Football factory

En förbannat bra film, men obehaglig som fan. En 2000-talets Clockwork Orange faktiskt. Ursäkta språket, smått influerad. Right on, ya bastard!

Ber att få rekomendera

en alldeles underbar liten vardagsrealistisk humorserie ifrån Storbrittanien: Outnumbered. Den är till stora delar framimproviserad, vilket säkert bidrar till den härligt vardagsnära känslan. Alla som har, eller har haft barn känner igen de obekväma situationer dessa små djur kan försätta en i, och alla vet hur knivigt det blir när man försöker göra sitt bästa att vara en bra maka/make, vän, syskon och så vidare och livet lägger krokben på en med vardagsförtretligheter.

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer

Mary Ann Shaffer dog i februari i år. Det som blev hennes första roman, blev också hennes sista. Det är synd. Det är också synd att den inte ännu finns i pocket på svenska, för då hade jag köpt den till alla mina vänner i nyårspresent!

Boken, vars svenska titel är precis lika omöjlig som den engelska, är något så ovanligt som en brevroman. Brevromaner har har fördelen av att man kan berätta händelser, flera gånger, ur många personers perspektiv, utan att det blir rörigt. Nackdelen är att man ibland känner att man förlorar delar ur ett händelseförlopp och att tempot kan bli knyckigt. Shaffers roman har många, många berättare. Den blir aldrig rörig, och är långt ifrån knyckig, utan pärlar på, som en vårbäck. I centrum står den unga författarinnan Juliet Ashton, som av en händelse får kontakt med en ung man på ön Guernsey i Engelska kanalen, några månader efter freden. Dawsey nämner i sitt första brev att han aldrig ens blivit läsare om det inte varit för en helstekt gris och Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap. Juliet blir nyfiken. Deras brevväxling väcker många frågor hos Juliet, som tillbringat krigsåren i London. Brevväxlingen utvecklas till vänskap, och växer vidare.

Genom de olika brevskrivarna målas efterkrigstidens England; gråa ruiner, hård ransonering, trasiga människor med framtidshopp och jäklar anamma. Spåren efter kriget är annorlunda på Guernsey, som ockuperades av tyskarna 1941. I breven låter Shaffer oss få glimtar av vad som verkar vara grundliga efterforskningar av vad ockubationen gjorde med människor och miljö på Guernsey, och karaktärernas livsöden vävs samman genom deras berättelser. I centrum står Elisabeth, ständigt närvarande i sin frånvaro.

Shaffers stil är vitsig och rapp. De olika karaktärerna och miljön mejslas genom små, små detaljer och ledtrådar i de olika breven. Det tar inte lång stund att förälska sig i Juliet, Guernsey och de spännande historierna. Sanningen är att jag inte kunde lägga ifrån mig boken och hade läst den i ett streck om det inte hade varit för att Maken tvingat mig att släcka kl. 3 på morgonen. Om jag skulle jämföra den med någon annan bok blir det Stekta gröna tomater på Whistlestop Café av Fannie Flagg (som inte är en brevroman), men i den jämförelsen kommer Flaggs roman till korta. Shaffer är subtilare, roligare, djupare och mer realistisk. Huvudhistorien skriver inte läsaren på näsan, men lämnar en god moralisk eftersmak, bihistorierna är underfundiga, romantiska och fantastiskt underhållande. Jag har skrattat och jag har gråtit och efter att ha läst boken vill jag direkt rusa till biblioteket för att göra egna efterforskningar kring krigsåren på kanalöarna, och jag vill boka min resa dit NU! Visste ni att syrénerna ibland blommar där i februari!

Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap är den bästa bok jag läst, tror jag. Läs den!

Wållånder

Det är mycket som är det samma i Oxford som här. Bland annat så visar public service kanalerna film kl 21.00 på en söndag. Eller jag ska kanske säga ca 21, för engelsmännen är mycket mer flexibla när det gäller sina teve-tider än vi: De verkar klara av att ett program hoppar omkring lite i tablån, bara det är på samma dag.
Änyvej, söndag. Klockan nio. Brasa. Teve. Wallander. Nästan som hemma.
Wallander med Kenneth Brannagh är en av BBCs nya satsningar. Tre filmer har spelats in och visas i december. Om de blir en succé kommer ytterligare sju att spelas in. Det är också Brannaghs "comeback" som tevemedieskådespelare. Förutom ett litet inhopp i Harry Potter har han de senaste åren regisserat och spelat "riktig" teater.
Så hur var det då? Ja, som svensk blev de första sekunderna ett stort igenkännande! Det märks att både regissören och Brannagh har tittat noga på de första Wallanderfilmerna med Lassgård. Inledningsscenen med midsommargula rapsfält och volvobilar är närmast identisk. I vissa vinklar är det svårt att skilja den medelåldersplufsige Brannagh från Lassgård. Sedan blir man som svensk road: De kan ju inte prata rent! Wållånder, Yschtadd, Sandinn... Löjeväckande! Fast sedan inser jag att det spelar ingen roll, för de engelsmän som läst och älskat böckerna uttalar namnen just så, och de som inte läst böckerna utan bara ser filmerna skulle också följa de brittiska uttalsreglerna och uttala "fel". Men sedan dras man successivt in i historien om den otäcke föredetta polisen som drygar ut pensionen med trafficking och pervopartyn, och det är bra!
Jag blir inte förvånad om det i sommar kommer att krylla av britter i Skåne. Inspelningsplatserna är valda med omsorg och Sverige framställs som färgstarkare än Midsommer, och oerhört vackert, men närmast öde. Allt är på engelska, förutom tidningsrubrikerna. Mina engelska vänner är fascinerade: Wallander är så annorlunda mot de brittiska deckarna, säger Lesley, och hon har aldrig sett en så ... skitig deckare. Hon är hooked. De brittiska recensenterna är också generösa. Så kanske blir Mankells Wallander en söndags-följetong även på andra sidan nordsjön. Odubbad.

Ojojoj! Mamma Mia!

Maken och jag rymde och gick på bio i går. Vilken höjdare! Mamma Mia är inne på sin andra vecka i den lilla staden, och en sådan kassako har man väl inte sett sedan Harry Potter. Vi blev alldeles perplexa när vi kom in och fann den vanligtvis sporadiskt befolkade salongen näst intill full!

Kvinnan i stolen bakom hotades med skiljsmässa av sin brevidsittande partner om hon sjöng med. Hon hade tydligen sett filmen innan, och verkade nästan beredd att riskera det. Det var dock hon som sedan hyssjade högt när hennes makes bullrande skratt riskerade att riva ner bullerdämpplattorna i taket. Hon sjöng med liiiite, det hörde jag. Fast det gjorde jag lite också.

Första tredjedelen av filmen gav mig samma extatiska känsla som Kärlek och fördom gjorde för ett par år sedan, ni vet Bollywood-versionen av Stolthet och fördom: Färg, rörelse, solsken, musik och livsglädje! Meryl Streep är ju bara så underbar, och tillsammans med en av mina andra kvinnliga favoritskådespelare Julie Walters dansade hon strandfiltarna av de unga skådespelarna. Colin Firth var lika stel som i Stolthet och fördom, Stellan Skarsgård ganska tillintetsägande och Pierce Brosnan sjöng som en kratta men var varm och snygg och ... mmmm, i helt ok form för sin ålder.

Jag vet inte hur mycket de ursprungliga låttexterna är modifierade för att passa storyn, men det var inget konstlat över hur sångerna flöt in och ut ur handlingen och Meryl Streeps ljuvliga röst tillsammans med hennes magnifika uttryck fick det att kännas som om låtarna var skrivna av hennes hjärta, då och i ögonblicket.

De medelålders damerna bjöd verkligen på sig själva och rynkor och kycklinghals, putmagar och gäddhäng svalpade på i sprudlande fontäner av livsglädje. Filmen gav en sådan välmåendeinjektion att jag fortfarande får glädjetårar i ögonen av att bara tänka på den! Se den!

Flyga drake - Khaled Hosseini

Två pojkar växer upp i samma hushåll, men Amir uppfostras som son till en priviligerad och respekterad affärsman, medan Hassan tillhör tjänstefolket och dessutom är shiamuslim och hazar, ett förföljt folkslag i Afganistan. De utvecklas sida vid sida, tills en traumatisk händelse skiljer dem åt för alltid, först skjälsligt och sedan även geografiskt.

Amir och hans far flyr till USA, där Amir blir en framgångsrik författare. Men han plågas av skuldkänslor och när en gammal vän ringer och säger att det finns ett sätt att ställa allt till rätta är han inte sen att ge sig in i sitt krigshärjade hemland för att försöka åtgälda sin skuld.

Hosseini använder ett första persons-perspektiv för att berätta historien. Det ger en självbiografisk tyngd, som jag inte är säker på är sann. Dock är personerna i boken, miljöbeskrivningarna och händelserna plågsamt realistiska och ibland är det svårt att fortsätta att läsa.

Men man ska inte luras att tro att det är en eländesbok! Även om Amirs skuldbörda färgar hela berättelsen finns mycket hopp och mycket värme, och Hosseini ger en nyanserad bild av ett land som vi i princip bara har hört om i krigsrapportering och katastrofvädjanden.

Boken handlar lika mycket om Afganistans utveckling som den handlar om de båda pojkarna: Om hur afganistans folkgrupper har levt sida vid sida, mycket väl medvetna om skilnaderna i tradition och "plats i livet", men med en tolerans. Genom olika ockubationsmakter har landet kastats mellan ideologier och förväntningar, och utländska herrar och inhemska intressen har haft stor anledning att underblåsa skeptisismen mellan shia och sunni, för sin egen vinnings skull. Den sunni-islamska eliten flydde landet när Sovjet invanderade och de shia-muslimsa Talibanerna hyllades som hjältar av folket efter att Sovjet lämnat landet. Men precis som i Kambodja tog de opriviligerades hämndbegär över och snart befann Afganistan sig i ett skräckvälde, där Talibanerna försåg sig på folkets bekostnad och plågade i det närmaste livskraften ur de kvarvarande.

Amirs skuld ligger i att inte ha ingripit när översittare, dirigerade av en sociopatisk halveuropé, kontinuerligt mobbar hans vän. Den allra största skulden känner han för att inte ha ingripit när Hassan blir våldtagen, precis som många exil-afganer (och andra) känner skuld för att ha blundat för orättvisor och inte ha varit med och kämpat för sitt land. Han återupprättar sin heder genom att åka tillbaka och ta upp striden med den gamle plågoanden för att försvara sin väns unga son. Strax efter han kommit hem från afganistan invaderar USA och bryter talibanernas skräckvälde och ett nytt kapitel i både Amirs liv och i Afganistan tar sin början. Amir undrar om det verkligen finns hopp för Afganistan, med alla de kvarvarande fördomar och schismer emellan olika folkgrupper, men låter berättelsen sluta i det att den nya regeringen tillsätts i Kabul.

Jag får känslan av att Flyga drake är en saga. Jag är inte säker på att alla lever lyckliga i alla sina dagar när historien tar slut, varesig i Afgansitan eller i Amirs familj, men det finns hopp för dem alla.
Läs den!

Arn? Bha! Humbug!

Hade nog Dickens sagt... Såg filmen om Guillous hjälte i förrgår, och ja.... Funderade lääänge på vad jag skulle tycka om den... Tillslut var det bara ett enda oförsonligt litet ord som stod kvar: PINSAMT.
Pinsamt med den mästrande berättarrösten i inledningen! Hade bara fattats att det var Besserwiesser-Jan själv. Pinsamt av regissören och manusförfattaren att inte arbeta in den ganska dramaturgiskt onödiga informationen i dialog eller text. Nu blev det lite syntolkning över hela alltet.
Pinsamt med Arns skådespleri. Har karln inte mer än ett ansiktsuttryck?! Han log väl en gång, när han skulle till att pippa Cecilia, men annars var det ledsen hundvalp för hela slanten. Pinsamt dåligt av regissören att inte sticka något vasst i rumpan på honom för att få till ett lite mer varierat skådespeleri. Det är ju inte så att regissören haft med något Diva-ego att göra, utan har haft alla chanser att skrämma liv i den fullständigt okände unge mannen.
Pinsamt långsamt och förutsägbart. Nej, jag har inte läst böckerna, men jag tror att de måste vara betydligt bättre, fast det är Guillou. Hela filmen känns som om det vore PogoPedagog, det är bara plingen som fattas. Det bästa var hästen. Den var fin.

Annars har jag provsprungit Stadsloppsfemman idag. Eller, tror vi sprang ungefär i alla fall... Makens SciFi-klocka mätte distansen till 5.48, så något fel var det. MEN, jag sprang heeela vägen, på en bra tid. Ja, springa kanske är för mycket sagt, men joggade då... Huvudsaken är att fötterna höll, och jag klarar distansen. Sedan var jag duktig och styrke-Wiiade i en halvtimme: Armar och mage. Jag känner faktiskt att jag blir starkare och snabbare för varje dag nu, så det gäller att inte bli otålig och ta i för mycket. 10km i november, inte förr! Annars är risken att fötterna pajar igen.

Black Robe - Brian Moore

En jesuitisk präst förbereder sig för att göra en riskfylld missionsresa till det innersta av Canada. Han har studerat vildarnas språk och kultur, men har inte funnit något försonande eller attraktivt i deras sätt att leva. Tvärtom, ju mer han ser, ju mer beslutsam blir han att frälsa dessa barnsliga själar från deras behov- och instinktsstyrda levnadssätt. Med sig på resan, förutom de så viktiga prästerliga attiraljerna, är en ung man, som tvärtemot prästen, fascineras av indianernas sätt att leva och vara. Han är passionerat förälskad i en ung indiankvinna, i hemlighet beredd att överge sina kristna ideal, och hoppas på att bli hennes make och upptas av stammen. Utlämnade åt naturen, fientliga stammars barmhärtighet, sin egen överlevnadsinstinkt och kanske guds goda vilja, tvingas de hålla samman för att överleva.

Brian Moore skildrar ett avsnitt ur en inte helt avlägsen historia på ett nästan homeriskt sätt. "Hjältarnas" prövningar är hårda och kräver både list, mod och försyn, och det är inte konstigt att deras själsliga utblick förändras under resans gång. Moore låter, efter att ha konsulterat historiska källor, indianerna krydda sitt språk med könsord och svordomar, och säger själv i förordet att han studerat både historiska och antropologiska källor för att ge både jesuiterna och indianerna så trovärdiga ansikten som möjligt. Han är noga med att inte ta sida, utan presenterar helt enkelt den fullständigt omöjliga situation som 1800-talets kanadensare stod inför, både kolonialister, indianer och missionärer: Utan kunskap eller vilja finns ingen förståelse eller försoning, varesig mellan människor eller mellan människa och natur.

Bokens mustiga inledning målar starka bilder för alla sinnen och kompenserar den senare delen av berättelsen, där resans monotoni och umbäranden beskrivs lika kargt som landskapet. Jesuitprästens inre resa är lika svår och plågsam som de yttre omständigheterna. Boken är knappast underhållande, men fängslar den som har ett historiskt intresse och den som har en önskan att se förbi Hollywoods bild av indianer och vita. Läs den!

Triffidernas uppror - igen...

På 80-talet blev jag mörkrädd. Jag såg BBCs produktion av John Wyndhams roman The Day of the Triffids. De vandrande, köttätande växterna var jätteläskiga, och det där speciella knackandet de kommunicerade genom skrämde slag på mig. Jag, som tidigare sällan varit mörkrädd utomhus, och kunnat ta nattpromenader i bäcksvarta skogen, fick hjärtslag av slående flagglinor och vissa skuggor. Ok, det var inte bara Triffiderna. I samma veva läste jag The Shining (Varsel) av Stephen King, och de levande häckdjuren där gjorde ju sitt till. Men Triffiderna var värst.

I februari köpte Maken romanen The Day of the Triffids, och nu när sommarledigheten slog till tänkte jag att det var dags att bearbeta min Triffid-fobi. Så hängmattan fick sällskap av Triffiderna och mig i några dagar.

The Day of the Triffids är en domedagsroman utgiven 1951. Ett mystiskt kometregn gör nästan alla blinda, och de köttätande Triffiderna, framforskade i laboratorium, som odlas för sin fantastiska och dyrbara olja, tar över världen. Några få människor kämpar för sin överlevnad.

Även om det Kalla kriget är en av förutsättningarna för handlingen, är det inte Den Röda Faran som är det som sänker civilisationen. Det som Wyndham ger skulden är istället den bristande kommunikationen mellan världsstaterna på båda sidor av Järnridån, människors bekvämlighet och vinstintresse.

Wyndhams historia utspelar sig under sex år, och huvudpersonen säger i romanen att det är en nedteckning av hans egna upplevelser, som ska ingå i en större dokumentation. Eftersom berättarperspektivet är förstapersonens är händelseförloppets bredd naturligt begränsat; vi får del av det Bill Mason ser och upplever och det han i sin tur får berättat för sig. Vi får också inblick i hans känslor, men genom ett personligt filter och med det avstånd som hör till när man refererar det redan skedda. Det är nog tur, för stundtals är berättelsen så nattsvart att varje person med inlevelseförmåga har svårt att förstå hur huvudpersonerna klarar av att gå vidare.

Överlevnad ställs mot moral, och Wyndham låter "rätt" moraliska beslut bli fel: Kolonin som bevarar de kristna värderingarna går under i en epidemi, medan den grupp som kvoterar och satsar på friska individer är de som överlever.

Det finns inget frossande i trauma i Wyndhams bok. Nära och kära dör, men Mason beskriver inget gråtande, ältande eller kris. Han beskriver "tygbylten" och talar om att det inte luktar så gott, men frossar inte i några detaljer. I den sista delen av boken låter han Mason och Jo föra ett sentimentalt och filosofiskt resonemang om civilisationers uppgång och fall, som avbryts före gråtmildstadiet av en inflygande arméhelikopter. I en överlevnadssituation finns inte plats för krisande.

Så, efter ett par veckor tänkte jag att jag skulle ytterligare konfrontera min fobi och sökte på You Tube. Jodå, BBC serien ligger uppe där, i tiominuterssnuttar. Igår tittade jag på de två första avsnitten. Förtexterna är inte speciellt inbjudande. Vi ser närbilder på personer som ser uppåt, närbilder på ögonpartier i grönt ljus och underliga ljusfenomen. Musiken är ett dramatiskt, atonalt körstycke, som omedelbart får det att gå kalla kårar utefter ryggen på mig. Det som är det mest skrämmande är känslan av ensamhet och hopplöshet igenom hela första avsnittet. Ändå väjer regissören för mycket av den tragedi som boken beskriver. Jag kan tänka mig att en yngre tittare, som inte tidigare läst historien kanske tröttnar på det långsamma tempot och bristen på överaskningsmoment och effekter.

Triffiderna är, för den tiden, mycket påkostade och "levande". Med dagens mått mätt är de dock ganska tama. Knackningarna låter inte riktigt så som jag minns dem, mer puttekula på spånskiva än flagglina, men jag ryser ändå. Och när datorns batteri tar slut och jag somnar, så drömmer jag mardrömmar, fast jag vet hur det slutar! Så jag får nog vackert ta och fortsätta terapin.

Wyndhams bok står sig fortfarande mycket, mycket bra. TV-serien är också fortfarande sevärd. Det är Triffidernas tid. Läs den!

The Eyre Affair (Var är Jane Eyre? svensk titel) - Jaspar Fford

Släng Rambo, John Maclane, Ripley, Castor Troy, Dr No och ett antal andra actionhjältar och skurkar i en mixer, släng i Dagarnas skum av Boris Vivand, kör runt ordentligt, krydda med lite nörd och baka i ugn, så får ni The Eyre Affair.

Det kunde ha varit vilken polisroman som helst. Fabeln är enkel: Ung, lovande, kvinnlig polis inlånad för specialuppdrag möter övermäktig motståndare som mördar hennes kollegor och lämnar henne som död. Hon söker sedan ett sämre meriterat jobb bara för att få chansen att ta fast mördaren och få hämnd för sina kollegors död. Den psykopatiska mördaren riggar fälla åt den kvinnliga detektiven, som överlistar och dödar honom. So far, so good. Men lägg sedan till att den kvinnliga polisen, Thursday Next, är krigshjälte och veteran från det 133 år långa Krim-kriget, att hon räddas till livet av en viss Mr Rochester, Wales är självständig republik och laglöst territorium för engelsmän, tids-poliser reser genom århundradena för att ”justera” historian, och litteraturen har långt högre status än vad konst har för samlare och allmänhet idag. Andra små detaljer, viktiga för handlingen, är att skurken kidnappar och mördar karaktärer ur en mindre känd Dickensroman i utpressningssyfte, både varulvar och vampyrer är helt naturliga inslag i stadsbilden och genmanipulerade drontar är mycket populära husdjur. Det är alltså en mindre vanlig sommardeckare det rör sig om.

Narrativt är berättelsen rak och okomplicerad. Huvudhandlingen har beskrivits ovan, och sidohandlingarna är lika förutsägbara och okomplicerade: Det finns en ouppklarad kärlekshistoria och huvudpersonen måste bearbeta sorgen över och skuldkänslorna kring sin brors död på Krim. Språkligt är stilen lättsam och lekfull: Handlingen tillåter utsvävningar och variationer i ordförråd och stil, och eftersom saker inte alltid är som man tror att det ska vara blir man ofta överraskad av terminologi och benämningar, men aldrig så förvirrad att man förlorar greppet om historian.

Trots att man på något sätt känner igen alla delar av berättelsen och kan härleda den till olika populärkulturella källor, så gör detaljrikedomen, de överraskande brytningarna och de absurda inslagen berättelsen oerhört underhållande. Namnsymboliken påminner om J K Rawlings, och namn som skurken Jack Schitt (inte ett jävla skit) och kärleken Landen Park-Laine (Landa på Park Lane är det bästa man kan göra i engelsk monopol) är bara några som får det att dra i smilbanden.

Det här är en bok som kräver viss nördfaktor. Man bör uppskatta fantasy/sf och man bör ha en viss bibliotekskunskap för att till fullo uppskatta alla vitsar och skämt, men om du tror att du är nörd nog: Läs den!

A Long Way Down (Fallhöjd, svensk titel) - Nick Hornby

Fyra personer möts på en välkänd favoritplats för presumtiva självmördare, på nyårsafton, en av de dagar på året som flest självmord sägs begås. Martin Sharp, en före detta firad frukost-tevevärd, Maureen, som är ensamstående mor till en gravt handikappad son, JJ, en före detta B-rocksångare (om man kan säga att sådana finns) och Jess, som blivit övergiven av en pojkvän, verkar inte ha speciellt mycket gemensamt, utom just önskan att hoppa. Men skenet bedrar. Eller kanske inte.
Precis som i Nick Hornbys andra böcker handlar det ytterst om den enskilda människans oförmåga att ta itu med sin egen vardag, och precis som i Hornbys andra böcker presenteras våra små allmängiltiga svagheter på ett ytterst medkänsligt, humoristiskt och ... vardagligt sätt. Det finns inga uppenbara stilistiska krusiduller, personerna får beskriva sig själva genom sina handlingar och miljön är bara ytterst sparsamt skissad.
Handlingen berättas utifrån de olika personernas perspektiv, vilket kan bli aningen förvirrande ibland, men ger samtidigt olika infallsvinklar på samma händelse. Dock är Hornby språkligt konsekvent, vilket underlättar för läsaren och ger karaktärerna mer liv: JJs amerikanska engelska lyser igenom i vokabulär och grammatik (och måste ha gett översättaren huvudvärk!), Maureens prudentliga, lite gammaldags personlighet har sin röst, Jess inlägg blir nästan karikatyrer då de är pepprade med svordomar och slang och Martin är mest gnällig.
Fallhöjd är inte en bok som förklarar depression, eller ger djupsinniga visdomar, men den inger hopp. Nick Hornby låter, precis som i High Fidelity, About A Boy och Fever Pitch, sina karaktärer genomgå en slags stillsam katarsis, och tiden läka alla sår.
Läs den!

Den andra systern Boleyn - Philippa Gregory

Att Philippa Gregory har en kandidatexamen i historia och en doktorstitel i 1800-talslitteratur, och dessutom har arbetat som jounalist utgör naturligtvis ingen garanti för att hennes texter är läsvärda. Det är dock, när man plockar upp en bok som den här efter att ha spenderat en vinter med Martina Haag, Linda Skugge och andra flash in the pan-författare, med mer mediakompetens en litterär förmåga, som man inser att det finns litteraur och så finns det litteratur.
Missförstå mig inte; jag är långt ifrån någon litterär snobb, och mina elevers läsovilja leder till att även jag har underhållits och hittat det som är läsvärt i böcker som jag kanske inte skulle valt själv att läsa, i många genrer.
Gregory har de senaste åren specialiserat sig på fiktionsbiografier, där hennes forskarvana och historiska intresse kommer till sin rätt. Genren ligger också väl i tiden, där läsare fullständigt älskar "sanna" historier. Jag har aldrig tidigare läst Gregory, och kan inte jämföra med hennes tidigare romaner, som tydligen inte utger sig för att vara annat än just detta; I romanbegreppet ligger ett oskrivet villkor: Detta är inte sant, det är skrivet för att beröra och underhålla Dig, oh läsare. Ingenstans i Den andra systern Boleyn påstår heller Gregory att berättelsen är sann (till skilnad från Pelzer, Marklund och andra, som som regel inleder sina böcker med att närmast desperat intyga att det som de redogör för inte är något annat än sanningen). Dock anger hon sina källor i slutet av boken.
Eftersom en makthungrig despot med pippi på att avrätta folk alltid är intressant, så känner de flesta till något om Henrik VIIIs alla fruar, även här i Sverige. Därför är Annes Boleyns öde relativt välkänt. Att hon förutom att vara Henriks andra hustru också var en starkt bidragande orsak till att England bytte officiell religion och katoliker sedemera förföljdes och mördades är kanske inte fullt så känt. I engelska skolan får man också lära sig om maktkampen mellan familjerna Boleyn och Seymore, där barn, titlar och mark användes som spelmarker i kampen om det politiska inflytandet i Europa.
Handlingen berättas av Mary Boleyn, Annes yngre syster. Mary, hovdam, som 14 år gammal redan är bortgift med ett "gott parti", rycks från äktenskapet när kungen visar intresse för henne. Genom Marys iaktagelser, som man nästan kan beskriva som detaljerade dagboksanteckningar, får läsaren följa med i hennes förhållande med kungen, familjens intriger och hovets förveckligar under flera år.
Miljöbeskrivningarna är subtila. Här finns inga av tantsnuskböckernas ingående beskrivningar av guldbrokad och sammetsgobelänger, utan miljön sipprar igenom texten på ett naturligt sätt. Läsarens egen föreställningsförmåga, bakgrundskunskap och fantasi får göra mycket av jobbet. Karaktärerna är relativt stela och platta, inte bara för att hovkonvenensen kräver det, och Gregory är tydlig, ibland lite väl tydlig, med vart hon vill att vi ska lägga våra sympatier, men det hindrar inte att Den andra systern Boleyn fängslar och snärjer in mig i hovintriger och hjärtesträngar.
Tre veckor efter att jag har läst klart boken finner jag fortfarande att jag tänker på intrigen med jämna mellanrum, och vill veta mer, få bekräftat och undersöka vidare. Filmen tänker jag nog hoppa över. Det finns inte en chans att man ska kunna fånga berättelsens komplexitet på två timmar Hollywood.
Men läs boken!!!

Mad Dogs och Sleepwalker av Robert Muchamore

Vilka är utom misstanke? Vem skulle du släppa in i ditt hem? Om du hade något att dölja så skulle du inte skaffa dig nya vänner hur som helst. Men om din dotter träffade en ny bästis i skolan, eller om din son kom hem med sin första flickvän?

Vi har alla hört talas om organisationer som MI5, agenter som Jame Bond och hans gelikar, och de senaste åren har Alex Rider, pojkagenten, gjort karriär på bioduken. Alex Rider för Bond-facklan vidare till en ny generation - där allt är svart och vitt, skurkar är skurkar, hjältar är hjältar, inget ställningstagande är nödvändigt. Men det är inte Alex Rider jag ska berätta om nu.

Ungefär samtidigt som den första Rider-boken kom ut publicerade Muchamores första bok i serien om Cherub, The Recruit. För mig kändes det som om Muchamore läst Horowitz bok Stormbreaker och kännt att "Det här kan jag göra så mycket bättre!" Cherub-seriens huvudperson James Adams är långt ifrån hjältemodig alla gånger: Han är lat, långsint, ibland rädd och ofta tvehågsen inför sina uppdrag. När serien börjar är han elva år och har precis förlorat sin mor, en gravt överviktig blandmissbrukande hälare, och hamnat på barnhem tillsammans med sin två år yngre syster. Han värvas av en annan barnagent till Cherub, som är en topp-hemlig underorganisation till MI5. Efter att ha genomgått fysiskt och psykiskt krävande grund-träning skickas han ut på uppdrag: Tillsammans med jämnåriga agenter infiltrerar han droghandlares familjer, upplöser domedagssekter, avslöjar militanta djurättsaktivister och miljöterrorister och oskadligör sovjetiska gangsters. De två senaste böckerna i serien utgör ingen skilnad.

Mad Dogs börjar med att ett Cherub-uppdrag går fel. Två gäng drabbar samman i en reviruppgörelse, och ett par av Cherubs agenter hamnar i korselden. En av agenterna knivskadas allvarligt och den Brittiska regeringen och MI5 vill avbryta Cherubs inblandning. Genom att återuppta bekantskapen med en pojke som han mött som 12-åring i sitt andra uppdrag, ska James infiltera gänget Mad Dogs och förhindra att gängstriderna sprider sig genom London.

Boken The Sleepwalker börjar med att ett fullsatt passagerarplan störtar i Atlanten. Ett antal terroristorganisationer tar på sig dådet, men bevisning fattas. Då ringer en skrämd pojke polisens tips-telefon och Cherub-agenterna sätts på fallet.

Syskonen James och Lauren Adams är långt ifrån det hjälte-ideal som Stormbreaker-Alex, Spy Kids och den unge James Bond står för. I Cherub är ingenting svart eller vitt. Barnagenterna är långt ifrån ädla eller idealistiska. De har uppfostrats i en organisation som står för "våra" ideal, men böckerna ger dem utrymme att tvivla och att göra fel: James känner starkt för pojken han blivit vän med för att samla bevis mot pojkens far, och sörjer att han måste splittra familjen; agenterna undrar om det verkligen är rätt att förhindra en terrorattack som kanske skulle ha förändrat världen till det bättre, och Lauren, James lillasyster, blir vegan efter att de upplöst en militatant djurättsorganisation.

De tidigare böckerna i serien är tuffa agentromaner, men de två recenserade berättelserna tar genren ett steg längre och jag instämmer med den tryckta varningstexten på böckernas pärmar: De är inte lämpliga för yngre läsare! Det finns en del mycket grafiska beskrivningar av våldsamma scener och nu när James är 15 upptas en hel del av hans tankar av sex och det finns även en del ganska så explisita beskrivningar även på det området.

Robert Muchamore är född 1972 och har innan han slog sig in på författarbanan bland annat försörjt sig som privatdetektiv. Serien kan beskrivas som en Philip Marlow för ungdomar på 2000-talet, men ger också mycket diskussionsmaterial kring värdegrundsfrågor. Jag läser dem med mycket stor behållning, och har svårt för att lägga ner dem när det är dags att släcka på kvällen, likaså gör min snart 16-åriga son.

Språket är, som i de flesta deckare, samtida och ger en god inblick i hur ungdomar faktiskt använder språket i England. Karaktärerna utvecklas genom serien och ges utrymme att växa. Äldre karaktärer faller ifrån, då de pensioneras från organisationen vid antingen 17 eller 60, och nya kommer till, alltefter de klarar sin grundutbildning vid 11-års ålder. Det finns ett mycket starkt generationsutbyte i böckerna, där de yngre utbildas av både sina lärare, ledare och kamrater, och där de vuxna erkänner sin underlägsenhet i förekommande fall och litar på barnens förmåga att klara situationer.

Cherub-serien är ytterligt charmig, och jag önskar att jag haft tid och kunskap i hur man fick kontakt med förlag för att översätta, för de här böckerna är SÅ myckat bättre än de fjaniga och uppschåsade Alex Rider-böckerna. Läs dem!

Du en av oss av Vera Efron

Att Sverige inte var snövitt neutrala under andra världskriget är ingen nyhet. Inte heller att underrättelseagenter agerade i och utifrån Sverige. Allteftersom hemligstämplade dokument släppts har mer och mer av vår kanske intressantaste och mest dualistiska period i nutidshistoria. Vera Efrons dokumentärroman Du en av oss skildrar enskilda personers livsöden, såväl som Sveriges mellan 1940 till 1943.

Efron skänker oss insyn i hur både Josef Stalin, Tage Erlander och personer i underrättelsetjänster i Europa kan ha tänkt. Huvudpersonen i romanen är Erika Wendt, en ung, frånskild tyska, som tack vare sina språkkunskaper värvas in i det tyska krigsmaskineriet. Trots sin skeptisism till nazismen avancerar hon inom krigsadinistrationen. På Abwher i Berlin träffar hon, och blixtförälskar sig i, den svenske kaptenen Ternberg. De stöter som av en händelse även ihop när Erika förflyttas till det ockuperade Norge. När Erika sedan stationeras i Stockholm värvas hon som agent under täcknamnet Onkel och bidrar till att knäcka de tyska koderna och därigenom kanske förrändra krigets utgång.

Trots sin remarkabla insatts glöms Erika Wendts bort av Sverige efter kriget. Inte förrän 1995 "upptäcktes" hennes del i den svenska krigshistorien och hon förärades 1998 en medalj och gick bort 2003.

Boken är ingen rafflande agentroman. De dolda mikrofonerna, lönnmorden och jakterna lyser med sin frånvaro, eller kanske snarar tonas ner, för visst finns där spänning och mycket otrevliga händelser antyds, men det finns inget frosseri i våld eller nervdaller. Handlingen berättas i form av korta ögonblicksbilder, nästan som dagboksanteckningar, som var för sig ger olika aspekter på händelseförloppet.

Karaktärerna är ganska kantigt tecknade, som om Efron vill att vi förlitar oss på andra historiska källor och tidigare kunskap. Och det krävs kanske en viss förkunskap för att uppskatta berättelsen, åtminstonde krävs ett intresse för epoken, men det är ett fascinerande dokument över personer och händelser som har påverkat vår historia, och som kanske inte har fått tillbörlig uppmärksamhet.

Boken rekomenderas varmt till alla som är intresserade av andra världskriget och hur underättelseverksamhet faktiskt fungerar. Läs den!

Odjuret med två ryggar - Emily Maguire

Den brådmogna, australienska skolflickan Sarah förälskar sig i sin lärare i litteratur. I sitt utanförskap hittar hon en själsfrände och en sexpartner, och förhållandet utvecklas till en underlig symbios, där båda parter är beroende av den andra. Läraren, som är gift och 24 år äldre än den 14-åriga Sarah, omplaceras och försvinner ut Sarahs liv, men inte ur hennes medvetande, och hon slänger sig in i en destruktiv spiral av droger och sex för att fylla tomrummet inom sig.
Som 23-årig litteraturstudent är hennes liv långt ifrån den extremt kontrollerade övre- medelklasstillvaro som brådstörtat tog slut när hon, efter att ha blivit brutalt våldtagen, slängdes ut hemifrån vid 16 års ålder. Hon bor i ett kyffe, hon försörjer sig som servitris, samtidigt som hon med mycket lyckat resultat studerar, knullar och super. Omgivningen har en del att säga om Sarah Clarks leverne, men själv är hon ganska nöjd med tillvaron. Ända tills hon möter honom igen.
Boken är ett fyverkeri av sensualism och erotik, språket är flyhänt och målande och högt blandas med lågt: Diverse citat ur världslitteraturen står jämte ord som bara för några generationer sedan knappt skulle tillåtas tryckas.
Läsaren får väldigt få beskrivningar av miljöer eller personer, förutom just de två huvud-kombatanterna. Även om handlingen berättas ur ett tredje-personsperspektiv inser man ganska snart att berättarrösten färgas så mycket av karaktärernas inre tankar att den inte längre är tillförlitlig: Vi ser för det mesta Sarah som Jamie, hennes äldste vän som varit "hemligt" förälskad i henne sedan högstadiet, ser henne, eller ur hennes egen synvinkel. Små spegelskärvor av andras åsikter skär in i texten och sår tvivel om hur saker verkligen är, och i slutet av boken är stämningen nästan surrealistiskt mardrömslik; det som tidigare kittlat blir plågsamt, men det är omöjligt att lägga ifrån sig boken.
Det här är en berättelse om kärlekens lycka och förbannelse, om sex och om vänskap och lojalitet och om besatthet, perversion och dualism. Läs den.

Snor-Telenor

I fredags, när Maken och jag kom hem efter after-work-ölen med Taxi-chefen och jag öppnade posten, hittade jag en sluträkning på mitt förra mobil-abonemang. Förutom att jag inte insett att jag skulle debiteras för TV i mobilen efter den fria (vilket naturligtvis är ganska klantigt) provmånaden hade de debiterat mig 750 spänn för abonnemang! Jag kände mig lite som myran som brottas med ett toy när jag tog Christoffer-på-kundtjänst vid hornen och ifrågasatte detta.
-Men det är för du hade tre månaders uppsägningstid, säger Christoffer.
-Ja, men serru, de tre månaderna var redan förbrukade när jag porterade det numret!
-Nej, det var de inte, för då hade vi inte debiterat för uppsägningstiden.
-Men i så fall borde väl inte mitt SIM-kort varit inaktivt i nästan en vecka innan det nya abonemanget kom igång!
-Nej, det var det inte heller, enligt datorn.
-Men enligt mig och SIM-kortet var det det, och jag var och tjatade på Telia att de skulle försöka tidigarelägga porteringen för att få igång abonemanget.
-Ja, då får du bestrida fakturan skriftligen och ta kontakt med Telia om de kan verifiera din historia, så du inte ljuger.

Det värsta är att jag VET att jag slängde uppsägningsbekräftelsen för ungefär tio dagar sedan, eftersom jag kände att det hade funkat så bra med porteringen och allt var överstökat. Jag minns att abonemanet skulle sluta fungera den åttonde februari och att numret skulle porteras den 11 och att Telia sa att de inte kunde fixa det i tid. Och jag var telefonlös i nästan en hel vecka. Men hur BEVISAR jag det utan dokumenten? FAN!

Sweet as Sugar

Läste precis ut Sweet av Julie Burchill, uppföljaren till post-Fucking Åmålboken Sugar Rush, som blev en fantastiskt färgfull tv-serie på Channel 4, som dessvärre till min vetskap aldrig visats här. Böckerna torde vara ganska svåröversättliga, för att inte tala om oöversättbara, och jag har läst boken på orginalspråket engelska.

Huvudpersonen i Sugar Rush är Kim, "Kizza", en ganska vanlig, men välpriviligerad flicka, som faller huvudstupa in love med Sugar, Maria Sweet, en "fattig" och farlig tjej, med mer hjärna än vad som är nyttigt för en underpriviligerad flicka i Engelska sydkustens vita pärla Brighton.
Ur Kims synvinkel beskrivs den kaotiska och olyckliga, men passionerade kärlekshistorien mellan de två 15-åringarna från helt olika världar, bara en stadsdel från varandra, och trots att det är Kims historia står Sugar hela tiden i centrum.

Sweet tar vid en tid efter att Sugar Rush slutar. Maria Sweet är nu 17, precis utsläppt från fängelse efter att ha avtjänat ett straff för att ha, med en avslagen flaska, skurit en man som försökt våldta henne. Obruten och fortfarande övertygad om sin egen attraktionskraft och skönhet, har hon börjat inse att för henne finns inte så stora möjligheter att ta sig ifrån Brighton, eller det liv som hon och hennes familj lever i det kommunalt ägda lägenhetsområdet.

Boken är en fullständigt vansinnigt rolig, och tragisk, beskrivning av en vild ungdom. Språket är fyllt av slanguttryck som kan vara svåra att förstå, även för en infödd som inte varit i kontakt med ungdomsspråket i England de senaste åren, men även pepprat med ljuvliga alliterationer och ordvitsar, allusioner till modern kultur och politik, vilket naturligtvis också är till bokens nackdel, då den komma att åldras alltför snabbt.

Böckerna om Maria Sweet borde bli vad Catcher in the Rye blev för den tidens ungdomar, och Sugar är en bra mycket sympatiskare, mer livfull och mer realistisk huvudperson än Holden Caulfield någonsin var. Här finns girl power så explosiv att man nästan blåses av planeten, och även i Sugars mest destruktiva ögonblick finns det en sprängkraft och en possitivism som övertygar läsaren om att hon kommer att fixa det! Läs den!

Lite frukost på Tiffany's?

Very Audrey Hepburn, hela grejen liksom....
Vad kan jag säga? Vart ska jag börja?
Maken hade ju planerat resan minutiöst och hade Ryan Air hållit tiderna hade vi haft tid för en jättemysig middag md Svärisarna på Garfunkel's, men flygfan flög en timme sent, och när vi sedan kom till Stanstead hölls vi kvar på planet i 20 minuter, eftersom man lastade på passagerare i planet brevid. Biljettautomaten på perrongen var dock snäll och vi hoppade på Stanstead Express med 20 sekunder tillgodo.
Maken hade smart nog bara bokat tågbiljett till Tottenham Hale, där vi bytte till tunnelbanan och susade in till Victoria. Kvart i sju klev vi in på restaurangen och möttes av en strålande OBE-to-be och svärmor som verkade i mycket god form hon med. De var halvvägs genom sin middag och såg till att vi fick beställa å det snaraste.
Jag har nog aldrig ätit en hamburgare så fort! Dessutom misstolkade jag Chili Cheese Burger och tolkade det som en kryddig ostburgare, men det visade sig vara en god ostburgare med Chili-con-carne i stället för dressing. Säkert nyttigare, men lite av en chock. Med tre minuter tillgodo checkade vi in väskor och jackor i garderoben på Victoria Palace, fick en glimt av en av kvällens små birollsinnehavare som leddes till sin plats av två scenarbetare, innan vi slängde oss ner på våra perfekta platser i the Dress Circle.
Billy Elliot var så utomordentligt bra som musical att jag kan inte hitta rätt ord för en intelligent recension! Vi skrattade och grät om vartannat, det var hög danskultur och buskis, Yorkshire-dialekt och smart skildrad nutidshistoria. Helt jäkla fantastiskt! Se den!
Tillbaka efter linssoppan, med ett referat av tillställningen på the Ritz.