Mååååndag

Jaha.Nationella prov.Det var en himla tur att jag var lite kycklingmamma och åkte ner till provlokalen i alla fall, för Öistain var var ensam vakt och det visade sig att det fattades 20 prov (och 13 elever) och med 600 meter till skolan och 5 minuter till provets början var det lite oroligt... Jag hastade... I receptionen stod fem av mina elever och undrade var jag var!
-Spring! sa jag och slet åt mig extra prov och sprang tillbaka till Aluhästen.
-Öh, sa de, och lunkade så småningom mot utgången.
Åh, vad föråååånade de blev när jag stod och tog emot dem i ingången och delade ut prov och platser, utan att ens vara anfådd!
-Öh...hur kom du hit så fort?
-Genom att skynda mig, sa jag ironiskt.
För att vara den stressade generationen är de flesta oerhört dåliga på att skynda sig!

Jag fick massor av post idag!!! Brev från Ungdomsstyrelsen med en publikation om hur man gör möten roliga. (Har inte läst den än, men den såg lovande ut... Det är väl bäst att jag fortsätter att vara pogramrådsansvarig nästa år då.) Kostade 50 spänn, men typisk braatthagrej. Dessutom fick jag avi från GetOut. Jipeee! Ny scoutskjorta! En kortärmad, det enda scoutplagget jag inte fick när jag vann tävlingen i somras. Dessutom äntligen en skjorta till Prinsessan, en XXS dam. Satt som smäcken, både hennes och min. Jag ska inte växa mer i min, medan hennes tillåter någon tillväxt.

I paketet fanns även en bok med programpassaktiviteter om fördomar och diskriminering. Förbaskat pedagogiskt och bra, man blir så jäkla inspirerad att man nästan går sönder. Och medförfattare är naturligvis min idol Kasper Burns. Jag är lite kär i henne tror jag, men där har man nog ingen chans... Halva scoutsverige är nog intresserade... Lånade dessutom de nya publikationerna från Rådet, inspriationsböcker från Jingii. Så hiimla bra! Idag kan jag tänka mig att vara scoutledare på heltid.

Allt för att slippa rätta prov...

Söööööndag

Söndagar är ganska meningslösa dagar. Jag tror att ett avskaffande skulle vara bra för folhälsan. Det som man inte hunnit göra, men tänkt att göra under helgen, ger en ångest. Det som man ska göra under veckan ger en ångest. Nä, avskaffa söndagarna och gå direkt på måndagen!
Förresten vore det kanske bättre att avskaffa lördagen också... Och fredagen... Alkoholkonsumtionen skulle i alla fall gå ner. Inte bara min.

Mycket hund blir det...

Klockan nio styrde jag min kosa medelst cykel till brukshundsklubben i morse för att vara kökshandräckning. Kände mig hyfsat utvilad faktiskt. Den extra timmens sömn gjorde gott. Dock var det oerhört jobbigt att cykla de 7 km till klubben. Jag är verkligen i alldeles förskräckligt dålig form.
Hela förmiddagen langade jag mazariner och kaffe över disk, skalade potatis och pratade hund. Det var hemskt trevligt och kändes inte alls som någon uppoffring. Dessutom så fick jag muffsig köttfärslimpa med svampsås till lunch.
När jag var ute och parkerade tallriken i diskmaskinen såg jag genom fönstret att Trouble lufsade runt i rastgården och förstod att Maken inte heller var så långt borta. De hade kommit för att ta mig på promenad. Vi rastade oss i makligt tempo i skogen i nästan en timme, vilade vid utedagisets vindskydd och småpratade hund. Sedan gick vi tillbaka för att vara i tid till agility kursen. Maken visade mig lite av vad de lärt sig de senaste gångerna innan han tog sin nackspärr med sig hem och lämnade mig och Trouble att förlusta oss på hinder och i tunnlar.
Det börjar bli avancerade grejer! Idag så fick vi träna kontaktfält, raksträcka och slalom innan vi sedan fick hoppa en bana med 13 hinder, inklusive ett högt balanshinder. Men det gick över förväntan! Trouble, som helre springer under än hoppar över hindrena under övning, hoppade alldeles utmärkt och tyckte bara att däcket var lite läskigt.
Jag tog bilen hem med hunden, eftersom Maken cyklat hem. Nu sitter jag här och är alldeles slut, både i huvudet och i benen av att ha sprungit runt banan. Hunden ligger nere i trädgården och sover, alldeles utmattad. Solen skiner och alla träden håller på att slå ut. Jag borde gå och fixa med trädgårdsmöblerna... Men jag orkar inte just nu... Kanske borde laga mat också...
Det har varit en BRA dag.

I väntan på...

Godot, vadå eller bättre tider?
Utvecklingssamtal... En halv timme med elever och deras föräldrar. Dagens skörd är skötsamma individer som inte behöver peppas översig mycket... Tråååååkigt. Men de ska genomföras, så är det bara! Hade varit bättre att ta de som inte har några bekymmer på dagtid och ta tid att verkligen prata, och de som verkligen behöver på kvällstid med föräldrarna. Nu går det på löpande band, för att man ska klara av alla sina 15 i rimlig tid, för vem vill sitta på jobbet mellan 8 och 8 i en hel vecka!?
Det värsta är när man inte dyker upp... Det är alltid den första och en i mitten som "glömmer av". Tjoho vad kul det är!
Nä, förberedelse... På med smilet och värm upp skakhanden...

Kolla f.ö.

http://svensklararen.blogspot.com/
Det var precis den inspirationsinjektionen jag behövde för att somna gott!

Varför blev vi inte konsulter?

Kommunstyrelsen har bestämt en genomlysning av BUNs verksamhet, något som man tidigare också gjort med Socialförvaltningen. Den genomlysningen slutade med att en utredning pekade på att socialchefen satte verksamheten för mycket i centrum och hade svårt att hålla budget. I en uppgörelse med kommunen fick han gå, kommunen betalade honom ca 2 miljoner i avgångsvederlag och alla blev genast MYCKET lyckligare. Utom personalen, som tyckte att de förlorade en bra, lyhörd chef som hade hjärtat i verksamheten, och facket, som tyckte att allt det som socialchefen kritiserat och försökt förändra, var saker som de hade försökt få gehör för i flera år.

Nu ska alltså VÅR organisation genomlysas. Med en enkät. Som ska vara inne och ifylld av arbetslaget tillsammans i mitten av denna veckan.

För det första: Vissa arbetslag fick inte tillgång till enkäten förrän på fredagen. Arbetslagstid är utlagt tisdag och torsdag mellan 16.00 och 17.00. Vi har ytterst sällan däremellan ens en gemensam fikarast. Lite tjaddigt ont om tid känner jag....

För det andra: Enkäten är så fullkomligt klantigt konstruerad att den i princip kan tolkas HUR som helst. Första frågan lyder:

En gemensam värdegrund präglar vår verksamhet

Hmmmm... Vems gemensamma värdegrund? Vilken då? Vad består den av? Menar man den underförstådda, medfödda, fullständigt självklart gemensamma för alla levande varelser, eller menar man den "kristna värdegrund" som skolan ska vila på? (Bara det!) Jag hade lyckligtvis koll på de dokument som styr vår verksamhet och tillbringade närmare 40 minuter med att söka igenom dessa (tack och lov att det finns sökfunktioner för textdokument i datorn!) efter ordet värdegrund. Tillslut, Eureka! Napp! Begravd i ett dokument om personalpolicy hittade jag det som jag tror är den gemensamma värdegrunden, sammanfattad i fem korta sentenser om meningsfullhet, respekt, bemötande, kunskap och trygghet.

Diskussionen stormar vidare: Hur ska man svara på detta då? Alla var vi ju överens om att vi efter bästa förmåga försökte se till att en värdegrund som vi tror utifrån de luddiga sentenserna, är gemensam... Men kunde vi ärligt säga att verksamheten präglas av den? När ingen egentligen är medveten om vilken värdegrunden som ska prägla verksamheten är?

Ytterligare ombads vi svara på om rektors lättillgänglighet präglar verksamheten. 1=stämmer inte alls, 10=stämmer helt.

Eh... jaha.... Är rektor lättillgänglig? Njaaaa, det är kanske inte för intet som administrationskorridoren brukar kallas Red Light district.... Men sedan om tillgängligheten beror på att rektor är överhopad i en massa arbete som inte lämnar utrymme för mycket av pedagogiskt ledarskap? Om vi svarar "stämmer inte alls", vad betyder det? Att rektor är lättillgänglig men det präglar inte vår verksamhet? Eller att rektor inte är tillgänglig, och det präglar vår verksamhet? Eller om vi svarar 10, säger det att vi alltid kan få tag på vår rektor när det krisar och det präglar vår verksamhet, eller...?

Efter en och en halv av den utlagda timmens arbetslagstids dividerande, där vissa elevärenden också borde fått rum , beslutade vi oss slutligen för att inte fylla i enkäten. Vi kontaktade vår högste chef, och bad att få framföra våra åsikter i ett möte, men denne hänvisade vidare till enkätens beställare på BUN, som i sin tur hänvisade vidare till enkätens konstruktör: Konsulten. Konsulten har inte ännu besvarat vår inbjudan, men vi har idag fått veta att Konsulten vill träffa en ur varje arbetslag för att "intervjua" oss om enkäten.

Jag ber nu alla Konsulter om ursäkt för vad jag kommer att säga. Jag är säker på att det finns Konsulter som är väl förtjänta varenda skattkrona de tar i arvode, och det här är säkert ett olycksfall i arbetet. MEN som projektarbetshandledare har jag underkänt enkäter bättre än den här! Jag ifrågasätter starkt hur man från BUN kan sätta sin tillit till en så rudimentalt begränsad och allmängiltig enkät, utan kontrollfrågor och utan begreppsdefinitioner. Oavsett vad den enskilde anställde har för åsikter om sin närmaste chefs chefsskap så är det närmast kränkande att på något sett "genomlysa" någons arbete på detta sätt!

Vid fikabordet konstaterade jag och Den Mycket Visa Kollegan att vi satsat fel: Vi borde bli konsulter! Det enda som verkar jobbigt med det är att skaffa sig kontakterna för att håva in jobben. Vi misstänker att det krävs en del avsmakning av restproduktsportar.

Vid närmare eftertanke är det inte värt det!

I morgon ska den pedagogiska utvecklingsgruppen träffas och diskutera just värdegrundsfrågorna. Jag kommer att återkomma snart med ett blogginlägg om faran av att inte uttala det underförstådda...

Ännu en heltisk vecka ...

Förutom ett efterlängtat besök från Oxford har veckan sett pedagogiska katastrofer, förkylningssymptom och mobbingplaner.

Stärkt till själen av förra helgens miniorhajk och konferensupplevelse, men med kli i svalg och luftrör gick jag till arbetet på måndag morgon kl. 7.30. Jag BEGRIIIIIPER inte vem det är som envisas med den infernaliska traditionen med kl. 8-start! Och fast undervisningen börjar innan halva personalen och tre fjärdedelar av elevgruppen ens har hunnit att få igång blodcirkulationen så slutar dagen sällan före tre för eleverna och före halv fem för lärarna, med massiva hål på mitten för de flesta elever som gör att de tappar momentum och bara hänger omkring och för väsen i studiehallarna! Är det så förbaskat svårt att lägga schema!

Nåväl, jag gick i alla fall till jobbet för dagens enda lektion: Två timmar individuellt val i Engelska B. Hälften av eleverna hade släpat sig dit. Jag gjorde mitt bästa för att inspirera dem, men lyckades nog sådär. Jag begriiiper inte varför i-valskurserna är så svåra! Det är elevens eget, fria val och man torde kunna dra slutsatsen att eleven väljer utifrån intresse. Verkligheten är den, i alla fall på vår skola, att bara ca 25% av eleverna är intresserade och resten kommer och går som katta och förväntar sig att bli underhållna: Gör inte läxor, gör inte uppgifter och har inte varesig bok, penna eller block med sig på lektionerna!

Tillbringade resten av dagen med att försöka göra så många av de där små, missade uppgifterna som möjligt, med resultatet att jag faktiskt fick mycket gjort, som inte märktes och som därför fick mig att känna mig fullständigt meningslös.

Onsdagen bröt förkylningen ut och jag kände mig jättehängig. Saknade BF-ettorna, som är ute på praktik en vecka till. Insåg dessutom att de missar första provtillfället av Nationellt prov A. Men det är den skriftliga uppgiften, dvs svår att fuska med, och lätt att administrera ett ytterligare skrivtillfälle.

På torsdagen fick jag besök av två alvarliga flickor som meddelade att det förekom mobbing i en av mina klasser. Glömde att mobbing-planen numera är inskriven i Likabehandlingsplanen och tillbringade en frustrerad halvtimme med att leta efter den. Ytterligare tid gick åt till att sätta alla bollar i rullning. Sedan hade jag ett utvecklingssamtal med en motivationslös elev och dennes föräldrar. Jag avbröt mötet efter 45 minuter, när jag insåg att föräldrarna hoppades att jag skulle vara både psykolog, motivator, mentor, lärare och kurator. Vi kom överens om att träffas om en månad. Tills dess hinner jag prata med skolhälsan och elevstödet. Kanske till och med få kontakt med de lärare som inte lämnat omdömen och inte heller fört frånvaron. Jag BEGRIIIIPER inte hur det kan vara så svårt att föra frånvaron när vi har ett så eminent frånvarosystem som Skola24! En av de undervisande lärarna hade inte fört frånvaron på tre månader! (Kanske mer, jag gick inte tillbaka längre) och heller inte meddelat mig om att eleven inte kommit och därför nu riskerar - i ämnet!

Fredagen var likaså frustrerande, och innehöll samtal med den mobbing-utsatta personen. Trots att jag vet att jag är duktig på handledningssamtal är jag alltid så rädd för att säga fel saker, lova för mycket eller inge falska förhoppningar! Mobbingplanen, som vid första anblicken kändes stadig och bra att hålla sig i, visade sig vara lite oklar på ansvarsbiten. Eftersom rektorn inte var inne försökte jag ta kontakt med elevhälsa och kurator själv, men det visade sig att båda sjuksköterskorna och kuratorn hade gått för dagen. FÖRE KLOCKAN ETT! Jag BEGRIIIIIPER inte varför det ska vara så svårt att få tag på någon inom skolan eller i kommunförvaltningen på en fredag-eftermiddag! Jag vet inte hur det är med er, men jag har alltid fått lära mig på alla mina andra arbetsplatser, att i Sverige har vi har fem dagars arbetsvecka och heltid är ca 7-16. Om man då kommer kl 8 och går hem halv fyra måndag till torsdag och kl. 12 på fredag? Hur mycket jobbar man då? Vad vet jag, de kanske inte jobbar heltid, alla de där människorna som man aldrig får tag på... Eller så har alla förtroende arbetstid och jobbar hela nätterna... Fast jag trodde inte man hade förtroendetid på semestertjänst...

Rektorn mejlade och meddelade att hon försökt få tag på sköterskan och kuratorn, men att de gått för dagen. Hon meddelade också att eftersom hon tänkte ta semester nästa vecka, måste hon överlåta ärendet till en av de andra rektorerna och lovade återkomma med namnet.

Höll mina två eftermiddagslektioner. Hade ett förmaningstal om faction-begreppet och dess faror för Spettorna och skickade iväg dem på diverse skrivuppgifter. Sp-tvåorna frågade efter de oavslutade engelska-projekten. Jag meddelade att jag blivit trött på att vänta på eftersläpande texter och på att alla skulle behaga infinna sig på lektionerna och att jag för tillfället givit upp den fria pedagogiken till förmån för lärobok.

Hörövningen funkade inte, så jag ställde snabbt om till pre-skolbio. När jag gick igenom den korta, för engelska elever tillrättalagda texten, visade det sig att mina engelska B-elever inte förstod mer än andemeningen. Engagemanget i klassen för studierna är just nu lika med noll. Nja, kanske 0.2 eftersom det finns ett par stjärnor också... De andra tände dock också till när jag berättade om mina egna upplevelser av Thatcher-tidens England och misären i nord-östra Englands industriruiner. Jag hoppas att de bryr sig om att gå och se filmen på onsdag...

