nytt test

Det verkar lite knepigt med bild bifoga... Eller kanske inte... Det är bara att klickrutan inte syns i min telefon.. Bilden ovan är förövrigt min gourmetmiddag, första kvällen på vandringen:'

Kycklingfilé i foliepaket
soltorkade tomater
hela vitlöksklyftor
tunnt skivad lök
salt och svartpeppar

Ett lager med lök i botten, kycklingen i bitar, i med ett par soltorkade tomater och vitlöksklyftor, packa in ordentligt i folien och på elden. Efter en halvtimme, med lite omflyttningar, var kycklingen härligt saftig och smakrik! Serverades med Uncle Bens Boil-in-the-bag fllkornsris och broccoli.

Kycklingen var för övrigt fortfarande delvis fryst efter tre timmars vandring i solsken och +20 grader, utan kylväska. Om man orkar kan man nog bära 4 st hela filéer i ett helt dygn i tidningspapper och ha som middag dag två utan att riskera att köttet blir dåligt. Mitt i ryggsäcken är ganska bra kylisolering det också....

Published with Blogger-droid v1.3.6

May Bank Holiday Expidition

Pedagogen i pulkabacken

Som scout tror jag på att man lär med hela kroppen, och att kunskap inte bara kan tillägnas i skolbänken, även om det kan vara ett ganska effektivt sätt om motivation och/eller lärglädje finns. Jag önskar att jag kunde hålla fler lektioner utomhus, men det är svårt att utföra promenadlektioner med 30 elever och med fem minuter mellan 60-minuterslektionerna. Men ibland går det!
Bfarna har hållit sina redovisningar om antiken och nu var det dags att sammanfatta. Och det kan man ju göra var som helst. Så klockan åtta samlades vi utanför entrén med pulkor, skjärtlappar, sopsäckar, termosar och termobyxor och gick den korta promenaden till Brittas backe (döpt efter en mellanstadielärare som råkar bo granne med backen, som för övrigt var den som lärde mig att bygga legohus, när hon som skoltrött 16-åring gjorde praktik på mitt lekis när jag var 6. Det finns lite olika sätt att bli legendarisk!)


Eftersom jag dängde i svansen när jag och Maken åkte skidor i Åkulla i lördags, så kunde jag inte aktivt delta i utförsåkandet, så jag pysslade ut en poängpromenad kring backen och satte mig och fikade lite medan ungdomarna härjade i backen. Sedan fikade vi varm choklad i snön och gick igenom svaren tillsammans.

En timme gick jättefort, och strax var det dax att gå tillbaka i skolan. Rosiga och glada tumlade ungdomarna vidare till sitt prov i karaktärsämnet och jag skalade av mig skidkläderna och skramlade iväg till nästa lektion. Inomhus. Men tack vare den aktiva starten på dagen kändes den bra mycket mer avslappnad än vad min hektiska måndag brukar vara. Jag var visserligen ganska slut vid ett som vanligt, men kände mig i alla fall inte så stressad som jag brukar.

Mer utomhuspedagogik åt folket! Även för oss över 10!

Stjärnklart

Jag önskar att jag med bilder kunnat visa hur himmeln såg ut i kväll. Molnen seglade som sockervaddsrosa tussar över en himmel som var som ett diamantetui som man ser på film, ni vet, ett sådan där som gangsterkungen rullar upp när det ska bli storaffär.

Det är bara scouter som kan få för sig att ge sig ut och åka pulka i tvärmörker. I alla fall var där ingen annan på golfbanan. Vi sprang upp och ner i backen, skrek och skrattade, vurpade och gled, bytte pulkor och snowracers tills vi var svettiga och röda om kinderna.

Precis när vi var på väg tillbaka fick vi reda på att i backen intill fanns Roverscouterna, de mellan 18 och 25, så vi stannade till och tog ett par rundor där också. I alla fall de flesta. Victor, Ida, Anton och jag åkte tillbaka till scoutgården och gjorde varm choklad, med vispgrädde och marshmallows.

Och jag som inte ville åka dit idag! Jag är glad att jag övervann motståndet och gjorde det i alla fall. Vitaminkick för själen!

Dagen efter

Jag är världens sämst utrustade scoutledare. Vissa läsar minns kanske sommarens gummistövelsdebackel. När man är ute är det viktigt att man är mätt, varm och glad. Mätt är lätt: Man tar med sig GOD mat, inte alltför kalorisnål, och varmt att dricka. Varm är inte heller så svårt: Bra med kläder i flera lager, på med regnkläder innan det börjar regna, varma strumpor och justa vantar. Glad: Ja, det får man jobba på helt enkelt!

Sova varmt är svårare. Genom åren har jag dock lärt mig att lager på lager är det som räknas här också. Det får inte vara för mycket kläder, och om man bara är varm om axlar och framför allt fötterna, så fryser man inte så mycket. Man måste kunna röra sig i sovsäcken!

Jag är som sagt den sämst utrustade scoutledaren. Jag äger en massa tält, ja, men mina sovattiraljer är inget att hurra för. Tills Svärmor sponsrade med ett liggunderlag för oss över 40 (Thermarest Trail Pro, 4 cm, självuppblåsande, dyrt) ägde jag samma liggunderlag som för 25 år sedan: Ett fiberplast-liggunderlag, som en gång var ganska mjukt minns jag, komplett med yxhugg, mitt förra efternamn i spritpenna och en del brännmärken från olika tillfällen. Min mor och far uppgraderade vår sovsäcksstatus för ca 10 år sedan med ett par billiga säckar som klarar +-0. Kanske. Så när jag skulle sova ute i november för första gången på läääänge så valde jag att ta min gamla sovsäck (som skulle klara +10 en gång på 80-talet) och min 10 år gamla sovsäck, samt mitt ganska nya innerlakan från Haglöfs, mitt liggunderlag från 80-talet, samt Thermarestet. Jag sov som en gudinna jämte Marie som också sov som den gudinna hon är i sin supersäck som skulle klara Arktis, innerlakan, vind-, snö- och regn-tätt överdrag med hällor för att fästa i stormtältet, ifall man måste sova upprätt....

Hunden, som varit lös hela natten och sovit i mina knäveck, blev själaglad när vi vaknade, klev över och göttade ner sig mellan oss på våra Thermarest, sträckte ut sig i hela sin längd och slickade oss i tur och ordning (Marie först). Vi busade runt och gosade en stund innan det var dags att kravla sig ur sovsäckarna och tända elden igen.


Jag fixade frukost: Äggröra, bacon, champinjoner (och höstens två sista kantareller som jag hittade på promenaden igår) och en fantastisk tomatrelish som en kollega till mig gjort av egna tomater, chilifrukter och vitlök. Och kaffe.

Sedan gick vi ner till huset en sväng och såg efter om ungarna hade kommit igång med städningen. De hade i alla fall fått i sig lite frukost. Utanför gick den lilla svarta sommarkatten fortfarande och strök och jamade. Vi tyckte alla fruktansvärt synd om den när vi packade ihop och åkte därifrån, men vad kan man göra: Ingen av oss kunde ta hand om den och det enda katthemmet i kommunen har stängt.

På vägen hem började Prinsessan att planera sin födelsedagsfest. I torpet. Fast jag tror inte att jag vill sova i vindskydd i januari... Fast å andra sidan: Med två 10 år gamla säckar, tre liggunderlag, raggsockor och innerpåsen så kanske det går bra det också?

Underbart för själen

Dotterns patrull hade arrangerat en Halloween-fest i kårens torp några mil från sta'n. Planeringen har försegått i säkert två månader, och de har gjort allt själva - budgeterat, bokat, fixat och bjudit in. Jag hade egentligen gärna låtit dem åka dit helt själva också, men kände att det kanske var bra med någon liten vuxennärvaro närmare än 45 minuter bort. Fast dottern försäkrade att jag gärna fick sova i huset kände jag att nä, lite längre bort än så! När Marie sedan erbjöd sig att komma och hålla mig sällskap var det fullständigt solklart att vi skulle sova i vindskydden på Seniorkullen.

Jag och festarrangörerna kom fram vid 12 och genast vidtog stora förberedelser. Jag kånkade ved, fyllde termosar och sopade vindskydd, ungdomarna pyntade, eldade och piffade sig med vitsmink, låtsasblod och tupperingskam. När Marie och resten av festdeltagarna kom så sprakade redan brasan både inne i huset och uppe på kullen.


Vi tog en kopp te och satt och pratade om allt mellan himmel och jord. Sedan tog vi fram grillgrejorna och grillade goda korvar från Tysken med senap och lök. Till efterrätt blev det chokladskorpor doppade i mascarpone, mer te, ekologisk och rättvisemärkt choklad med cacaobönsnibs, mer mascarpone och småprat.

Vi gick ner och stod utanför huset på behörigt avstånd en stund och lyssnade på hur roligt de hade där inne, innan vi kvällskissade och strövade tillbaka i månskenet och göttade ner oss i sovsäckarna. Hunden ville inte alls sova på sängplatsen jag tillrett honom, utan rullade efter mycket bökande ihop sig i mina knäveck. Det blå månljuset blandade lyste upp vindskyddet och ljuset från den falnande elden lekte med vår andedräkt som steg i nattkylan.


Bland det sista jag minns att Marie sa var: Jag tycker synd om alla dem som inte får uppleva det här!

MÅSTE jag bada?

Jag är ingen strandmänniska. Eller, jag kan ju tänka mig att sitta där i sanden en stund och spana på folk och jag gillar det särskilda kvaliteten alla ljud får när man lägger sig ner i den varma sanden och sluter ögonen; det blir liksom dämpat och så kommer vågbruset fram på något underligt sätt, ungefär som när man lyssnar i en stor snäcka. Och så gillar jag After Beach, och önskar att jag hade haft råd att sitta där och puttra på uteserveringarna med en lättare rätt och en kall ... dryck, och lyssna på trubadurer och ha flaschiga solglasögon. Men jag har inte råd, jag äger för närvarande inga solglasögon och jag är inte badjävel, så jag sitter inte på uteserveringarna.

Jag gillar också glassbarerna vid stranden, särskilt Peggens. Men eftersom jag räknar points nu, och det är förbålt svårt att hålla sig till en kula när man har 50, precis lika dräggelframkallande, sorter att välja på, för att inte tala om den ljuvliga aromen av hembakat rån som svävar över halva kvarteret, så håller jag mig ifrån Peggens.

Jag gillar att sitta i den solvarma sanden och titta på solnedgången, gärna i närheten av en lägereld, och gärna med doft av grillmat. Men jag gillar inte att bada.

Maken och ungarna tjatar hela tiden på att jag ska följa med, men jag blir rastlös efter en halvtimme och så ska de tjata ner mig i vattnet, som är kallt och som, förutom fiskar, innehåller allehanda läskiga saker som brännmaneter, flytande bajskorvar*, sjögräs, glaskross, uppsvälda lik och annat läskigt. För 10 år sedan var det några puckon som lagt ut brädbitar med spikar i, för att man skulle trampa på dem. Dessutom är det kallt i vattnet.

Nä, så jag skyllde på att jag sov dåligt i natt (vilket är absolut sant) och ska vila en stund, och sedan cyklar jag ner och äter Fish&Chips i London Bus Caterings röda dubbeldäckare om ett par timmar. Dessutom har jag redan varit på stranden - eller i alla fall på Klittervägen, livsnerven, dit alla förr eller senare kommer, och sicksackat med cykeln mellan turisterna. Det var länge sedan jag cyklade någon längre sträcka, och jag bestämde mig för att göra motion av det, och cyklade fort. När jag kom hem darrade faktiskt benen. Ca 10 km. Men eftersom jag bara blev lite anfådd, blev det bara 1,5 AP.

Nä, vila lite?

*Länge har man skyllt ilandflutna bajskorvar på slarviga hundägare och nakenfisar i 2-årsåldern, men med tanke på att landets jäla båtturister varje år dumpar TRE OCH ETT HALVT TON SKIT (alltså inte skräp, utan toa-avfall, exkrementer, fekalier och urin...) rätt i havet, så tror jag att både hundägare och småbarnsföräldrar kan sluta känna sig skyldiga!

Från apati till energi

De sista dagarna har kännts sådär kul. Fullständig initiativlöshet i kombination med rastlöshet är inge bra. Igår började jag laga potatisgratäng, skalade alla potatisarna, lackade ur och gick ner till matkällaren tre gånger och frysen två (inte samtidigt fast de är ett par meter från varandra) för att hitta något annat att laga. Det slutade med att jag gjorde slut på grädden i en mumsig pastagratäng åt resten av familjen och åt en tallrik yoghurt själv. Magen var fortfarande något underlig.

Sedan kunde jag inte sova och låg och lyssnade på Radio Oxfords nattprogram. Sedan vaknade jag av radion klockan tre. Sedan vaknade jag av Kronprinsens jäkla väckarklocka kl 6.30. Det gjorde inte han, för han befann sig 5 km bort, hos sin far. Sedan gick jag upp när Maken gick och lade sig och satt och surade i köket.

Sedan påminde tidningen mig om att det var marknad så jag fick en anledning att köra upp skitungarna ur sina sängar och komma ut på stan. Mitt dåliga humör gick ut över mannen i skoaffären som inte hade några billiga jympadojjor till Prinskorven, som sliter skor som andra äter godis: Fort. Men han fick skor som han var nöjd med, och som min plånbok var nöjd med, och sedan gick vi till marknaden och köpte skräp. Jag köpte två badankor, 36 tårtpapper och ett magnetblock, vars magnet visade sig inte funka när jag kom hem. Mike köpte foppatofflor, Pokemonkort och en konstig taggboll. Och slush.

Gick hem och köpte bröd på Västra Bageriet på vägen. Lillprinsen ville ha "gammeldagsbröd" igen. Så det blev ljummet rågbröd och Falkenbergslimpa till lunch. Sedan surade jag igen en stund, tills Maken tyckte att "men ta ryggsäcken och dra ut! Du behöver inte ta hunden med dig om du inte vill, och ungarna klarar sig."
Sedan gick de till badet.

Jag kollade SMHI. Jädrar i min lilla låda! Det ska bli fiiiint väder! Hela helgen! Jag blev så till mig att jag slet fram min nyinköpta karta över Hallandsleden och började planera, men tappade koncentrationen och gick ut och sprang i stället. 6.72 km. Lite fortare än härromdagen, och mindre smärtsamt. Nu sitter jag här och väntar på att de ska komma hem, så jag kan fråga om någon av barnen vill följa med, och börja packa!

Vi hörs om några dagar!

Hund bortskänkes

Hunden, Bästis och jag promenerade längst Doktorspromenaden i det vackra vårvädret. Hunden hoppade ner i Ätran och badade lite, för att en liten stund senare glädjestrålande rulla sig i en hög med skit, som av allt av döma var av mänsklig härkomst. En halvtimme senare, när han slängt sig i diverse buskar, lyckades vi få honom att gå i och bada igen. Nu sitter han olyckligt ute på altanen och undrar varför han inte får komma in. Jag samlar styrka.

Klassiskt hundbadställe vid Ätran, tillika där de båda damerna coaxade Hunden att blöta ner sin skitinpregnerade päls. Råkar också vara ett mycket vackert ställe strax nedanför Hertings kraftverk.
Då undrar man stillsamt:
OM man nu blir skitnödig när man är ute och går i parken och bara MÅSTE baja, kan man då inte gå in en bit i ett snår och göra det, istället för att sätta sig precis jämte stigen. Visserligen var utsikten säkert vacker, men...

Hunden, nu åter uppblött i Ätran-vatten, rullar sig i ren sand och gammal vass.

Varför måste Hundfan RULLA sig i skiten? Luktar vi alla skit, så han drabbas av King Louie-komplex och vill lukta som vi? Han rullar ju inte sig i någon av hundskitshögarna som, trots att kommunen BJUSSAR på bajspåsar och har satt upp hundlatriner var trettionde meter i parken, verkar bli vanligare och vanligare.


Äh, jag får väl ta och skrubba pälshögen. URK!

Hemma från urskogen

Drog åt skogen i slutet av förra veckan, eftersom Makens C-uppsats började gå både honom och mig på nerverna och jag inte kände att jag kunde vara någon vidare jullovsmorsa. Jag och Lillprinsen tankade bilen, packade hunden och drog vår färde. Lillprinsen, som nu nääästan är uppe i den lagliga framsäteshöjden fick sitta fram och vara förste älgspanare.

Den lilla stugan låg där vid sjökanten, och glittrade av rimfrost och adventsljus. Farsan och Damen hade eldat bra, och kylan höll sig utanför de hundra år gamla stockväggarna. Vi gjorde oss hemmastadda medan de var ute på visit hos grannarna ett par mil bort, närmare civilisationen.

Det var trevliga dagar, fyllda av inget annat än kamineldande, korta promenader i iskylan, läsning och mat. Hunden tog på sig rollen som gårdvar, och traskade omkring ute på den 1200 kvatdratmeter stora tomten i rimfrosten och vaktade ägorna mot invaderande rådjur. Stoiskt låg han på trappen och överblickade ägorna i minus 10 graders kyla och vägrade komma in i värmen.

Att det inte blev de långa promenaderna som jag hoppats på berodde på två saker: Kylan var den mest avgörande. Även mitt på dagen, i solsken var det minus 10 eller 11, och jag har vuxit ur mina snöbyxor och Lillprinsen vägrade att ta med sina. Pappa och Damen tyckte också att det var för kallt och ville inte gå ut på längre expiditioner, och eftersom det är Farsan som har lokalkännedomen, så begränsade jag mina promenader. Att gå vilse i minus 10 i jeans är ingen hit, även om man annars har både mössa, vantar och dubbla koftor. Orsak nummer två var vildsvinsskräck. Vildsvin är skygga djur, men om de störs, och är på dåligt humör av en eller annan orsak, kan de bli väldigt våldsamma och farliga. Senaste året har flera jägare förlorat hundar, som råkat springa på gruffiga grisar i skogen. När man är innesluten i lager av prassliga kläder och går på knarrig snö är det svårt att avgöra om ljuden man hör är från kläderna eller naturen, och det är svårt att gå med kopplad hund i snårskog och över morän. Så det blev "säkra" runder i den närmaste omgivningen. Även där såg man mycket spår av gris: uppbökade områden, stigar där pigga klövar trampat sig fram på led. Visserligen inte så färska spår, men i tillräcklig mängd för att uppfylla författaren med en oresonlig grisfobi.

En av markägarna som kom på besök, berättade att det finns åtminstone två flockar i omgivningen. Den största består av ett 25-tal individer. Markägarna, i huvudsak skogsbönder, är inte så intresserade av att jaga dem, eftersom de är "krångliga": Skygga, smarta och farliga om de blir uppretade.

Nåväl, litet fick jag njuta. Och prövat mina nya vinterkängor, som befanns hålla måttet. Med mjuka yllestrumpor var fötterna varma och go'a som attan, hela tiden.

Skogen är full av guld

Dagens bild är inte komponerad efter gyllene snittet, men är guld.

Pappa levererade ett par liter kantareller från de smålänska skogarna. Jag älskar svamp! Jag tycker om att plocka dem, men jag hatar att rensa dem. Det är en av anledningarna till att det inte blir så många plockade. Den andra är att de svampställen jag känner till befinner sig på behörigt avstånd i Vimmerbytrakten.

När han lämnat svampen och tagit med sig barnen och jag sovit en stund, packade vi in hunden i bilen och åkte till en närbelägen sjö. Det lär vara en populär sysselsättning att promenera runt den där lilla sjön, men vi tog nog fel stigar, för det var inte lätt promenerat. Men vi njöt av solskenet och sällskapet och av att se hundens glädje över att få vara på luffen igen.

Och vi hittade kantareller! Höstens sista. Även om vi lämnade kvar några pyttesmå hattar i mossan, så hinner nog hösten ta dem innan de blir ätvärda.

När vi kom hem blev det gräddstuvade kantareller på toast till middag. Maken har gott på blues-spelning, men jag orkar inte så jag sitter här och smäller i mig skräp framför teven. I morgon vill jag gå ut igen. Någon annanstans.

Det blåser i skogen

Dagens bild är inte efter gyllene snittet, men motivet är guld.

För ett par år sedan sände man en smörreklam i hösttid: En vacker kvinna med långt, mörkt, lockigt hår står med svettblankt ansikte i ett kök fullt av kantareller. Erotik på hög nivå.

Jag ääälskar kantareller! Jag tycker också mycket om att plocka kantareller. När jag hittar dem, vilket inte är så ofta, ety alla mina kantarellställen är "ärvda" av min far och befinner sig på behörigt avstånd, gömda i Vimmerby-skogarna. En starkt försvårande omständighet var dessutom Gudrun och Per, som rumsterade om i de sedan barnsben upplevda skogarna så att jag senast jag försökte, gick vilse och tidigare säkra ställen var nu risbeklädda, uppkörda kalhyggen.

Dessvärre tycker jag inte om att rensa svamp. Skittråkigt och ger spänningshuvudvärk och ont i axlarna.

Pappa kom och hämtade ungarna och lämnade ett par liter kantareller från smålandsskogarna. När jag sovit en liten stund packade vi in hunden i bilen och åkte till en närbelägen sjö, där jag aldrig varit. Så promenerade vi sjön runt i solskenet och pratade lite, njöt av hundens luffarglädje och manövrerade på höstblöta stigar vid sjökanten.

Det lär vara ett populärt nöje att gå runt den där sjön, men vi hittade nog inte riktigt rätt stigar, för det var inte helt lättpromenerat och vi blev lite blöta om fötterna. Men vi hittade kantareller! Höstens sista, även om vi lämnade ett par små, små hattar som knappt hittat upp ur mossan, men förmodligen hinner hösten ta dem innan de blir ätmogna.

Det är så ljuvligt att vara ute! Det är bara så jobbigt att motivera sig till att gå ut och känna att man hinner med med gott samvete. Och det är så skönt att slippa hålla reda på hur många ungar man har med sig och var de är!

8430 steg i rätt riktning

Stegräknarmanin har nått även min arbetsplats. I min hjärnas sista försök att upprätthålla någonslags social aktivitet innan jag började andas anmälde jag mig till ett lag. I dag börjar "tävlingen". Igår hade jag ångest och ville slänga stegräknaren åt helsinglad och satt med telefonen i handen för att ringa mina lagkamrater och säga att de nog fick hitta en annan tredje person, för jag vill ju inte utsätta mitt lag för risken att diskvalificeras, för att JAG inte orkar gå 8500 steg om dagen. Minst.

Jag ringde inte. Och när jag äntligen mösat mig upp ur sängen, ätit min frukost och fått samtal från frysskåpsleverantörsmannen om att frysskåpet inte kommer idag i alla fall, tog jag pälstussen och vandrade ut i höstrusket. Vi gick och vi gick, lite på kända stigar, banvallar, lite off piste och lite vid stranden. Pälshögen jagade till mitt förtret upp två rådjur och vägrade lyssna, men såg samtidigt oerhört charmerande ut när han, på vallhundsvis rörde sig i Tigger-stil genom de sumpiga tuvorna med starrgräs: Boing, boing, boing bobbade råddjurens vita rumpor och efter, boing, boing, boing Troubles grå och vittecknade kropp. Öronen fladdrade som måsvingar. Naturligtvis var rådjurens hopp både mer graciösa och mer vägvinnande än Tigg..förlåt, Troubles, och han gav upp efter ett par hundra meter i det midjehöga gräset. Han samlade säkert på sig ännu fler fästingar. (Fick bandagera hans ena bakben innan vi gick ut, eftersom han gnagt av det resterande såret att döma, en jättestor och inte kunde sluta slicka på det.)

Jag misströstade aningen, och tänkte att jag nog aldrig skulle komma upp till de där 8500. Men regnet tog paus, och det var inte överdrivet kallt. Och när jag kom hem efter 90 minuters vandrande hade jag skramlat ihop 8430 steg. Resten fick jag ihop genom att knata omkring hemma och hänga upp de blöta byxorna, hämta posten och sätta på kaffe. Jag bestämde mig också för att införa ett nytt inslag på bloggen (eftersom jag nu MÅSTE ut varje dag) Så härdanefter blir det dagens bild.

Bland det vackraste jag vet: Vindkraftverk och hösthav.

I blåsväder

Idag har vi varit på familjeutflykt. Vi har varit både pedagogiska för kropp och själ. Vi var först på Ringhals, som är ett kärnkraftverk, för de stackare utan allmänbildning, och promenerade i Bua. Jag visste dock inte att Ringhals fyra reaktorer stod för nästan en fjärdedel av den sammanlagda elproduktionen i Sverige.
Blev lite besviken nu när jag kom hem och upptäckte att inte hälften av vad jag trodde jag hade tagit kort på med mobilen fanns med!!! Så är det när det blåser så mycket att man inte hör sig själv tänka.

Inte är det strandväder inte...

Ludde på Scoutläger

Jag är scout. När den här historien utspelar sig var det bara jag i familjen som var aktiv scout, men Maken har insett att för att få överhuvudtaget träffa mig, är det tidvis bäst att åka med.

Scoutkåren har kårläger varje Kristi Flygare och jag hade naturligtvis tänkt att åka dit, men hur jag än klurade så fick jag inte ekvationen att gå ihop: Hur får du tre vuxna, två barn, personlig packning, tält, sovsäckar och hund till läger långt bort i en SAAB 9000? Svar: Du skickar Make med packning och jycke på bussen!

Vi hann i kapp dem precis efter busshållplatsen, precis där landsvägen svänger och blir grusväg för att efter ett par km bli körväg. Hunden hoppade och ville gärna bita i bilen när vi körde förbi och vinkade. Maken vinkade tillbaka, och såg inte helt förstörd ut efter den 45 minuter långa bussresan med hunden. Alltså hade det nog gått ok. Efter oss kom en smärre karavan av andra bilar, packade fulla av glada barn, ryggsäckar och förväntningar, och alla skulle de naturligtvis skällas på på vägen.

Vi hade redan börjat packa ur bilen när Ludde och Maken kom uppför backen. Vädret var ganska ok, men det skulle bli värre. Min utländske gäst frös. Visserligen är klimatet i hans land inte så långt ifrån vårat, men han är liten och tunn och inte särskilt tålig. Maken gick i kortärmat, naturligtvis, Friskus som han är, och i ryggsäcken fanns löparskor och annat för nu skulle det passas på att springas över daggstänkta berg med pälstuss hoppande kring fötterna.

Vi satte upp tältet medan redan anlända scouter passerade i revy och klappade och gosade. Mina för tillfället icke-scout-barn fick i uppdrag att leda runt pälsbollen, vilket jag bedömde som tämligen riskfritt, då biltrafik på lägerområdet var nästan förbjudet. Dock hade jag ju inte räknat med Beardie charm-effekten: Om en beardie, må vara kortklippt, introduceras i ett nytt sällskap händer två saker: ALLA ska klappa, och Beardie vill hälsa på alla! Ungarna hängde som vantar i läderkopplet när hunden skulle runt och presentera sig och rumpan gick som kläppen på en kyrkklocka efter högmässan - tills han mötte Slädhunden.

Slädhunden är ett mycket sympatiskt djur, värdigt och rart, älskar alla, inklusive andra hundar. Ludde stannade tvärt. På stela ben inväntade han den äldre Slädhundens reaktion. Han gick avslappnat runt Ludde och nosade ingående och ganska intimt, medan Ludde stelt följde händelseförloppet ur ögonvrån. När Slädhunden tappat intresset dröp Ludde snabbt av, så osynligt som möjligt, rätt i tassarna på Kalle.

Kalle är en schäfer. Han ser ut som än schäfer och beter sig som en schäfer och om det inte hade varit för den för korta svansen hade han kunnat vara modell för Polishundens Årskalender. Han tycker sig också vara ganska kaxig, men är trots allt snäll och oerhört positiv. Men Luddes glada humör försvann snabbt och han blev en liten grå tumvante bland fjolårslöven. Vi insåg att här har vi en hund med sociala fobier.

Sedan började det regna. Ludde blev blöt. Den blöta hunden torkades med medfört badlakan och bäddades ner i tältets absid, där han låg hela natten, tyst som en mus och stilla. När Husse vaknade halv fem på morgonen och drog på sig löparskorna, sträckte Ludde sina stela ben och studsade, försiktigt jublande, med på en löptur genom gläntor och hagar.

På kvällen upptäckte vi att hunden ådragit sig en ordentlig parasit. I den tunna huden på lårets insida satt resterna av en ganska biffig fästing, men eftersom Ludde hunnit före och försökt att gnaga bort gästen ville inte den medförda fästingskofoten fungera. Kalles matte plockade fram extrem-utrustningen. I sin Första Hjälpen-väska hade hon inte bara skapell, pincett och antihistamin, utan kortison utifall Kalle blir ormbiten, bandage i flera färger ifall Kalle skär sig och det var bara i Hund-FörstaHjälpen-väskan! Hon gick till aktion medan vi väntade på middagen. Den tålmodiga jycken låg stilla och genomled tålmodigt grävandet i sin ljumske för att alla bestens käkbitar skulle fås ut. Utan att klaga låg han med sina känsligaste delar exponerade för den allmäna menigheten och jag kunde inte låta bli att beundra hans stoicism.

Men när vi efteråt försökte ta ifrån honom den boll han hittat under bordet brast hans tålamod och han tog till brösttoner. Jag blev förbluffad över förändringen från snäll dörrmattematerial till Cujo och tog konflikten, brottade ner hunden och tog ifrån honom bollen. Han blängde lömskt en god stund.

Efteråt kände jag mig som en skurk: Han hade ju faktiskt utstått både "handlig" och smärta utan att vara aggressiv, det är klart att måttet rågades någongång. Och det var faktiskt mot mig, inte något av barnen som han markerade, och han bets ju inte.

Efter tre dagar i skogen var vi nog ganska glada att komma hem allihopa, inklusive hunden som sov i ett dygn. Vi plockade av honom hundra fler fästingar de följande dagarna, men kunde konstatera att han verkade ha överlevt prövningen med den äran. Det var ett bra genrep inför kanot-semestern.

Comming soon: Kan man paddla med en hund? Svar: Ja, om den är djupfryst.