Vi har besök av Klanton, världens sötaste. Det när något särskilt med ettåringar, hela världen kretsar på ett naturligt sätt runt deras existens. Hunden är försiktigt avvaktande, men låter sig klappas. Mest nyfiken är han på katterna som jamar bakom källardörren...
I morse hade jag svårt att somna om efter Maken gått till arbetet, men jag låg och dåsade tills jag hörde röster. Av tonfallet att döma var det någon slags kris. Jag slängde på mig morgonrocken och gick upp för att undersöka.
Ellis, den store, kastrerade, dumsnälle hankatten, hade lyckats hoppa upp källardörren undernatten och gett sig ut på äventyr. Någonstans i grannskapet hade han hittat kattmynta och kom så hem för att spöa skiten ur Lilla Champion Ester så pälstussarna rök. När SysterYster och Skater-Hans lyckats avbryta misshandeln upptäckte det att Emma, katttanten, saknades! Jag och hunden tog en promenix i gannskapet, men såg naturligtvis ingen katt. Undertiden hade Ellis förpassats in i en transportbur för att nyktra till, och när kusten sålunda var klar, hade katttanten återvänt från under en lastpall i trädgården. Phu!
Till hundens stora glädje är den nu nyktre Ellis ute på koppelpromenad i trädgården. Hunden följer minsta rörelse, men vågar sig inte riktigt fram.
Igår var även Bror och Camilla här. Camilla tränade Klantons sociala kompetens och upprepade high five, high five och high five. Tyvärr blev jag inte själv vittne till hur Hunden, som naturligtvis gärna ville ha del av uppmärksamhetskakan, helt sonika tröttnade på tjatet och visade Klanton hur man gör och gav Camilla en schysst High Five till de närvarandes stora förtjusning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar