Simlången runt.

Familjeutflykt. Maken kom in som 5a, jag kom väl typ sist och sedan fick vi fika och hembakat. 9.45 km på 57.08. Supertrevligt väder, härlig bana, med en mordisk backe och nästan bara terräng och grus.

Uppdatering:

Jag kom inte sist, utan på 17e plats utav 35 tjejer! Och spöade 9 av 70, typ, män också. Så jag är rätt nöjd i all fall. Känner mig värd lite choklad och vin.

Jag vann!

Det var blött, det var halt och det blåste, men jag vann över mig själv och kom ut! Knappt 4km i 6,29 tempo men det var skönt! Nästa gång går det lite längre, och lite snabbare, och om tre månader är det Varvet. Tjoho!

På darriga ben

Efter en synnerligen otillfredställande utflykt på stan i lördagsrusningen för att köpa skridskor så bestämde sig Maken och jag för att göra en expedition till Åkulla för att pröva Makens nya skidor. De lånar nämligen ut skidutrustning i bokskogen, och det är nästan gratis. Så vi struntade i barnen och stack.
Det var ganska utplockat i skidboden men jag hittade ett par gamla pjäxor och några skidor som såg lagom långa ut. Värre var det med stavar. De jag till slut valde var något för korta, men av den pålitligt klassiska bambu-varianten med rottingring längst ner, så jag kände mig ändå trygg i att jag nog skulle ta mig fram.
Skidorna var av 80-talsstuk och hade plastbeläggning, men ingen valla. Det var både bra och dåligt, för det innebar att det inte gick så fort i nedförsbackarna, men det gick å andra sidan något bakåt i uppförsbackarna.
Vi är ju hyfsat vältränade, både Maken och jag, men mest Maken, så vi valde den gröna niokilometersrundan. Det var ett misstag. Den var nämligen inte proffsspårad utan gick bitvis längst väl plogad skogsvägar, så skidorna slant både hit och dit och stannade ibland upp på en kotte eller en sten. Rätt som det var tog den gröna slingan slut och vi fick vända tillbaka och leta upp den gula slingan i stället. Och jag som precis hade sagt till Maken , att vilse lär vi ju inte kunna hamna i spåret!
Efter många om och men, fler plogade vägar, ett nödgat chokladstopp efter en svanskotebrytande vurpa i en nerförsbacke och en nära knäledsfraktur i en annan vall, hamnade vi på det blå spåret och var strax tillbaka i civilisationen igen. Efter den solitära stillheten i de snöhängda bokskogarna kändes det närmast underligt att slängas in i barnfamiljernas småprat runt korvelden, skänet i pulkabacken och de riktiga proffsen, de som åkt det blå spåret runt runt flera varv, som flåsade en i nacken.
De lånta fjädrarna hittade tillbaka till hyllor och krokar, och jag fick sticka fötterna i mina torra kängor igen. Genomsvett och darrig i benen står jag nu här och försöker fortfarande återfå full känsel i tårna. Dags för en riktigt lång och varm dusch före maten. Idag blir det lax och ris, med kall yoghurtbearnäs. Typ.

Midvinterns bleka sol

Helt underbart väder idag! Efter att äntligen ha tagit snabeldraken vid hornen och dammsugit i alla fall den tredjedel av huset som syns och ätit Makens mycket goda kålpudding och hemmakokta lingonsylt så drog han med mig på en 10.4 km löptur - TACK! Hade jag satt igång och moppat också hade jag aldrig kommit ut i solen!

Hunden fick också komma med ut och vi sprang längst hela den långa och ganska hårt populerade Skrea strand, över Kristineslätt, genom Slätten och längst gamla järnvägen in till sta'n. Det knakade lite i knäna de sista 500 meterna och det kändes som det gick jättelångsamt, men tiden blev helt ok! 1.03 och jag är ju inte helt utpumpad.

Men det är lite skilnad att springa tre gånger i veckan och bara en... Snart, snart blir det ljusare igen!

Underställ i bambu

Sov oroligt i natt efter att ha intagit något för mycket av det röda vinet i går, men fick mig en trevlig promenix i snålblåsten med Hunden för att fika med Faster och betala för Didrikson-jackorna hon köpte åt mig. Chocken efter att ha kollat vad jackorna egentligen skulle ha kostat hade nästan lagt sig och jag bestämde mig för att inviga min Spere-jacka. Den reades ut för halva priset på en internet-shop för 1100 spänn. Det är inte helt och hållet galet att kunna köpa den, ytterligare en jacka och ett par regnbyxor för 300!

