Medelålders män och äldre herrar

-När jag var ung, så...
Större delen av församlingen vilade öronen en liten stund. Den äldre gentlemannen har en tendens att förlora sig i en mer eller mindre god historia för varje inlägg i debatten - ofta mycket intressanta berättelser, om det bara hade varit i ett annat forum och om de inte alltid hade innehållit en bitter ton av kritik mot det mesta som inträffat i världen sedan 1970. Det är distriktsråd och representanter från sju kårer är samlade i Gyllene Tiders gamla studio ute på den halländska landsbygden för att diskutera vad vi vill göra för att bli bättre, fler och yngre.

Scouterna ska vara en organisation för unga, ledd av unga med stöd av vuxna. Medelåldern i församlingen låg kring 60, men det var nog faktiskt främst den nämnde gentlemannens förskyllan, då han medförde 80 ärovördiga år. Dock är jag tyvärr inte en sådan person som känner att jag måste ära bara år, och jag trampade ganska burdust på gentlemannens tår genom att avbryta honom när han återigen var på väg in i en tirad, denna gången om hur ingen förstod dyslektiker.

Missförstå mig rätt, jag är innerligt tacksam för att sådana som han finns, som trots allt orkar ta på sig ordförandeskapet för att rädda en styrelse där ingen yngre förmåga vill ta på sig ledarskapet. Jag önskar bara att han kunde vara liiite mer positiv ibland.

På lunchrasten tog jag en snabb promenad med Hunden, som snällt suttit i bilen och genom den bakre sidorutan följt varje rörelse inanför fönstret i den gamla tegelbyggnaden. Han satte genast nosen i backen för att snusa in allt nytt och glömde alldeles bort att han hade en matte. Jag tänkte inte ropa, utan gick åt mitt håll. Efter någon minut och ett avstånd på ca 200 m lyfte han plötsligt nosen från marken och tittade frågande bakom sig för att se om jag skulle hinna i kapp någon gång och blev mycket förvånad när jag inte var där. Men istället för att se sig omkring tvärvände han istället och satte med en enorm fart iväg åt samma håll som vi kommit. Jag visslade lite försynt, men tydligen tog vinden ljudet, för strax var hunden borta.

Jag gick tillbaka en liten bit för att se runt hörnet på ladugården. Ett ögonblick senare dök ett snopet, grått huvud upp en bra bit uppåt vägen. Jag fick både vissla och vifta, för han hade vinden i rumpan, vilket inte bara gjorde det svårt att känna vittringen och höra ljudet, utan den blåste också den långa luggen effektivt över ögonen på jycken. När han till slut lokaliserade mig tog det inte många sekunder för en lycklig hund att lubba de tre hundra meterna nedför vägen och svansen sopade och suddade ut bromsspåren efter tassarna i gruset.

Vår ordförande stod på trappen när vi kom och hälsade glatt på hunden som omedelbart kände igen en kompis. De har aldrig träffats förr, men av någon anledning så hyser Hunden den största kärlek för medelålders lekkamrater. Helst ska de jaga honom runt runt. Jag tror att han ser det som sin plikt att motionera bekvämt korpulenta 45+are. Men när Ordförande efter bara några få rusher tröttnade och i vanlig samtalston sa till hunden att "Äh, gå och lägg dig", hoppade han utan knussel in i baksätet och lade sig tillrätta med sin pipleksak. Jag hade väl annars fått mutat in honom.

På gaveln av den gamla arbetarbostaden har tillresta fanns med spritpenna och målarfärg lämnat små hälsningar: "I love you, Per Gessle, Nina fråm Argentina" , "Roxette 4ever!" Tina aus Berlin liebe Dich!"... En av Halmstads dolda kulturskatter...