Hur man än vänder sig har man ändan bak..

Bestämde mig för att verkligen stötta mina elever igenom det nationella provet i SvB den här gången, så de har fått 7 lektionstimmar, varav tre i datorsal, repetition av både bild och textanalys och jag har haft dåligt samvete för att jag inte hunnit gå igenom den danska texten med dem. Det har jag inte längre. Inte efter att förra veckan ha suttit med tre olika elever som "inte lyckats hitta något att skriva om" som inte ens läst igenom texthäftet. På SEX lektionstimmar! Av sex personer som var uppsatta att redovisa idag, redovisade TVÅ! Två hade "inte fått ihop något", en bara uteblev och en kom på att han hade en livsviktig läkartid. Sedan fick jag ett mejl från en elev som tyckte att de hade fått för lite tid på sig att förbereda. Visserligen var han på studieresa i Italien när jag delade ut häftena och missade tre lektioner, men det är inte mitt fel. Eller? De flesta lärare ger en eller två lektioner, resten får eleverna minsann göra på fritiden, och det är Skolverket som sagt att de muntliga proven ska vara avklarade före det skriftliga. Hur mycket tid ska det ta?

Jag hade läkartid idag. Sedan jag skrev brevet till mottagningen om vilket stressmoment det är att bara skaffa sig ett nytt läkarintyg har tre olika sjuksköterskor ringt, varav en på en lördag och bekymrat sig. De tyckte absolut att jag måste träffa doktorn, så jag gick dit. Och fick vänta 45 minuter på den sönderstressade läkaren. Under väntetiden fick jag nästan en ordentlig ångestattack och hann jobba upp mig ganska rejält, så jag hade gråten i rösten och alla nerver utanpå när jag träffade doktorn och berättade att det stadigt blivit sämre de senaste veckorna och att jag mådde ganska dåligt. Vi enades om att jag inte var deprimerad och inte behövde medicin, utan bara stressad och därför hade depressiva symptom. Sedan skrev hon ut exakt samma intyg som förra gången: Neutralt stämningsläge, god ementionell och social kontakt. Ordination: Vila och samtal. Inte något om att symptomen förvärrats. Det kändes lite som att jag suttit och varit ledsen förgäves.

Sedan gick jag till VV och var övertygad om att jag faktiskt skulle behöva betala, så som jag svullat i mig de senaste veckorna. Men jag hade exakt samma vikt som för tre veckor sedan=precis för mycket för att de blommiga byxorna ska sitta bekvämt. Bestämde mig för att DENNA veckan ska jag faktiskt "tänka på poängen". Sedan gick jag hem och åt grillad lammkotlett, lätt potatisgratäng, ugnsbakade rotfrukter och sockerärtor.

I morgon är det nya tag. Det är bara så jäääääla svårt att vara pigg och glad på jobbet hela tiden.

God avslutning på veckan

Igår kväll utmanade jag Utmanarna på utomhusmatlagning. De hade med sig en "hemlig ingrediens" var, och jag hade dukat upp ett bord med massor av olika saker: vetemjöl, crème fraische, färska fikon, choklad, pasta, ris, potatis, falukorv, räkor, tonfisk, smör..... Inte helt oväntat var det fler än en av ungdomarna som hade pasta som sin ingrediens...

Uppdraget var att färdigställa en trerätters inom en timme. Tilllagningssättet var valfritt: Stormkök, murrikka eller reflektorugn, eller kombination.

Utmanarscouterna tog sig an uppgiften med energi och entusiasm, och 62 minuter senare serverades jag en förrätt i Cordon Blue-klass: smörstekt, färsk sparris, champinjon och feta.

Sedan följde huvudrätt: Pasta Carbonara med crème fraische och som efterrätt; chokladdoppade äppelklyftor, som smakade som Anton Bergs marsipanbröd!

Sedan tog det ju ett tag att diska tre sotiga stormkök och plocka ihop alltihop, men alla var nöjda, mätta och glada!

Borde vara ganska nöjd

... eftersom jag idag spendera 70 minuter på löpbandet. Jag fick aldrig riktigt styr på hur programmen funkade, men jag varierade min hastighet manuellt. Var alldeles förtvivlad en stund för det kändes som jag inte orkade någonting, tills jag insåg att jag höll betydligt högre tempo än vad jag brukar på långpass, plus att jag ställt in bandet på lutning, eftersom det stod i Runner's World att det är bra att ha en liten lutning för att kompensera för att inte underlaget varieraras.

Sedan kom jag hem och lagade en middag som blev himla god. Fast inte så färggrann... Jag hittade en benfri kotlettbit i frysen härrom dagen som jag bestämde mig för att späcka med svarta oliver, vitlök och soltorkade tomater och binda upp enligt konstens alla regler. Sedan den fräst i lite baconfett fick den sedan puttra på i ugnen tillsammans med blandade smålökar, champinjoner, lite vatten, gröna linser och potatis. Efter en timme hällde jag av vattnet och köttsafterna och gjorde sås genom att tillsätta Worcester-sås och lite pesto, och lite fuskredning. Det blev himla gött!

Nu ska jag iväg och ha Matutmaning med Kapaukerna. Enligt kalenderna kommer fem. Ska handla lite ingredienser på vägen och se vad de kan komma på på Trangia, Murrikka och i reflektorugn. Återkommer med bildreportage, om det inte hinner bli för jävla mörkt.

Uuuäärk!

Lördag, och gårdagskvällens fröjder är över. Nu väntar den bleka vardagen med städning, disk och tvätt. Fy, vad trist! Jag ÖNSKAR verkligen att jag var av den där typen som tycker det är roligt att städa, eller åtminstone av den där typen som tycker att det är så skönt när det är klart. Men jag tycker inte att det är roligt, och det enda jag ser när det är klart är att det snart kommer att behöva göras igen.

Jag har tagit ut sänghimlen i alla fall, vilket höll på att ge mig en astma-attack, trots att jag mig veterligen inte lider av den sjukdomen. När dammet lagt sig nog för att jag skulle våga mig in i sovrummet igen tog jag även ner gardinerna. Jag ska t o m hänga upp nya gardiner! Allt för att vara lite busig. Jag har plockat ner alla dammiga grejer från hyllan och jag har börjat plocka ut allt löst från rummet. Bara det som verkligen ska vara i sovrummet ska få komma tillbaka in.

Måste gå och handla också. Vi har inte mycket hemma. Och jag har INGEN inspiration alls. Kanske skulle ta en av mina miljoner kokböcker och ha en Jamie-vecka? Eller en Riverside Café-vecka? Eller en vegetarisk vecka... Nä, jag tror jag tar en tur till affären och ser vad som är billigt och på extra-erbjudande som vanligt och försöker hitta någon röd tråd.

I morgon ska Utmanarscouterna få en matutmaning: En trerätters på valfritt friluftskök, av ekologiska varor i säsong. Jag ska köpa in en baslista av ingredienser och sedan får var och en ha med sig en ingrediens själv. Allt för att hämma pizza-intaget. Ska bli intressant.

Nä, nu kan jag inte skjuta upp städningen längre... Tillbaka till gruvan - gasmask på.

Utvecklingssamtal

Utvecklingssamtalet ska leda framåt i en elevs kunskapsinhämtning. Varje lärare ska upplysa sin elev om var eleven ligger och vad eleven kan göra för att nå nästa steg i sin utveckling. Ändå, när man frågar eleverna, har de väldigt sällan någon klar uppfattning om vad läraren tycker om deras insatser.

Som handledare söker jag inför varje utvecklingssamtal information hos mina kollegor om hur mina elevers utveckling ser ut. Underlaget ser otroligt olika ut. Allt från en lista med olika antal +, Excell-dokument med redovisning av elevernas provresultat, små personliga anteckningar om elevernas intresse, närvaro och flit, men väldigt sällan vad eleven bör göra för att utvecklas vidare. Vissa elever får omdömen från flera lärare, mycket sällan i alla ämnen; andra får inga omdömen alls.