Jag BEGRIIIPER inte hur jag ska orka ibland. Det känns som flertalet av eleverna kommer till skolan för att umgås och för att underhållas, inte för att de anser att de behöver lära sig något. Hur ska jag orka hålla föreställningskvalité på mina lektioner, jaga dem för att få in uppgifter som de sedan inte ens ägnar tre minuter på att utveckla, eller rätta utan bara är intresserade av vilket betyg den har (vilket jag aldrig talar om). Hur ska jag orka att hela tiden hitta det alla mina ca 120 elever tycker är intressant för stunden, för inte sjutton är de intresserade av det samtidigt, och hålla mig ajour med ungdomskultur, grammatik och språklig utveckling i två spåk? Ibland känns det något överväldigande...

Gurgelgarv!

Måste bara dela med mig av detta!

Jag har fått en grävmaskin!!!

Grannarna jublar! I förrgår kväll stod det en grävmaskin i min trädgård. Den har sedan i en hel dag skrapat och grävt bort all matjord, krossat det avlidna plommonträdets ofta barfotaförbannade vildskott, slitit upp kirskålsrötter och pingstliljelökar lika. Jag vet att jag borde grävt upp de sistnämnda, men efter förra årets nederlag på trädgårdsfronten har jag helt enkelt inte orkat tänka på eländet!
Här skulle jag då vilja lägga in ett ljudklipp med Pugh Rogefeldts grävmaskin.
Idag ska de rulla ut duk och sedan täcka med ett tunnt lager grus... Det kanske blir en trädgård till slut.

Svensktanter på rymmen

Jaha. Installerade på Scandic i Stockholm. Vi har garvat så ögonen blöder och magen känns matt, åt livet i allmänhet och jobbets vedermödor och diverse kollegor i synnerhet. Jag hade tänkt att lägga ut en liten film här, men kollegorna hotade med stämning. Jag kan ju bara rapportera att vi funderar på att ta upp boxersize som friskvårdsaktivitet- synnerligen befriande.
Jag vill bara påpeka att vi är synnerligen nyktra och skötsamma. Och mycket laddade för de seminarier som vi inte kan komma ihåg att vi anmält oss till.
(Det märks att det är en lärarkonferens, eftersom det är incheckning mellan 7.30 och 8.30. Vilket företag hade tyckt att det var ok?)

PA-ångest

Igår var sista inlämningsdagen för projektarbetena inom ramen för kursen PA1201. Denna dag sammanföll också med första dagen tillbaka efter påsklovet.

I studiehallen rådde viss frenesi. Det putsades, filades och snyggades till. För en gångs skull verkade skrivaren fungera som den skulle. Som myror i solsken irrade eleverna omkring för att få in sina arbeten, som de har hållit på med sedan i augusti. Bland dessa fanns också ett fåtal, som satt och spann som Chestershire-katter, för de varit så välplanerade och gjort färdigt i tid.
Sedan fanns det de elever som inte var i skolan. De, i sin tur, kan uppdelas i två grupper: De som suttit uppe hela natten och skrivit för att bli färdiga, och de som undvek skolan för att om möjligt räddas av försynen och slippa lämna in.

Jag handleder i år tre projekt. Intressant nog hade jag elever ur alla dessa tre grupper. I gårdagens blogg finner ni en länk till Chestershire-katterna. Vid lunchtid gled en svettig myra in, som suttit och skrivit hela natten för att bli färdig, och när jag packade ihop efter dagens enda lektion klockan 10, skymtade jag en av dem som höll sig osynlig som f-n. Han pep iväg fortare än en oljad iller i ett moln av dåligt samvete!

När Maken dragit iväg till taxi-knäcket på kvällen hade jag inte ro att lägga mig. Det kröp i ängla-tarmen; hur skulle jag tackla latoxarna som inte lämnat in? Jag bestämde mig för att sätta mig, trots att klockan var 10, och läsa igenom de andra projektrapporterna. Det var ett vist beslut, om än inte särskilt lugnande.

Chestershire-katterna hade faktiskt gjort en och annan liten miss som behövdes rättas till för att projektrapporten skulle bli så MVG som projektet förtjänar, förmodligen ungefär två timmars arbete för killarna. Jag mejlade snabbt iväg ett omdöme och talade om vari kompletteringarna behövde bestå. Fick svar omeddelbart: Inga problem, fixar vi i morgon! Suck av lättnad.

Så plockade jag upp rapporten från killen som suttit uppe hela natten. Hans projekt har bestått av att skapa ett undervisningsmaterial i engelska. Det som började i planen som en lärobok, blev ett läromedel, blev en ... tumme! Ett lektionsmaterial bestående av en text och tre övningar. Och rapporten var en fullständig katastrof! Jag blev fullständigt kallsvettig. Killen har ju suttit i min soffa nästan varje vecka hela läsåret och talat om att det går bra, ingen fara, lite svårt att hitta material (vilket jag talade om för honom att det inte var och vart det fanns), att han haft en svacka men var igång, skriva var inte svårt, ingen fara osv. Visserligen har jag sedan efter jul sakta börjat misstänka att det inte skulle bli så bra som det verkat, och har kämpat för att få killen att lägga på ett kål. Rapporten avslöjade en ung man med hybris, som drog slutsatsen av en enkät med 37 personer, där 22 svarade att hans lektionsmaterial var roligt eller ganska roligt, att han uppfunnit hjulet och revolutionerat läromedelsproduktionen! För att motivera sina val av tre, mycket traditionella övningar till den egenförfattade, korta texten angav han ett, relativt irrelevant, citat om inlärningsmotivation. Ingenting om andraspråksinlärning eller språkdidaktik, som vi pratat om! Litteraturförteckningen avslöjade tre kursböcker för högstadiet och en bok om läsutveckling!

Maken har talat om för mig många gånger att det inte är jag som ska ha ångest, det är eleverna, och så även nu, när han kontaktade mig genom Google-chatten.
"Gå och lägg dig! Det är elevens ansvar att skaffa sig ett godkänt betyg! Inte ditt!"
"Ja, men tänk om jag gett honom för dålig handledning!"
"Sluta ha ångest, låt honom ha det istället!"
"Ja, men det är ju mitt fel om jag inte gett honom tillräckligt med litteratur!"
"Gå och lägg dig!"
Så loggade han ut.

Jag suckade. Och skrev ett långt mejl, letade upp diverse förslag på litteratur, länkar till böcker och artiklar av Linnarud och Krashen på nätet, och talade till sist om för honom att jag var tvungen att punktera hans ego innan han påbörjade sin lärarutbildning, för annars skulle kulturkrocken döda honom. Så öppnade jag det flaggade mejlet från pojkarna som inte lämnat in.
"Kan vi få lite anstånd?"

HA! Då växte alla hornen och taggarna ut! Här har vi killarna som gjort näst intill ingenting på ett helt läsår, och som förväntar sig anstånd för att kunna inkassera ett IG!

Åh, vad det är skönt att kunna vara assertive och tydlig. Jag talade helt enkelt om för dem att det krävdes ett smärre mirakel för att de skulle bli godkända och ett jäkla jobb om de överhuvudtaget skulle lyckas skrapa fram ett IG på kursen. Sedan kopierade jag och klistrade in skolverkets beskrivning av kursen PA1201, betygskriterierna (igen!) och klickade på sänd och somnade oerhört gott.

Idag visade det sig att killen med läroboken som blev ett läromedel som blev en lektionsuppgift ville veta exakt hur lite det krävdes för att han skulle få ett G (and I had such high hopes!), för han sket i vilket (Why did I bother!) och killarna fattar fortfarande inte att det är KÖRT! På torsdag ska jag träffa dem, och förhoppningsvis ska de ha med sig NÅGON form av rapport. Har de inte det, tvår jag mina händer och lämnar över dem till rektorn för prygel.