Jag är scout. När den här historien utspelar sig var det bara jag i familjen som var aktiv scout, men Maken har insett att för att få överhuvudtaget träffa mig, är det tidvis bäst att åka med.
Scoutkåren har kårläger varje Kristi Flygare och jag hade naturligtvis tänkt att åka dit, men hur jag än klurade så fick jag inte ekvationen att gå ihop: Hur får du tre vuxna, två barn, personlig packning, tält, sovsäckar och hund till läger långt bort i en SAAB 9000? Svar: Du skickar Make med packning och jycke på bussen!
Vi hann i kapp dem precis efter busshållplatsen, precis där landsvägen svänger och blir grusväg för att efter ett par km bli körväg. Hunden hoppade och ville gärna bita i bilen när vi körde förbi och vinkade. Maken vinkade tillbaka, och såg inte helt förstörd ut efter den 45 minuter långa bussresan med hunden. Alltså hade det nog gått ok. Efter oss kom en smärre karavan av andra bilar, packade fulla av glada barn, ryggsäckar och förväntningar, och alla skulle de naturligtvis skällas på på vägen.
Vi hade redan börjat packa ur bilen när Ludde och Maken kom uppför backen. Vädret var ganska ok, men det skulle bli värre. Min utländske gäst frös. Visserligen är klimatet i hans land inte så långt ifrån vårat, men han är liten och tunn och inte särskilt tålig. Maken gick i kortärmat, naturligtvis, Friskus som han är, och i ryggsäcken fanns löparskor och annat för nu skulle det passas på att springas över daggstänkta berg med pälstuss hoppande kring fötterna.
Vi satte upp tältet medan redan anlända scouter passerade i revy och klappade och gosade. Mina för tillfället icke-scout-barn fick i uppdrag att leda runt pälsbollen, vilket jag bedömde som tämligen riskfritt, då biltrafik på lägerområdet var nästan förbjudet. Dock hade jag ju inte räknat med Beardie charm-effekten: Om en beardie, må vara kortklippt, introduceras i ett nytt sällskap händer två saker: ALLA ska klappa, och Beardie vill hälsa på alla! Ungarna hängde som vantar i läderkopplet när hunden skulle runt och presentera sig och rumpan gick som kläppen på en kyrkklocka efter högmässan - tills han mötte Slädhunden.
Slädhunden är ett mycket sympatiskt djur, värdigt och rart, älskar alla, inklusive andra hundar. Ludde stannade tvärt. På stela ben inväntade han den äldre Slädhundens reaktion. Han gick avslappnat runt Ludde och nosade ingående och ganska intimt, medan Ludde stelt följde händelseförloppet ur ögonvrån. När Slädhunden tappat intresset dröp Ludde snabbt av, så osynligt som möjligt, rätt i tassarna på Kalle.
Kalle är en schäfer. Han ser ut som än schäfer och beter sig som en schäfer och om det inte hade varit för den för korta svansen hade han kunnat vara modell för Polishundens Årskalender. Han tycker sig också vara ganska kaxig, men är trots allt snäll och oerhört positiv. Men Luddes glada humör försvann snabbt och han blev en liten grå tumvante bland fjolårslöven. Vi insåg att här har vi en hund med sociala fobier.
Sedan började det regna. Ludde blev blöt. Den blöta hunden torkades med medfört badlakan och bäddades ner i tältets absid, där han låg hela natten, tyst som en mus och stilla. När Husse vaknade halv fem på morgonen och drog på sig löparskorna, sträckte Ludde sina stela ben och studsade, försiktigt jublande, med på en löptur genom gläntor och hagar.
På kvällen upptäckte vi att hunden ådragit sig en ordentlig parasit. I den tunna huden på lårets insida satt resterna av en ganska biffig fästing, men eftersom Ludde hunnit före och försökt att gnaga bort gästen ville inte den medförda fästingskofoten fungera. Kalles matte plockade fram extrem-utrustningen. I sin Första Hjälpen-väska hade hon inte bara skapell, pincett och antihistamin, utan kortison utifall Kalle blir ormbiten, bandage i flera färger ifall Kalle skär sig och det var bara i Hund-FörstaHjälpen-väskan! Hon gick till aktion medan vi väntade på middagen. Den tålmodiga jycken låg stilla och genomled tålmodigt grävandet i sin ljumske för att alla bestens käkbitar skulle fås ut. Utan att klaga låg han med sina känsligaste delar exponerade för den allmäna menigheten och jag kunde inte låta bli att beundra hans stoicism.
Men när vi efteråt försökte ta ifrån honom den boll han hittat under bordet brast hans tålamod och han tog till brösttoner. Jag blev förbluffad över förändringen från snäll dörrmattematerial till Cujo och tog konflikten, brottade ner hunden och tog ifrån honom bollen. Han blängde lömskt en god stund.
Efteråt kände jag mig som en skurk: Han hade ju faktiskt utstått både "handlig" och smärta utan att vara aggressiv, det är klart att måttet rågades någongång. Och det var faktiskt mot mig, inte något av barnen som han markerade, och han bets ju inte.
Efter tre dagar i skogen var vi nog ganska glada att komma hem allihopa, inklusive hunden som sov i ett dygn. Vi plockade av honom hundra fler fästingar de följande dagarna, men kunde konstatera att han verkade ha överlevt prövningen med den äran. Det var ett bra genrep inför kanot-semestern.
Comming soon: Kan man paddla med en hund? Svar: Ja, om den är djupfryst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar