Det krävs bara motivation

Sommarlovsmorgontröttheten har varit näst intill extrem på vissa håll och ungarna har sovit och sovit och sovit. Men igår ringde Syster Yster och meddelade att trots att Klanton-stackarn hade feber och hon därför berövades sin kanske sista semesterstrandsolschans, så skulle Heinz komma ner idag, onsdag, kl 8.00 för att testa den nya skateparken. Ville möjligtvis unge herrn följa med? Det ville unge herrn verkligen. Vi är nämligen värdelösa ur skatefortbildningssynpunkt, men det är inte Heinz: Han har varit med länge, kan åka, men åker inte avskräckande avancerat, är hel-cool, och .... är hel-cool. Lillprinsen ser upp till Heinz lika mycket som Heinzs son ser upp till Lillprinsen = mycket.

Jag stapplade upp kl. 7 för att säkert vara redo och lite röjd i köket efter gårdagskvällens orgie i saft- och chutney-tillverkning, och för att kunna servera den utlovade koppen kaffe och macka. Två röda senare stod Lillprinsen i kallingar i köket med ett soligt leende och undrade vilken frukost han kunde få.
"Flingor" muttrade den omorgonmuntra modern och tryckte igång kaffevattnet.
"Kan jag inte få macka?"
Till saken hör att Lillprinsen, om han fick äta mackor i den utsträckning han ville, ännu mer skulle förtjäna epitetet Prinskorven, så jag kompromissade:
"Först flingor, sedan smörgås."
Men efter sin tallrik All Bran med äpple och fikon var inte macka så intressant i alla fall. Fram med skate-skydden, och så klädde han sig redo och satte sig att vänta.

Han behövde inte vänta så länge. Heinz kom på utsatt tid, fikade en smörgås, kaffe och prilla, tittade lite snabbt i tidningen, lastade in Prinskorven med skydd och skateboard i bilen och fräste iväg.
"Jag tar Hunden! Jag går nog ner till Vallarna och kollar lite" sa Maken och var nästan redan på väg ut genom dörren.
"Jag följer med" sa jag och kastade mig ur morgonrocken.

När vi kom ner till parken 40 minuter senare vinkade Lillprinsen glatt från andra ändan av betongytan. Det var redan ett 15-tal personer där, trots att klockan knappt var nio. En familj hade tältat över natten och barnen skatade före frukost. Men åtminstone hälften var vuxna, och flera av dem hade åkt långt. Vi imponerades mycket av Lillprinsens snabba utveckling. På låne-skaten tog han sig coolt från ena änden av parken till där vi stod och svängde stiligt undan hinder och läskiga kanter. Hans spindelmannen-skateboard var för styv, berättade Heinz. (Måste fråga om han tycker att det är lönt att köpa nya, mer rörliga hjulupphängningsanordningar, eller om man ska skrota hela brädan och köpa ny... )(Note to Syster Yster och Bror: Möjlig julklapp till syskonbarnet!) Sedan insåg vi att vi nog var en belastning i inlärningssituationen, lämnade ett energigivande äpple till barnet och begav oss hemåt, där Törnrosa-stämning fortfarande råder.

Jag minns att Ola och Boel hölls och skruvade och hade sig och bytte hjul och lager och gudvetallt när det begav sig på åttiotalet, och man inte kunde beställa över internet, utan från svartvita kataloger med gryniga bilder och fick vänta en månad på att förhoppningsvis rätt grejer, förhoppningsvis lika bra som man hoppades på, skulle komma från USA och Tyskland. Och hur vi satt uppe vid ramperna på Falkagård (jag vågade bara prova när inte killarna var där, för jag har ju aldrig kunnat visa mig svag eller okunnig eller så, så jag lärde mig ju aldrig något heller... :-() och de coola killarna, som Martin Willners och vad de nu hette, slängde sig utför ramperna, fick flisor från plywooden och slet hål i byxorna. Jag minns att Ola och Martin var coola som attan, för de sydde sina egna kläder! Ola blev ingenjör inom förpackningsindustrin, medan Martin fortsatte och gjorde sig lite av ett namn genom att designa surfkläder och bli äventyrare..... Ola var 6a i Sverige på freestyle efter ett lyckat nummer till Iggys The Passenger, och han slutade åka ramp när han brutit båda benen inom loppet av ett år. Nu har han nog slutat att åka skateboard helt. Det vore roligt att locka Boel och Ola till Parken och se om de kunde lära mig lite... Nu vågar jag nog prova...

Hur dum får man vara?

Det är oerhört gott med rökt kött, och man kan ju få viss abstinens efter att ha levt på halvt flytande föda i några dagar, men det var kanske lite klantigt att smälla i sig ett halvt hekto. Nyttigare än chips kanske, men maggen har tydligen en del att säga. Jag får trösta mig med På Minuten från 1969 på SR Minnen. Det var lite mer sansat på den tiden, men definitivt inte mindre roligt!

Nostalgi VI

I kassan på Cortina när Musikgruppen skulle fira 10 år(?) Iaf, lär jag Bästis att rulla ziggisar, utan filter, innan ViBitts ska spela på samma scen som AC/DC gjorde sin första Europa-spelning på.

Nostalgi IV

Det är jag som har spetsstrumpor. Den som kommer ihåg bandnamnet (obs! Wayyyy before White Stripes!) får en guldstjärna!

Nostalgi II

Nostalgi

Inspirerad av Beranders djupdykning i mediaarkiven känner jag att jag nog måste bejaka min egen fåfänga en stund. Fotograf: Christina Andersson-Roy, ca 1989.

Christina, var blev du av?

Man blir glad av att göra saker man blir glad av

Var alldeles jättetrött, men jag hade ju lovat att åka och elda lite åt miniorscouterna, så jag masade mig dit. Det var mörkt, ruggigt och kallt, så jag tog med min lägerbålsfilt; en gammal yllefilt ur SJs överskottslager med alla de märken som jag lyckats komma över.

Det var roligt att se ungarna när de droppade in för terminens första möte, men jag kände snabbt att energin inte riktigt räckte till, så jag tog grejerna och drog mig ner till den öppna platsen bakom scoutgården, där jag gjorde iordning eldstaden.

Jag lyckades att tända de båda fyrfaten med samma tändsticka, men blev övermodig och raserade den ena elden innan den tagit sig ordentligt och blev tvungen att tända om, den här gången utan mitt egentillverkade tändpapper av hushållspapper och smällt bivax. Men den här gången tog det sig ordentligt.

När de båda eldarna sprakande sände gnistregn mot himlen satte jag mig på vallen och drog filten omkring mig. Den värmer underbart. Jag satt där och tittade genom träden, över ån och in mot den Lilla stadens ljus som glittrade vackert i kapp med stjärnorna på himlen. Jag hörde bruset från E6 långt, långt borta, krasandet av joggarnas skor på elljuspåret, miniorscouternas rop och stoj på andra sidan huset, där de tränade på att hantera tändstickor och fotogenlampor. Lukten av lägereld svepte då och då över mig där jag satt, då vinden ändrade riktning, men röken blev aldrig obehaglig. Jag var varm där under min filt, och tänkte på alla andra gånger jag suttit vid lägereldar, insvept i trygg, varm, yllelycka.

Jag mindes min gycklar-karriär (o så kort, men intensiv) då mången sommarnatt med mjöd och mantel tillbringades på Gotland, i skenet av eldar och facklor; alla scoutupplevelser; camping med Maken och barnen, och sommarkvällarna vid utespisen på altanen.

Lillprinsen frågade härromdagen om vi inte kunde tända i utespisen en kväll och mysa. Då sa jag "nja, kanske". Men jag tror det blir ett "det är klart!" Kanske inte i morgon, men snart, ska jag ta min filt och sätta mig framför elden. Ungarna får grilla korv. Jag ska meditera.

Q.E.D. II

Jag minns min barndom. Då, mina ungdomar, fanns inte medicin som nu! Inga tabletter med glatt yta som lätt glider ner i halsen, lättsvalda kapslar, eller medicin med hallonsmak. Tabletterna hade en tendens att fastna på tungan, och lyckades man inte svälja dem fick man försöka igen, med geggiga bitar som smakade bittert istället. Om man inte kunde svälja en kapsel rördes den ut i vatten, eller kanske, men då fick man vara ordentligt dålig, filmjölk eller glass. Medicinen smakade antingen penicillin, bara bittert, eller om man hade tur, anis.
Förresten, jag har fel: När jag nästan dog i mässlingen (jotack, ni vaccinationsmotståndare, det var förbaskat mycket vanligare än vad ni tror - enda anledningen att det inte händer idag är att alla barn vaccineras!) fick jag ett slemlösande rosa skum, som jag kommer ihåg att jag tyckte om. Det var när jag låg inne på infektionsavdelningen första gången, med dubbelsidig lunginflammation och över jul och nyår. Jag minns att när jag sedan fick åka in igen, 20-da Knut med enkelsidig lunginflammation, så bad jag att få den goda medicinen.

Klockan är 06.15.

Maken har precis avgått till jobbet.

Hunden tycker att jag är världens dummaste. Inte får han åka med husse och inte tar jag ut honom heller? Vi är så taskiga!

Jag har ryggskott. Jag SKULLE ha slutat krafsa i mackadammen när jag sa till grannen att jag började få ont i ryggen. Visserligen har jag ju ytterligare en kvadratmeter platt mackadam, men nu kan jag inte röra mig heller.

Har gojsat mig med voltaren på tub, två panodil och en ipren. Det blir nog ryggläge större delen av dagen för min del. Men man SKA röra på sig när man har ryggskott, även om man ser ut som Ringaren. Men hunden fick en ryggskottspromenad igår kväll, det räcker. Barnen får ta honom idag. Stackarn.