Själv försöker jag bemöda mig med att skriva några rader om vad vi gjort i kursen sedan det senaste samtalet, några rader om varje elevs resultat och om det är tillräckligt långt in i kursen också vilken betygsprognos jag har, och vad eleven bör göra för att nå vidare. Jag skriver även noteringar om det jag inte är nöjd med: Motivation, närvaro, arbetsinsats. Jag försöker att framföra kritiken på ett konstruktivt sätt, men utan att dalta. Det tar tid, men jag har funnit att betygssättningen blir oerhört mycket lättare när kursen väl är slut. En klass tar kanske 2 till 2 1/2 timma. Mina kollegor tycker det är idioti att lägga så mycket tid på ömdömen, och jag kan hålla med. Jag undervisar 4 klasser och jobbar 75%. När jag börjar jobba 100% så ska jag ha 6 klasser. Det blir 12-18 timmar, två gånger om året. Förutom att det blir lättare att sätta betyg hoppas jag att varje elev, och elevens föräldrar känner att läraren har sett dem och är ett stöd.
Mina kollegor säger att jag måste sänka mina ambitioner för att rädda mig själv. Jag känner att jag gör det jag tycker är rätt, men håller med om att tiden inte riktigt räcker till.

På kommunens grundskolor har man ett program som heter Unikum, som tillåter lärare, föräldrar och elever att ha insyn i och tillgång till elevens IUP. Jag tycker att det verkar vara ett fantastiskt instrument. Men det tar tid för läraren att fylla i målsättningar och måluppfyllelse för alla ämnen och alla elever. Meningen är att systemet ska fyllas i fortlöpande, men det blir än så länge bara två gånger om året, precis innan utvecklingssamtalet. Men det blir verkligen ett bra samtal! Som förälder vet jag redan i förväg allt om mitt barns resultat, jag kan ställa rätt frågor, och vi kan ha en konstruktiv diskussion kring mitt barns kunskapsinhämtning. Jag hoppas att vi får ett liknande system för gymnasiet! Snart!

Sol i soppan i alla fall...

Det är så grått och tråkigt och råkallt att man bara måste äta färgglad mat! För ett par veckor sedan köpte jag ett par Butternut squash. Sedan köpte Maken en till. Och vi var inte ensamma! Både Mat-Niclas och Mat-Tina lagade Butternut förra veckan.

Men jag orkade inte riktigt att ta tag i något soppkok alls då. Men idag, när jag kom hem efter att ha skrivit 1000 omdömen (kändes det som), gick jag ner i matkällaren och hämtade de blekgula skönheterna, bakade dem i ugnen och gjorde dem ännu vackrare innan de gick i grytan.

Resultatet blev riktigt bra!

Butternut Squash-soppa Impro

6-8 portioner/ ca 2 points

2 medelstora Butternut

4 vitlöksklyftor

2 medelstora potatisar

3 dl kyckling fond (eller 2 buljongtärningar)

saften från en halv citron

några stänk olivolja

chiliflakes

salt, peppar

1 dl grädde

2 dl gröna ärtor

Klyv butternuttarna och ta ut kärnorna. Lägg en skalad vitlöksklyfta i varje frögrop, salta och strö chiliflakes (eller malen chili) och salt över pumpa-halvorna. Stänk över lite god olivolja.

Baka i ugn i 200 grader i ca 40 minuter, eller till pumpan börjat få en gyllenbrun yta och mjuknat.

Koka potatisen i vatten. När pumpan är färdig, gröp ut inkråmet och lägg i potatis-grytan tillsammans med vitlöksklyftorna. Tillsätt citronsaften och mixa soppan slät. Tillsätt sedan grädden och låt koka upp. Häll i ärtorna och låt dem bli mjuka.

Servera med färskt bröd och en god ost.

Svårighetsgrad: Medelsvår

Kostnad: Medeldyr

Tidsåtgång: ca 90 min

Points per port: 2-3 points

Civilkurage är bra!

Vi har lite av en IT-kris på vår skola. För ett antal år sedan, i en annan konjuntur, gjordes det stora satsningar på datorer för eleverna. Datorerna skulle vara tillgängliga och kunna användas när som helst under skoldagen. Inte till vad som helst, men man litade till elevernas mognad och studiemotivation.

Ett antal år, ett stort antal muskulor och vandaliserade tangentbord senare är de nya, fina datorerna utslitna. Och eftersom skolan inte har haft någon långsiktig plan med sitt IT-användande, utan liksom nöjt sig med att ha god skrivmaskinstillgång, och att de lärare som kanske hinner, orkar eller har ett specialintresse pysslar lite med datorerna i någon pedagogisk mening, så blir det kris: Det finns inga pengar avsatta långsiktigt i budget och det finns ingen pedagogisk plan för förbättrandet av IT-användingen.

Bild från Filkr med creative commons licens

En IT-pedagog anställdes för att hjälpa lärare och elever att använda datorn på nya roliga sätt och som hade många idéer för hur datorerna skulle kunna utnyttjas till mer än skrivmaskiner, olovliga spelmaskiner och spontana pussel-projekt, men han fick dåligt gehör: PIM-kursandet som skulle höja personalens kompetens sopades under en soffa och skulle skötas på fritiden, tiden som IT-pedagogen skulle tillbringa med att stödja personal och elever gick åt till att inventera och klistra nummerlappar, som eleverna genast pillade bort, på datorer och skrivare, pilla tillbaka bortpillade tangenter och skriva rapporter om stölder och skadegörelse. Skolledningen var nöjd med att kunna säga att man hade datorer åt alla elever. Lärarna orkade inte bygga snygga powerpoints på fritiden, hur tidsbesparande det än är i långa loppet och hade fullt sjå med att lära sig att fylla i närvaron korrekt på nätet. Utrustning som beställdes fastnade i förråd, i brist på kompetent personal att skruva upp projektorer och dra ledningar....

Till slut kom brytet: Eleverna, som på vissa program förväntas söka sin egen, dagsaktuell information, skriva både skönlitterärt och vetenskapligt, skicka sina arbeten digitalt, via Urkund, för bedömning tilllärarna, som i vissa fall lärt sig att rätta och kommentera digitalt för att spara på utskrifterna, började knorra högljutt. Några krävde svar från sina lärare, som skickade vidare till skolledare, som hjälplöst ryckte på axlarna och pratade om ekonomiskt läge och om i framtiden. Eleverna, som vissa var vana från högstadiet vid att ha en egen Mac till sitt förfogande, skrev insändare, som inte framställde skolan som något konkurrenskraftigt alternativ. Två modiga tjejer gick till lokalblaskan, som kontaktade skolledningen med jobbiga frågor. Skolledningen bollade över till IT-pedagogen, som med händerna bakbundna nickade bollen tillbaka till skolledningen som svettades. Kanske kände politikerna lukten av panik, för rätt som det var kom ett löfte om två, nya, fina, miljoner i investeringsbidrag för att öka datortillgången!

NU gäller det att inte ta några kortsiktiga och förhastade beslut! Självklart måste den akuta datorkrisen lösas på något vi, men huvuddelen av pengarna måste satsas på ett långsikt sätt. IT-pedagogen får försöka damma av sin entusiasm och sina gamla önskedrömmar och skolledningen får gaska upp sig och sticka politikerna lite med vassa nålar så de förstår att skolan behöver mer än glada tillrop och kritik: Vi behöver resurser också! Ge oss åtminstone lika mycket pengar per elev som ni skickar över till de privata alternativen! Sluta ta pengar från vår budget för de elever som väljer andra skolor, för det hjälper oss definitivt inte att skapa en konkurrenskraftig skola, den bästa i Sverige, eller ens en skola för framtiden!

Grattis Anna och Fanny, Annie och alla ni andra som fört fram er befogade kritik till media och politiker, som engagerat er för andras skull och för er egen, och som visat övriga elever att civilkurage, och att säga ifrån verkligen lönar sig!