Jag kom till Oxford med expressbussen från Heathrow vid halv nio och möttes av Maken och Chris, som är den 14e mest inflytelserika personen i Storbritanien när det gäller dubbelglas ;-) De hade varit ute och sprungit medan Chris äldsta dotter var och simmade och nu vankades det hämt-indiskt. Så vi gick Walton Street ner i Jericho, som är en gammal arbetarstadsdel i Oxford. Men som på så många andra ställen har den, sedan varv och fabriker lagts ner, blivit ett hippt område för nyrika och akademiker. Walton Street har fortfarande allt: Klassiska engelska pubben, alternativbion, trendiga cocktailbarer blandas med fish&chips, indiskt, sushi och kinesiskt. Vi beställde maten och gick tvärs över gatan till pubben och drack varsin halv pint medan vi väntade.
Sedan knatade vi vidare ner för Walton Street. Medan Chris och Sarahs hus renoveras hyr de ett alldeles nybyggt hus på Lucy's gamla fabriksområde, omgärdat av smidesgrindar, servade av portvakt och trädgårdsmästare. Huset råkar ligga alldeles jämte en av mina favoritplatser på jorden, Walton Street grave yard, en gravplats från sen viktoriansk tid. Nu har de naturligtvis förstört en del av ställets charm, för inte vill nyrikingarna titta ut över fallna och brutna gravstenar, fullständigt övervuxna med björnbär och murgröna, där ekorrar och kaniner leker bland lämningar av hemlösas nattläger. Så stället har städats och trimmats. Vilket gjorde det möjligt att gena över, fast det var beckmörkt.
Efter att vi njutit Saag Aloo, Rogan Josh, Pilau, naan, popadum, raita, Madras och ett par flaskor rött vin, samt varandras sällskap promenerade Maken och jag in till Carfax och tog en taxi därifrån innan pubskrålet blev för högt. Kvällen var ljuvligt sommarljum och vi promenerade sista biten längst Meadow Lane och tittade på stjärnorna som, tillsammans med spillljuset från staden lös upp ängarna där korna sov bakom björnbärsbuskarna.
Vi vaknade till en ljuvlig morgon och åt frukost med Svärisarna: Bacon, ägg och toast, färskpressad juice och kaffe, innan vi gav oss ut på en löptur uppför Themsen längst kanalstigen, där roddtränarna redan cyklade upp och ner, fiskarna lagt i sina linor och blandrasjyckarna morgonmotionerade. I några av kanalbåtarna lagades frukost, och matos och rök steg ur de små skorstenarna över nyhöstvissnade blom- och kryddlådor på taken.
Vid Folly Bridge korsade vi floden och sprang upp mot Christ Churchs grindar, där en guide precis berättade om Alice och hennes underland. Kön in för att se det som varit inspirationen till Hogwarts matsal och trapphus ringlade lång och vi joggade vidare förbi den dolda trädgården, runt rugbyplanerna längst Oxfords gamla stadsmur, som avgränsar Merton College från Christ Church Meadows. Ur muren växte skyar av små rosa blommor.
Längst Botaniska trädgårdens staket konstaterade vi att september är en bra månad i Oxford: Universitetets termin har inte börjat och alla brötiga språkreseselever har åkt hem till Frankrike, Italien, Tyskland och Sverige: River Charwell flöt lugn och stilla förbi under de flerhundraåriga träden där Alice nog rott tillsammans med Lewis Caroll och lyssnat på hans förunderliga berättelser.
Vi tog grinden vid Head of the River och var strax tillbaka på Folly Bridge och sprang samma väg ner mot Donnington Bridge, men dagen var alltför underbar för att turen skulle sluta där, så vi joggade vidare. Förbi The Isis Farmhouse och över slussen, genom Iffley village och tillbaka till huset för stretching på gräsmattan och dusch.
Festen på kvällen var knytis, så vi lånade cyklarna och åkte till Cowley Road. På Tescos köpte vi pork pies, sausage rolls, mini snack eggs, ett par flaskor vin och gin&tonic på burk. Sedan åt vi lunch med Makens föräldrar, vilade lite middag och tog sedan en promenad tillsammans med dem. Tillbaka över slussen i solskenet, över ängarna där korna nu idisslade i solskenet bakom björnbärssnåren. Från The Isis Farmhouse hördes storbandsjazz och sorl, och när vi kom dit var trädgården full av indiansommarnjutare som oss, medan "Ben" hade jazzkalas på husets baksida. Svärmor och Maken köpte varsin mjuk kaka av modell större, och jag och Svärfar delade på en lokalt tillverkad halvtorr äppelcider, som lätt rann undan.
Kvällens fest var en fantastisk succé med mäniskor av alla åldrar och sorter. Vädret fortsatte att visa sig från sin ljusaste sida och vi satt i trädgården runt fyrfat och pratade, drack öl från ett lokalt bryggeri, åt varandras mat (de traditionella brittiska specialiteterna var väldigt poppis och försvann fort bland cicher, tapas, couscous och sallader), diskuterade vesäntligheter och mös. Det var roligt att träffa några av mina gamla chefer, och deras familjer, och jag fick en fullständigt oväntad komplimang när en av dem presenterade mig för sin fru som Lotta, a good friend of Lesley's from Sweden, och sedan i en parantes lade till "the best bloody care worker we ever had!"
Klockan var tre när vi smög in och efter att ha försett oss med en sejdel vatten och satt väckarklockan kröp ner mellan lakanen och stensomnade. Klockan halv åtta var det dags att vakna, och lämna Oxford...
.png)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar