För fem år sedan var jag i Oxford när nyheten om att terrorister hade sprängt sig själva och oskyldiga i luften i tunnelbanan och på en buss i centrala London. Det var så overkligt att det knappt gick att greppa. Själv hade jag precis genomgått en operation, och hade något begränsad rörlighet, och låg mest på soffan och knaprade smärtstillande, fast jag borde ha packat inför den inte alls efterlängtade flytten till Sverige.
Hela samhället var uppochner. Jag kan föreställa mig den underliggande skräck som engelsmännen bar på under IRAs härjningar på 80-talet. Livet gick liksom vidare; folk träffades, skrattade, diskuterade, men var vaksamma. Jag minns att jag några dagar efter London-dåden skulle på en folkmusikspelning på pubben Port Mahoon, på St Clemmens. För att komma dit var jag tvungen att ta bussen, linje 4, in till Queen's på High Street, för att byta och sedan ta en annan buss till St Clemmens. High Street var spetsen på en vass triangel. Hade foten varit frisk hade det tagit 20 minuter att gå. Nu tog det en halvtimme med buss.
När vi närmade oss Queens ropade chauffören i högtalaren att samtliga måste gå av. En väska hade lämnats på bussen, och han hade ringt polis, som skulle möta upp med bombtekniker. Det började surra i bussen. Många blev oroliga, men ingen fick panik, lyckligtvis. Vi stannade och samtliga klev av under ordnade former. Passagerarna och chauffören ställde sig mellan de åtta meter höga sandstensmurarna och bussen, medan jag hoppade vidare till min anslutande buss, och tänkte i mitt stilla sinne att OM det smäller blir det bara slamsor på väggen kvar.
Konserten var något försenad. Någon hade haft svårt att ta sig dit för polisen hade haft kontroller på vägen in mot Oxford. Men när spelningen väl kom igång, var det mycket mycket bra, och jag minns de rustika träpelarna i lokalen, det gula ljuset och hur underbart det var att vara där. Det var bland det sista jag tog mig för som "bofast" i Oxford. När jag tänker på det nu får jag tårar i ögonen och det värker i mitt Oxford-hjärta.
Jag har inte några minnen av hur resan hem gick till! Jag har ett vagt minne av hur irriterade vi var över att hyresvärden var petigare när vi flyttade ut än de varit när vi flyttade in och att vi inte fick tillbaka depositionen för ungarna hade satt ett litet märke på väggen och tyget under vår bäddmadrass hade spruckit. Jag insåg ett år efter vi kommit hem att jag av misstag lämnat min kinesiska lyckoamulett hängande i trappan. Kanske är det därför jag alltid längtar tillbaka?
.png)
