Underställ i bambu

Sov oroligt i natt efter att ha intagit något för mycket av det röda vinet i går, men fick mig en trevlig promenix i snålblåsten med Hunden för att fika med Faster och betala för Didrikson-jackorna hon köpte åt mig. Chocken efter att ha kollat vad jackorna egentligen skulle ha kostat hade nästan lagt sig och jag bestämde mig för att inviga min Spere-jacka. Den reades ut för halva priset på en internet-shop för 1100 spänn. Det är inte helt och hållet galet att kunna köpa den, ytterligare en jacka och ett par regnbyxor för 300!

När jag kom hem fortsatte jag att adventsplocka. Nu har jag i alla fall fått upp stakarna! Det är sällsynt ostädat, men det börjar i alla fall bli jul!

Sedan kom Jul-Hundvakten och hämtade Hunden för hans provöversovning. Jag bad om ursäkt för hans jämngråa färg och den distinkta hundodör som omgav honom.
-Men det är ok! Jag hade ändå tänkt att bada honom ikväll! Jag har shampo och så.
Maken och jag såg på varandra - nästan för bra för att vara sant!
-Får jag ge honom vanlig mat och så? Det blev lite kött över på jobbet igår...
Hunden hoppade glatt in på passagerarsidan i hennes bil och vinkade inte ens åt oss när de åkte iväg för en familjemiddag hos Jul-Hundvaktens mamma och pappa. Men vi skickade med både märgbenet och sängen. Ifall han skulle sakna oss.

Sedan så tog Maken och jag en tur längst Ätran innan mörkret föll. Nu har han köpt ett underställ i bambu åt mig, så nu har jag verkligen inte någon ursäkt. Och jag behöver verkligen springa regelbundet - Nu gjorde det ont i både fot och höft igen! Tempot var bekvämt - 6.04 per km - en dryg minut saktare än vad jag sprang den rundan på regelbundet i somras. Men det är vinter och jag är inte så på just nu. Men på tisdag - DÅ ska jag springa igen!

Slördag

En helg utan program! Jag skulle varit på FST i Göteborg, men insåg att det gååååår inte. Och ingen blev jättearg när jag sa att jag inte orkade. I alla fall så sa ingen något om det till mig. Nästa helg är det ju glöggmys och paketinstlag med ledarna på fredag, bakövernattning med Utmanarna lördag och julmarknad söndag, så det gäller att njuta av overksamheten den här helgen. Och tvätta och städa lite.

Hallands Nyheter hade reportage om en alldeles bedårande blogg i dag: http://bullenlena.blogspot.com/

Kolla den! Trouble blev lätt avundsjuk och tyckte att hans profil på www.jogg.se var lite futtig i jämförelse, så jag hjälpte honom att skriva en liten kommentar till Lena. Det är tur att det är långt till Hunnestad, för Trouble tyckte nog att Lenas skämtrosa minsann inte var något att skämmas över!

I övrigt har Hunden och jag haft det sedvanliga slagsmålet om kammen. Egentligen är det ju bara på låtsas, eftersom han faktiskt tycker att det är rätt skönt att bli ompysslad. Men det har blivit lite av en lek att man försvinner i väg från borstplatsen och blir mutad tillbaka med en godis, och att man lite halvhjärtat nafsar efter kammen när man blir lite luggad. Mattes rygg ska värka och det ska finnas massor av tovor kvar att reda ut till nästa gång - så man får mer godis!

Dagen efter

Jag är världens sämst utrustade scoutledare. Vissa läsar minns kanske sommarens gummistövelsdebackel. När man är ute är det viktigt att man är mätt, varm och glad. Mätt är lätt: Man tar med sig GOD mat, inte alltför kalorisnål, och varmt att dricka. Varm är inte heller så svårt: Bra med kläder i flera lager, på med regnkläder innan det börjar regna, varma strumpor och justa vantar. Glad: Ja, det får man jobba på helt enkelt!

Sova varmt är svårare. Genom åren har jag dock lärt mig att lager på lager är det som räknas här också. Det får inte vara för mycket kläder, och om man bara är varm om axlar och framför allt fötterna, så fryser man inte så mycket. Man måste kunna röra sig i sovsäcken!

Jag är som sagt den sämst utrustade scoutledaren. Jag äger en massa tält, ja, men mina sovattiraljer är inget att hurra för. Tills Svärmor sponsrade med ett liggunderlag för oss över 40 (Thermarest Trail Pro, 4 cm, självuppblåsande, dyrt) ägde jag samma liggunderlag som för 25 år sedan: Ett fiberplast-liggunderlag, som en gång var ganska mjukt minns jag, komplett med yxhugg, mitt förra efternamn i spritpenna och en del brännmärken från olika tillfällen. Min mor och far uppgraderade vår sovsäcksstatus för ca 10 år sedan med ett par billiga säckar som klarar +-0. Kanske. Så när jag skulle sova ute i november för första gången på läääänge så valde jag att ta min gamla sovsäck (som skulle klara +10 en gång på 80-talet) och min 10 år gamla sovsäck, samt mitt ganska nya innerlakan från Haglöfs, mitt liggunderlag från 80-talet, samt Thermarestet. Jag sov som en gudinna jämte Marie som också sov som den gudinna hon är i sin supersäck som skulle klara Arktis, innerlakan, vind-, snö- och regn-tätt överdrag med hällor för att fästa i stormtältet, ifall man måste sova upprätt....

Hunden, som varit lös hela natten och sovit i mina knäveck, blev själaglad när vi vaknade, klev över och göttade ner sig mellan oss på våra Thermarest, sträckte ut sig i hela sin längd och slickade oss i tur och ordning (Marie först). Vi busade runt och gosade en stund innan det var dags att kravla sig ur sovsäckarna och tända elden igen.


Jag fixade frukost: Äggröra, bacon, champinjoner (och höstens två sista kantareller som jag hittade på promenaden igår) och en fantastisk tomatrelish som en kollega till mig gjort av egna tomater, chilifrukter och vitlök. Och kaffe.

Sedan gick vi ner till huset en sväng och såg efter om ungarna hade kommit igång med städningen. De hade i alla fall fått i sig lite frukost. Utanför gick den lilla svarta sommarkatten fortfarande och strök och jamade. Vi tyckte alla fruktansvärt synd om den när vi packade ihop och åkte därifrån, men vad kan man göra: Ingen av oss kunde ta hand om den och det enda katthemmet i kommunen har stängt.

På vägen hem började Prinsessan att planera sin födelsedagsfest. I torpet. Fast jag tror inte att jag vill sova i vindskydd i januari... Fast å andra sidan: Med två 10 år gamla säckar, tre liggunderlag, raggsockor och innerpåsen så kanske det går bra det också?

Det kan vara...

Hunden var hos doktorn idag.
"Det är en vårta", sa doktorn.
"Jaha! Vad bra! Jag var lite orolig att det var en tumör", sa jag glatt.
"Ja, det kan vara en tumör också, ett melanom, men det finns det ingen behandling mot ändå", sa doktorn.
"Nähä", sa jag mindre glatt.
"Hur ser man skilnad då?"
"Ja, det är svårt att säga. Man kan skicka iväg på analys, men det kostar mycket pengar."
"Jaha", sa jag.
"Det är en fästing", sa sköterskan.
"Nej, det är det inte", sa jag.
"DET vet jag."
"Det går nog bort av sig själv. Men du ska spreja flera gånger om dagen med den här propolis-sprejen. Den är bra mot allt: Mot virus, bakterier, svamp och KAN ha en tillväxthämmande effekt på tumörceller"
"Jaha, vad kostar den då?"
"120 för 50 milliliter, det dubbla för det dubbla."
"Eh, jag köper en liten flaska då..."
"Ja, och om du känner att du får lite ont i halsen, så kan man spreja så..."
Han sprejade sig i svaljet.
"...och så går det över! Helt ofarligt. Naturmedel."
Och så gick jag därifrån 470 kr fattigare, men inte destu visare...

Jävla hund

Hundens hygien har varit aningen eftersatt under vintern, dels därför att det är föga fruktsamt att bada honom, när det tar en promenad innan han är precis lika äcklig igen, dels för att Maken har ont i ryggen och jag får ont i ryggen av att borsta odjuret, dels för att han inte tycker om att bli borstad och det är värsta övertalningen varenda gång och tar flera timmar.

Igår kväll, under Beck, mutade jag ner honom på puffen med ett antal Frolic och började borsta. Och insåg att de ihoptovade pälsklumparna på Hundens bakben inte skulle gå att kamma ut utan klippning, och insåg sedan att de tillkommit genom att små pinnar, kardborrar och annat bös samlats i pälsen. Och jag klippte och kammade och mutade, höll ner och klappade, ryade och fjäskade, och såg inte mycket av Gunvalds sexiga blå ögon.

Till slut orkade vare sig jag eller Hunden mer. Min rygg kändes som den skulle gå av, och Hunden vägrade att komma ut från under bordet, trots Frolic. Tovorna på bakbenen är inte helt utredda, men magen är ansad och klippt, snopp-pälsen kommer inte att samla lukt på ett tag, och insidan av Hundens lår av mjuka och släta och otoviga. Får väl försöka ta ett tag i kväll igen.

Jävla hund.

Varför kan inte hus städa sig själva?

Jag TYCKER inte det är vare sig roligt eller tillfredställande att städa. Vissa njuter av att ha det fint omkring sig och älskar att göra det fint. Jag tycker att det är trevligt att ha det ostökigt, lite skit i hörnen skadar inte, men det är trevligt om det inte är prylar över allt. Men, dessvärre, vi är fem i familjen och ingen av oss är speciellt städorienterade och det är prylar överallt.

Och inte städade huset sig själv medan jag var ute och sprang. Inte heller städar hundens rumpa sig själv när han haft diarré och eftersom Makens rygg håller för allt annat än för hundtvätt, så åker jag på att städa hunden - igen. Egentligen tycker man ju att hans jäkla rygg, som redan är kass, kunde man ju offra på stinkhunden, så kunde min rygg få vara frisk ikväll.

Hela helgen trillar på

Avlade visit hos Mor i Moghult i torsdags. Var ju tvungen att inspektera den lilla valpen. Delfi är sötast i hela socknen, 9 veckor och skrämmer skiten ur min stora pälsdrufs! När han fick syn på denna söta uppenbarelse, sjönk hela hunden ihop och blev så dämpad, så dämpad.

Vi fick en härlig skogspromenad, han och jag. Snön låg vristdjup och vi knatade iväg på okända skogsvägar, över hyggen och på små stigar. Riskfyllt, ja, och jag ska inte göra om det, men det gick ju bra, även om jag faktiskt var lite orolig att jag villat bort mig vid ett par tillfällen. Det var 4 minusgrader, men friskt och härligt. Vi mötte ingen och såg bara en skogstraktor på avstånd. Hade kunnat bli farligt om man verkligen gått vilse.

Delfi försökte hela tiden få Troubles uppmärksamhet. Trouble vände demonstrativt bort huvudet och lade det helst i någons knä. Till slut kröp hela 28kg hund upp i mitt knä och rullade ihop sig! Det var tungt, men jag ville inte köra bort honom. Morgonen efter kände jag att det nog var läge att åka hem. Hunden var lättad. Jag också, i ärlighetens namn.

Hund bortskänkes

Hunden, Bästis och jag promenerade längst Doktorspromenaden i det vackra vårvädret. Hunden hoppade ner i Ätran och badade lite, för att en liten stund senare glädjestrålande rulla sig i en hög med skit, som av allt av döma var av mänsklig härkomst. En halvtimme senare, när han slängt sig i diverse buskar, lyckades vi få honom att gå i och bada igen. Nu sitter han olyckligt ute på altanen och undrar varför han inte får komma in. Jag samlar styrka.

Klassiskt hundbadställe vid Ätran, tillika där de båda damerna coaxade Hunden att blöta ner sin skitinpregnerade päls. Råkar också vara ett mycket vackert ställe strax nedanför Hertings kraftverk.
Då undrar man stillsamt:
OM man nu blir skitnödig när man är ute och går i parken och bara MÅSTE baja, kan man då inte gå in en bit i ett snår och göra det, istället för att sätta sig precis jämte stigen. Visserligen var utsikten säkert vacker, men...

Hunden, nu åter uppblött i Ätran-vatten, rullar sig i ren sand och gammal vass.

Varför måste Hundfan RULLA sig i skiten? Luktar vi alla skit, så han drabbas av King Louie-komplex och vill lukta som vi? Han rullar ju inte sig i någon av hundskitshögarna som, trots att kommunen BJUSSAR på bajspåsar och har satt upp hundlatriner var trettionde meter i parken, verkar bli vanligare och vanligare.


Äh, jag får väl ta och skrubba pälshögen. URK!

Blöt filt i tillvaron

Tröttheten blir bara värre, och jag tillåter mig att ge efter för den, åtminstone när inte eleverna ser. Jag vikarierade för min vikarie idag igen, men bara den tid som ingår i mina 2 timmar och 12 minuter. Sedan gick jag hem. Jag har ingen förtroende tid kvar fram till lovet, och jag ska vara stenhård på att inte vara kvar längre än nödvändigt.

Det blir smörgåsgrillen till middag, och stackars Hunden får nog nöja sig med en liiiten promenad i dag också. Snön ligger blöt på gatan, och solen lyser med sin frånvaro. Vi lekte i alla fall en stund i trädgården. Jag jagade honom, och han sprang omkring med rugbybollen och fintade mig på den hala gräsmattan. Så hämtade jag en annan boll i rabatten och dribblade honom och lade en bredsida in i mål! Det tyckte han inte var kul, så han släppte sin boll och skulle ha min i stället, så vi turades om med bollarna, tills han tröttnade och tog båda två. Då gick jag och sopade blötsnön av trottoaren (och upptäckte att någon snott min snöskyffel!) Hunden lommade omkring med rugbybollen fortfarande i munnen och kollade läget på framsidan, ända tills han upptäckte att jag var klar. Då sprang han och lämnade bollen i trädgården och kom rusande ut och slängde sig på sopborsten och brottades med den. Vi busade runt en stund på trottoaren, och på uppfarten. Ett par gånger släppte jag borsten, och när bytet dött var det hemskt läskigt och han backade snabbt undan. Det kunde ju för all del hoppa på honom! Sedan borsten placerats i säkerhet i garaget, gick vi in och lagade lunch.

Idag blev det Färgglad pasta, med rivna morötter, färsk basilika, cashewnötter och fläskkotlett ur Viktväktarnas powerstart. 6 points, skulle det vara, men det verkade såååå mycket (det brukar visserligen VV-portioner vara, om man inte köper deras hutlöst dyra, och med onödiga tillsatser proppfulla färdigmat!) så jag lade till en extra point. Det var mycket gott, och jag blev mycket mätt. Ikväll blir det fisksoppa, repris från i går, för 3,5 points, med ostknäcke.

Wogging the dog

Jag vill knappt kalla det jogga, men den diskbråcksdrabbade Maken kom på ett bra epitet: Wogging. Icke att sammanblandas med något gammalt racistiskt uttryck, may I add. Wogging innebär att man går raskt, och joggar lite granna då och då när man känner för det. I dag kände jag för att wogga. Hunden tyckte det var en god idé och var mycket positiv när jag började snöra på mig skorna. Han är en mycket intelligent hund, som kan skilja pyjamas från träningskläder. Pyjamas=tråkigt=djup suck och huvudet mellan tassarna. Floriserande tröja, spandexbyxor=roligt=hoppa som en tosing.

3,2 km wogging fick mig riktigt svettig och anfådd. Orken är inte riktigt vad den en gång var, sådär 2002. Prövade ett par 30-sekundsintervaller på Gustavsberg, men det blev inte fler än ett par. (Maken har läst att 30-sekundsintervaller är väldigt bra ur konditionssynpunkt) När jag kom hem drog jag igång Wiiet, mest för att registrera min nuvarande vikt, men tränade en halvtimma styrka och yoga och blev ånyo svettig och anfådd och nästan lite yr i huvudet. Då kom jag på att jag hade glömt lunchen! Inte bra. Fast jag åt förtåss en stor och sen frukost...

Så nu är det dags för luddag: Musslor, keso, kaviar och ägg på lövånger tunnbröd. Gottigott! Och points kvar till ett gäng oliver framför tvn i kväll också. Barnen lagade pasta med pesto och bacon när jag var ute. Det blir nog fiskpinnar med bulgur för dem ikväll...

Hund-ra anledningar till att inte...

... skaffa husdjur, second hand eller annat.

Kom hem från jobbet strax efter tolv. Eftersom jag var så yr i morse tog Kronprinsen bara hunden runt kvarteret, innan han hastade iväg, försenad till första lektionen, men nu planerade jag en rejäl sväng i solskenet som lurade bakom molnen. Fåglarna pep och skrek lovandes vår.
När jag kom in kände jag direkt att det luktade lite skumt. När jag lämpade av ryggan i sovrummet lade jag märke till en suspekt fläck i dubbelsängen. En blick på hunden visade korresponderande klet på hundens långhåriga bakdel. Jäklar!

Vi tog en promenad. Inte den långa, ljuvliga, utan en lite längre vardagspromenix på en 30 minuter. Hunden satte sig och krystade med jämna mellanrum, och presterade några droppar som inte såg så hälsosamma ut, men som inte ens var fasta nog att skrapa upp med påsen, så jag sparkade grus och löv över.

När vi kom hem var det marsch in i duschen, bakdelsschamponering och tillika torkning, inklusive bortklippning av päls/bajsklumpar. Hunden genomled det hela olyckligt, och gick sedan och ställde sig vid altandörren. Det verkade som en bra idé. Medan jag släppte ut honom lade jag märke till att Prinsessans fönstermålning var alvarligt vandaliserad av kloskrap. Sedan vidtog Karlbergsvägen CSI, som efter en timme kommit fram till följande:

Någongång mellan kl 11 och kl 12 känner den skyldiga/offret att det är akut läge och springer mellan de olika dörrarna. Vid altandörren gör han alvarliga utbrytningsförsök, men misslyckas. (bevis: torkstatus på fekalier, skrapmärken på fönster) I panik söker han sig då till ett av favoritställena, Prinsessans säng, där han försöker komma till ro bland duntäcke, nallar och kuddar. Detta löser inte hans problem, utan tvärt om sker en explosion i bakänden. (bevis: Stor pöl lös avföring, med några klumpar som talar för förstautbrott) Detta upprör offret/förövaren så att han i panik hoppar ner från sängen och rusar ut ur rummet. (Bevis: Stänk av feacis på sängstomme, golv, trasmatta, div kläder och bokhylla.) Han rusar sedan ner till altandörren igen, där förmodligen ett nytt utbrytningsförsök görs (bevis: pöl av halvlös avföring delvis på dörren och trösklen, dörrmattan och parketten.) Sedan tar den olycklige sin tillflykt till dubbelsängen för att vila (bevis: kladdfläck) När matte kommer hem sitter en olycklig jycke innanför dörren (bevis: kladdfläck på klinkers).

Stackars hunden. Lite synd om mig också. Fyra maskiner tvätt. Stackars miljö. Undrar vad som utlöste det den här gången?

Mycket hund blir det...

Klockan nio styrde jag min kosa medelst cykel till brukshundsklubben i morse för att vara kökshandräckning. Kände mig hyfsat utvilad faktiskt. Den extra timmens sömn gjorde gott. Dock var det oerhört jobbigt att cykla de 7 km till klubben. Jag är verkligen i alldeles förskräckligt dålig form.
Hela förmiddagen langade jag mazariner och kaffe över disk, skalade potatis och pratade hund. Det var hemskt trevligt och kändes inte alls som någon uppoffring. Dessutom så fick jag muffsig köttfärslimpa med svampsås till lunch.
När jag var ute och parkerade tallriken i diskmaskinen såg jag genom fönstret att Trouble lufsade runt i rastgården och förstod att Maken inte heller var så långt borta. De hade kommit för att ta mig på promenad. Vi rastade oss i makligt tempo i skogen i nästan en timme, vilade vid utedagisets vindskydd och småpratade hund. Sedan gick vi tillbaka för att vara i tid till agility kursen. Maken visade mig lite av vad de lärt sig de senaste gångerna innan han tog sin nackspärr med sig hem och lämnade mig och Trouble att förlusta oss på hinder och i tunnlar.
Det börjar bli avancerade grejer! Idag så fick vi träna kontaktfält, raksträcka och slalom innan vi sedan fick hoppa en bana med 13 hinder, inklusive ett högt balanshinder. Men det gick över förväntan! Trouble, som helre springer under än hoppar över hindrena under övning, hoppade alldeles utmärkt och tyckte bara att däcket var lite läskigt.
Jag tog bilen hem med hunden, eftersom Maken cyklat hem. Nu sitter jag här och är alldeles slut, både i huvudet och i benen av att ha sprungit runt banan. Hunden ligger nere i trädgården och sover, alldeles utmattad. Solen skiner och alla träden håller på att slå ut. Jag borde gå och fixa med trädgårdsmöblerna... Men jag orkar inte just nu... Kanske borde laga mat också...
Det har varit en BRA dag.

Med scoutskjorta på tillställning

Kan inte bestämma mig för vad jag ska skriva om idag. Det var ju så länge sedan.
Kanske ska jag börja med:
Grattis Kosova till självständigheten! Klockan två, när jag skulle ut och spåra med jycken, så hörde jag en orkester av bilhorn från den invandrartäta "förorten". Vi tog en lång promenix, jycken och jag, och lade två spår: ett i blandad terräng och ett på stranden och HELA TIDEN hörde jag dessa biltutor och enstaka jubelrop som vinden bar med sig de ca 3 kilometerna genom ett industriområde. När vi gick hem mötte vi hela karavanen, med tutor, hazzard-blinkande billampor och fanor. Hunden blev tokig. Sedan, klockan fyra, slutade de. Sonen, som precis kommit tillbaka efter att ha hängt med sin kosova-albanska kompis säger att det är full fest på stan.
Hoppas bara serberna kan hålla sig i skinnet och det inte blir värre.Spårningen gick utmärkt. Började liksom från början eftersom det är miljoner år sedan vi var ute. Jycken kom ihåg och ångade ivrigt på genom terrängen med mig ca 15 meter efter. Ca för att jag faktiskt släppte spårlinan vid ett par tillfällen när han i ivern cirklade runt ett par träd. Men linan är värd sina 210 spänn och fastnade ingenstans.
På stranden blev det för svårt. Vinden låg på ordentligt, men så länge vi spårade i strandrågen gick det jättebra. Så fort vi kom ut på sanden, med tångklumpar, döda måsar och spår efter miljoner andra som söndagsflanerat, blev det för svårt och han tappade både spår och motivation. Dock lyckades han hitta vittring fyra meter från köttbullelådan och fick sin belöning innan vi gick hem.
Fick inte rektorsjobbet. Suprise!!! Trettio sökande och en hel massa erfarna rektorer. Nu är det allmänt kännt bland skolledarna att jag sökt och jag har fått rekomendationer att söka till den förberedande rektorsutbildningen, om "det är det är det jag vill". Fast det vet jag ju inte.
Så förbaskat skönt med lov! Den senaste veckan har jag varit så trött så trött så trött. Det är så illa att jag faktiskt känner att jag borde gå till doktorn, nästan så illa att jag faktiskt ringer och anmäler intresse för en undersökning. Om jag fortfarande är lika trött i slutet av veckan gör jag det! Det enda jag har att förlora är 260kr, förödmjukelsen över att få reda på att det inte är något fel på mig eller få reda på att det är något fel på mig.
I morgon bär det iväg: Kronprinsen och jag var och köpte två par snyggebyxor och en jätteläcker röd slips, Maken och han inhandlade stiliga skor, Morsan håller på att sy stiliga gråa byxor till Lillprinsen och Prinsessan har tränat med klackskorna i två veckor. Lillprinsen hade bekymmer med skjortan. Ingen dög. Utom scoutskjortan. Så den fick det bli! Och varför inte? Det är ett av de plaggen jag är mest stolt över i min garderob också. Så det så! Fast jag känner inte att jag kan komma i scoutskjorta till The Ritz. Inte denna gången.
Ska bättra mig med skrivet. Har jag bestämt.

...och de va soooolen!

Säger som Lena Nyman: En jättelampa mitt i nyllet.. Det är så ovant att man nästan tycker det är jobbigt!

Jag skulle ha varit ute och lufsat (jag vill inte ens kalla det jogging, det jag gör) med Maken och hunden i morse, men jag ORKADE inte. Känner mig så fullständigt berövad all energi att man nästan blir rädd! Så jag tillbringade den kvardröjande delen av morgonen med att lufsa runt inomhus i morgonrock, tills Maken tog tåget till praktiken. Då gick jag och lade mig med Iggy Pop i sängen. Ja, alltså inte sångaren själv! Även om jag nog inte skulle ha sagt nej tack, så har jag dessvärre inte de kontakterna, men jag håller på att läsa en biografi över nämnde man.
När jag tröttnat på att läsa ochupptäckt att jag nog faktiskt inte kunde somna i alla fall så gick jag upp och insåg att Maken skulle tjata ihjäl sig på mig om jag inte tog den där lufsturen i alla fall och kopplade hunden på flexikopplet och lufsade iväg.

Det var alldeles ljuvligt! Solen skrek och en förvirrad talgoxe gjorde sitt bästa för att liva upp stämningen. Vi klafsade igenom bostadsområdet och ut på "landet" där vinden försökte sitt bästa att göra mig kyligt inställd, men se jag hade förberett mig med tredubbla tröjor och handskar och pannband. Det gick sällsynt sakta, men jag stannade i alla fall inte, utom för att koppla loss hunden, och sedan på igen. Och även om jag blev anfådd kändes det i alla fall inte som jag skulle dö.

Slutsatsen är: Jogging i dagsljus är bättre än i mörker och regn!

Ättestupa

Lagom slö efter en två timmars promenad med hunden, Maken och svärföräldrarna längst det ganska upprörda havet. Hunden var i sitt rätta element och hittade till och med ett område med ljung att rulla sig i, för att demonstrera sitt högländska ursprung. Vi tog den medelsvåra vägen uppför Smörkull, enligt legenden ättestupa, inte för att slänga ner svärföräldrarna, utan för utsiktens skull. Bergknallens sidor stupar brant ner på alla sidor och jag var inte riktigt bekväm med att låta hunden springa lös.

Svärföräldrarna tog sig upp för egen maskin, men ner var värre. Det var ganska halt, och mycket brant och kändes riskabelt. Jag såg framför mig sjukhustransport medelst helikopter med brutna lårbenshalsar och svensk sjukvårdsbyråkrati. Min erfarenhet är att om man är sjuk i England som svensk får man bästa tänkbara vård utan några som helst frågor, krångel eller papperskrafs, men jag är inte alls säker på att det är så lätt i Sverige om man är engelsman inte.

Vi kom ner, oskadda, och hem också, med en blöt och lerig hund på bästa humör efter miljarders kastade pinnar, plaskande i havet, Suseån och i vattenpölar. Sedan var det snabbt dags att baka äppelkaka för kaffestund med släktingarna, ny julklappsutdelning och när jag sist tittade in i vardagsrummet satt svärfar och sov i en fåtölj, med ett block med matematiska uträkningar framför sig i knät, svärmor sovande i snurrfåtöljen, med glasögonen i knät, hunden på golvet mellan dem och i den tredje fåtöljen, liggandes tvärs över, Maken, också han sovande.

Hundra jul

Just tillbaka från långpromenad med svärföräldrarna aoch hunden. Maken tyckte inte att det räckte med en 9-hålsrunda och bowling på morgonen, utan tjatade ut oss alla i gråvädret för att gå och titta på Mormors juldekorationer.

Vi gick längst Ätran och hunden rusade glad framför oss i geggan. Juldekorationerna var jättefina, men ungarna var inte sugna på mera promenad och Maken och de tog en genväg hem, medan hunden, svärföräldrarna och jag fortsatte en bit till.

Muggen glögg när vi kom hem var mumsig och nu är kinderna röda och jag vet att jag borde gå ner och hjälpa Maken med julkalkonen, men jag känner snarare för att antingen lägga mig en stund och läsa en julklappsbok, eller ta en match tennis för att få igång livsandarna igen.

Hunden ligger och torkar i soffan. Det går att få honom hyfsat ta-torr, men sanden trillar inte av underredet innan han är helt torr. Om ett par timmar får jag ta fram dammsugaren och dammsuga soffan innan gästerna kommer, tror jag. Han ligger där och väntar på att vi ska förbarma oss över honom och ge honom åtminstone ett litet märgben, om vi tänker vara fortsatt snåla och inte dela med oss av varesig rostbiff, skinka eller köttbukllar.

Han har varit mycket tålmodig, med tanke på alla dessa ljuvliga aromer som flutit omkring hans nos de här senaste dagarna; bara diskret stuckit nosen i kylskåpet när det öppnats och gått ut ifrån matkällaren utan för mycket knussel, fast de lägre, svalaste, hyllorna är fulla med gotter. Dock fick jag rädda rostbiffen härrom kvällen. Det var rena turen att jag sammankopplade skrapet på köksgolvet med hundklor, rostbiff och förra årets nära skinkkatastrof. Klantigt nog hade Maken ställt rostbiffen på exakt samma ställe som julskinkan under den nära nog fatala incidenten. Jag kom ner precis i tid.

Granddads plats vid bordet har blivit en favorit, för Granddad gör inte som han blir tillsagd och tappar lite godbitar då och då, till Troubles stora lycka. Trouble och Granddad är kompisar. Granddad fick till och med gå ut och gå med Trouble, utan knussel, själv.

Nä, nu ska jag gå och se om julklappen kanske har virituella hundpromenader. Eller spela lite golf...

