I går, när det kändes som jag var den enda personen kvar på hela stora skolan, hittade jag plötsligt Malinen. Vi såg på varandras domuskassar under ögonen och gick och fikade på caféet. Jag drack nyponsoppa och hon te och så pratade vi, och pratade och pratade. Det var länge sedan och mycket trivsamt.
Rätt som det var så knackade det på det gamla fönstret och vi hoppade till båda två. Figuren utanför i Manpower-reflexvästen var synnerligen bekant och vi vinkade muntert. Han pratade med den reflexvästförsedda pälshögen vid sin sida och pekade uppåt, och Trouble hoppade vild av glädje upp och ner för att om möjligt få en skymt in på den glittrande granen och alla levande ljusen, men mest av allt för att Malinen satt där, tror jag. Åh, om han bara hade fått komma in! Han ville såå gärna vifta svansen förbi barnfamiljerna och genom de levande ljusen i öppna spisen, slicka bagaren kring näsan och snuffsa på de kvarlämnade tallrikarna. Malinen nästan dånade, halvt ihjälcharmad av byrackan.
I morgon kväll ska han bada. Allt för att göra ett så gott intryck på svärföräldrarna som möjligt. Mina alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar