Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer

Mary Ann Shaffer dog i februari i år. Det som blev hennes första roman, blev också hennes sista. Det är synd. Det är också synd att den inte ännu finns i pocket på svenska, för då hade jag köpt den till alla mina vänner i nyårspresent!

Boken, vars svenska titel är precis lika omöjlig som den engelska, är något så ovanligt som en brevroman. Brevromaner har har fördelen av att man kan berätta händelser, flera gånger, ur många personers perspektiv, utan att det blir rörigt. Nackdelen är att man ibland känner att man förlorar delar ur ett händelseförlopp och att tempot kan bli knyckigt. Shaffers roman har många, många berättare. Den blir aldrig rörig, och är långt ifrån knyckig, utan pärlar på, som en vårbäck. I centrum står den unga författarinnan Juliet Ashton, som av en händelse får kontakt med en ung man på ön Guernsey i Engelska kanalen, några månader efter freden. Dawsey nämner i sitt första brev att han aldrig ens blivit läsare om det inte varit för en helstekt gris och Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap. Juliet blir nyfiken. Deras brevväxling väcker många frågor hos Juliet, som tillbringat krigsåren i London. Brevväxlingen utvecklas till vänskap, och växer vidare.

Genom de olika brevskrivarna målas efterkrigstidens England; gråa ruiner, hård ransonering, trasiga människor med framtidshopp och jäklar anamma. Spåren efter kriget är annorlunda på Guernsey, som ockuperades av tyskarna 1941. I breven låter Shaffer oss få glimtar av vad som verkar vara grundliga efterforskningar av vad ockubationen gjorde med människor och miljö på Guernsey, och karaktärernas livsöden vävs samman genom deras berättelser. I centrum står Elisabeth, ständigt närvarande i sin frånvaro.

Shaffers stil är vitsig och rapp. De olika karaktärerna och miljön mejslas genom små, små detaljer och ledtrådar i de olika breven. Det tar inte lång stund att förälska sig i Juliet, Guernsey och de spännande historierna. Sanningen är att jag inte kunde lägga ifrån mig boken och hade läst den i ett streck om det inte hade varit för att Maken tvingat mig att släcka kl. 3 på morgonen. Om jag skulle jämföra den med någon annan bok blir det Stekta gröna tomater på Whistlestop Café av Fannie Flagg (som inte är en brevroman), men i den jämförelsen kommer Flaggs roman till korta. Shaffer är subtilare, roligare, djupare och mer realistisk. Huvudhistorien skriver inte läsaren på näsan, men lämnar en god moralisk eftersmak, bihistorierna är underfundiga, romantiska och fantastiskt underhållande. Jag har skrattat och jag har gråtit och efter att ha läst boken vill jag direkt rusa till biblioteket för att göra egna efterforskningar kring krigsåren på kanalöarna, och jag vill boka min resa dit NU! Visste ni att syrénerna ibland blommar där i februari!

Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap är den bästa bok jag läst, tror jag. Läs den!

Paltkoman avtar långsamt

Helger. Trevliga, men jobbiga. Snart är det nyår. Sedan trettondag. Efter det så kan man lungt slappna av till det börjar dra ihop sig till påsk.
Bror och Brors fästmö tillbringade några dagar i Kaoshemmet. Det var mycket trevligt. Ångestnivån har legat lågt, trivselfaktorn högt, glöggdoft och paltkoma blommat. Barnen har tindrat ikapp med alla levande ljus och de nya tv-spelen har hållit alla sysselsatta.
Årets familjepresent blev Lips, Xbox variant av Singstar; Sjung och tävla mot varandra i tonsäkerhet och rytm. Jag är inge bra. Fästmön var alldeles förträffligt bra. Inte bara vacker och klok, utan har även tagit sånglektioner. Brorsan och jag sjöng Ring of Fire ihop. Han var sämre än mig. Men vi hade roligt. Jag ska träna när ingen är hemma.
Av Bästis fick jag en bok om Feng Shui och hur man blir en bättre människa av att städa. Hm. Undrar vad hon vill säga mig... Halva boken avnjöts tillsammans med juldagsbadet i eftermiddag. Det verkade ganska logiskt att mina ansamlingar av gamla, urvuxna kläder, olästa böcker och "viktiga" papper trasslar till mitt själsliv, så jag lovade mig själv att ta tag i en garderob i taget under de närmaste dagarna, samt avsluta alla påbörjade lagningsprojekt på symaskinshyllen - eller slänga. Om någon vill ha en ny garderob, så kom förbi, för jag har MASSOR av kläder som jag inte kan ha.

Träningsvärk i skruvarmen

...sa handbollsspelaren. Nä, skämt å sidå så är jag stel lite varstans. Det tog ett tag att komma igång igår, men Lillprinsen och Bästis son kom och undrade om de inte kunde få gjuta ljusen nu då och de fick göra ett var. Sedan kom Bästis, och henne är det ju fart på, så vi fick demonterat monsterskrivbordet, och röjt plats för det "nya", kompisrecyclade, skrivbordet i behändigare storlek. Dessvärre gick det inte ens medelst skateboard att få in den gedigna 40-talspjäsen genom den trånga gången utan att skruva av skivan. På den tiden var det inga spånplatter träplugg och en skruv i varje hörn inte! Inne i skåpet skulle fyra skruvar ur, i hyllorna ytterligare åtta. Som suttit sedan hedenös. I solit trä. Tungt var det, sa Bill.

Men sedan höll jag på! Jag städade och plockade och pyntade och sorterade, dirigerade och flyttade runt. Den "tillfälliga" kontorsförvaringen i två flyttlådor i matsalen rationaliserades ner till två skokartonger som gömdes på den outnyttjade hyllan under datorbordet (som jag bestämde mig för att bara slänga en julduk över när det blir dags för julmiddag), "el-lådan" befriades från gamla petskydd, lampskärmar, telefonsladdar och en och annan disfunktionell gammal tajmer, snörlådan avtrasslades och återfick sitt lock, fönsterbrädorna avkläddes sitt lager av gamla flugor, avlaggda blad och damm. Lillprinsen gav dadelpalmodlingen från förra året och Makens julkaktus- och pengaträd-sticklingar ett nytt hem över julen...

Så nu är det nästan lite snyggt i de allmäna utrymmena. Så länge det regnar och är mörkt hela julen så kan jag nog komma undan... Idag ska Maken och jag handla julmaten. Ujuj, hoppas bara energin räcker hela denna dagen också.

Åter livet

Förra veckan var av sorten som man helst vill glömma. Sedan kom jag på att det var PMS. PMS är ett omdiskuterat fenomen. Vissa drabbas inte alls, andra har mördat under förevändningen. När jag var yngre tillhörde jag den förra kategorin, men allt eftersom åren går hamnar jag närmare den andra.
Förmodligen så påverkar mitt allmäna tillstånd även detta. Min terapeut visade mig en snygg graf som visade att ångestrelaterad stress bara är samma stress som "vanligt", bra på en högre nivå. Är stressläget högt i utgångsläget, höjs helt enkelt stressen till nästa nivå. Den bilden gjorde situationen betydligt lättare att hantera, men det var inte trevligare för det. Inte heller för min omgivning.
Äsch, man ska inte dröja för länge i eländet när man hittat dess orsak! Idag stundar julgodis-kok, ljusgjutning och julgransbeklädnad. Det gäller bara att komma igång!

Bästa kalendern

Några dagars riktigt jobbigt. Har sovit väldigt dåligt och tänker alldeles för mycket. Återkommer när det känns som huvudet stannat.
En hjälp i eländet är Britas "adventskalender". Kolla den!

Se förrgårdagens inlägg!

Precis innan vi skulle gå och lägga oss igår kväll råkade jag slänga en blick ut på gatan. Och precis som Lady McBeth såg jag skogen komma vandrande emot mig!

Nåja, så dramatiskt var det kanske inte, och istället för stridstjut upphävde de underliga figurerna på den nylagda stengången en känd julsång, som följdes av ytterligare en innan jag kunde bjuda in dem i stugvärmen.Lussegubbarna, två var utklädda till granar, en tomte och så Rudolf, bjöd på saftglögg och fullkornspepparkaka och vi hann småprata en liten stund innan de gav sig iväg på nästa räd. Tack Roverscouterna, för ett underbart lusseuppträdande!

(Jag hittade naturligtvis inte kameran utan var tvungen att förlita mig på min mobiltelefon som är ganska värelös på mörkerfoto. Men ingen bild i världen kan göra detta sällskap rättvisa, speciellt som granarna luktade färsk skog, och Rudolfs näsa hade för små bokstäver att uttydas. Hunden var mycket förbryllad och valde att gå och lägga sig istället för att delta i uppståndelsen.)

Tycker om

Jag tycker om att vara scout!
Igår kväll var det terminsavslutning. För första gången var vi inte i kyrkan. Kanske var det ett tecken, för det brukar alltid blåsa och regna småspik när vi går med facklorna från Lilla Kyrkan ut till Scoutgårdens parkering, men igår kväll var det månsken, krispigt och klart.
Barnen, som samlats på torget inne i Lilla Staden, traskade i månskenet med sina lyktor och facklor i en lång rad; genom sta'n, över bron, ner på Mörka stigen förbi kyrkogården, och ut till Scoutgården. Därifrån var deras väg lyst av marschaller, stormlyktor och facklor. Jag stod nere vid scenen, vid fyrfatet, och såg dem komma. Med dämpade, förväntansfulla röster ringlade raden av barn ned för backen mot scenen och lade sina facklor i fyrfatet.
Det var mäktigt att se representanter för alla åldersgrupper tända en lykta för varje punkt i scoutlagen. När de nya Spårarescouterna avlade sitt scoutlöfte för första gången lutade sig mamman som stod jämte mig mot mig och viskade:
-Jag trodde att det bara var för det var min son som avlade löftet förra året som jag grät, men jag gråter nu också. Det är så mäktigt!

Allergisk mot roligt

Igår avslutade jag mina två år som vice ordförande i Hallands scoutdistrikt, med visst vemod. Det är ruskigt roligt att vara scout. Det är ruskigt roligt att vara "pappers-scout" också, och det öppnar massor av möjligheter till bra fortbildning, stimulerande diskussioner, resor och annat roligt, men det tar en smula tid. Man hade lätt kunnat vara heltids-scout, och ändå jobba övertid. Och om man redan jobbar 46 timmar i veckan och har familj så blir det lite svårt att vara heltidsscout, så jag har tvingats att skära ner i engagemanget för tillfället. Så jag har avslutat pappersscout-karriären och scoutledaruppdraget går på sparlåga, eftersom jag inte för närvarande orkar med 20 brötiga åtta-åringar längre än tio minuter i taget.
Igår avtackades den gamla styrelsen och de nya ledamöterna välkomnades med middag på Restaurang Gustav Bratt. Det var jättetrevligt. Fast vi var nyktrast på stället skrattade vi nog mest, men det var tydligen inte bra för min stressnivå att vara så uppsluppen och glad, för när jag kom hem strax före elva kunde jag inte varva ner och det tog lång tid innan jag somnade.
Medan jag låg där i mörkret och vred mig, med kliande, vaxiga öron, hundsand i sängen, kalla tår susade massor med rasande bra idéer för både skola och scouter och en eller annan diktsstrof flaxade förbi. Jag oroade mig ett litet slag för att jag glömt vad min huvudantagonist sa som fick huvudprotagonisten att slå ihjäl henne med stekpannan i min roman, och dividerade med mig själv om jag skulle skriva romanen på svenska eller engelska. Maken snarkade stillsamt i sängen jämte mig. Tillslut somnade jag i alla fall.
Jag vaknade när gryningsklockan lyste sommarsol i ögonen på mig, en halvtimme före väckningssignalen. De flesta av de rasande bra idéerna hade rasat iväg till någon villigare mottagare. Insåg att jag inte kände för att gå upp. Insåg också att jag inte kunde somna om. Så jag gick upp i alla fall, före min morgontidige Make, och åt frukost tillsammans med Lillprinsen. Tillsammans lyssnade vi på julkalendern. Den var rolig.
Ska det vara så här? Ska varje "roligt" åtföljas av en dusch med inspiration som leder till utmattning om den följs upp och till frustration om den inte följs upp? Kommer jag att klara av att inte engagera mig i något? Vad kan jag göra där jag kan få komma med mina idéer, men inte behöva driva dem själv (för det är ju det som knäcker mig)...

Wållånder

Det är mycket som är det samma i Oxford som här. Bland annat så visar public service kanalerna film kl 21.00 på en söndag. Eller jag ska kanske säga ca 21, för engelsmännen är mycket mer flexibla när det gäller sina teve-tider än vi: De verkar klara av att ett program hoppar omkring lite i tablån, bara det är på samma dag.
Änyvej, söndag. Klockan nio. Brasa. Teve. Wallander. Nästan som hemma.
Wallander med Kenneth Brannagh är en av BBCs nya satsningar. Tre filmer har spelats in och visas i december. Om de blir en succé kommer ytterligare sju att spelas in. Det är också Brannaghs "comeback" som tevemedieskådespelare. Förutom ett litet inhopp i Harry Potter har han de senaste åren regisserat och spelat "riktig" teater.
Så hur var det då? Ja, som svensk blev de första sekunderna ett stort igenkännande! Det märks att både regissören och Brannagh har tittat noga på de första Wallanderfilmerna med Lassgård. Inledningsscenen med midsommargula rapsfält och volvobilar är närmast identisk. I vissa vinklar är det svårt att skilja den medelåldersplufsige Brannagh från Lassgård. Sedan blir man som svensk road: De kan ju inte prata rent! Wållånder, Yschtadd, Sandinn... Löjeväckande! Fast sedan inser jag att det spelar ingen roll, för de engelsmän som läst och älskat böckerna uttalar namnen just så, och de som inte läst böckerna utan bara ser filmerna skulle också följa de brittiska uttalsreglerna och uttala "fel". Men sedan dras man successivt in i historien om den otäcke föredetta polisen som drygar ut pensionen med trafficking och pervopartyn, och det är bra!
Jag blir inte förvånad om det i sommar kommer att krylla av britter i Skåne. Inspelningsplatserna är valda med omsorg och Sverige framställs som färgstarkare än Midsommer, och oerhört vackert, men närmast öde. Allt är på engelska, förutom tidningsrubrikerna. Mina engelska vänner är fascinerade: Wallander är så annorlunda mot de brittiska deckarna, säger Lesley, och hon har aldrig sett en så ... skitig deckare. Hon är hooked. De brittiska recensenterna är också generösa. Så kanske blir Mankells Wallander en söndags-följetong även på andra sidan nordsjön. Odubbad.

Wallander

Förra söndagen satt jag i Oxford. Det är mycket som är likt här och där, t ex ser man på deckare, och söndag kväll vid niosnåret är det alltid film på Public Service-kanalerna. Förra söndagen var det premiär på BBC nya satsning: Wallander. Tre av Mankells romaner har filmats av BBC med Kenneth Brannagh i huvudrollen, och blir det en succé så blir det sju till.

Det initiala igenkännandet, ety britterna hade närmast kopierat inledningsscenen med åkning över rapsfälten i midsommar-Skåne, blandat med en smula munterhet över de brittiska skådespelarnas oförmåga att uttala de svenska namnen (Yschtaaad, Wållånder, Sandinn) blev till en förvissning om att Brannagh nog sett ganska ordentligt på Lassgård-filmerna. Men det var bra! Och det skulle inte förvåna mig om det blir en invasion av britter till Skåne i sommar, så vackert som Sverige framställdes.

Recensenterna var positiva och mina vänner i Oxford tyckte att det var fantastiskt bra. Ska bli spännande att se om vi får se BBC-produktionen här också på söndagskvällarna framöver...

Bookcrossing och julefrid

När jag kom hem till Bästis igår, kom Lillprinsens "Lillebror" och mötte i hallen. I handen hade han ett vackert dekorerat kuvert som han räckte fram. Det visade sig vara en present: Ett vykort med en klipputpappersmodell av en segelskuta och receptet på Luddes egen glögg, omsorgsfullt nedplitat.

Modellen ska jag bygga senare idag, och glöggen kokade jag igår, och den var JÄTTEGOD! Så därför bjuder jag gärna mina läsare på detta fantastiska recept:

Ludwigs egen glögg

2 kanelstänger

1 pomeransskal

8 kryddnejlikor

8 kardemummakapslar

1 bit torkad ingefära

Låt kryddorna koka i ca en halvtimme i 1 till 1/5 liter vatten. Häll i en halv liter outspädd svartvinbärssaft och en halv liter julmust.

Sov till halv elva idag igen. Det är skönt att sova och idag är en sådan dag som humöret helst vill vara i avskildhet. Skulle vilja puttra omkring utan att vilja behöva prata med någon, lyssna på musik eller talbok och bygga ööööörn (Gugglan blev färdig tillslut), men Maken vill vara social samtidigt som han försöker jobba med sin uppsats, och det ringer på dörren och har sig....

Eftersom han nu har kommit på ett nytt sätt att jobba får jag ha min dator ibland. Just nu lyssnar jag på Boomtown Rats, Spotify är satt på 70-tals punk.
Har fått min första Bookcrossing entry (som inte är min egen). Någon har hittat Torsken och hans vänner på Stålboms och låter den nu vandra vidare...

Retoriska krumbukter

... och nu när det blir ny budget i januari föreslår jag att vi inte är försiktiga och sparar, för då kanske det blir som i år och vi förlorar de sista 30 000 kronorna pga av köpstoppet. Så är det något ni känner att ni önskar?
Ämnesansvariga läraren tittar forskande på församlingen.
-Ja, lite mer korta teveprogram att använda i undervisningen. 30 minuter är ett bra format, säger Flitiga Lisa.
-Vi har tittat på en serie dokumentärer om författare som kan vara bra, men de kostar 20 pund styck...
-Och så om det finns något underhållande, fyller Kloka Klara i. Byggelever gillar att bli underhållna.
-Ja, det hade varit bra om vi kunde få Ed Stone på DVD, den gillar de ju, säger jag.
-Den är bra! Den är ju lite rolig och lite snuskig och språket är ju modernt.
-Vadå snuskig?
Moralens Väktare rätar på ryggen och rynkar pannan.
-Det är ju ganska oskyldigt. Den är ju faktiskt gjord för engelska-undervisning, säger Mia-Pia överslätande.
-Jag har använt Sugar Rush, den är populär, säger jag.
-Men är det verkligen något att visa?
Nu är Moralens Väktare klarvaken, och huden på hans hals börjar vibrera. Ögonen blir smala springor.
-Vad är Sugar Rush? frågar Kloka Klara intresserat.
-En engelsk ungdomserie, ganska explicit, en hel del svordomar. Fucking Åmål gånger tio ungefär... säger jag entusiastiskt.
-Och det tycker du är LÄMPLIGT att visa?!
Moralens Väktare nästan hoppar i stolen och hans röst är pressad och spänd.
-Ja... säger jag tveksamt, eftersom jag snabbt insett min fadäs och försöker köpa tid.
-Matas inte ungdomarna med tillräckligt mycket sådant! Ska inte skolan stå för vissa IDEAL?
-Men när vi visar sådant de ändå ser så har vi ju en chans att bemöta och diskutera...
-Men HOMOSEXUALITET och PROMISKUITET?! Är det sådant som vi ska visa!?
-Det är ju knappast så att de aldrig kommit i kontakt med sådana här frågor förut...
Jag känner pulsen hårt i bröstet. Den lilla Jante-mej har fått luft under vingarna och ler skadeglatt åt att min undervisning blir ifrågasatt, och hon fladdrar roat runt i mitt bröst.
-Din första vikarie var CHOCKAD!
- Ja, jag hörde det.
-Och HUR använder du den där, den där, den där....
Jag andas in, och den del av mig som VET att jag är en BRA lärare, som har god nivå på min undervisning, som ställer krav på mina elever och ger dem utmaningar och tar dem och deras verklighet på allvar, gaskar upp sig och rycker ner Jante-mej med hårda händer.
-Jag tar ut relevanta glosor, visar den antingen med engelsk text eller utan beroende på vilken grupp det handlar om. Vi ser den tillsammans, diskuterar antingen språkfrågor eller ...
-SPRÅKFRÅGOR? Vad är det för språkfrågor? Vilka svordomar som är värst?
-Ja, bland annat språknivåer, eller accenter eller kanske något stående uttryck eller ursprunget av ett ord eller så. Och sedan diskuterar vi etiska frågor...
Återigen blir jag avbruten av Moralens Väktare, vars kinder darrar som livrädda kaniner under brinnande ögonglipor. Han förmår knappt att hålla sin röst under kontroll.
-Jaha, på vilket sätt då? FÖRESPRÅKAR du den sortens liv? ONORMALA beteendemönster och promiskiöshet och drogmissbruk.
-Själv kan jag inte direkt se att det skulle vara ONORMALT att utforska sin sexuallitet, eller vara homosexuell. Och tråkigt nog måste man nog anse att en så stor del av världens befolkning super och röker så att det måste betraktas som normalt. Och när det förekommer droger i serien är det ju bra att kunna ta upp och diskutera det...
-Jag kan ju inte påstå att jag tycker serien verkar speciellt lockande, och förstår ju inte varför den skulle ha sådan dragningskraft på eleverna. Sådan skit behöver jag inte titta på!
-Så du har inte sett den då?
-Nej, det behöver jag verkligen inte!
-Jag tycker den är underhållande, och eleverna tycker verkligen mycket om den, försvarar Min Vikarie min ståndpunkt. Han ignorerar henne.
-Jag tycker väl ändå att vi har en PLIKT att upprätthålla vissa ideal och visa på de GODA exemplen, inte framhålla HOMOSEXUALITET och drogmissbruk som något NORMALT!
Diskussionen pågick ytterligare några minuter. Jag lyckades hålla mig lugn och bemöta den så kallade argumentationen på ett balanserat, om ändå inte retoriskt fantastiskt sätt. Till slut hade Moralens Väktare målat in sig i så många hörn att han började spotta och fräsa och påstod att jag sade emot mig själv. Då bröt Ämnesansvariga Läraren, med att säga:
-Eftersom bara två av de närvarande har sett serien, så känns diskussionen en smula irrelevant. Vi kanske ska ta nästa konferens till att se ett avsnitt och diskutera det?
***
Jag sprang en stund senare på Rektorn, som skrattade gott när jag skamset bekände att jag återigen upprört Moralens Väktare.
-Haha! Han behöver ruskas om ibland.
-Tydligen hade min första vikarie varit en smula chockad...
Av hennes svar förstod jag att Moralens Väktare redan varit och beklagat sig för Rektorn, och jag undrade vad han mer hade sagt...
-Ta lite godis, det behöver du efter en sådan pers.
Hon fyllde min klänningsficka med smågodis, så jag överlevde mitt utvecklingssamtal.
(Ovan återgivna diskussion är något komprimerad, återgiven ur minnet och är därför inte någon exakt redogörelse för det faktiska händelseförloppet. Dock är ingenting på något sätt överdrivet eller förskönat, och författaren har försökt att ge redogörelsen viss objektivitet genom att inte använda självvalda subjektiviserande ord.)

Yes! Spotify!!!!

Gött! Och Glasvegas är förbaskat bra! Gissa vem som ska lyssna på ny musik så det BLÖÖÖR ur örona!

Flög - tappade musan

Som vanligt rann skaparlusten till när solstrålarna studsade av sandstensmurarna och dieselångorna krympte bronkerna. Det var ljuvligt att träffa Lesley och Mark igen och det var roligt att visa Dr Wranning runt bland mina samlade pärlor. Vi hann inte med alla, men några av de allra blankaste.
Många diskussioner blev det, och skrivarlängtan började krypa och plötsligt kändes inte romanen alls långt borta - materialet, storyn och karaktärerna är ju klara, det är bara att pussla! Fast besluten att faktiskt GÖRA, inte längta, klev jag på bussen, grät några tårar i morgonmörkret när bussen rullade ut från Oxford och bet ihop. När planet lyfte kunde jag känna hur musan gled av mina axlar, som Mios osynlighetsmantel. Jag såg den inte på golvet någonstans när planet landade i ett gråslaskigt Göteborg.
Jaja, hemmavardag. Kanske kan jag ändå jobba upp energin och göra det utan hennes viskande stämma. I morgon är det arbete. Nu sängen.

Tjoho! Överlevde fem timmar på jobbet! Hade till och med lite trevligt! Berätta inte det för försäkringskassan bara...

I morgon ska jag jobba 3 timmar och 45 minuter, och sedan ska jag åka hem till Oxford med Doktor Wranning. Jag längtar ihjäl mig! Eller så är jag bara skitnervös. Kan inte riktigt bestämma mig.

Jaja, Doktor Wranning kan nog leda mig vid armen och se till att jag kommer fram till rätt gate och paniken kan jag andas mig ur.

Stillastående tankar

Ska mitt liv vara så här hela livet? Inte för att det är något direkt fel på mitt liv; de flesta skulle anse att jag har ett oerhört aktivt och fullt liv, med en familj att avundas, materiell status, osv. Jag är poppis, begåvad och omgiven av massor av underbara människor och jag har dessutom inflytande i de sammanhang jag rör mig i. Varför är jag då inte lycklig?
En artikel i Illustrerad vetenskap härrom dagen berättade att förmågan att vara lycklig och njuta av livet låg till stor del i generna: "Är man född av optimistiska föräldrar är sannorlikheten stor att man själv får en lätt och munter tillvaro på jorden". Levnadsglada föräldrar, en partner, en gud, en hjärtesak och en massa vänner. Då skall din lycka vara gjord, säger artikeln i ingressen.
Det där med gud har jag lite svårt för... Religion är för mig en ständig källa till konflikt och intolerans och även om det finns de som trott mig religiös, så vill jag nog hellre kalla mig andlig. Ja, jag tror att det finns något större än vi. Nej, jag tror inte att detta större har vår tillvaro i sina händer. Ja, jag tror på ödet: Att vi skapar det själva. Nej, jag tror inte på någon skapelseberättelse, även om det finns flera stycken jättespännande och de flesta följer den ordning som evolutionsteoretikerna mer eller mindre fastslagit. Hittills har jag inte hittat någon religion som är kravlöst välkomnande och accepterar människan som den är, utan att påföra dogmer om texter som ska läsas för att man ska bli "upplyst" eller som inte har någonslags inbyggd "vi som vet bättre är bättre än de som ännu inte insett". Jag väljer att tro på Ljuset: Människans inneboende godhet och skaparkraft.
De undersökningar som gjorts har huvudsakligen utförts i USA, ett land där kristendomen, i olika mer eller mindre fundamentalistiska riktningar, har stort inflytande och stark röst, och där människor i var och varannan mening lägger saker "in God's hands", tackar Honom för han varit närvarande och givit den utgång man velat ha, och förklarar nederlag med att det inte var Hans vilja. Av detta drar jag slutsatsen att en del i sambandet Lycka-Gud ligger förmågan att skylla på någon annan när det går åt skogen: Jag har inte gjort något fel, Gud vill bara pröva mig. Människan ska ständigt straffas, pga att Kvinnan en gång tog ett eget initiativ, folk i Bangladesh svälter för de inte tillhör den rätta, kristna tron, västerlänningar är olyckliga för att de inte har den rätta muslimska tron, Hinduer kan inte förändra sin livssituation för att de fötts i fel kast, osv, osv. För oss, för det är fler än jag, som anser att vi kan påverka, att vi har makt att forma våra liv, blir inte tvivlet en diskussion med Gud om hans bristande förmåga att ta hand om oss, utan vi måste tvivla på oss själva och vår egen förmåga till riktigt handlande, att göra de rätta valen och vår egen skaparkraft. Jag önskar ibland att jag kunde hitta en gud att lägga mitt öde i händerna på: Det vore så mycket lättare! Men det är som med politiska partier: Det är förbaskat svårt att hitta en partipolitik som överensstämmer helt med den ideologi man har, så man röstar ändå. Men jag kan inte bekänna mig till en tro bara för att den nästan är bra!
Sedan var det det där med optimistiska föräldrar. Jag kan ju alltid skylla på dem. Då behöver jag ju i alla fall inte själv känna skuld till min egen olycka. Eller nä, jag skyller på Gud, för han har ju skapat mig genetiskt felaktig. Eller det kanske är så att jag borde vara väldigt lycklig, för jag kanske är släkt med Eva i rakt nedstigande led, och därför påverkas extra av Arvssynden!

Trädgård i racertakt!

Vädret är horribelt för tillfället, vilket inte gör några underverk för humöret heller. Dessutom är Makens rygg minst sagt ovillig att samarbeta, och han ligger mest och kvider i sängen, vilket naturligtvis inte heller är särskilt roligt. Särskilt inte för honom.

Men utanför, i regn, hagel, mörker och snålblåst, jobbar mina hjältar på och grusöknen blir så sakteliga en trädgård! Offerten har redan spruckit, men under rådande omständigheter orkar ingen av oss börja planera om eller leta billigare alternativ, utan automatsvaret när de arbetsklädda trädgårdstomtarna ringer på dörren är: Det är helt ok, ni löser det här, vi litar på er.

I fredags

I morse

Det går så fort att jag inte hinner ta några före och efter bilder....

Kl 16.00

Skit samma att jag inte kommer att ha råd att köpa en julklapp i år, bara trädgården blir färdig! Nu hoppas jag bara Makens rygg också blir bra. Fort!

Spotify

Det är inte så att någon skulle kunna bjuda in mig till Spotify?

Pleeeeeze?

Spotify

Det är ingen som kan tänka sig att bjuda in mig till Spotify?
Pleeeeze?

Trädgårdsdags

Den återkommande läsaren kanske har undrat vad som egentligen hände med vårens trädgårdssatsning. Snabb sammanfatting: Förra hösten anlitades en st trädgårdsarkitekt för att slutföra det arbete som den nystartade trädgårdsfirman åtagit sig att designa, men som försvann med originalritningarna och 30 års växtlistor över trädgården för att aldrig mera höra av sig... Den nya arkitekten, från en väl etablerad och renomerad firma ritade en vacker skiss för tusentals kronor och beklagade att de inte skulle ha tid att ta sig an arbetet förrän möjligtvis i augusti 2008. Vi gör det själva, sa vi hurtfriskt. Färdigt till våren.
Efter att ha våndats, beställt lyxbrevlåda och slutligen lyckats med att beställa utschacktning av befintliga, kirskålsinfesterad matjord och mackadam, tog vi oss sedan an grushögarna, vilket resulterade i ryggskott för undertecknad och diskbråck för Maken, så det nya slutdatumet som satts i augusti gick också om intet. I slutet av augusti vidtalades markberedningsföretag, som nog skulle kunna ta sig an jobbet i slutet av oktober. Kopior av trädgårdsritning och växtlistor skickades med artig förfrågan om offert. Ingen har sedan hört av sig till dags dato. I mitten av oktober hörde den välrenomerade trädgårdsfirman av sig och sa att de nog kanske hade fått en lucka, var vi intresserade av att de gjorde arbetet i alla fall? JA! Skrek vi.
Igår var ägaren här och diskuterade ritningen och lämnade offert.
-Jag kommer nog förbi i morgon med gubbarna och tittar lite, sa han.
I går kväll låg jag och tänkte att det vore roligt att ta en före bild och sedan en bild varje dag för att se hur arbetet fortskrider, men jag hann inte, för idag skiner solen, så på framsidan mullrar en grävmaskin, en blond kvinna med sekatör härjar i den missplacerade växtligheten medan hennes manlige kollega krafsar i jorden och bär tunga stenar och sådant.
Jipee, jag kanske får en trädgård!!!

Opp å ner, ner å opp

Två veckor till, sedan är målsättningen att jag ska komma tillbaka på 25%. Ena stunden känns det helt ok, nästa lite skrämmande. Vet inte riktigt om jag kommer att kunna hålla mig lugn och fin. 25% är ungefär en arbetsdag. Hur mycket förväntas man göra under en arbetsdag tro?

Absolut köpstopp inom förvaltningen. Enligt HögstaHönset för att oktoberbudgeten dragit iväg väldans. Personalomkostnaderna har av någon anledning slagit i taket. (Det är bara för jag är sjukskriven, allt är mitt fel, och jag kommer att brinna i helvetet!) Då blir mina stillsamma frågeställningar:

• Det är ju inte så att man har blivit tvungen att starta en ny skola mitt i terminen, så borde man inte kunnat förutse att personalen kostar även i oktober?
• Ska vi ha dåligt samvete nu för att vi fick en lönehöjning lägre än inflationen i april?
• Ska vi ha dåligt samvete för att vi har använt oss vikarier vid sjukdom och fortbildning istället för att jobba dubbelt och täcka upp för varandra, eftersom det i och med de "förtätade" tjänsterna vare sig finns tid eller ork för det?

Eller, är det kanske så att sjukskrivningstalen inom förvaltningen har slagit i taket, eftersom man i alla led dragit ner, förtätat och ökat grupp och klassstorlekar "för att barnkullarna minskar"?

Dumma, dumma politiker! Fattar ni inte att ni förtätar ihjäl era pedagogers hela arbetsglädje och entusiasm, mördar skolutveckling och nytänkande och målar in er i det blå skåpet och skiter på finmattan!?

Ibland vill jag inte tillbaka alls.

Varma hjärtan

Hallå eller!

Hoppas att du har det bra och att du skämmer bort dig riktigt ordentligt.

Jag skulle vilja berätta detta för dig personligen, men jag kan inte bärga mig!

Du ska veta att du är en cool lärare, en riktigt bra en, och jag kan berätta att alla långa hårda, tuffa, kävande (men ack så roliga) lektioner har gett resultat.

Förra veckan var jag i Kina på utbyte. Där höll jag ett tal. På engelska. Inför kineser. Närmare bestämt 6000 stycken. Inte så många. (joooo!)

Utan ditt engagemang på lektionerna hade jag aldrig klarat detta. Jag kan inte tacka dig tillräckligt för ditt stöd, ditt tålamod och för att du är en sådan cool lärare, samt en cool person i övrigt. Jag kan sammafatta det på ett ungdomligt sätt - jag diggar dig grymt!

Så krya på dig och kom snart tillbaka! Skolan är tom utan dig!

Jag fick ett brev idag... Jag blev glad.

Så jäkla Luther

Jag har kommit till två insikter. Inte några världsförändrande, utan mest av det konstaterande slaget. Sådär jaha, liksom.
Jag kan inte lyssna på ljudböcker utan att GÖRA något samtidigt. Detta något måste vara tillräckligt hjärndött så att jag kan lyssna, och tillräckligt avancerat för att jag inte ska kunna börja tänka på annat, som budgetkriser, varför Meryl Streep är så jävla fantastisk, varför jag lyckades slösa bort så många år på korkade karlar, varför jag inte gjort något av mitt liv eller vad jag ska laga till middag. Om jag inte har något Något, så kan jag lika gärna lyssna på Gert Fylking. Läsa med öronen är förbaskat svårt!
Det andra konstaterandet har jag redan glömt.
Just det! Det var att jag är så förnicklat trist att jag får lite maggnag om inte Något dessutom är förenad med någon praktisk nytta. Eftersom jag inte är någon hejare på att virka lovikavantar eller syr utstryrslar, så får det vara något annat... Funderar på att designa patrull-söljor till barnen på scouterna, men design kostar hjärnceller, och måste ske utanför ljudbokslyssnande. Fabrikation kan ske med. Pappersmodeller har precis rätt hjärnsläppsnivå, men är inte särskilt Luther, om jag inte bygger DJUR att ha i scoutlokalen, vilket ju faktiskt slår två flugor i en smäll. Så jag ska gå och köpa papper till Panzer (eftersom vi fortfarande inte kan bestämma oss för vilken sorts skrivare vi behöver hemma) och printa ut en uggla och en örn. Tror jag.

Sagolikt vacker dag

Det är helt plötsligt vinter, med rimfrost i strandgräset på skuggsidan, frusna pölar och varm choklad. Det blev inte så mycket gått. Jag hade behövt en bensträckare, men med barn blir det mest stilla fik och långsamt flanerande. Men sol och frisk luft blev det i alla fall!

Dagens bild:

Gårdagens dagens bild

energin tröt, så bilden blev aldrig upplagd...

Men här har vi en trevlig liten veteran. Märk särskilt de häftiga stickersarna som finns i bakrutan!

Vilken miss!

Efter ett par riktiga neredagar, väcktes jag för någon timme sedan av Makens ömma stämma:
"Det är en fantastisk dag! Jag ska ut med Hunden, vill du följa med?"
Och jag svarade att jag var för trött och försökte gräva mig ännu längre ner bland täcken och kuddar. Utan att vidare försöka övertala mig, gick han.
Efter ungefär 25 minuter av fruktlösa försök att somna hade jag ångrat mig många gånger. Jag tänkte att om Hunden var på samma humör som igår, så hade han inte kommit så långt. Så jag gick upp och ringde till Makens telefon. Som låg på köksbordet. Attans! Jag insåg också att jag knappast skulle få chansen att komma ut i någon större utsträckning idag, och att dagens stegkvot återigen ligger i farosonen. Attans. Igår tänkte jag mig en längre tur med Hunden, för att få gott om dagsljus och samla på mig en ordentlig stegbuffert, ety dagen före blivit något bristfällig pga mycket bilkörning, men när jag promenderat genom den lilla stadens centrum och en bit på den vackra promenadvägen längst ån, så kände jag helt plötsligt att jag inte hade någon ork kvar! Efter 1 och en halv km! Så jag fick vända tillbaka och satt sedan i 20 minuter i parken utanför kyrkan som en annan pansjis och VILADE! innan jag mösade hem. Skrämmande.
Känns inte som en lovande uppladdning för vårens Varv i alla fall.
Dagens bild kommer senare. Föresten, huset är nu färdigt. Jag ångrar att jag inte bad Panzer om ett reservobjekt, särskilt som jag förlagt jobbnyckeln och inte kan smyga in och fixa själv...
Trots allt har jag i alla fall energin att TÄNKA på att gå ut idag!

Allt blir lättare med solsken

Jag önskar så att jag kunde skriva något KUL! Men det mesta mösar på i samma tråkiga lunk, och det är väl bra om man ska vila upp sig. Mina tankar flög till den första tiden i England, precis när vi flyttat till "vårt" hus och innan jag egentligen hade något jobb. När jag följt ungarna till skolan gjorde jag pretty much ingenting, annat än att promenera, window shoppa. blogga och tänka. Det var utvecklande. Även om det var frustrerande att inte ha någonting att göra och jag höll på att bli tokig på kuppen till att börja med.

Egentligen var min situation då ganska lik idag: Jag hade jobbat järnet med att bygga upp det fortfarande fantastiska resurscentret tillsammans med Malinen, samtidigt som utlandsflytten planerades och jag sökte jobb. Dessutom skiljde sig mina föräldrar med dunder och brak, mamma krisade, Bästis förhållande knakade och livet var ganska pestigt. Kanske hade det varit ännu mer likt idag om jag hade varit kvar, men nu kom ju flytten som en orkan och förflyttade mig till Oz, och jag minns att jag var stundtals ganska olycklig under den hösten: Jobbet funkade inte, få vänner och Kronprinsen vantrivdes. Men alltefter hand så byggde jag en ny mig, och eftersom jag i stort sätt kunde göra det förutsättningslöst, blev det verkligen en ny mig: En som jag själv ville vara, som gjorde sådant som jag själv ville, inte sådant som förväntades av mig. Dessutom hade jag tur att träffa några fantastiska tjejer: Eleanor, biologen, som släpade med mig på bokklubbsmöten med litteraturprofessorer och flygvärdinnor, som man kunde sitta på pubben på en onsdagskväll och verkligen bli DJUP tillsammans med, utan att det blev pretto; Lesley, som blev min stora-syster och i vars soffa alla livets underligheter har vänts och vridits på, och scoutledarkompisarna som bjöd till gallop-kvällar, folkmusikkonserter, lägerbålskvällar och paddelturer mitt i stan.

Den jag var på väg att bli där, undrar jag hur jag ska hitta här? Men jag har samma gyllene tillfälle att omdana mig. Egentligen.

Dagens bild:

Det börjar arta sig!

Tröstlöst känns det som...

Det var jätteroligt att ha AntonKlanton här, men uff vad trött jag blev! Maken skulle på grabb-fest och jag gjorde det stora misstaget att dricka några glas vin framför teven. Det var gott, och jag kände mig avslappnad och lagom mosig när jag gick och lade mig, men energinivån idag har varit låg.

Var inne en sväng på jobbet för att träffa Panzer. Jag hade tänkt att gå till färghandeln för att köpa lite pysselmaterial, men Panzer tyckte att jag gott kunde roa mig med lite pappersmodeller i stället. Han rekomenderade ljudbok och papperspill som terapi, så jag tog vägen om biblioteket tillbaka och lånade en 22 cd-version av en deckare av Elisabeth George. Jag tog ändå en sväng till färgaffären lite senare på eftermiddagen, för hunden behövde ut och jag ligger dåligt till på stegfronten. Men de hade inte lask, som jag behövde för att slutföra min TG-läderskrivboksfodral. De hade inte några schabloner med orientaliska skrivtecken heller.

Var hos psykologen i går. Det gav väl inte så mycket annat än att jag blev jätteorolig för att jag inte har sjukskrivit mig ordentligt och ganska övertygad om att inte företagshälsovården kommer att kunna erbjuda mig den hjälpen jag behöver. Ska träffa honom igen den 12e. Han trodde inte att jag skulle vara tillbaka på jobbet i november heller. Det tror inte jag heller.

OK dag, faktiskt.

Trots regn och vädervarningar och brist på promenader.

Orkar inte riktigt gå in på hur det kommer sig att vi har fyra nattgäster och hade fem middagsgäster. Det var inte riktigt så det var tänkt, och jag slet ut mig på att städa och hatade livet en stund. Men Maken gjorde kålpuddingen, och smulpaj, och underbar jordgubbsglass. Jag försökte vara lite social, och nu är jag så dyngtrött. Hoppas bara det inte straffar sig i morgon.

Vädret var inte roligt alls och jag hoppades på att plockandet och dammsugandet skulle plocka på stegräknaren, men jag kom bara upp i 1465 steg.

Dagens linslus:

Skogen är full av guld

Dagens bild är inte komponerad efter gyllene snittet, men är guld.

Pappa levererade ett par liter kantareller från de smålänska skogarna. Jag älskar svamp! Jag tycker om att plocka dem, men jag hatar att rensa dem. Det är en av anledningarna till att det inte blir så många plockade. Den andra är att de svampställen jag känner till befinner sig på behörigt avstånd i Vimmerbytrakten.

När han lämnat svampen och tagit med sig barnen och jag sovit en stund, packade vi in hunden i bilen och åkte till en närbelägen sjö. Det lär vara en populär sysselsättning att promenera runt den där lilla sjön, men vi tog nog fel stigar, för det var inte lätt promenerat. Men vi njöt av solskenet och sällskapet och av att se hundens glädje över att få vara på luffen igen.

Och vi hittade kantareller! Höstens sista. Även om vi lämnade kvar några pyttesmå hattar i mossan, så hinner nog hösten ta dem innan de blir ätvärda.

När vi kom hem blev det gräddstuvade kantareller på toast till middag. Maken har gott på blues-spelning, men jag orkar inte så jag sitter här och smäller i mig skräp framför teven. I morgon vill jag gå ut igen. Någon annanstans.

Det blåser i skogen

Dagens bild är inte efter gyllene snittet, men motivet är guld.

För ett par år sedan sände man en smörreklam i hösttid: En vacker kvinna med långt, mörkt, lockigt hår står med svettblankt ansikte i ett kök fullt av kantareller. Erotik på hög nivå.

Jag ääälskar kantareller! Jag tycker också mycket om att plocka kantareller. När jag hittar dem, vilket inte är så ofta, ety alla mina kantarellställen är "ärvda" av min far och befinner sig på behörigt avstånd, gömda i Vimmerby-skogarna. En starkt försvårande omständighet var dessutom Gudrun och Per, som rumsterade om i de sedan barnsben upplevda skogarna så att jag senast jag försökte, gick vilse och tidigare säkra ställen var nu risbeklädda, uppkörda kalhyggen.

Dessvärre tycker jag inte om att rensa svamp. Skittråkigt och ger spänningshuvudvärk och ont i axlarna.

Pappa kom och hämtade ungarna och lämnade ett par liter kantareller från smålandsskogarna. När jag sovit en liten stund packade vi in hunden i bilen och åkte till en närbelägen sjö, där jag aldrig varit. Så promenerade vi sjön runt i solskenet och pratade lite, njöt av hundens luffarglädje och manövrerade på höstblöta stigar vid sjökanten.

Det lär vara ett populärt nöje att gå runt den där sjön, men vi hittade nog inte riktigt rätt stigar, för det var inte helt lättpromenerat och vi blev lite blöta om fötterna. Men vi hittade kantareller! Höstens sista, även om vi lämnade ett par små, små hattar som knappt hittat upp ur mossan, men förmodligen hinner hösten ta dem innan de blir ätmogna.

Det är så ljuvligt att vara ute! Det är bara så jobbigt att motivera sig till att gå ut och känna att man hinner med med gott samvete. Och det är så skönt att slippa hålla reda på hur många ungar man har med sig och var de är!

9926

Idag kom mitt Rayman spel! Jag har ont i armarna av allt trummande, dassdörrsstängande, dansande.... Fast det var skoj! Fikade lite, inte någon jättepromenix med hunden, men fick tvättat lite till.

Dagens bild: Solros, fd.

Gårdagens bild kunde varit sol på vågskumsdränkt hund, men telefonen dog precis före den jättelånga promenaden, så det blev ingen bild alls.

8430 steg i rätt riktning

Stegräknarmanin har nått även min arbetsplats. I min hjärnas sista försök att upprätthålla någonslags social aktivitet innan jag började andas anmälde jag mig till ett lag. I dag börjar "tävlingen". Igår hade jag ångest och ville slänga stegräknaren åt helsinglad och satt med telefonen i handen för att ringa mina lagkamrater och säga att de nog fick hitta en annan tredje person, för jag vill ju inte utsätta mitt lag för risken att diskvalificeras, för att JAG inte orkar gå 8500 steg om dagen. Minst.

Jag ringde inte. Och när jag äntligen mösat mig upp ur sängen, ätit min frukost och fått samtal från frysskåpsleverantörsmannen om att frysskåpet inte kommer idag i alla fall, tog jag pälstussen och vandrade ut i höstrusket. Vi gick och vi gick, lite på kända stigar, banvallar, lite off piste och lite vid stranden. Pälshögen jagade till mitt förtret upp två rådjur och vägrade lyssna, men såg samtidigt oerhört charmerande ut när han, på vallhundsvis rörde sig i Tigger-stil genom de sumpiga tuvorna med starrgräs: Boing, boing, boing bobbade råddjurens vita rumpor och efter, boing, boing, boing Troubles grå och vittecknade kropp. Öronen fladdrade som måsvingar. Naturligtvis var rådjurens hopp både mer graciösa och mer vägvinnande än Tigg..förlåt, Troubles, och han gav upp efter ett par hundra meter i det midjehöga gräset. Han samlade säkert på sig ännu fler fästingar. (Fick bandagera hans ena bakben innan vi gick ut, eftersom han gnagt av det resterande såret att döma, en jättestor och inte kunde sluta slicka på det.)

Jag misströstade aningen, och tänkte att jag nog aldrig skulle komma upp till de där 8500. Men regnet tog paus, och det var inte överdrivet kallt. Och när jag kom hem efter 90 minuters vandrande hade jag skramlat ihop 8430 steg. Resten fick jag ihop genom att knata omkring hemma och hänga upp de blöta byxorna, hämta posten och sätta på kaffe. Jag bestämde mig också för att införa ett nytt inslag på bloggen (eftersom jag nu MÅSTE ut varje dag) Så härdanefter blir det dagens bild.

Bland det vackraste jag vet: Vindkraftverk och hösthav.

Talgdank

Och har sitter jag och slår dank. Talgdank.
Igår gjorde jag min första deluppgift på TG-utbildningen: En lista över mina åtaganden, sorterade efter lustfaktor. Det var inte så många saker som jag tagit mig an av lust när man tittade närmare på det; det mesta berodde på andra anledningar, som smicker, karriärplanering, skuldkänslor, pliktkänslor... Och det som jag en gång tagit på mig av lust var inte så mycket förknippat med lust längre, utan snarare med plikt och skuld.

Jag arbetade i Excell, ett program som jag dessvärre inte än är så bra på, men jag har lärt mig hur man justerar kolumnbredd och hur man lägger till och tar bort kolumner, vilket var bra, för en bit in i arbetet kom jag på att jag ville ha en kolumn för varaktighet. Mest för att kunna visa mig duktig, både för mig själv och min handledare, att jag faktiskt avslutar saker, att jag förändrar. Sedan kom jag på att jag nog ville ha ytterligare en kolumn för att markera VEM som givit mig åttagandet. Det var där första insikten kom: För även om väldigt få punkter på listan verkligen var aktiva val sprungna av lust, så är det ju ändå JAG som valt att säga JA till de förfrågningar, erbjudanden eller trevanden som lett till att jag befinner mig i en uppgift. Jag kunde ju faktiskt ha sagt NEJ också. Speciellt när inte så vanvettigt många av uppgifterna var så lustbetonade från början...

Sedan tittade jag igen på varaktighetskolumnen. Skrämmande många av åtagandena följdes av "På obestämd framtid". Då kom nästa insikt som ett slag i ansiktet med en blöt lax: JAG har makten att tidsbestämma mina åtaganden! Både de som jag har nu, och de som jag i framtiden tar mig an. Jag behöver inte vara attestansvarig längre än till mitt planeringssamtal med chefen i maj, jag behöver inte vara miniorledare i höst om jag inte vill det, jag behöver inte sitta i den pedagogiska utvecklingsgruppen nästa år; jag kan säga STOPP! (sedan skulle ju min pliktkänsla förbjuda mig att bara avsluta utan att se till att efterföljare får en schysst introduktion...)

Jaha. Jag känner att jag helt plötsligt har tagit ett jättekliv framåt. Men så blir jag vilsen: HUR ska jag ta makten? Hur ska jag trampa på min pliktkänsla, mitt skuldmedvetande och min stolthet? Och om jag inte vil göra alla de här sakerna, vad vill jag göra istället? Vem ÄR jag?

Lite sol ute

Överansträngde mig lite igår när jag var med och hjälpte till på JOTA/JOTI. Det var ju så roligt att vara med! Men jag insåg också varför sköterskan inte tyckte att jag skulle börja springa igen än. Jag blev enormt trött av den korta cykelturen till affären för att köpa korv!

Kunde heller inte somna i går kväll, och vaknade kl 9 och kände mig långt i från utsövd. Men solen skiner ute, och jag borde passa på att få lite sol i ansiktet och ut och gå! Men jag orkar inte :-(

Hade också mina tvivel igår om beslutet att inte äta medicin. Men insåg också att jag är i månadens absoluta svacka, den som i vanliga fall kan kännas alldeles oöverstiglig, så allt är som det brukar igentligen, och kan jag ta mig igenom de här några dagarna till mens utan att hoppa i ån ska jag nog kunna klättra ur det här depphålet för egen maskin!

Så tråkigt så klockorna stannar

Dagen började med besök på företagshälsovården, där en vänlig sköterska ändå gav mig intrycket att hon mellan raderna nog tyckte att det var bara att bita ihop fram till lovet. Då kom jag på att jag ju faktiskt inte talat om för henne att jag redan var sjukskriven. Då blev det lite annat ljud i skällan och ett ganska så bra samtal, även om det som alla andra liknande samtal gick ut på principen: Du måste sänka dina krav på dig själv. Hon släppte dock några intressanta fomuleringar, som:
- I dagens läge, när det är så slimmat, kan man man inte göra det där extra. Då får man nöja sig.
Vilket fall som helst, så är mitt blodtryck som vanligt alldeles perfekt, och jag fick tid till en psykolog om en dryg vecka.
Jag köpte tidningen på vägen hem och en äppelbomb på Bästa fiket. Satt där och skummade igenom lokalnyheterna, men blev snabbt rastlös och sömnig och kom på att hunden behövde promeneras innan jag somnade. När jag kom hem hade Aleks lämnat ett meddelande på svararen och vi tog en promenad längst ån i det vackra höstvädret och pratade om allt och inget.
Men när jag kom hem var jag ruskigt trött, och insåg att jag inte orkade äta lunch. Hade ju ändå ätit en äppelbomb. Så jag gick och lade mig och sov en timme.
Vaknade sedan och kunde inte somna om, men jag kunde heller inte förmå mig till att göra något annat. Försökte läsa, men tappade koncentrationen efter en sida. Surfade lite med mobilen, för jag orkade inte hämta datorn. Klappade hunden, som oroligt ligger hos mig i sängen. Det slutade med att jag hade så tråkigt att jag knöt knutar på hårstrån. Roligare än så förmådde jag inte göra mig idag.
Maken kom hem och meddelade den goda nyheten att Estrella tagit sitt förnuft till fånga och återinfört den "Nya" smaken Salt&Vinegar. Ett stort steg för mänskligheten.

Nöjesbegravning

En av våra fd kårordförande (eller kårchefer som det hette på den tiden. Visst låter det MYCKET bättre?) avled hastigt för ett par veckor sedan 81 år gammal. Bästa av dödar: Hon och maken satt på balkongen och gottade sig, han gick in för att hämta något, och när han kom ut var hon död. Vi var några stycken som ville hedra hennes minne genom fanborg.
Att stå still är min grej. Jag har jobbat som konstnärsmodell i omgångar och har gott kroppsminne och ganska schysst styrka. Men det är svårt, även om man inte har en personlig relation till den avlidna, att stå stilla och oberörd, när det lilla blonda barnbarnet snyftar otröstligt i bänken framför. Jag fick verkligen bita ihop för att inte börja snyfta högt innan jag kom tillbaka till min plats i bänken. Eva, som tog över efter mig, kände likadant och vi grät en skvätt tillsammans när hennes tur var över. Den lilla flickan, vacker som solsken, lämnade sin sista hälsning till sin älskade farmor: två egenhändigt förfärdigade teckningar med hjärtan på. "Til MÅNA. Värdens bästa farmor". Vi lämnade varsin råbandsknop på katafalken, som var överhöljd av blommor.
Det är sällan jag sett en sådan uppsluting på en begravning för en mäniska över 80. Och prästen, som definitivt inte är min favorit, gjorde ett fantastiskt jobb och höll ett griftetal som var engagerat och kändes äkta. Jag råkade vara den som stod sist med fanan. Jag hade fullt schå att hålla mig för skratt när galghumorn smög på. De anhöriga valde nämligen att ställa sig precis innanför dörren, i en korridor som leder till församlingshemmet, vilket gjorde att det blev totalstopp i gången, och spektaklet påminde om utgångskassorna på GeKå's: Inga problem att ta sig in, men köa för att ta sig ut. Dessutom var det någon som inte hade stängt av sin mobil i kapprummet, och den ringde om och om igen.
Jag orkade inte gå på mötet med hundraårskommittén i kväll. Jag kände nästan direkt att det inte skulle gå. Sparar mig till lördag då det känns som jag måste. Jag har lovat att göra en poängpromenad, så det är dagens uppgift i morgon.
Har förresten bestämt mig för att INTE äta tabletterna. Har jag sagt det? Jag tror jag fixar det utan, och om inte så ligger de ju i mitt nattduksbord och jag kan börja när jag vill. I morgon ska jag träffa sköterskan på företagshälsovården och se om hon kan hitta någon åt mig som kan lära mig att begränsa mitt engagemang och att tagga ner och bara göra saker tillräckligt bra. Suck.

En tass i taget

Somnade promt om när barn och Make givit sig i väg till skolan och sov till elva, då jag väckte hunden och vandrad ut i regnet. Uppgift: Att ta ut marknadspengar till skitungarna. Träffade två fd elever och ScoutMarie, samt köpte en sedan länge saknad flaskborste. Gick hem. Hittade en påminnelse på en räkning i brevlådan. Hungrig. Ingen lust att äta, så jag satte mig istället vid datorn för att betala nämnda påminnelse. Orkar inte ha fogden efter mig också, i alla fall inte för 150 spänn.
Ont i huvudet idag igen. Känner mig lite yr i bollen och ena ögat krånglar... Kan vara lite början till ögoninflammation kanske. Eller så kanske det är blodtrycket. Får kolla med Maken när han kommer hem.
Fortfarande inte nått något beslut angående medicinering... Kanske skulle det räcka med Johannesört. Kanske ska vänta tills jag pratat med företagssköterskan på fredag. Så länge jag håller mig hemma och i ensamhet och slipper bestämma vad vi ska ha till middag känns det inte som jag behöver så mycket droger.
Äh, får väl gå och laga mig lite gröt. Och plocka ut diskmaskinen. Det har jag valt att göra som dagens uppgift i livet. Ska piffa upp gröten med lite blåbär från frysen. Blåbär är en superfrukt, och säkert bra mot måttlig depression med ångest. Men framförallt är det GOTT, och har FÄRG, min favoritdito! (Eller hur Brita! ;o)

Hur gör man ingenting?

Tant Doktor var förstående, men jag svarade visst fel i självskattningsprotokollet, för hon ville inte släppa iväg mig utan recept på lyckopiller och sjukskrev mig på en månad "till att börja med"! Eh, nu utvecklar sig ett eller två tänkbara scenarion för mitt inre öga:
1. Jag trivs så bra med min nervarvning, kommer igång och skriver min roman, gör sjuttioelva olika modeller av sölj-modeller, säger upp mig från jobbet och kommer aldrig tillbaka igen, eller
2. Jag blir fullständigt skogstokig.
3. Just det, det var ju bara två...
Ah, den som lever får se. Fick en månads lyckopiller tills de klurat ut vad som annars kan vara fel på mig... Är inte förtjust, särskilt som jag vet att man inte bör dricka något rödvin när man äter tabletter och jag hade sett fram emot att sörpla ett eller annat glas med väninnorna i Oxford, och jag vet att även om jag mår prima om en månad så vill de att jag ska äta tabletterna i SEX månader till. Jaja, bara det hjälper så.
Nu har jag satt autoreturmejl i postlådereglerna på jobbet, bett ekonomiassistenten att attestera mina fakturor, lämnat in sjukintyget och överlämnat känsliga elevärenden till respektive instans. Nu ska jag inte jobba mer på ett tag.
Fast doktorn sa, att om det känns bra så får jag gå till jobbet och FIKA.

Grått och regn och kallt om fötterna...

Jäkla väder!
Fastän jag gick och upprepade "får inte glömma friskskriva mig" som ett mantra i går kväll och i morse, försvann det fullständigt på vägen mellan hem och skola. Plockade upp min dator på vägen, som jag sprungit i från nere i Oskarsström.
Eleverna var så söta. Någon SMSade i går kväll för att fråga om jag tänkte komma, och nu satt 6 av de 9 i bänkarna. Jag var öppen mot dem och talade om att jag nog tänker vara hemma lite till, och de var så gulliga och medkännande. Sedan gick jag in till Tant Rektorn, och fast jag försökte vara cool och rationell och lägga fram sakers tillstånd rakt och konkret satt jag strax och snorade ner både skrivbord och min tröja. Hon var förstående, men talade om för mig att jag måste lära mig att inte engagera ihjäl mig i mitt jobb och mina elever. Så nu ska jag få en samtalskontakt på företagshälsovården.
Sedan gick jag korridorvägen, istället för att gena genom fikarummet, snöt mig hastigt, och mötte tjejerna i Suckarnas korridor, och då brast det naturligtvis igen, och jag satt och bölade inne i ett av arbetsrummen ett gott tag. Jag är så glad över att jag har sådana fantastiska kollegor!!! Sedan gick jag och Aleks och fikade. Länge på Stålboms.
Och jag har FAKTISKT fixat tid hos Tant Doktor imorgon.

Aningen bättre...kanske

Teflon i skallen, även om jag faktiskt lyckades genomföra en hyfsat stor inköpsrunda och glömde bara backarna med dricka. Men det få liksom va så, som de säger i Skåne. Det finns nog en affär i Oskarström också. Mottog just en festinbjudan på mejlen från någon som jag inte vet vem det är... och fick nästan panik när reläerna i huvudet försökte sortera. Det är nog felskick.
Min väninna Doktorn var här och åt hämt-Thai. På sitt vanliga, något akademiserade sätt, talade hon lugnt och bestämt om för mig vad jag borde göra och som vanligt har hon säkert rätt. Hon förklarade att om jag inte NU såg till att sjukskriva mig kunde de neurovadenuvar permanentas och det ville jag ju inte, eller hur?
Det är klart att jag inte vill! Fast jag vill inte vara sjukskriven heller. Ju. Fick ett jättegulligt mejl från BildBrita också, som sa ungefär samma sak som Doktor C. På måndag har jag tre lektioner. Det borde jag klara. Emellan lektion ett och två kan jag nog ta och försöka få tag på min rektor, förklara situationen och försöka förpassa mig till en läkare eller så. Helst av allt skulle jag nog vilja att någon handgripligen tog mig i handen och ledde mig dit, satte mig ner i en stol och talade om för mig vart skåpet står.
Jag gjorde en avstickare in på jobbet idag för att plocka upp lite grejer. Glömde dock hälften. Naturligtvis sprang jag in i en elev som behövde ett litet pepptalk. Det gick lättare än vad jag trodde, och det kändes bra efteråt också. Ända tills jag kom till kopieringsrummet och bråkade med kopieringsapparaten som någon inte uppmärksammat hade papperstrassel. Då blev fingrarna fumliga igen och klumpen i halsen växte.
När jag lämnade Lillprinsen på scouterna insåg jag hur mycket energi jag får därifrån. Ungarna rusade omkring som vildar, förväntansfulla och glada, föräldrarna stod lite avvaktande, lite ovilliga att släppa taget om navelsträngarna, som ungarna redan knippsat när de tog av sig stövlarna, tjejerna, mina underbara ledarkollegor, som bara stod där och var som små kärnkraftverk. Jag ville nästan inte gå. Hoppas någon tar kort så jag kan blogga i efterhand.
Nu måste jag sova!