Ready steady go

Redo inför julen? Jajemän! Efter en timme i badet, en timmes självtork medan matte skar potatis till Jansson och sedan 45 minuter på bordet med lill-matte och matte med fön och borstar i högsta hugg. Jag tror inte att Trouble självklart njöt av uppmärksamheten, men järdrar vad snygg han var när svärpäronen presenterades! Luktade lyxschampoo och tea tree och blank som insidan på en blåmussla. Och relativt väluppfostrad också, faktiskt. Jag tror att han gick hem...

Själv är jag riktigt småtrött, efter gin, vitt vin till maten och port efter och sedan ett glas rött bara för att jävlas medan jag väntar på jycken och Husse som följde svärföräldrarna hem till hotellet. Dags att gå och lägga sig så att man orkar med morgondagens ljusgjutning, grisfotskokning och lite annat smått och gott.

Julhund

I går, när det kändes som jag var den enda personen kvar på hela stora skolan, hittade jag plötsligt Malinen. Vi såg på varandras domuskassar under ögonen och gick och fikade på caféet. Jag drack nyponsoppa och hon te och så pratade vi, och pratade och pratade. Det var länge sedan och mycket trivsamt.

Rätt som det var så knackade det på det gamla fönstret och vi hoppade till båda två. Figuren utanför i Manpower-reflexvästen var synnerligen bekant och vi vinkade muntert. Han pratade med den reflexvästförsedda pälshögen vid sin sida och pekade uppåt, och Trouble hoppade vild av glädje upp och ner för att om möjligt få en skymt in på den glittrande granen och alla levande ljusen, men mest av allt för att Malinen satt där, tror jag. Åh, om han bara hade fått komma in! Han ville såå gärna vifta svansen förbi barnfamiljerna och genom de levande ljusen i öppna spisen, slicka bagaren kring näsan och snuffsa på de kvarlämnade tallrikarna. Malinen nästan dånade, halvt ihjälcharmad av byrackan.

I morgon kväll ska han bada. Allt för att göra ett så gott intryck på svärföräldrarna som möjligt. Mina alltså.

Julkul?

Så har jag äntligen satt alla betyg som ska sättas denna terminen. Det var visserligen inte så många, men våndan är densamma, oavsett det är 15 eller 150.

Jag tackar scouterna, återigen, för att de underlättar mitt arbete... Jag insåg helt plötsligt att jag liksom lade scoutmetod-tänket på bedömningarna och odlade den tanken lite längre och så tog jag och gick in på skolverkets hemsida och kursinfo och klippte helt enkelt ner kursens mål och betygskriterier i ett dokument. Sedan gick jag igenom klasslistan, och varje elevs arbetsinsats bedömdes rakt igenom mot målen och kriterierna som jag ju hade framför mig och HEJSAN vad det gick! Medan jag motiverade för mig själv hur jag tänkte skrev jag ju ner motiveringarna till eleverna och det blev utomordentligt tydligt vilka kriterier som uppfyllts och för de slöpittar som slarvat bort halva kursen lade jag till ett stycke där jag uppmanade dem att inkomma med kompletterande uppgifter innan den 14:e januari. Basta!

Hunden har varit utomordentligt sällskapssjuk den här helgen. Han är dessutom mycket smutsig. Vi borstade och badade riktigt ordentligt för första gången sedan i våras för en dryg månad sedan, då vi bedömde fästingfaran vara helt över. Under haken var han så tovig och smutsig att jag fick klippa ut tossar. Även i byxorna fanns tovor som vi missat. Det tog fyra timmar. För ett par veckor sedan, då vi väntade besök från England, passade jag på att bada underredet på pälstussen, som börjat lukta lite lagom manligt igen. Sedan pudelklippte jag hans tassar till Husses stora förtvivlan. Inte för att jag förstår varför - det syns bara när tassarna är blöta och jag inbillar mig att han inte släpar in riktigt lika mycket bös. Nu behövs ett ordentligt bad igen, innan svärmor kommer...

Av någon anledning har hunden tyckt att jag jobbar för mycket, eller så känner han helt enkelt hur mycket jag avskyr att sätta betyg, för när jag suttit här i soffan har han envisats med att komma och lägga sina smutsvita tassar i mitt knä, där redan datorn står och ibland hoppat upp och lagt sig på de nationella proven som legat jämte mig i soffan. Han älskar att bli "valp-klappad" när han är på det humöret, dvs att man stryker med hela handflatan från hans nos över ögonen. Ibland blir han alldeles groggy och tappar nästan kontrollen över tassarna. Det har hänt, när han suttit på parkettgolvet, att framtassarna liksom har halkat iväg under honom och han har landat med en duns på magen på golvet. Min händer blir efter en kort stund också smutsgråa och jag måste tvätta dem innan jag fortsätter att knappa.

Nu är nästan alla julkort skrivna. Jag har inte orkat med något bak eller ens så mycket julstädning, men det finns lite tid kvar. Åtminstone ska jag väl hinna bada hunden...

Ludde på Scoutläger

Jag är scout. När den här historien utspelar sig var det bara jag i familjen som var aktiv scout, men Maken har insett att för att få överhuvudtaget träffa mig, är det tidvis bäst att åka med.

Scoutkåren har kårläger varje Kristi Flygare och jag hade naturligtvis tänkt att åka dit, men hur jag än klurade så fick jag inte ekvationen att gå ihop: Hur får du tre vuxna, två barn, personlig packning, tält, sovsäckar och hund till läger långt bort i en SAAB 9000? Svar: Du skickar Make med packning och jycke på bussen!

Vi hann i kapp dem precis efter busshållplatsen, precis där landsvägen svänger och blir grusväg för att efter ett par km bli körväg. Hunden hoppade och ville gärna bita i bilen när vi körde förbi och vinkade. Maken vinkade tillbaka, och såg inte helt förstörd ut efter den 45 minuter långa bussresan med hunden. Alltså hade det nog gått ok. Efter oss kom en smärre karavan av andra bilar, packade fulla av glada barn, ryggsäckar och förväntningar, och alla skulle de naturligtvis skällas på på vägen.

Vi hade redan börjat packa ur bilen när Ludde och Maken kom uppför backen. Vädret var ganska ok, men det skulle bli värre. Min utländske gäst frös. Visserligen är klimatet i hans land inte så långt ifrån vårat, men han är liten och tunn och inte särskilt tålig. Maken gick i kortärmat, naturligtvis, Friskus som han är, och i ryggsäcken fanns löparskor och annat för nu skulle det passas på att springas över daggstänkta berg med pälstuss hoppande kring fötterna.

Vi satte upp tältet medan redan anlända scouter passerade i revy och klappade och gosade. Mina för tillfället icke-scout-barn fick i uppdrag att leda runt pälsbollen, vilket jag bedömde som tämligen riskfritt, då biltrafik på lägerområdet var nästan förbjudet. Dock hade jag ju inte räknat med Beardie charm-effekten: Om en beardie, må vara kortklippt, introduceras i ett nytt sällskap händer två saker: ALLA ska klappa, och Beardie vill hälsa på alla! Ungarna hängde som vantar i läderkopplet när hunden skulle runt och presentera sig och rumpan gick som kläppen på en kyrkklocka efter högmässan - tills han mötte Slädhunden.

Slädhunden är ett mycket sympatiskt djur, värdigt och rart, älskar alla, inklusive andra hundar. Ludde stannade tvärt. På stela ben inväntade han den äldre Slädhundens reaktion. Han gick avslappnat runt Ludde och nosade ingående och ganska intimt, medan Ludde stelt följde händelseförloppet ur ögonvrån. När Slädhunden tappat intresset dröp Ludde snabbt av, så osynligt som möjligt, rätt i tassarna på Kalle.

Kalle är en schäfer. Han ser ut som än schäfer och beter sig som en schäfer och om det inte hade varit för den för korta svansen hade han kunnat vara modell för Polishundens Årskalender. Han tycker sig också vara ganska kaxig, men är trots allt snäll och oerhört positiv. Men Luddes glada humör försvann snabbt och han blev en liten grå tumvante bland fjolårslöven. Vi insåg att här har vi en hund med sociala fobier.

Sedan började det regna. Ludde blev blöt. Den blöta hunden torkades med medfört badlakan och bäddades ner i tältets absid, där han låg hela natten, tyst som en mus och stilla. När Husse vaknade halv fem på morgonen och drog på sig löparskorna, sträckte Ludde sina stela ben och studsade, försiktigt jublande, med på en löptur genom gläntor och hagar.

På kvällen upptäckte vi att hunden ådragit sig en ordentlig parasit. I den tunna huden på lårets insida satt resterna av en ganska biffig fästing, men eftersom Ludde hunnit före och försökt att gnaga bort gästen ville inte den medförda fästingskofoten fungera. Kalles matte plockade fram extrem-utrustningen. I sin Första Hjälpen-väska hade hon inte bara skapell, pincett och antihistamin, utan kortison utifall Kalle blir ormbiten, bandage i flera färger ifall Kalle skär sig och det var bara i Hund-FörstaHjälpen-väskan! Hon gick till aktion medan vi väntade på middagen. Den tålmodiga jycken låg stilla och genomled tålmodigt grävandet i sin ljumske för att alla bestens käkbitar skulle fås ut. Utan att klaga låg han med sina känsligaste delar exponerade för den allmäna menigheten och jag kunde inte låta bli att beundra hans stoicism.

Men när vi efteråt försökte ta ifrån honom den boll han hittat under bordet brast hans tålamod och han tog till brösttoner. Jag blev förbluffad över förändringen från snäll dörrmattematerial till Cujo och tog konflikten, brottade ner hunden och tog ifrån honom bollen. Han blängde lömskt en god stund.

Efteråt kände jag mig som en skurk: Han hade ju faktiskt utstått både "handlig" och smärta utan att vara aggressiv, det är klart att måttet rågades någongång. Och det var faktiskt mot mig, inte något av barnen som han markerade, och han bets ju inte.

Efter tre dagar i skogen var vi nog ganska glada att komma hem allihopa, inklusive hunden som sov i ett dygn. Vi plockade av honom hundra fler fästingar de följande dagarna, men kunde konstatera att han verkade ha överlevt prövningen med den äran. Det var ett bra genrep inför kanot-semestern.

Comming soon: Kan man paddla med en hund? Svar: Ja, om den är djupfryst.