Oktober... igen...

Oktober är en jäkla skitmånad. Typ. Åtminstone i min värld.
Har kämpat emot ett par veckor, men igår gick liksom ridån ner. Igen.
Det är bara att acceptera. Och andas. Försöka göra det bästa. INTE glömma att laga mat till familjen, gå ut med hunden eller tvätta håret. Det handlar om att bara göra rätt - så blir det rätt i sista änden; att inte ställa några krav på sig, mer än att faktiskt göra det man ska. Jag BEHÖVER inte vara glad, eller ens social och sällskaplig - jag behöver bara vara. Och INTE ha dåligt samvete för att jag inte orkar eller vill.

Vuxenpoäng

-Hur är det med din ångest? frågade Maken ute ifrån TV-rummet.
-Mmmmva, undrade jag med fingrarna dansande över tangentbordet i sängkammaren.
Jag pausade. Först så förstod jag inte frågan.
-Tack bra! Har inte haft någon på ett tag faktiskt.
-För det är ett program på TV om att hantera sin ångest.
Jag tittade ner på datorn.
-Tack för att du frågar, men jag tror jag hoppar... Jag ska bara göra färdigt här....
Så tänkte jag att, fantastiskt att jag faktiskt inte ens tänkt på ångestkrypet på flera veckor! Hoppas att jag inte väckt en björn som sover nu bara.

Utmanar-boken är inne i det intensiva slutskedet. Jag känner mig ganska isolerad här ute på landet, medan killarna sitter och sliter på kansliet i Stockholm, bråkar med AD och fotografer, jagar författare och förlupna texter, medan jag sitter här och trivs. Jag känner en pervers tillfredställelse i att knåpa med andras texter, förbättra, ändra och arrangera om. Det är nästan lika kul som att skriva själv, och mycket roligare än att rätta. Jag slipper ju i stort de jobbiga bedömningarna. Eller, bedömningar måste jag göra, men jag behöver inte motivera och linda in kritik, utan kan helt enkelt bara ändra, lägga till sånt som fattas, stryka sådant som är överflödigt eller skriva en fråga om ett förtydligande.

Det kommer att bli svårt att sätta namn på kapiteln. Blir boken ett fiasko är det mycket mitt fel, eftersom jag har varit inne och röjt mer eller mindre i alla texter, i de flesta mycket mer. En del är inte att känna igen i från det material som jag fått in.

Några kapitel kvar. Det är märkligt så få personer som är intresserade av att bidra med korta kommentarer och en liten bild av sig själv. Jag hade en idé om att plocka in SMS/MMS-kommentarer från folk. I första utskicket sände jag 30 SMS och fick inte ett enda svar. Andra gången skickade jag 10 och fick ett. Från min son. Jaja, det blir nog med sidor ändå.

Jag har också samlat massor av vuxenpoäng genom att tacka nej till prestige-uppdraget för WSJ. Jag ska dock översätta en del, i alla fall i ett övergångsskede. Sedan hoppas jag på mer skrivjobb. Har försökt sälja idéen om att översätta den nya engelska scouthandboken till Scoutrådet. Just nu är det ingen som hinner tänka på något annat än det nya materialet, men vi får väl se. Nu ska jag samla ännu fler vuxenpoäng genom att gå och lägga mig.

Hur man än vänder sig har man ändan bak..

Bestämde mig för att verkligen stötta mina elever igenom det nationella provet i SvB den här gången, så de har fått 7 lektionstimmar, varav tre i datorsal, repetition av både bild och textanalys och jag har haft dåligt samvete för att jag inte hunnit gå igenom den danska texten med dem. Det har jag inte längre. Inte efter att förra veckan ha suttit med tre olika elever som "inte lyckats hitta något att skriva om" som inte ens läst igenom texthäftet. På SEX lektionstimmar! Av sex personer som var uppsatta att redovisa idag, redovisade TVÅ! Två hade "inte fått ihop något", en bara uteblev och en kom på att han hade en livsviktig läkartid. Sedan fick jag ett mejl från en elev som tyckte att de hade fått för lite tid på sig att förbereda. Visserligen var han på studieresa i Italien när jag delade ut häftena och missade tre lektioner, men det är inte mitt fel. Eller? De flesta lärare ger en eller två lektioner, resten får eleverna minsann göra på fritiden, och det är Skolverket som sagt att de muntliga proven ska vara avklarade före det skriftliga. Hur mycket tid ska det ta?

Jag hade läkartid idag. Sedan jag skrev brevet till mottagningen om vilket stressmoment det är att bara skaffa sig ett nytt läkarintyg har tre olika sjuksköterskor ringt, varav en på en lördag och bekymrat sig. De tyckte absolut att jag måste träffa doktorn, så jag gick dit. Och fick vänta 45 minuter på den sönderstressade läkaren. Under väntetiden fick jag nästan en ordentlig ångestattack och hann jobba upp mig ganska rejält, så jag hade gråten i rösten och alla nerver utanpå när jag träffade doktorn och berättade att det stadigt blivit sämre de senaste veckorna och att jag mådde ganska dåligt. Vi enades om att jag inte var deprimerad och inte behövde medicin, utan bara stressad och därför hade depressiva symptom. Sedan skrev hon ut exakt samma intyg som förra gången: Neutralt stämningsläge, god ementionell och social kontakt. Ordination: Vila och samtal. Inte något om att symptomen förvärrats. Det kändes lite som att jag suttit och varit ledsen förgäves.

Sedan gick jag till VV och var övertygad om att jag faktiskt skulle behöva betala, så som jag svullat i mig de senaste veckorna. Men jag hade exakt samma vikt som för tre veckor sedan=precis för mycket för att de blommiga byxorna ska sitta bekvämt. Bestämde mig för att DENNA veckan ska jag faktiskt "tänka på poängen". Sedan gick jag hem och åt grillad lammkotlett, lätt potatisgratäng, ugnsbakade rotfrukter och sockerärtor.

I morgon är det nya tag. Det är bara så jäääääla svårt att vara pigg och glad på jobbet hela tiden.

Tankar kring sex

Har inte sovit så gott. Drack väl för mycket vatten i går kväll och vaknade tre gånger för att gå på toa. Tredje gången hann jag börja tänka. Det ska man inte. Speciellt inte på Försäkringskassan.

Det är dags att förlänga sjukskrivningen igen. Det blir svårare och svårare för varje månad. Dels tycker Försäkringskassan att jag ska börja jobba heltid. Det tycker inte jag. Jag är inte deprimerad längre, vilket ju är den diagnos som står på sjukintyget, för utbrändhet finns inte längre. Däremot är jag ruskigt stresskänslig fortfarande, och riskerar att få depressionssymptom om jag inte får tillräckligt med tid för återhämtning. Dessutom tappar jag fokus, får minnesproblem och blir helt passiv om jag blir stressad. Jag har kommit fram till att 75% av min ordinarie lärartjänst är alldeles perfekt. Jag skulle vilja säga just nu, men i dessa förtätningstider tror jag att 75% av min ordinarie lärartjänst är ganska perfekt för vem som helst.

Försäkringskassan verkar tycka att om jag inte klarar av sitt arbete så är det mitt eget fel, inte arbetsplatsen, eller "systemets". Vår regering, som stiftar lagarna och ger Försäkringskassan dess direktiv verkar anse att det bara finns två sorters människor: Entreprenörer och arbetsbin. Entreprenörerna åligger det att skapa sin egen framtid, samt helst, för att vara så samhällsnyttiga som möjligt, anställa arbetsbin. Arbetsbinas uppgift är att arbeta. Punkt. Om inte galoschen, arbetsuppgifterna, villkoren, arbetsgivaren, tiderna, lönen, förmåner eller reglerna passar är det bara att byta. Eller bli entreprenör själv. Entreprenören ska göra sig attraktiv genom att erbjuda galoscher, arbetsuppgifter, villkor, egenskaper, tider, lön, förmåner och regler som är attraktiva för arbetsbina.

Entreprenören ska själv kunna välja vilka bin han vill ha. Naturligtvis vill han ha unga, starka bin, bin som brinner och ger allt. Om de tröttnar, blir sjuka, eller gravida, eller har småbarn blir det krångligt. Men då finns det väl andra bin som vill jobba? Och om de är unga och hungriga så kostar de heller inte så mycket att ha anställda, utan lever på förhoppningen att de ska kunna jobba sig uppåt.

De bin som blir trötta, sjuka eller har småbarn kan ju jobba inom den "nödvändiga" offentliga sektorn. För offentlig sektor måste vi ju ha för att garantera att det finns basal sjukvård, omsorg och skola för alla. Men självklart är det önskvärt att även dessa sköts av entreprenörerna. Allt blir så mycket bättre då; det märker man ju! Ta bara den kommunala skolan där klasserna är stora, lärarna inte ser barnen tillräckligt för att kunna ge dem de betyg de förtjänar för att de är briljanta. Friskolorna ser ju barnens potential och kan ge dem högre snittbetyg. Kunskaper är inte så relevant, faktiskt... Svenska elever lägger ju ner så lite tid på skolarbete att det knappast är förvånande att resultaten sjunker. Men å andra sidan ska de ju bli entreprenörer hela bunten, så vad ska de ha kunskaper till? Det finns ju bin!

Den allmäna sjukvården funkar ju inte heller. Långa väntetider och man får heller inte den medicin man vet från Internet är bäst för den diagnos man ställer sig själv. Hos det privata alternativet räcker det ofta att tala om vad man tror är fel, och om läkaren håller med så får man antibiotikan man kom för. Annars kan man ju alltid gå till någon annan entreprenör som man blir nöjdare med. Hos den allmäna sjukvården får man vara glad om man får träffa någon överarbetad läkare i tre minuter, som dessutom har mage att ifrågasätta ens rätt till sjukpenning för de fått appropå från Försäkringskassan!

Jag är nöjd med bemötandet och stödet jag fått från den allmäna sjukvården, men det är fruktansvärt stressande att sitta här, samma dag som sjukskrivningen går ut, och inte veta vad som händer, för ens läkare inte har tid att träffa en. För en månad sedan var det för tidigt för att boka ett återbesök, för två veckor sedan var krånglig; sköterskan som sköter tidsbokningen lovade att höra av sig, men när själv jag ringde en vecka senare fanns ingen tid: För att parafrasera Astrid Lindgren: När i hunnan ska man boka tiden då!

