoto. Men ingen bild i världen kan göra detta sällskap rättvisa, speciellt som granarna luktade färsk skog, och Rudolfs näsa hade för små bokstäver att uttydas. Hunden var mycket förbryllad och valde att gå och lägga sig istället för att delta i uppståndelsen.)

Tycker om

Jag tycker om att vara scout!
Igår kväll var det terminsavslutning. För första gången var vi inte i kyrkan. Kanske var det ett tecken, för det brukar alltid blåsa och regna småspik när vi går med facklorna från Lilla Kyrkan ut till Scoutgårdens parkering, men igår kväll var det månsken, krispigt och klart.
Barnen, som samlats på torget inne i Lilla Staden, traskade i månskenet med sina lyktor och facklor i en lång rad; genom sta'n, över bron, ner på Mörka stigen förbi kyrkogården, och ut till Scoutgården. Därifrån var deras väg lyst av marschaller, stormlyktor och facklor. Jag stod nere vid scenen, vid fyrfatet, och såg dem komma. Med dämpade, förväntansfulla röster ringlade raden av barn ned för backen mot scenen och lade sina facklor i fyrfatet.
Det var mäktigt att se representanter för alla åldersgrupper tända en lykta för varje punkt i scoutlagen. När de nya Spårarescouterna avlade sitt scoutlöfte för första gången lutade sig mamman som stod jämte mig mot mig och viskade:
-Jag trodde att det bara var för det var min son som avlade löftet förra året som jag grät, men jag gråter nu också. Det är så mäktigt!

Allergisk mot roligt

Igår avslutade jag mina två år som vice ordförande i Hallands scoutdistrikt, med visst vemod. Det är ruskigt roligt att vara scout. Det är ruskigt roligt att vara "pappers-scout" också, och det öppnar massor av möjligheter till bra fortbildning, stimulerande diskussioner, resor och annat roligt, men det tar en smula tid. Man hade lätt kunnat vara heltids-scout, och ändå jobba övertid. Och om man redan jobbar 46 timmar i veckan och har familj så blir det lite svårt att vara heltidsscout, så jag har tvingats att skära ner i engagemanget för tillfället. Så jag har avslutat pappersscout-karriären och scoutledaruppdraget går på sparlåga, eftersom jag inte för närvarande orkar med 20 brötiga åtta-åringar längre än tio minuter i taget.
Igår avtackades den gamla styrelsen och de nya ledamöterna välkomnades med middag på Restaurang Gustav Bratt. Det var jättetrevligt. Fast vi var nyktrast på stället skrattade vi nog mest, men det var tydligen inte bra för min stressnivå att vara så uppsluppen och glad, för när jag kom hem strax före elva kunde jag inte varva ner och det tog lång tid innan jag somnade.
Medan jag låg där i mörkret och vred mig, med kliande, vaxiga öron, hundsand i sängen, kalla tår susade massor med rasande bra idéer för både skola och scouter och en eller annan diktsstrof flaxade förbi. Jag oroade mig ett litet slag för att jag glömt vad min huvudantagonist sa som fick huvudprotagonisten att slå ihjäl henne med stekpannan i min roman, och dividerade med mig själv om jag skulle skriva romanen på svenska eller engelska. Maken snarkade stillsamt i sängen jämte mig. Tillslut somnade jag i alla fall.
Jag vaknade när gryningsklockan lyste sommarsol i ögonen på mig, en halvtimme före väckningssignalen. De flesta av de rasande bra idéerna hade rasat iväg till någon villigare mottagare. Insåg att jag inte kände för att gå upp. Insåg också att jag inte kunde somna om. Så jag gick upp i alla fall, före min morgontidige Make, och åt frukost tillsammans med Lillprinsen. Tillsammans lyssnade vi på julkalendern. Den var rolig.
Ska det vara så här? Ska varje "roligt" åtföljas av en dusch med inspiration som leder till utmattning om den följs upp och till frustration om den inte följs upp? Kommer jag att klara av att inte engagera mig i något? Vad kan jag göra där jag kan få komma med mina idéer, men inte behöva driva dem själv (för det är ju det som knäcker mig)...

Wållånder

Det är mycket som är det samma i Oxford som här. Bland annat så visar public service kanalerna film kl 21.00 på en söndag. Eller jag ska kanske säga ca 21, för engelsmännen är mycket mer flexibla när det gäller sina teve-tider än vi: De verkar klara av att ett program hoppar omkring lite i tablån, bara det är på samma dag.
Änyvej, söndag. Klockan nio. Brasa. Teve. Wallander. Nästan som hemma.
Wallander med Kenneth Brannagh är en av BBCs nya satsningar. Tre filmer har spelats in och visas i december. Om de blir en succé kommer ytterligare sju att spelas in. Det är också Brannaghs "comeback" som tevemedieskådespelare. Förutom ett litet inhopp i Harry Potter har han de senaste åren regisserat och spelat "riktig" teater.
Så hur var det då? Ja, som svensk blev de första sekunderna ett stort igenkännande! Det märks att både regissören och Brannagh har tittat noga på de första Wallanderfilmerna med Lassgård. Inledningsscenen med midsommargula rapsfält och volvobilar är närmast identisk. I vissa vinklar är det svårt att skilja den medelåldersplufsige Brannagh från Lassgård. Sedan blir man som svensk road: De kan ju inte prata rent! Wållånder, Yschtadd, Sandinn... Löjeväckande! Fast sedan inser jag att det spelar ingen roll, för de engelsmän som läst och älskat böckerna uttalar namnen just så, och de som inte läst böckerna utan bara ser filmerna skulle också följa de brittiska uttalsreglerna och uttala "fel". Men sedan dras man successivt in i historien om den otäcke föredetta polisen som drygar ut pensionen med trafficking och pervopartyn, och det är bra!
Jag blir inte förvånad om det i sommar kommer att krylla av britter i Skåne. Inspelningsplatserna är valda med omsorg och Sverige framställs som färgstarkare än Midsommer, och oerhört vackert, men närmast öde. Allt är på engelska, förutom tidningsrubrikerna. Mina engelska vänner är fascinerade: Wallander är så annorlunda mot de brittiska deckarna, säger Lesley, och hon har aldrig sett en så ... skitig deckare. Hon är hooked. De brittiska recensenterna är också generösa. Så kanske blir Mankells Wallander en söndags-följetong även på andra sidan nordsjön. Odubbad.

Wallander

Förra söndagen satt jag i Oxford. Det är mycket som är likt här och där, t ex ser man på deckare, och söndag kväll vid niosnåret är det alltid film på Public Service-kanalerna. Förra söndagen var det premiär på BBC nya satsning: Wallander. Tre av Mankells romaner har filmats av BBC med Kenneth Brannagh i huvudrollen, och blir det en succé så blir det sju till.

Det initiala igenkännandet, ety britterna hade närmast kopierat inledningsscenen med åkning över rapsfälten i midsommar-Skåne, blandat med en smula munterhet över de brittiska skådespelarnas oförmåga att uttala de svenska namnen (Yschtaaad, Wållånder, Sandinn) blev till en förvissning om att Brannagh nog sett ganska ordentligt på Lassgård-filmerna. Men det var bra! Och det skulle inte förvåna mig om det blir en invasion av britter till Skåne i sommar, så vackert som Sverige framställdes.

Recensenterna var positiva och mina vänner i Oxford tyckte att det var fantastiskt bra. Ska bli spännande att se om vi får se BBC-produktionen här också på söndagskvällarna framöver...

Bookcrossing och julefrid

När jag kom hem till Bästis igår, kom Lillprinsens "Lillebror" och mötte i hallen. I handen hade han ett vackert dekorerat kuvert som han räckte fram. Det visade sig vara en present: Ett vykort med en klipputpappersmodell av en segelskuta och receptet på Luddes egen glögg, omsorgsfullt nedplitat.

Modellen ska jag bygga senare idag, och glöggen kokade jag igår, och den var JÄTTEGOD! Så därför bjuder jag gärna mina läsare på detta fantastiska recept:

Ludwigs egen glögg

2 kanelstänger

1 pomeransskal

8 kryddnejlikor

8 kardemummakapslar

1 bit torkad ingefära

Låt kryddorna koka i ca en halvtimme i 1 till 1/5 liter vatten. Häll i en halv liter outspädd svartvinbärssaft och en halv liter julmust.

Sov till halv elva idag igen. Det är skönt att sova och idag är en sådan dag som humöret helst vill vara i avskildhet. Skulle vilja puttra omkring utan att vilja behöva prata med någon, lyssna på musik eller talbok och bygga ööööörn (Gugglan blev färdig tillslut), men Maken vill vara social samtidigt som han försöker jobba med sin uppsats, och det ringer på dörren och har sig....

Eftersom han nu har kommit på ett nytt sätt att jobba får jag ha min dator ibland. Just nu lyssnar jag på Boomtown Rats, Spotify är satt på 70-tals punk.
Har fått min första Bookcrossing entry (som inte är min egen). Någon har hittat Torsken och hans vänner på Stålboms och låter den nu vandra vidare...

Retoriska krumbukter

... och nu när det blir ny budget i januari föreslår jag att vi inte är försiktiga och sparar, för då kanske det blir som i år och vi förlorar de sista 30 000 kronorna pga av köpstoppet. Så är det något ni känner att ni önskar?
Ämnesansvariga läraren tittar forskande på församlingen.
-Ja, lite mer korta teveprogram att använda i undervisningen. 30 minuter är ett bra format, säger Flitiga Lisa.
-Vi har tittat på en serie dokumentärer om författare som kan vara bra, men de kostar 20 pund styck...
-Och så om det finns något underhållande, fyller Kloka Klara i. Byggelever gillar att bli underhållna.
-Ja, det hade varit bra om vi kunde få Ed Stone på DVD, den gillar de ju, säger jag.
-Den är bra! Den är ju lite rolig och lite snuskig och språket är ju modernt.
-Vadå snuskig?
Moralens Väktare rätar på ryggen och rynkar pannan.
-Det är ju ganska oskyldigt. Den är ju faktiskt gjord för engelska-undervisning, säger Mia-Pia överslätande.
-Jag har använt Sugar Rush, den är populär, säger jag.
-Men är det verkligen något att visa?
Nu är Moralens Väktare klarvaken, och huden på hans hals börjar vibrera. Ögonen blir smala springor.
-Vad är Sugar Rush? frågar Kloka Klara intresserat.
-En engelsk ungdomserie, ganska explicit, en hel del svordomar. Fucking Åmål gånger tio ungefär... säger jag entusiastiskt.
-Och det tycker du är LÄMPLIGT att visa?!
Moralens Väktare nästan hoppar i stolen och hans röst är pressad och spänd.
-Ja... säger jag tveksamt, eftersom jag snabbt insett min fadäs och försöker köpa tid.
-Matas inte ungdomarna med tillräckligt mycket sådant! Ska inte skolan stå för vissa IDEAL?
-Men när vi visar sådant de ändå ser så har vi ju en chans att bemöta och diskutera...
-Men HOMOSEXUALITET och PROMISKUITET?! Är det sådant som vi ska visa!?
-Det är ju knappast så att de aldrig kommit i kontakt med sådana här frågor förut...
Jag känner pulsen hårt i bröstet. Den lilla Jante-mej har fått luft under vingarna och ler skadeglatt åt att min undervisning blir ifrågasatt, och hon fladdrar roat runt i mitt bröst.
-Din första vikarie var CHOCKAD!
- Ja, jag hörde det.
-Och HUR använder du den där, den där, den där....
Jag andas in, och den del av mig som VET att jag är en BRA lärare, som har god nivå på min undervisning, som ställer krav på mina elever och ger dem utmaningar och tar dem och deras verklighet på allvar, gaskar upp sig och rycker ner Jante-mej med hårda händer.
-Jag tar ut relevanta glosor, visar den antingen med engelsk text eller utan beroende på vilken grupp det handlar om. Vi ser den tillsammans, diskuterar antingen språkfrågor eller ...
-SPRÅKFRÅGOR? Vad är det för språkfrågor? Vilka svordomar som är värst?
-Ja, bland annat språknivåer, eller accenter eller kanske något stående uttryck eller ursprunget av ett ord eller så. Och sedan diskuterar vi etiska frågor...
Återigen blir jag avbruten av Moralens Väktare, vars kinder darrar som livrädda kaniner under brinnande ögonglipor. Han förmår knappt att hålla sin röst under kontroll.
-Jaha, på vilket sätt då? FÖRESPRÅKAR du den sortens liv? ONORMALA beteendemönster och promiskiöshet och drogmissbruk.
-Själv kan jag inte direkt se att det skulle vara ONORMALT att utforska sin sexuallitet, eller vara homosexuell. Och tråkigt nog måste man nog anse att en så stor del av världens befolkning super och röker så att det måste betraktas som normalt. Och när det förekommer droger i serien är det ju bra att kunna ta upp och diskutera det...
-Jag kan ju inte påstå att jag tycker serien verkar speciellt lockande, och förstår ju inte varför den skulle ha sådan dragningskraft på eleverna. Sådan skit behöver jag inte titta på!
-Så du har inte sett den då?
-Nej, det behöver jag verkligen inte!
-Jag tycker den är underhållande, och eleverna tycker verkligen mycket om den, försvarar Min Vikarie min ståndpunkt. Han ignorerar henne.
-Jag tycker väl ändå att vi har en PLIKT att upprätthålla vissa ideal och visa på de GODA exemplen, inte framhålla HOMOSEXUALITET och drogmissbruk som något NORMALT!
Diskussionen pågick ytterligare några minuter. Jag lyckades hålla mig lugn och bemöta den så kallade argumentationen på ett balanserat, om ändå inte retoriskt fantastiskt sätt. Till slut hade Moralens Väktare målat in sig i så många hörn att han började spotta och fräsa och påstod att jag sade emot mig själv. Då bröt Ämnesansvariga Läraren, med att säga:
-Eftersom bara två av de närvarande har sett serien, så känns diskussionen en smula irrelevant. Vi kanske ska ta nästa konferens till att se ett avsnitt och diskutera det?
***
Jag sprang en stund senare på Rektorn, som skrattade gott när jag skamset bekände att jag återigen upprört Moralens Väktare.
-Haha! Han behöver ruskas om ibland.
-Tydligen hade min första vikarie varit en smula chockad...
Av hennes svar förstod jag att Moralens Väktare redan varit och beklagat sig för Rektorn, och jag undrade vad han mer hade sagt...
-Ta lite godis, det behöver du efter en sådan pers.
Hon fyllde min klänningsficka med smågodis, så jag överlevde mitt utvecklingssamtal.
(Ovan återgivna diskussion är något komprimerad, återgiven ur minnet och är därför inte någon exakt redogörelse för det faktiska händelseförloppet. Dock är ingenting på något sätt överdrivet eller förskönat, och författaren har försökt att ge redogörelsen viss objektivitet genom att inte använda självvalda subjektiviserande ord.)

Yes! Spotify!!!!

Gött! Och Glasvegas är förbaskat bra! Gissa vem som ska lyssna på ny musik så det BLÖÖÖR ur örona!

Flög - tappade musan

Som vanligt rann skaparlusten till när solstrålarna studsade av sandstensmurarna och dieselångorna krympte bronkerna. Det var ljuvligt att träffa Lesley och Mark igen och det var roligt att visa Dr Wranning runt bland mina samlade pärlor. Vi hann inte med alla, men några av de allra blankaste.
Många diskussioner blev det, och skrivarlängtan började krypa och plötsligt kändes inte romanen alls långt borta - materialet, storyn och karaktärerna är ju klara, det är bara att pussla! Fast besluten att faktiskt GÖRA, inte längta, klev jag på bussen, grät några tårar i morgonmörkret när bussen rullade ut från Oxford och bet ihop. När planet lyfte kunde jag känna hur musan gled av mina axlar, som Mios osynlighetsmantel. Jag såg den inte på golvet någonstans när planet landade i ett gråslaskigt Göteborg.
Jaja, hemmavardag. Kanske kan jag ändå jobba upp energin och göra det utan hennes viskande stämma. I morgon är det arbete. Nu sängen.