Jag och sonen har haft bonding-kväll. Vi var på Grand Rock, en sammanfattning av de senaste 20 årens rockhistoria i den här sta'n. Nä, om man ska vara ärlig finns det väldig mycket bra rockmusik som härstammar från Falkenberg, som har gått på export till både Tyskland och andra delar av världen och som finns på Youtube och allt... Men våra kvarvarande hjältar är vi stoltast över - Schackonat, som kunde kanske ha blivit stor blueshjälte, men som valde att jobba med utvecklingstörda, Jagborn, som kunde sopat mattan med Joey Tempest, men som tyckte att det var mer pengar i dansband, och så vidare.... Men de var alla hjältar för en dag.
Jag och Lillprinsen gick dit. Han gillar rock'n'roll. Det gör jag också. Dessvärre var 'festivalkänslan' reducerad till tre ölutskänkningstånd och en korvgrill och det tog en och en halv timme innan det hände något som kunde likna rock. Tyvärr så var det bara ett coverband, vars sångare tappade rösten efter andra låten (de återkom senare med full röststyrka). Lillprinsen var i sjunde himlen och ville be basisten om en autograf för han hade fem strängar. Jag önskar att jag hade kunnat visa er en bild av hur Lillpe spelar lutgitarr och diggar, men han undvek kameran, och ville inte dansa heller. Men vi satt längst fram och mös och blev skitiga i rumpan.
Sedan prövade vi bajemajorna, lyssnade på en trubadur och sedan ville Prinsen gå hem. Jag övertalade honom att se huvudbandets första låt. Men sedan gick vi hem och borstade tänderna. Fast jag smet dit igen.
Jag missade mina gamla hjältar Tamsen och Beppe, men jävlar vilket drag det var resten av konserten! Även om det var covers som spelades var det skickligt tolkat och levererades med känsla och kärlek, och jag var genuint avundsjuk på dem som stod på scenen för deras talang. På slutet var det rena arenastämningen. Jag gick dock före extranumret för att undvika trängslen ut, men Heroes räckte. För det var det de var - Heroes for one day...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar