För första gången i mitt liv har jag varit tvungen att avbryta ett läger och åka hem. Hjärnan trillade ner i näsan och lungorna ville hoppa ur halsen, så Syster Jim skickade hem mig. Missade lägerbålet och allt. Men det var skönt att ligga i sin egen varma säng, under dubbla täcken och lyssna på regnet utanför, även om det kändes bra ensamt när hela familjen, inklusive Hunden, befann sig några mil bort, i tält.
Fortfarande förkyld, fast mycket bättre. Goda vänner och ett och annat glas rödvin bidrog med de antioxidanter jag behövde. Och pizza. Pointsen har fullständigt gått åt skogen den här veckan, och min analys av läget är att jag helt enkelt är rädd för att nå målvikt: Vad har jag då att kämpa för? Hur är jag då duktig? Så patetisk man kan vara! Nä, ny måndag i morgon, och då jäklar ska veckan bli en supervecka: Massor av god, men pointssnål mat, och minst två löpturer!
Efter gästerna gått i går kväll fick jag ett mejl från en god vän, som berättade att hans fru, en av mina käraste vänner, är alvarligt sjuk. Läget är inte längre kritiskt, men det kommer nog att ta en stund innan hon är sig själv igen. Och jag är här, så långt borta! Jag vet att de har massor av goda vänner runt sig, som kan hjälpa till med allt det praktiska och även känslomässigt stöd, men jag saknar henne förfärligt! Så jag tror att jag nog får ta och leta upp en billig biljett snart och åka över och krama henne lite försiktigt.
Så plötsligt känns min hjärnas läge i näsan ganska ovidkommande... Vad är en förkylning i det stora hela? Tänk så fort livet förändras från vardag till katastrof.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar