Nu har det varit fint väder i en vecka och denna mammans sommarångest växter: Man borde ju göra något med barnen...
Problemet är ju att de inte så gärna gör saker tillsammans med mamma, i alla fall inte samtidigt, Prinsessan helst inte alls. Å andra sidan vill hon inte göra så mycket alls, mer än att konsumera anime, manga och romaner. Snart har hon hetat av bibliotekets hela första våning, och har för länge sedan lämnat ungdomshyllan för Joyce Carol Oates och Jane Austens andra ättlingar. En eller annan vampyrbok slinker också ner, men jag är glad att hushållet klarat sig från Eclips-hysteri.
Prinskorven vurmar för vattenballonger. Hela förra veckans veckopeng och lite till (för denna veckan har det inte blivit någon, eftersom alla tycker att det är för varmt för att städa) vilket resulterar i miljoner färgglada små stjärnor i ogräsmattan.
Kronprinsen är fortfarande i Italien.
Igår insåg jag att jag inte har varesig gräsklipparkniv eller get, men att jag var illa tvungen att göra något åt gräset. För trädgården är ju min. Åtminstone när Maken sitter i sitt anletes svett på ett trist och öde kontor och pusslar schema för 1500 elever och lärare med tusentals variabler. Jag lånade grannens handjagare som jag knuffade omkring i ett par timmar. Det var inte så mycket jobbigare än att putta omkring elklipparen, men det blev inte riktigt lika jämt, den var inte riktigt lika terränggående, och lämnade inte gräsmattan med samma trevligt dammsugna look. Men klippt blev den, och jag har blåsor i nävarna. Vissa skulle säga att det är för att jag inte arbetar hårt tillräckligt ofta, men jag skyller på värmen.
Jag beundrade också gräsmattans mångfald. Det är egentligen diskriminerande att kalla den för gräsmatta, för gräset är i minoritet. Groblad, kirs, prästkragar, tusenskönor, maskrosor, vitklöver och flera olika massor, att bara nämna de mest uppenbara representanterna.
Sedan lade jag mig i hängmattan och lyssnade på Sommarprogrammet i pod-version.
Ny dag, ny ångest. Men det är väl bara att acceptera att ungjäklarna gör vad de är intresserade av, själva, för de vill ju inte göra det jag ber dem om, eller det jag vill, och låta dem ha sitt lov i fred. Jag får väl gå till museet själv. Och läsa en deckare till. Och få tummen ur att skriva något annat än meningslösa blogginlägg och ändlösa Facebook-uppdateringar. En kopp kaffe till först bara...
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar