Underbart för själen

Dotterns patrull hade arrangerat en Halloween-fest i kårens torp några mil från sta'n. Planeringen har försegått i säkert två månader, och de har gjort allt själva - budgeterat, bokat, fixat och bjudit in. Jag hade egentligen gärna låtit dem åka dit helt själva också, men kände att det kanske var bra med någon liten vuxennärvaro närmare än 45 minuter bort. Fast dottern försäkrade att jag gärna fick sova i huset kände jag att nä, lite längre bort än så! När Marie sedan erbjöd sig att komma och hålla mig sällskap var det fullständigt solklart att vi skulle sova i vindskydden på Seniorkullen.

Jag och festarrangörerna kom fram vid 12 och genast vidtog stora förberedelser. Jag kånkade ved, fyllde termosar och sopade vindskydd, ungdomarna pyntade, eldade och piffade sig med vitsmink, låtsasblod och tupperingskam. När Marie och resten av festdeltagarna kom så sprakade redan brasan både inne i huset och uppe på kullen.


Vi tog en kopp te och satt och pratade om allt mellan himmel och jord. Sedan tog vi fram grillgrejorna och grillade goda korvar från Tysken med senap och lök. Till efterrätt blev det chokladskorpor doppade i mascarpone, mer te, ekologisk och rättvisemärkt choklad med cacaobönsnibs, mer mascarpone och småprat.

Vi gick ner och stod utanför huset på behörigt avstånd en stund och lyssnade på hur roligt de hade där inne, innan vi kvällskissade och strövade tillbaka i månskenet och göttade ner oss i sovsäckarna. Hunden ville inte alls sova på sängplatsen jag tillrett honom, utan rullade efter mycket bökande ihop sig i mina knäveck. Det blå månljuset blandade lyste upp vindskyddet och ljuset från den falnande elden lekte med vår andedräkt som steg i nattkylan.


Bland det sista jag minns att Marie sa var: Jag tycker synd om alla dem som inte får uppleva det här!