Nu har jag en telefontid på fredag förmiddag. Men läkaren får inte förlänga en sjukskrivning över telefon. Och jag skulle vilja prata med henne om mitt fluktuerande blodvärde, min trötthet, min totala brist på lust till sex, mina tilltagande ångestsymptom, svampinfektioner och be att få Fluconalsal Hexal på recept, och kanske få de återkommande svampinfektionerna ordentligt utredda. För gynekologen säger att det inte är något fel på rörarbetet, så då måste det väl vara något annat fel, eller? Fast det kanske är så här livet ska vara när man är arbetsbi?

Jaja, jag får väl byta entreprenör... Om det är någon som vill ha ett halvgammalt, halvsjukt arbetsbi, som faktiskt en gång var förbaskat duktig på det hon var satt att göra, men som inte längre klarar det tempo som politikerna vill att hon ska ha... Fast det kanske blir billigare för samhället om man flyger med huvudet först in i solen...

Suck...

Kan inte sova. Har varit vaken sedan...halv 4. Det kreativa huvvet snurrar... Nu vet jag hur jag ska skriva två artiklar. Måste bara hitta ron och tiden att skriva dem också... Och jag vet hur jag ska gå vidare med bild/reklam-analyssvenskuppgiften som bara uppenbarade sig i går. Och jag vet att jag måste ringa Ledarkollegan för att tala om vad jag vill göra de närmaste två söndagarna.

Vid halv fem gick jag upp. Mest för att låta Maken få sova. Hungrig, men vill inte förstöra ätrytmen. Bättre och dricka. Drickrytmen är uppenbarligen ur led, eftersom jag glömmer dricka på dagen, dricker på kvällen och får springa på dass hela natten.

Har läst tidningen. Nu bakar jag frukostfrallor till familjen. Tänkte först laga pannacotta också, men tror jag passar. Ska kolla receptet igen. Hade varit så roligt att sätta en pannacotta till Malinen i kylskåpet när jag kommer till jobbet. Eller nä, det kan vänta till på söndagkväll.

Motar bort dåliga tankar: "Tänk om detta är tecken på återfall i utbrändhetshelvetet!?" "Jag kommer aldrig att få sova en hel natt". NEJ! Det är EN sömnlös natt, beroende på PMS och knas i vätskebalansen parat med en viss kreativ rush! Det är inget bestående. Jag lägger mig TIDIGT ikväll istället. Och jag orkar VISST att motionera, för det sätter igång endorfinproduktionen och gör det lättare att somna ikväll. Och jag SKA dricka vatten på förmiddagen istället för på kvällen!

Inte haft kramp i vaderna sedan jag började med kalk och magnesiumtillskotten i alla fall. Det är ju positivt. Jag mår väl för bra, kan tro...

Sommarlovad

Ytterligt deprimerande dag. Efter en ganska nöjsam personalkonferens, med korta och kärnfulla avtackningar, där det bekräftades att det blir förtätningar och ganska jobbigt inte bara i år, utan även nästa år, men att vi alla har ett ansvar och yadayadayada, vidtog arbetslagsmöte, som blev en synnerligen yschlig tillställning, där positiviteten låg som söndertrampat silkepapper på golvet efter studentavslutningen och negativismen stod som spöregn med hagelinslag i studiehallen.

Kvalitetssäkringsmallen verkade närmast ogenomtränglig, och det konstaterade att förra vårens arbetslagsreform slagit sönder förutsättningarna för att göra något vettigt av den. Dessutom debatterades nyttan då "man kan slutförvara utbränt kärnbränsle säkrare än i någon berggrund i rektorernas pärmar: Det som en gång hamnar där ser aldrig mera dagens ljus." Någon sade sig vara beredd att byta partifärg och rösta på Björklund, enbart för att slippa kvalitetsredovisningarna, som Björklund ju tycker är meningslösa han också.

Förtätningarna och "smyghöjningen" av arbetstiden de senaste 15 åren diskuterades och till slut hade jag en så stor ångestklump i bröstet att jag var tvungen att leta lite jobb på nätet. Jag hittade ett som chefredaktör för scouternas tidning, men var tvungen att konstatera att det inte var realistiskt, eftersom jag inte har någon som helst tidningserfarenhet.

Sedan satt jag och grät en stund på arbetsrummet, där Kollegan börjat packa ihop sina saker för att dra sin färde till det nya rektorsjobbet på friskolan i skärgården, med en löneförhöjning på 10 000 i månaden och möjligheter att påverka budget och resultat utan inblandning av väljarkåta politiker. Sedan grät jag en stund till. Så kom en annan kollega och försökte trösta, och frågade om jag är deprimerad. "Om det vore så väl", svarade jag sanningsenligt. För jag är inte längre deprimerad, enligt sjukvårdens skala; bara oändligt trött och tröstlöst desillusionerad, frustrerad och ledsen på min jobbsituation. INTE på mitt yrke, eller ungdomarna!!! Så va fan ska man göra?

Och så gick jag hem för att hämta Försäkringskassans fina blankett till min rektor att fylla i, och redogöra för mina arbetsuppgifter och hur jag skulle kunna tänkas omplaceras för att snabbast möjligt komma upp i heltidstjänstgöring igen. Hemma grät jag lite till, och på vägen tillbaka också. Så flyttade jag lite pärmar till mitt nya arbetsrum innan det var dags för buffé klockan tre. Det var gott.

Det blev lite snöpligt avslut, eftersom det inte blev någon gemensam trivselaktivitet, och alla bara lommade iväg till sitt, utmattade efter de senaste två månadernas slit för att få ihop allt under de mörka besparingsmolnen och förtätningshoten. "Det är långt kvar till augusti" sa både Maken och Rektorn uppmuntrande, men just nu känns 7 veckors lov låååångt ifrån tillräckligt och det känns som jag vore tillbaka på ruta ett, nu bara med insikten om att jag är så långt i från frisk.

Ännu en måndag

Jag tycker det är så orättvist, när man har varit riktigt duktig och motionerat, ätit nyttigt, tagit fiskolja och vitaminer, inte druckit någon alkohol, och så vaknar man och känner sig som man har festat i dagarna tre... Har uppenbarligen varit för aktiv och glad i helgen.

Jag har inte TID att vara trött! När ska trädgården städas? För att inte tala om huset?

Jag veeet.... Och jag ska. Vila ida. Inget styrelsemöte ikväll (för bilen är ändå i Varberg) och kanske gå ut och gräva lite. Lite senare. Om förlamningen släpper. Annars sova. Helst ute i solstolen med filt.

Måndag i sängen

Här ligger jag och är onödig. Suck. Visst kunde jag städa lite. Kanske tvätta. Men jag vill inte. Ont i magen, trött och trist. Fullmåne och PMS sucks!

Kunde inte heller hålla mig från jobbets internpost. Vilket naturligtvis kostade en halvtimmes förtroende tid av den timmen jag hade kvar denna veckan, vilket gör att jag ligger back för nästa vecka, redan. "Vad pratar hon om?" ser jag mina läsare tänka. Jo, ser ni, jag har kommit på ett system!

Bakgrunden är följande: Lärare har länge haft ryktet om sig att spela golf på sin förtroendetid, som är de 10 timmarna av de 45 timmarna som inte behöver läggas mellan 8 och 17 och på arbetsplatsen. Dock har jag under de senaste åren (jodå, de finns, men den yngre generationen är inte fullt så klippsk) sett väldigt få sådana pedagoger. Däremot träffar jag dagligen sådana som lägger 20 timmars förtroendetid i veckan, utan att vara medvetna om det.

Vad ska förtroendetiden användas till? Det är upp till den enskilda läraren, men saker som är svåra att utföra på arbetsplatsen, t ex att se dokumentärer eller filmer som kan användas i undervisningen, läsa in nytt material, studera nya läromedel, vara kreativ, konstruera uppgifter och prov, hålla sig uppdaterad i sitt ämne (jodå, det tar en jäkla tid att hänga med så att man inte blir en av de där lärarna som anklagas för att aldrig varit ute i verkligheten) och rätta utan att bli avbruten. Dessutom är det förtroendetiden som går åt när föräldrar ringer och är oroliga, när elever SMSar och frågar om läxor, de obligatoriska jäkla utvecklingssamtalen som föräldrarna absolut vill ha på kvällstid (undrar varför de kan gå och klippa sig på dagtid?) och när man kollar jobbmejlen.

I mitt nuvarande sköra tillstånd håller jag på att lära mig vad som är arbete och hur mycket tid man ska använda till jobb. Jag har 2,5 timmars förtroendetid i veckan, förutom de 2 timmar och 12 minuter som jag tillbringar på min arbetsplats 4 dagar i veckan. Dessa 2,5 timmar delade jag upp i 15 minutersintervaller och gjorde 10 små rutor i min kalender på varje veckouppslag. När jag förbrukat 15 minuter sätter jag helt enkelt ett kryss. Det funkar jättebra! Det är lite frustrerande att se hur snabbt förtroendetiden rinner iväg, och då är jag ändå ganska generös och sätter inte kryss bara hur som helst, räknar bort sociala samtal eller när jag bara liksom tänker på olika elevers problem eller saker som skulle behöva göras.

Just nu är jag redan och naggar på vecka 9s tid. Och värre lär det bli, eftersom jag bara måste ha en projekthandledning på torsdag, som ligger utanför min arbetstid, och sedan är det dags för PA-rapporter som ska skrivas och då växer handledningstiden massivt. Ja, huvva, jag är långt från nirvana...

Blöt filt i tillvaron

Tröttheten blir bara värre, och jag tillåter mig att ge efter för den, åtminstone när inte eleverna ser. Jag vikarierade för min vikarie idag igen, men bara den tid som ingår i mina 2 timmar och 12 minuter. Sedan gick jag hem. Jag har ingen förtroende tid kvar fram till lovet, och jag ska vara stenhård på att inte vara kvar längre än nödvändigt.

Det blir smörgåsgrillen till middag, och stackars Hunden får nog nöja sig med en liiiten promenad i dag också. Snön ligger blöt på gatan, och solen lyser med sin frånvaro. Vi lekte i alla fall en stund i trädgården. Jag jagade honom, och han sprang omkring med rugbybollen och fintade mig på den hala gräsmattan. Så hämtade jag en annan boll i rabatten och dribblade honom och lade en bredsida in i mål! Det tyckte han inte var kul, så han släppte sin boll och skulle ha min i stället, så vi turades om med bollarna, tills han tröttnade och tog båda två. Då gick jag och sopade blötsnön av trottoaren (och upptäckte att någon snott min snöskyffel!) Hunden lommade omkring med rugbybollen fortfarande i munnen och kollade läget på framsidan, ända tills han upptäckte att jag var klar. Då sprang han och lämnade bollen i trädgården och kom rusande ut och slängde sig på sopborsten och brottades med den. Vi busade runt en stund på trottoaren, och på uppfarten. Ett par gånger släppte jag borsten, och när bytet dött var det hemskt läskigt och han backade snabbt undan. Det kunde ju för all del hoppa på honom! Sedan borsten placerats i säkerhet i garaget, gick vi in och lagade lunch.

Idag blev det Färgglad pasta, med rivna morötter, färsk basilika, cashewnötter och fläskkotlett ur Viktväktarnas powerstart. 6 points, skulle det vara, men det verkade såååå mycket (det brukar visserligen VV-portioner vara, om man inte köper deras hutlöst dyra, och med onödiga tillsatser proppfulla färdigmat!) så jag lade till en extra point. Det var mycket gott, och jag blev mycket mätt. Ikväll blir det fisksoppa, repris från i går, för 3,5 points, med ostknäcke.

Sömnlöst

Det var en bra dag igår. Humöret på topp och förhållandesvis mycket studs i fötterna. De två timmarna och tolv minuterna rusade förbi och jag fick inte gjort mer än en av de tre saker jag hade på listan, men jag fick gjort mycket mer som inte var med på densamma. Sedan gick jag hem och åt Chili sin Carne, fast med sojafärs i stället, fick stressa till KB-terapeuten, och efter en timmes mangling där var jag så trött att jag bara ville somna! KBT kräver verkligen egeninsatts och är långt i från the quick fix. Vi pratade bland annat om mina svårigheter att somna de senaste veckorna och jag fick låna en bok och en avslappningsskiva att träna med. Dessutom ska jag träna på att vara snäll mot mig själv och ta ett utanförperspektiv för att dämpa de ständiga skuldkänslorna.
När jag kom hem var jag tvungen att lägga mig en stund. Jag bad ungdomarna att snälla väcka mig en timme senare. De spelade XBox, men samtyckte till både väckning och hundpromenad under min tupplur. Jag vaknade två timmar senare, av mig själv. Hunden hade inte varit ute. Dottern höll på att missa scouterna, för hon spelade fortfarande. Sonen hade givit sig iväg till teaterstyrelsemöte. Jag svor. Och lagade persiljerotssoppa med linser.
Började sloka igen vid 9 så jag tog en kopp grönt te, och tittade på nyheterna på TV4. Gick och lade mig vid 22.30. Läste lite i Sömnboken. Intressant. Jättesömnig vid kvart över elva och släckte. Och har inte somnat än. Jävla skit. Dessutom börjar jag klockan 8 i morgon. Kul.
Nä, det får nog bli insomningstabletter nu när Maken åker iväg. Jag brukar ha ännu svårare att somna när inte han är hemma. Jag har aldrig ätit insomningstabletter förr, men folk säger att det ska vara bra. I alla fall som en akutlösning, medan jag tränar med Sömnboken. Sometimes you have to go for the quick fix, it's only a question of knowing when.

Åter livet

Förra veckan var av sorten som man helst vill glömma. Sedan kom jag på att det var PMS. PMS är ett omdiskuterat fenomen. Vissa drabbas inte alls, andra har mördat under förevändningen. När jag var yngre tillhörde jag den förra kategorin, men allt eftersom åren går hamnar jag närmare den andra.
Förmodligen så påverkar mitt allmäna tillstånd även detta. Min terapeut visade mig en snygg graf som visade att ångestrelaterad stress bara är samma stress som "vanligt", bra på en högre nivå. Är stressläget högt i utgångsläget, höjs helt enkelt stressen till nästa nivå. Den bilden gjorde situationen betydligt lättare att hantera, men det var inte trevligare för det. Inte heller för min omgivning.
Äsch, man ska inte dröja för länge i eländet när man hittat dess orsak! Idag stundar julgodis-kok, ljusgjutning och julgransbeklädnad. Det gäller bara att komma igång!

Bästa kalendern

Några dagars riktigt jobbigt. Har sovit väldigt dåligt och tänker alldeles för mycket. Återkommer när det känns som huvudet stannat.
En hjälp i eländet är Britas "adventskalender". Kolla den!

Allergisk mot roligt

Igår avslutade jag mina två år som vice ordförande i Hallands scoutdistrikt, med visst vemod. Det är ruskigt roligt att vara scout. Det är ruskigt roligt att vara "pappers-scout" också, och det öppnar massor av möjligheter till bra fortbildning, stimulerande diskussioner, resor och annat roligt, men det tar en smula tid. Man hade lätt kunnat vara heltids-scout, och ändå jobba övertid. Och om man redan jobbar 46 timmar i veckan och har familj så blir det lite svårt att vara heltidsscout, så jag har tvingats att skära ner i engagemanget för tillfället. Så jag har avslutat pappersscout-karriären och scoutledaruppdraget går på sparlåga, eftersom jag inte för närvarande orkar med 20 brötiga åtta-åringar längre än tio minuter i taget.
Igår avtackades den gamla styrelsen och de nya ledamöterna välkomnades med middag på Restaurang Gustav Bratt. Det var jättetrevligt. Fast vi var nyktrast på stället skrattade vi nog mest, men det var tydligen inte bra för min stressnivå att vara så uppsluppen och glad, för när jag kom hem strax före elva kunde jag inte varva ner och det tog lång tid innan jag somnade.
Medan jag låg där i mörkret och vred mig, med kliande, vaxiga öron, hundsand i sängen, kalla tår susade massor med rasande bra idéer för både skola och scouter och en eller annan diktsstrof flaxade förbi. Jag oroade mig ett litet slag för att jag glömt vad min huvudantagonist sa som fick huvudprotagonisten att slå ihjäl henne med stekpannan i min roman, och dividerade med mig själv om jag skulle skriva romanen på svenska eller engelska. Maken snarkade stillsamt i sängen jämte mig. Tillslut somnade jag i alla fall.
Jag vaknade när gryningsklockan lyste sommarsol i ögonen på mig, en halvtimme före väckningssignalen. De flesta av de rasande bra idéerna hade rasat iväg till någon villigare mottagare. Insåg att jag inte kände för att gå upp. Insåg också att jag inte kunde somna om. Så jag gick upp i alla fall, före min morgontidige Make, och åt frukost tillsammans med Lillprinsen. Tillsammans lyssnade vi på julkalendern. Den var rolig.
Ska det vara så här? Ska varje "roligt" åtföljas av en dusch med inspiration som leder till utmattning om den följs upp och till frustration om den inte följs upp? Kommer jag att klara av att inte engagera mig i något? Vad kan jag göra där jag kan få komma med mina idéer, men inte behöva driva dem själv (för det är ju det som knäcker mig)...

Vilken miss!

Efter ett par riktiga neredagar, väcktes jag för någon timme sedan av Makens ömma stämma:
"Det är en fantastisk dag! Jag ska ut med Hunden, vill du följa med?"
Och jag svarade att jag var för trött och försökte gräva mig ännu längre ner bland täcken och kuddar. Utan att vidare försöka övertala mig, gick han.
Efter ungefär 25 minuter av fruktlösa försök att somna hade jag ångrat mig många gånger. Jag tänkte att om Hunden var på samma humör som igår, så hade han inte kommit så långt. Så jag gick upp och ringde till Makens telefon. Som låg på köksbordet. Attans! Jag insåg också att jag knappast skulle få chansen att komma ut i någon större utsträckning idag, och att dagens stegkvot återigen ligger i farosonen. Attans. Igår tänkte jag mig en längre tur med Hunden, för att få gott om dagsljus och samla på mig en ordentlig stegbuffert, ety dagen före blivit något bristfällig pga mycket bilkörning, men när jag promenderat genom den lilla stadens centrum och en bit på den vackra promenadvägen längst ån, så kände jag helt plötsligt att jag inte hade någon ork kvar! Efter 1 och en halv km! Så jag fick vända tillbaka och satt sedan i 20 minuter i parken utanför kyrkan som en annan pansjis och VILADE! innan jag mösade hem. Skrämmande.
Känns inte som en lovande uppladdning för vårens Varv i alla fall.
Dagens bild kommer senare. Föresten, huset är nu färdigt. Jag ångrar att jag inte bad Panzer om ett reservobjekt, särskilt som jag förlagt jobbnyckeln och inte kan smyga in och fixa själv...
Trots allt har jag i alla fall energin att TÄNKA på att gå ut idag!

Allt blir lättare med solsken

Jag önskar så att jag kunde skriva något KUL! Men det mesta mösar på i samma tråkiga lunk, och det är väl bra om man ska vila upp sig. Mina tankar flög till den första tiden i England, precis när vi flyttat till "vårt" hus och innan jag egentligen hade något jobb. När jag följt ungarna till skolan gjorde jag pretty much ingenting, annat än att promenera, window shoppa. blogga och tänka. Det var utvecklande. Även om det var frustrerande att inte ha någonting att göra och jag höll på att bli tokig på kuppen till att börja med.

Egentligen var min situation då ganska lik idag: Jag hade jobbat järnet med att bygga upp det fortfarande fantastiska resurscentret tillsammans med Malinen, samtidigt som utlandsflytten planerades och jag sökte jobb. Dessutom skiljde sig mina föräldrar med dunder och brak, mamma krisade, Bästis förhållande knakade och livet var ganska pestigt. Kanske hade det varit ännu mer likt idag om jag hade varit kvar, men nu kom ju flytten som en orkan och förflyttade mig till Oz, och jag minns att jag var stundtals ganska olycklig under den hösten: Jobbet funkade inte, få vänner och Kronprinsen vantrivdes. Men alltefter hand så byggde jag en ny mig, och eftersom jag i stort sätt kunde göra det förutsättningslöst, blev det verkligen en ny mig: En som jag själv ville vara, som gjorde sådant som jag själv ville, inte sådant som förväntades av mig. Dessutom hade jag tur att träffa några fantastiska tjejer: Eleanor, biologen, som släpade med mig på bokklubbsmöten med litteraturprofessorer och flygvärdinnor, som man kunde sitta på pubben på en onsdagskväll och verkligen bli DJUP tillsammans med, utan att det blev pretto; Lesley, som blev min stora-syster och i vars soffa alla livets underligheter har vänts och vridits på, och scoutledarkompisarna som bjöd till gallop-kvällar, folkmusikkonserter, lägerbålskvällar och paddelturer mitt i stan.

Den jag var på väg att bli där, undrar jag hur jag ska hitta här? Men jag har samma gyllene tillfälle att omdana mig. Egentligen.

Dagens bild:

Det börjar arta sig!

Tröstlöst känns det som...

Det var jätteroligt att ha AntonKlanton här, men uff vad trött jag blev! Maken skulle på grabb-fest och jag gjorde det stora misstaget att dricka några glas vin framför teven. Det var gott, och jag kände mig avslappnad och lagom mosig när jag gick och lade mig, men energinivån idag har varit låg.

Var inne en sväng på jobbet för att träffa Panzer. Jag hade tänkt att gå till färghandeln för att köpa lite pysselmaterial, men Panzer tyckte att jag gott kunde roa mig med lite pappersmodeller i stället. Han rekomenderade ljudbok och papperspill som terapi, så jag tog vägen om biblioteket tillbaka och lånade en 22 cd-version av en deckare av Elisabeth George. Jag tog ändå en sväng till färgaffären lite senare på eftermiddagen, för hunden behövde ut och jag ligger dåligt till på stegfronten. Men de hade inte lask, som jag behövde för att slutföra min TG-läderskrivboksfodral. De hade inte några schabloner med orientaliska skrivtecken heller.

Var hos psykologen i går. Det gav väl inte så mycket annat än att jag blev jätteorolig för att jag inte har sjukskrivit mig ordentligt och ganska övertygad om att inte företagshälsovården kommer att kunna erbjuda mig den hjälpen jag behöver. Ska träffa honom igen den 12e. Han trodde inte att jag skulle vara tillbaka på jobbet i november heller. Det tror inte jag heller.

Talgdank

Och har sitter jag och slår dank. Talgdank.
Igår gjorde jag min första deluppgift på TG-utbildningen: En lista över mina åtaganden, sorterade efter lustfaktor. Det var inte så många saker som jag tagit mig an av lust när man tittade närmare på det; det mesta berodde på andra anledningar, som smicker, karriärplanering, skuldkänslor, pliktkänslor... Och det som jag en gång tagit på mig av lust var inte så mycket förknippat med lust längre, utan snarare med plikt och skuld.

Jag arbetade i Excell, ett program som jag dessvärre inte än är så bra på, men jag har lärt mig hur man justerar kolumnbredd och hur man lägger till och tar bort kolumner, vilket var bra, för en bit in i arbetet kom jag på att jag ville ha en kolumn för varaktighet. Mest för att kunna visa mig duktig, både för mig själv och min handledare, att jag faktiskt avslutar saker, att jag förändrar. Sedan kom jag på att jag nog ville ha ytterligare en kolumn för att markera VEM som givit mig åttagandet. Det var där första insikten kom: För även om väldigt få punkter på listan verkligen var aktiva val sprungna av lust, så är det ju ändå JAG som valt att säga JA till de förfrågningar, erbjudanden eller trevanden som lett till att jag befinner mig i en uppgift. Jag kunde ju faktiskt ha sagt NEJ också. Speciellt när inte så vanvettigt många av uppgifterna var så lustbetonade från början...

Sedan tittade jag igen på varaktighetskolumnen. Skrämmande många av åtagandena följdes av "På obestämd framtid". Då kom nästa insikt som ett slag i ansiktet med en blöt lax: JAG har makten att tidsbestämma mina åtaganden! Både de som jag har nu, och de som jag i framtiden tar mig an. Jag behöver inte vara attestansvarig längre än till mitt planeringssamtal med chefen i maj, jag behöver inte vara miniorledare i höst om jag inte vill det, jag behöver inte sitta i den pedagogiska utvecklingsgruppen nästa år; jag kan säga STOPP! (sedan skulle ju min pliktkänsla förbjuda mig att bara avsluta utan att se till att efterföljare får en schysst introduktion...)

Jaha. Jag känner att jag helt plötsligt har tagit ett jättekliv framåt. Men så blir jag vilsen: HUR ska jag ta makten? Hur ska jag trampa på min pliktkänsla, mitt skuldmedvetande och min stolthet? Och om jag inte vil göra alla de här sakerna, vad vill jag göra istället? Vem ÄR jag?

Nöjesbegravning

En av våra fd kårordförande (eller kårchefer som det hette på den tiden. Visst låter det MYCKET bättre?) avled hastigt för ett par veckor sedan 81 år gammal. Bästa av dödar: Hon och maken satt på balkongen och gottade sig, han gick in för att hämta något, och när han kom ut var hon död. Vi var några stycken som ville hedra hennes minne genom fanborg.
Att stå still är min grej. Jag har jobbat som konstnärsmodell i omgångar och har gott kroppsminne och ganska schysst styrka. Men det är svårt, även om man inte har en personlig relation till den avlidna, att stå stilla och oberörd, när det lilla blonda barnbarnet snyftar otröstligt i bänken framför. Jag fick verkligen bita ihop för att inte börja snyfta högt innan jag kom tillbaka till min plats i bänken. Eva, som tog över efter mig, kände likadant och vi grät en skvätt tillsammans när hennes tur var över. Den lilla flickan, vacker som solsken, lämnade sin sista hälsning till sin älskade farmor: två egenhändigt förfärdigade teckningar med hjärtan på. "Til MÅNA. Värdens bästa farmor". Vi lämnade varsin råbandsknop på katafalken, som var överhöljd av blommor.
Det är sällan jag sett en sådan uppsluting på en begravning för en mäniska över 80. Och prästen, som definitivt inte är min favorit, gjorde ett fantastiskt jobb och höll ett griftetal som var engagerat och kändes äkta. Jag råkade vara den som stod sist med fanan. Jag hade fullt schå att hålla mig för skratt när galghumorn smög på. De anhöriga valde nämligen att ställa sig precis innanför dörren, i en korridor som leder till församlingshemmet, vilket gjorde att det blev totalstopp i gången, och spektaklet påminde om utgångskassorna på GeKå's: Inga problem att ta sig in, men köa för att ta sig ut. Dessutom var det någon som inte hade stängt av sin mobil i kapprummet, och den ringde om och om igen.
Jag orkade inte gå på mötet med hundraårskommittén i kväll. Jag kände nästan direkt att det inte skulle gå. Sparar mig till lördag då det känns som jag måste. Jag har lovat att göra en poängpromenad, så det är dagens uppgift i morgon.
Har förresten bestämt mig för att INTE äta tabletterna. Har jag sagt det? Jag tror jag fixar det utan, och om inte så ligger de ju i mitt nattduksbord och jag kan börja när jag vill. I morgon ska jag träffa sköterskan på företagshälsovården och se om hon kan hitta någon åt mig som kan lära mig att begränsa mitt engagemang och att tagga ner och bara göra saker tillräckligt bra. Suck.

En tass i taget

Somnade promt om när barn och Make givit sig i väg till skolan och sov till elva, då jag väckte hunden och vandrad ut i regnet. Uppgift: Att ta ut marknadspengar till skitungarna. Träffade två fd elever och ScoutMarie, samt köpte en sedan länge saknad flaskborste. Gick hem. Hittade en påminnelse på en räkning i brevlådan. Hungrig. Ingen lust att äta, så jag satte mig istället vid datorn för att betala nämnda påminnelse. Orkar inte ha fogden efter mig också, i alla fall inte för 150 spänn.
Ont i huvudet idag igen. Känner mig lite yr i bollen och ena ögat krånglar... Kan vara lite början till ögoninflammation kanske. Eller så kanske det är blodtrycket. Får kolla med Maken när han kommer hem.
Fortfarande inte nått något beslut angående medicinering... Kanske skulle det räcka med Johannesört. Kanske ska vänta tills jag pratat med företagssköterskan på fredag. Så länge jag håller mig hemma och i ensamhet och slipper bestämma vad vi ska ha till middag känns det inte som jag behöver så mycket droger.
Äh, får väl gå och laga mig lite gröt. Och plocka ut diskmaskinen. Det har jag valt att göra som dagens uppgift i livet. Ska piffa upp gröten med lite blåbär från frysen. Blåbär är en superfrukt, och säkert bra mot måttlig depression med ångest. Men framförallt är det GOTT, och har FÄRG, min favoritdito! (Eller hur Brita! ;o)

Hur gör man ingenting?

Tant Doktor var förstående, men jag svarade visst fel i självskattningsprotokollet, för hon ville inte släppa iväg mig utan recept på lyckopiller och sjukskrev mig på en månad "till att börja med"! Eh, nu utvecklar sig ett eller två tänkbara scenarion för mitt inre öga:
1. Jag trivs så bra med min nervarvning, kommer igång och skriver min roman, gör sjuttioelva olika modeller av sölj-modeller, säger upp mig från jobbet och kommer aldrig tillbaka igen, eller
2. Jag blir fullständigt skogstokig.
3. Just det, det var ju bara två...
Ah, den som lever får se. Fick en månads lyckopiller tills de klurat ut vad som annars kan vara fel på mig... Är inte förtjust, särskilt som jag vet att man inte bör dricka något rödvin när man äter tabletter och jag hade sett fram emot att sörpla ett eller annat glas med väninnorna i Oxford, och jag vet att även om jag mår prima om en månad så vill de att jag ska äta tabletterna i SEX månader till. Jaja, bara det hjälper så.
Nu har jag satt autoreturmejl i postlådereglerna på jobbet, bett ekonomiassistenten att attestera mina fakturor, lämnat in sjukintyget och överlämnat känsliga elevärenden till respektive instans. Nu ska jag inte jobba mer på ett tag.
Fast doktorn sa, att om det känns bra så får jag gå till jobbet och FIKA.