Trötter

Hittills det här dygnet har jag sovit 14 timmar. Efter att ha lagat middag känner jag att jag skulle kunna lägga mig och sova igen. Trycker över bröstet och jag känner mig gråtig så fort jag råkar snudda med tanken på jobbet, och jag ser framför mig mitt sanslöst stökiga skrivbord, alla småsaker som jag inte har full koll på, och alla miljoner saker som jag inte orkat/hunnit rätta hittills den här terminen. Om jag ska vara sjukskriven någon vecka till kanske jag ska ha som mål att rätta i kapp. Någon annan får ta hand om öppethus och besöksdagarna, kanske.
Först tänkte jag att om jag bara slapp allt det administrativa så kunde jag hålla mina lektioner, typ vara sjukskriven på 50%, men det kanske skulle vara bättre att göra allt det administrativa. Eller så kanske jag skulle bara vara hemma och sluta tänka.

Utvecklad

Helgens utbildning på Gilwell rörde upp en del och öppnade små hål i livsväven. Jag insåg helt plötsligt hur trött jag är. Måndagen tillbringades med ett evigt spring och jag insåg helt plötsligt att jag inte hade något närminne. På mötet med den pedagogiska utvecklingsgruppen ville jag bara springa därifrån. Så jag sjukskrev mig igår och blir hemma resten av veckan.
När jag nu har inte gjort något slår det mig att det är underligt hur mycket man kan uträtta under en arbetsdag och ändå känna att man inte gör tillräckligt, när dagen går så oerhört fort när man inte uträttar någonting.

Off to see the Wizard....

Har bokat biljetter idag. Jag ska få åka till Oxford, för första gången på ett år! Det var Lesley som påpekade att det var nästan precis ett år sedan jag låg nedsjunken i hennes vita soffa med rödvinsglaset balanserande på knät framför brasan i den gamla pubbens stora salong.
Det värker nästan i bröstet på mig av längtan! När jag talade om för Kollegan att jag bokat biljetterna började jag nästan gråta av rörelse, när jag tänkte på de röda höstlöven mot sandstensfasaderna, kvällssolen på Magdalen College Towers turrets. Vadfan heter turret på svenska? Balustrad? Det enda smolket i glädje bägaren är att Bästis inte kan följa med denna gången heller.
Annars har dagen varit den andra lik. Diskussion om arbetstidsvilkoren med en kollega fick mig arg innan första muggen kaffe. Undrar hur många som vet om att man får mindre i sjukersättning om man är sjukskriven en dag då man har få schemalagda lektioner? Eh, jobbet som man gör mellan lektionerna då? Jamenar, jag är på jobbet i princip från kl 7.45 till kl 17.15 varje dag, men jag har kanske bara två lektioner på måndagen, och fyra på onsdagen. Alltså försöker jag få uträttat mycket av det jobb som jag är ålagd att göra utöver min undervisning på måndagen: Planera marknadsföringsjippon, attestera fakturor, ta hand om bokbeställningar, uppdatera hemsidan (fast det hinner jag ju aldrig!) och så vidare. Om jag är sjuk får jag göra det vid något annat tillfälle, på min förtroende tid, som ska gå åt till "att hålla sig uppdaterad i mina ämnen", planera lektioner och utföra viss rättning. För det kan inte en vikarie göra. En vikarie planerar heller inte själv lektionen, utan det får jag göra och försöka instruera över telefon från sjuksängen, eller via e-post. En vikarie rättar heller inte de glosförhör eller skrivuppgifter som den ger mina elever. Det får jag göra. Egentligen så kan man ju säga att jag ju faktiskt gör allt jobb som jag vanligtvis gör, förutom att jag är fysiskt i klassrummet. Men ersättning för jobbet får jag inte!
Imorgon ska jag lämna mina elever på egen hand, med beting. Jag tänker åka till bokmässan. SPtvåorna ska skriva färdigt sina reportage, SPettorna ska först jobba med sina informerande texter och sedan ska de hålla informerande anföranden på svenskan.
-Meh! Ska du inte vara här! Men hur ska vi göra då?
-Jag hade ju ändå inte hunnit lyssna på er allihopa, och detta är ju första gången ni gör ett förberett anförande i er nya klass, så det är bättre att ni gör uppgiften i mindre grupper.
-Men varför ska vi göra det om inte du är här då? Hur ska du kunna sätta betyg!?
-Betygen sätter jag i slutet av kursen, på de kunskaper som ni har då! Nu tränar ni er. Och i morgon tränar ni er på att ge och få kritik, att våga prata inför en grupp som ni själva inte valt och ni tränar er på att vara självständiga!
-Men du kommer väl att lyssna på oss någon gång?
-Ja, självklart! Alla gånger utom den här gången.
-Men om det blir fel då, om vi inte förstår?
-Ni löser det!
Spettorna är förundrade. Men de tar mina galenskaper med jämnmod. Och har full förståelse när jag talar om att de får rätta sina prov själva, för att jag hatar att rätta och att det är ett fantastiskt tillfälle att lära sig lite mer, när man rättar någon annans ord. De är för goa.

Hundra år, tusen idéer!

Fast så blev det ganska bra ändå till slut!
Jäktade iväg till Scoutgården och första hundraårsmötet (kåren fyller hundra 2010). Vi var tre miniorledare, kårordföranden, och tre till. Idéerna stod som energiskog i backen! Projektera bildspel på stadshusväggen, fotoutställning, förbundsmöte, kommunplanteringen, sponsorer, kårläger i stadsparken, scoutallssång..... bara för att nämna några. Och vi kommer nog att komma på 100 till innan 2008 är slut.
Det var ett ljuvligt avslut på dagens aktiviteter. Batterierna bara fylldes på med positivism och glädje. Naturligtvis kommer det att bli mycket mera jobb, men vi fixar det! Tack alla underbara, för att ni finns!

Precis så blev det!

Njae, inte riktigt så mardrömslikt avlöpte inte min programpunkt på morgonen. En kollega sa faktiskt att det var det enda på dagen som var värt ngåt. Fast det sa han säkert bara för att vara artig.
Annars,

• så blev jag lite putt på vissa kollegors oförmåga att använda närvaroprogrammet, eller kanske deras strålande dåliga koll på om eleverna faktiskt varit närvarande eller inte.
• så fick jag basning för att vi försökt att uppmuntra tänkande och framgångsrika elever med en premie. Då vi inte tyckte att böcker i första hand skulle fylla något syfte, köpte vi eleverna en icke-materiell gåva: En gravid get på den Afrikanska kontinenten; en gest som blev fantastiskt uppskattad av mottagarna. Men serru, så får man inte göra, enligt kommunallagen!
• så blev vi ytterligt nedslagna i stövelskaften då man föreläste för oss hur dååååliga vi är på att göra åtgärdsplaner, hur mycket åtgärdsplaner vi borde göra och hur utförliga de bör vara. Jaha, istället för att öka undervisningstiden bär man kanske halvera den då. Eller?
• så blev jag yttermera förbannad på min chef. Facket funderar på att tvista i inte mindre än fyra frågor. Skandal! Och som det låter ute bland medlemmarna så har vi inget val: Tvista eller förlora ansiktet och tappa de medlemmar vi har kvar. Den lokala styrelsen består tillsvidare av undertecknad, kommunombudet, en SYV, en klarsynt man och en kontraproduktiv get. Övriga har hoppat av, pga arbetsanhopning. Jaha.
• så har jag ont i magen, mår illa och får springa på toa hela tiden.
• Så har jag inte fått rättat idag heller...

En sådan där dag...

Jag vaknade och kände direkt att det blir en sådan där dag... Brösten spänner och gör ont, dator-laddaren som bor på jobbet hade förälskat sig i telefonladdaren som bor på golvet vid sängen, jag hittade inga strumpor som liknade varandra och Maken hade bara fått en timmes sömn på jobbet och var lite trulig. När jag under mina tonår arbetade på Arla serverades Polarkaka i matsalen till frukost. Men det var fortfarande mycket vanligare med limpmacka, så man fick beställa Polarkakan särskilt. Det innebar att den var nytinad och varm när man fick den, och smöret smälte vackert och glansigt. Inget annat pålägg behövdes. Jag tröstade mig den här morgonen med att återvända till barndomens smaker. Fast jag lade salami, ost och rostbiff på mackan i stället för smöret. Undrar hur många av mina kollegor som kommer till mötet jag sammankallat idag? Jag hade mardrömar om det i natt, och det var nog därför jag vaknade på fel sidan. Om jag ska behöva slåss mot draken, vill jag i alla fall att byfolket ska ta hand om hästen efteråt....

En vecka går....

... fortare än tåget.
Stundtals kan jag konstatera att Björklunds utsagor om den svenska skolan kanske har viss grund. Stundtals tycker jag att han är en uppblåst besserwisser som kan dra dit pepparn växer. Jag håller på att fostra mina nya ettor.
Det tar olika lång tid innan grundskolan rinner av eleverna. I år, tack vare vår mottagningsdrive, och att vi nog alla strävat efter en tydlighet, så verkar huvuddelen av eleverna faktiskt fattat galoppen redan en månad in på terminen. Ja, inte samtliga 550 kanske, men en god andel.
Mina ettor är de frimodigaste, mest positiva, kunskapstörstande ettorna jag haft på länge! (De allra flesta) De antecknar, ställer frågor och ifrågasätter inte att jag ger dem trettio glosor i taget. De suckar lite när jag kommer dragandes med mina femton svåra ord i veckan, men kastar sig sedan över dem med hull och hår. Jag har inte gullat i år. I år har jag verkligen talat om att jag tycker att de MÅSTE bli bättre, MÅSTE inse att de ställer sig själva utanför makt över sitt eget liv om de inte ser till att ta till sig sitt eget språk. Många gånger blir lektionerna lite väl "Lotta pratar" för min smak, men det är svårt att sluta när eleverna frågar och vill veta. Och jag förklarar allt jag kan, oavsett om det har med mitt ämne att göra. I förrgår förklarade jag växternas sexualliv och Linnés system för några Spettor. Och jag sa till dem att jag inte förstod varför de inte fått lära sig om ståndare och pistiller i grundskolan. De tyckte att jag kunde jättemycket. Jag sa att när de klarat Nk-provet så kunde de garanterat mer än vad jag kan.
Tvåorna är ... tvåor. BF-arna har blivit ihopslagna men är ändå inte fler än 18. Jag har ännu inte lärt mig namnen på de nya, men trivs med dem. De har också fått svåra ord och ordspråk i år. Några av mina tvåor är jag bekymrad för, men jag KAN inte göra mer än vad jag gör: Finnas där för dem som vill lära sig, finnas där för dem som behöver hjälp att hitta någon som hjälper dem med deras sociala liv. Men vill de inte, kan jag inte göra mer. Jag lämnar ingen, men jag jagar inte heller.
Det finns några, särskilt ettor, som har en helt fantastiskt uppblåst självbild. Visst är det underbart med ungdomligt självförtroende, men det blir fantastiskt löjligt när 16-åringar kommer till skolan med den inställningen att de redan kan allt de behöver kunna och att de egentligen borde kunna få ett MVG bara genom att vara där. Varför ska de behöva stava rätt, skriva läsligt eller böja engelska verb rätt? De KAN ju engelska!
-Du kan väl inte sätta betyg på handstilen! sa en av småpåvarna till mig, när jag lämnade tillbaka hans första handskrivna uppgift ( drygt en halv sida ) med kommentaren "Please take better care about presentation and mind your handwriting!"
-Nej, naturligtvis inte, men jag måste kunna läsa vad du skriver för att kunna bedöma språket och innehållet, och du måste skriva tillräckligt långt för att det ska ha ett innehåll att bedöma!
Förnärmat drog han till sig pappret.
-Det är ingen som sagt åt mig innan!
-Det var synd. Har du något problem med din finmotorik, eller några problem med att läsa och skriva?
-Nä, fräste vederbörande.
-Men det var ju bra! Då finns det ju ingen anledning till att du inte kan bli bättre på att skriva då!
-Jamen jag har ju alltid skrivit så här.
-Det är aldrig försent att jobba med sin handstil.
-Ahme, orka!
Och killen ska gå på samhäll. Ekonomi förstås.
Någon annan dag ska jag berätta om min inkompetenta chef och Den flygande holländaren.

Så typsikt… 55 personer i ett rum från massor av olika organisationer. De enda två scouterna, som inte känner varandra, bär tröja med rådsmärket, fotriktiga vandrarskor och byxor av friluftstyp. På andra sidan rummet sitter en rad flickor från Fredsagenterna, välsminkade, i välsittande kläder av medeldyrt snitt, flera med sjalar avancerat uppsatta med smycken som dinglar glittrande likt örhängen i lysrörsljuset, några opyntade damer från Centrum mot rasism, ett antal tjejer från diverse tjejjourer och två killar: Den ena enlig egen utsago fantastiskt normativ: Hetero, man, svensk, blond, blåögd, utan funktionshinder, men vegetarian. Och himla söt. Den andra säger inte mycket, är lång, rödhårig och glutenallergisk.

Den enda andra med friluftsbetonade byxor är den som representerar HBTQ-studenterna. Hon har militärbyxor, fotriktiga skor, kort snaggat hår, hår under armarna och har tagit sig ett namn som inte automatisk kan knytas till något kön. Hon är väldigt befriande i sin klyscha. Här är vi samlade för att bearbeta våra fördomar och finna vägar till att bearbeta andras.

Jag har bestämt mig för att inte ta min sedvanliga roll som organisatör, talesperson och ledargestalt, så jag håller mig ganska passiv och försöker att inte göra väsen av mig. Det är skönt att komma helt ensam. Ingen känner mig, ingen har förväntningar, ingen kan säga: Så tyst du är, inte likt dig, du brukar ju alltid tycka.

Sara, en av de tre ledarna från Alla lika alla olika, börjar med att gå igenom varför vi jobbar med interaktiv pedagogik. Sedan förklarar hon skillnaden mellan toleranspedagogik och normkritisk pedagogik, eller normfokuserad som hon hellre personligen kallar den, genom att göra en smärtsam övning med oss. Först går vi om kring på måfå och ser varandra i ögonen och konstaterar utan att lägga värderingar i något att: ”Du har en kofta”, och ”Du har örhängen”. Det känns lite underligt och vissa tycker att det är svårt att vara objektiva. Jag får två gånger höra att jag har en penna på ”ett konstigt ställe” och att jag har ”bra” skor. Sara bryter övningen och säger att nu ska vi gå runt och kommentera objektivt, men lägga till att vi tolererar, tycker att det är ok. Mottagaren ska tacka. Jag kommenterar folks glasögon, koftor, halsband, blå ögon och bekräftar med att jag tycker att det är helt ok. Jag tackar för att folk tycker mina glasögon, mitt utsläppta hår och mina fotriktiga skor är helt ok.

Sedan ber Sara oss att gadda ihop oss i tillfälliga par och med inlevelse tala om för de ensamma vi möter att VI skulle aldrig, men deras hår, glasögon, hoodies, örhängen, sjalar är heeelt ok, vi tolererar dem. Det känns … ok. Ibland känner jag en underlig känsla av att jag kanske sagt det här förut, eller i alla fall något liknande. När jag blir stoppad av en tjej i vacker svartvit sjal och en dam som jobbar på landstinget och de båda tycker att mina skor verkar såååå, bekväma, men att de aldrig skulle kunna tääänka sig att ta på sig dem själva, men att jag har dem är heeelt ok, så känner jag en underlig känsla i maggropen. Några sekunder senare blir jag stoppad av en tjej från tjejjouren i Sumpan och en styrelseordförande från SSU som också kommenterar mina skor. Det gnager och fast jag vet att det är en övning börjar jag ångra att jag åtminstone inte tog några andra skor med mig.

Sara sammanfattar övningen med att berätta om första gången hon gjorde den, som den enda hetero-personen i församlingen, och hur hon förbannat de supersnygga örhängen hon satt på sig den morgonen. När hon kommenterade hur hon jobbigt hon tyckte det vara att få höra att de andra ”tolererade” hennes örhängen, ryckte de andra övningsdeltagarna på axlarna och sa: Ja, hur tror du att det är att hela tiden få höra att ”du är ok fast du är homosexuell” då? Jag såg hur flera av de muslimska fredsagenterna nickade instämmande, och skämdes över alla de gånger jag i mitt liv yttrat saker som ”vad kul att du som är invandrare kommer på julfesten” eller ”Jag har inga problem med att du är bög”. Helt plötsligt inser jag hur saker sagda i all välmening blir som nålar i självet om man inte hör till den normativa gruppen på något sätt.

Hela dagen blir en stor aha-upplevelse och eftersom det är så högt i tak blir det fantastiska utbyten av erfarenheter och historier. Ledarna är så duktiga på att inkludera alla att man inser sin egen ofullkomlighet. För varje ord Sara och de andra skriver på tavlan talar de om att ”på tavlan har jag skrivit…” för att inkludera de som eventuellt är synskadade eller dyslektiker, varje övning vi gör får vi tänka efter och föreslå sätt att hantera övningen om vi har någon med rörelsehinder, sociala fobier, matallergier och så vidare. Jag inser hur mycket av min planering som går på rutin. På scouterna har jag vant mig att tänka på alla de sju punkterna i scoutmetoden. Den använder jag ofta också när jag planerar och gör mina lektioner, men jag glömmer alltför ofta att tänka på mina lässvaga, mina rastlösa och mina på annat sätt begränsade elever. Jag är bra på att tala om varför vi gör ett moment och hur det knyter an till kurskriterierna, men jag är inte så bra på att tydliggöra en struktur, vilket är viktigt för många av mina elever.

När vi ska utvärdera en av dagens övningar, sätter jag mig på golvet framför mina kamrater i den lilla gruppen.
-Typiskt scouter, att sätta sig på golvet, ler en av tjejjourstjejerna. Jag känner mig självmedveten.
I kaffepausen kommer den andra scouten fram till mig och säger:
-Jag skulle också vilja sätta mig på golvet. Jag föredrar att sitta på golvet, men det känns som det är typiskt scouter….
Vi är alla klichéer på oss själva.

Jag överlevde Ikea!

Prinsessan ska få ett nytt rum. Väggarna är redan målade mörklila, golvet är lackat två gånger och så skulle då säng och garderobslösning ordnas. Efter att ha röjt runt en del på nätet blev det ändå ett besök i metropolen Kållered.
Jag glömde dricka kaffe! Ni som känner mig, vet att denna tanten utan kaffe är som en snigel utan slem: Jag tänker dåligt och huvudvärken smyger sig på framåt 11.30. Men de har många roliga saker på Ikea! Jag stålsatte mig en gång var femte minut och intalade mig att NEJ, jag behöver inga nya handdukar, inga svarvade små träskålar och inte heller längre några söta hörnskydd. Eller, jo, jag skulle nog behöva hörnskydd, för min breda rumpa samlar blåmärken på möbelhörn hela tiden. Fast jag ska INTE köpa några.
Det blev byrå istället för garderobsinredning, och skena med panellängder istället för skjutdörrar. Dessutom slank ett par roliga diskborstar och några paket servetter ner. Annars var vi hemskt duktiga och plockade inte på oss något som vi inte behövde. Fast vi behövde en ny soptunna till köket, och vi hittade en som matchade hundmatstunnan som Trouble fick av Malinen när vi fyllde åttio. Nu gäller det bara att hitta påsar som passar i tunnan!
Så kom vi till plocklagret och upptäckte att den där sänggavlen som var så speciell och den egentliga anledningen till att vi åkt hela vägen till Kållered naturligtvis var slut.
-Men de har 12 stycken i Bäckebol, sa den äppelkindade tjugo-åringen käckt.
-Fast har de några kvar när vi kommer dit, replikerade jag nedslaget.
-Ja, ni väljer naturligtvis. Vi får nya senare i veckan annars.
Det blir liiiiite dyrt att köra 20 mil en gång till för en grej för 500 spänn, så vi hastade mot kassan och åkte genom regnet till Bäckebol, där vi parkerade bilen olagligt på parkeringen och Maken hastade in. Det tog 20 minuter, sedan kom han utångande med rätt paket.
Det blev tyyyypiskt brittisk "orkarintelaganågotavancerat"-middag: Stekt ägg, pommes och vita bönor. Med Ajvar. Nu är jag proteinseg och skulle egentligen vilja se Sweeny Todd, men jag skulle behöva rätta lite. Fast, äsch, det kan jag göra på jobbet i morgon istället.

Produktiv lördag, inget jobb

Nja, jag gick väl kanske inte upp före elva då, men jag hann ringa min syster och läsa tidningen innan dess. Barnen lagade croissanter med choklad och kom med kaffe på sängen. Jag behövde både pysslas med och sova länge.
Borde rätta de 75 diagnostiska prov som ligger i min väska och tynger samvetet. Istället gjorde jag min kropp glad och gick ut och sprang. Tog hunden med, vilket ökade min kilometertid med en minut, men det kändes bra att göra två flugor på smällen. Sedan bet jag i det sura äpplet och gick ut och klippte gräset, beskar träd och plockade fallfrukt. Inte nödvändigtvis i den ordningen, men det bidrog till att jag i alla fall glömde bort min dumma chef och jobbet för en stund.
Jag vågar inte skriva för mycket, man har ju hört hur folk förlorat jobbet för de bloggat, och om jag ska söka nytt så är det väl bäst att verka lojal. Och lojal är jag: Dumlojal! Jag står ut med det mesta i kollektivets namn, men nu är måttet i alla fall rågat och jag ska ta och börja se mig runt efter något annat. Fast kollegan menade att det var bättre att ha is i magen, för Chefen kommer inte att vara länge.
Just nu känns det som alla på jobbet paddlar varsin kanot i dimma. Vi tror att vi har samma karta, men i själva verket är det som viskleken. Dessutom åker förvaltningen runt i motorbåt och vill krympa kanoterna hela tiden, helst med yxa. Men de är också fast i dimman, så det är nog synd om dem också.
Nåväl. Jag överlever väl, tack vare mina underbara elever.

Hasta, hasta, ingen ro...

Allt har gått i ett sedan terminsstarten. Kanppt han man fira triumfen över den lyckade mottagningsdagen innan man insåg att arbetsveckan, som för de andra inneburit planeringen av de egna kurserna och små sammarbetsprojekt, tvunget måste tas igen på något sätt. Tack vare rutin har jag ändock överlevt dessa första två veckor med ett gott mått improvisation och PPT, planering på tröskeln. Den långsiktiga målen och ämnesövergripande planeringen får vänta ett tag till.

På vår skola testas alla ettor för att fastställa vilka som har problem med läshastighet, dito förståelse och stavning. Oftast bekräftas grundskolans överlämnande, alldeles för ofta hittar man elever som aldrig fått reda på att de läser dåligt eller stavar som krattor och alltid blir man plågsamt medveten om hur stort spannet är mellan dem som är bäst på att tillägna sig läst information och dem som är sämst.

Instutionen för Svenska som andra språk testar också elever. Men det skulle ju bli lite konstigt om de testade alla elever så de testar bara dem som har "utländska" efternamn. Vilka som har ett sådant efternamn är ju lite klurigt att utröna ibland, dessa dagar då vanliga -ssonnamn är på väg att försvinna ur namntraditionen. Därför missas ibland elever som har "svenskklingande" namn men annan språkbakgrund, och varje år känner sig massor av elever utpekade och ibland kränkta när de kallas till ett särskilt provtillfälle. De ansvariga erkänner att metoden inte är den bästa, men tycker samtidigt att inga alternativ finns. I morgon ska jag sätta OPERA i händerna på mina Spettor och se om de kan komma fram till några konstruktiva lösningar på problemet och lösa andra världsproblem.

I år har jag fyra klasser: Två ettor och två tvåor, ett teoretiskt program och ett "yrkesförberedande". På det teoretiska har man i år tre fulla klasser: 32 elever i varje, på det yrkesförberedande är det 19 elever i gruppen. På skolans andra pluggprogram har man i år gjort en satsning och utökat till fyra klasser om 24 elever. Det är en jäkla skilnad på att ha 24 och 32 elever i klassrummet! Det är svårt nog att se 24 individer... Jag är dock stolt, jag har nästan lärt mig alla namn. I vanlig ordning är det de blonda flickorna som är svårast att skilja åt.

Det nya programansvaret sitter dock illa på mina axlar. Min chef har lämnat det väldigt fritt hur vi ska konstituera det nya arbetslaget på 20 personer. Jag vill gärna tro att mina arbetskamrater träffas och arbetar i olika grupperingar på konferenstiden, för de gånger jag varit tvungen att kalla till möte om hur vi ska lägga upp projektarbetsinformationen för våra 75 treor, och för att diskutera kring hur vi ska marknadsföra oss i skolans info-mapp till årskurs 9, så har ingen kunnat komma. Ingen har heller lämnat återbud och det har varit mycket tomt och tyst i korridoren. Det är klart, det är ju arbetsbesparande att alla håller individuella informationstillfällen med sina respektive elever som de är handledare för och det borgar verkligen för likvärdig bedömning om vi ger olika instruktioner för hur arbetet ska utföras. Det är kanske en ganska god idé att inte heller se över innehållet i info-bladet, för då får vi mindre klasser till nästa år....

För övrigt anser jag att Kartago bör förstöras.

Spring långt, spring fortare

När kroppen, eller kanske framför allt huvudet, skrek "låt mig vila!" när jag lunkade hem klockan fem, bestämde jag mig för en drastisk motattack: Så fort jag kom innanför dörren brottade jag ner den lilla svarta som satt i halsen och ville låta bli att påminna Lillprinsen om bågskytteträningen och lyckades uppbåda ett uppmuntrande: "Du kommer väl ihåg att det är bågskytte ikväll, älskling" istället för "Du orkar väl inte gå på bågskyttet ikväll va', gubben?" Sedan bytte jag om och packade in son och hund i bilen (Fy!) och åkte till skjutbanan.
Väl där lämnade jag barnet i containern med all utrustning och tog hunden på ett kissevarv.
I helgen sprang jag ett "långpass": Längre än jag gjort på fyra år; hela 6,3 km. Det var samma runda som var min standardrunda innan fötterna gick sönder och jag deppade ner mig. Det gjorde ont, men jag fixade det utan stopp. Jag har tränat i några månader och byggt upp med korta runder och en hel del "mjuk" styrketräning framför Wii Fit. Idag valde jag att springa hälften så långt. Och kunde konstatera att eftersom jag sprang den längre distansen i helgen, sprang jag nu fortare på den kortare.
Det slog mig att det faktiskt är en ganska bra metafor för hur lärandet är, eller kanske allra mest utlärandet: Detta kvasiuttryck, eftersom det faktiskt är fullständigt meningslöst att försöka lära ut om det inte finns mottagare som VILL lära in. Men så är det faktiskt:
Om jag anstränger mig med en lite längre distans, så ökar hastigheten automatiskt. Om jag väljer att grundligt gå igenom, peppa och göra intressant och "offra" den extra tiden av den korta kursen, så har jag igen det i nästa moment, för eleverna är på, taggade och väl förberedda på att ta emot. Om jag däremot hoppar över träningspass och går direkt på tävling, tappar de sugen innan första vätskekontrollen.
Jag har ofta prestationsångest. Mest för att jag känner att jag aldrig når upp till den seriositet som mina kollegor naturligt verkar ha, ibland för att jag inte tror att jag är tillräckligt "svår". Trots att vi leker en hel del, att vi stannar vid "enkla" moment länge ibland, är mina elever sällan på lägre nivå i de nationella proven än någon annans. De fem åren som jag arbetat på skolan har jag dessutom varje år haft en elev bland pristagarna i den litterära pristävlingen, UTAN att muta juryn. Jag tror att det kan vara för att jag ofta väljer att ta den långa vägen först...
Arbeit machts gut.

Rätt nivå. Eller?

Prinsessan har precis börjat år sex. Hon är på pappret ett år yngre än de andra, eftersom hon hoppade över en årskurs när vi kom hem från England för några år sedan. Hon har sett fram emot att komma till högstadiet och få läsa nya spännande ämnen, men mest av allt kanske att få gå till frittidsgården.
-Meh! Så taskigt!
Indignerat pekar hon ner i sitt nya läromedel i svenska.
-Vaddå? frågar hennes fredagströtta mor.
-Det är så taskigt! Kolla här! Det borde ju åtminstone stå kille slash tjej och tjej slash kille ju.
Förvirrat följer jag dotterns pekfinger. Övningen hon reagerat på heter Skriv en berättelse. Föga originellt.
"Skriv en berättelse i jag-form. Bestäm vad den ska handla om. Du får kanske några bra idéer i texten om Katja. Här är några andra förslag:"
Det hon reagerat på är det tredje förslaget:
När jag mötte pappas tjej/mammas kille
Min tröga hjärna tog några sekunder på sig. Sedan började jag skratta. Prinsessan såg indignerat på mig.
-Men fatta vad taskigt. Pappan kan ju lika gärna ha en kille ju! Och mamman en tjej!
-Ja, sa jag, du har helt rätt. Jag tycker du ska påpeka detta för din lärare, eller ännu hellre, skriva till den som har gjort boken.
-Varför skrattar du!
-Jag blev bara så glad att jag har en dotter som är så klok.
Så nu sitter den elvaåriga dottern och letar efter en kontaktadress till Almqvist&Wiksell för att kritisera queer-perspektivet i deras bok Svenska [Nu], som förövrigt ligger på en skrämmande låg nivå!

Hur kommer det sig att läromedel för grundskolan inte visar någon som helst progression från år tre!? Texterna blir något längre och handlar om något äldre barn, men blir inte speciellt mycket svårare. Uppgifterna är precis likadana, men böckerna ger precis lika dålig vägledning i hur man gör och "färdighetsträningen" är en ren upprepning av saker barnen gjort sedan de började läsa vid sex års ålder:
En eller ett debatt, debatten eller -et, debatterna....
Tillsammans bläddrar vi igenom studiehäftet.
-Meh! Jag KAN ju detta. Detta har jag ju gjort.
Jag suckar. Fröken har redan ringt och frågat om vi har några idéer om hur de ska hantera hennes engelska. I får vi kanske äntligen hemspråk, men vad ska hon göra på engelska-lektionerna? Själv vill hon läsa tyska också. Franska har hon försökt att lära sig själv sedan hon var åtta. Fast inte de senaste året, för hon "vill inte vara bättre än alla andra på det också" när hon börjar högstadiet.... Suck.
Hon är intelligent, vår dotter, men inte något geni, utan bara ett av de där barnen som är lite duktiga och hon har dessutom nackdelen att hon är en liten renässansperson, som är stark både språkligt, logiskt och kreativt.
Jaja, de ska ju ha någonting att göra, hennes lärare. De har ju bara 25 andra barn, varav flera med svenska som nytt språk, en eller annan bokstavskombination och så, att ta hand om.

Flygande start

Japp, så var vi i gång. Efter en dryg vecka av massiv övertid (som vi nog kan se oss i månen efter ersättning för, eftersom vi inte kommit överens om det innan...) gick ettornas mottagningsdag av stapeln igår. Alla log sina soligaste leenden, hade sina namnskyltar på och lotsade nästan 600 elever genom datorinloggning, bibliotekskort och anhörigregister. De bjöds på peppföreläsning av Tina Thörner och långbordslunch med trubadurunderhållning. Dagen var enligt alla (hittills) mycket lyckad.
Tänkte nästan sjukskrivit mig idag, för energireserven var låååg. Men gick hit och höll, med eminent stöd av kollegor, i Samhällsprogrammets lärakännavarandra-aktivitet, där 250 samhällselever poängjaktade mest bilder pga av ett kryphål i reglerna. Har dock en bakelse i kylen, framburen efter tävlingen av en förutseende etta, som blev utan pris, men ville bädda väl för nästa år. Har dock inte mycket röst kvar.
-Här sitter den äppelkäcka, sa den rödlätte Kina-kollegan.
-Hur tänker min herre förolämpa mig vidare, svarade jag trött över min kaffekopp.
-Kajsa Kavat, var det väl.
Äppelkäck för mig är definitivt inte en komplimang... Men jag har insett att idag har jag varit äppelkäck, så där lustig och energisk och glad som jag blir när jag egentligen inte har energi över. Uppropet i min klass gick i klämkäckhetens tecken, och det var verkligen jätteroligt att träffa dem igen. Och alla var där! Mer eller mindre taggade inför året.
Jag hade två lektioner idag: En på engelska med nya ettan. Quiz och skrivuppgift som ska tas hem och läsas NU! Och en minimalt förberedd lektion med min klass. Vi gjorde en "kugghjulsuppstart" och hemuppgiften blev att SMSa mig en sammanfattning av sommaren. Mobiltelefonen har gått varm, och jag har fått in en hel del nummer som jag inte hade i telefonen innan.
Glömde dock att fixa First Class till de två nya! MÅSTE komma ihåg till i morgon!
Nej, hem och iväg till scouterna...

Flashback

Min kära SysterYster tipsade mig om forumet på skvallersajten Flashback, där man enligt henne får reda på det mesta om det mesta. Nyfikenheten tog överhanden när varesig lokaltidningen eller Aftonbladet kunde avslöja om det var någon av mina elevers småsyskon och jag bestämde mig för att kika lite.

Ibland blir man ganska mörkrädd av hur vissa människor tänker: En nollåtta som uppenbarligen inte vet att i resten av landet hänger kontaktledningarna över marken och ligger inte på backen och någon som tycker att de har ju ett barn till och flera som tycker att ja, föräldrar som inte kan hålla reda på sina ungar...

Tragiskt.

Sex på morgonen

Ja, intressantare än så blir det inte...
För att sammafatta de senaste 10 dagarna:
Festen avlöpte alldeles jättebra. De allra flesta verkade ha roligt, särskilt barnen som inte ville gå hem alls, vilket ju var trevligt, för då fick vi ju behålla deras föräldrar lite till. Trots att jag trodde att jag sagt till de flesta gästerna att Maken och jag inte ville ha några presenter så drööööste det in fina saker. Och delikatesskorgar att dö för, flera stycken.
Svärföräldrarna har åkt hem, efter en avstickare till Växsjö av alla ställen! Det var hemskt trevligt att ha dem här.
Jobbet. Jag har inte gjort annat än jobbat, ätit och sovit de senaste fem dagarna. Efter tisdag kommer jag kanske att kunna sova.
Igår var det kräftskiva. Ville inte dit alls först, för jag var trött, trött, trött. Men jag visste att det väntade ett antal små barn som förväntade sig en spökhistoria, och Maken ville gå en liten stund, så vi gick. Och det var som vanligt trevligt. Och vi gick hem vid halv elva, för Maken skulle jobba och gå upp klockan fem. Av någon anledning gick han upp vid två och hittade Kronprinsens far sittandes i vår hall! Sur Make kom tillbaka till sängen och hade svårt att somna.
-Du får prata med honom i morgon, fräste han.
-Jag ska prata med honom, suckade jag, och lyssnade på hur PappaKungen rumlade runt i källaren och hoppades att han inte skulle komma på att ölen som blev över på festen förmodligen bor i matkällaren.
Maken cyklade iväg till jobbet vid fem, och jag kunde inte somna om. Lite bakfyllesvettig gick jag upp och bestämde mig för att uppdatera bloggen, så gräsligt eftersatt. Det tog en timme att uppdatera sig om vad alla andra varit med om på den vecka jag inte haft tid att leva annat än på jobbet. Ryggen börjar göra lite ont, och jag funderar på hur jag ska lägga upp samtalet med Xet i källaren:
-Hörredu, det är inte så att vi inte uppskattar att du kommer och hälsar på, men det vore bra om du kom på dagen...
eller
-Hörredu, bara för att ytterdörren inte är låst innebär det inte att man kan gå in hur som helst. Tänk om det hade varit i USA! Då hade du förmodligen blivit skjuten!
eller
-Nu är det faktiskt dags att du tar itu med ditt alkoholberoende på allvar, för nu börjar det bli lite A-lagsvarning.
Suck.
Jag tror att jag kanske borde äta en smörgås, ta ut hunden och en funderare.