När jag kom hem fortsatte jag att adventsplocka. Nu har jag i alla fall fått upp stakarna! Det är sällsynt ostädat, men det börjar i alla fall bli jul!

Sedan kom Jul-Hundvakten och hämtade Hunden för hans provöversovning. Jag bad om ursäkt för hans jämngråa färg och den distinkta hundodör som omgav honom.
-Men det är ok! Jag hade ändå tänkt att bada honom ikväll! Jag har shampo och så.
Maken och jag såg på varandra - nästan för bra för att vara sant!
-Får jag ge honom vanlig mat och så? Det blev lite kött över på jobbet igår...
Hunden hoppade glatt in på passagerarsidan i hennes bil och vinkade inte ens åt oss när de åkte iväg för en familjemiddag hos Jul-Hundvaktens mamma och pappa. Men vi skickade med både märgbenet och sängen. Ifall han skulle sakna oss.

Sedan så tog Maken och jag en tur längst Ätran innan mörkret föll. Nu har han köpt ett underställ i bambu åt mig, så nu har jag verkligen inte någon ursäkt. Och jag behöver verkligen springa regelbundet - Nu gjorde det ont i både fot och höft igen! Tempot var bekvämt - 6.04 per km - en dryg minut saktare än vad jag sprang den rundan på regelbundet i somras. Men det är vinter och jag är inte så på just nu. Men på tisdag - DÅ ska jag springa igen!

Friskvård

Utomordentligt trevligt väder vi har! Stråland sol och ett par minus, och det ska hålla i sig hela veckan.

Hade lite sovmorgon och bestämde mig för att ägna den åt egenvård, så jag tog Hunden på en 50 minuters promenad i det vackra. Vi njöt båda två. Han frös mindre om tassarna än jag.

På jobbet träffade jag mina Beefftreor och vi tog tillsammans en promenad i solskenet genom staden för att ägna oss åt lite kyrkogårdsromantik. I den gnistrande gnistrande frosten satte vi fotavtryck längst gångarna mellan avtrycken av fabrikörer, riksdagsmän och sjömän. I morgon ska vi skriva elegier.

Hungrig av allt solsken värmde jag min palsternackssoppa och njöt den medan jag lyssnade på den nya kaffeautomaten. Sedan konstaterade jag att min andra lektion var inställd, eftersom klassen skulle ha ett Friskis-pass. Och eftersom jag hela förra veckan tänkt att nyttja löpbandet (men inte kommit mig för) stod min träningsväska vid mitt skrivbord, så jag gjorde en stålmannen inne på arbetsrummet till kollegans stora fasa och sprang bort till hallen.

Det var kul och ganska så svettigt. Fotbollskillarna stod så nära ribbstolarna de kunde och viftade lite förläget med armar och ben, medan tjejerna visade prov på något bättre koordination, men försökte istället att bli ett med väggarna. Det var jag och Friskis-tjejen som stod i mitten och gav järnet, hon med mer grace än jag ska medges. Hu, vad det är svårt att få ihop armar och ben i bland!

Sedan gick jag och rättade de sista nationella proven! Hääääärlig känsla! Så jag trallade hem och upptäckte att jag hade 20 propoints över och lagade en salig omelett med både kassler, råstekt potatis och ost. Nu är jag mätt, glad och har ändå 3 propoint över. Och har varken pepparkakor, rödvin eller choklad hemma. (Igår var jag "tvungen" att dricka ett stort glas rödvin för att bli av med mina points!) Nu badet! Gött.

Första gången

Jag har geocachat förut. Eller, i alla fall försökt geocacha. Men jag har aldrig hittat någon cache. Vid von Rosens jaktstuga vid Rockelstad slott var det någon som visade mig cachen, så den har jag inte ens loggat. Personalen på Falkenbergs sparbank tittade mycket mystiskt på mig när jag vid två tillfällen försökte hitta cachen på deras gård och misslyckades, och min väninna tyckte att jag var mycket underlig när jag tillbringade en timme med att irra fram och tillbaka längst 20 meter stenmur, muttrandes om att "han sa ju att den skulle vara här..."

Igår ville Maken valla mig och föreslog en lång promenad i det lätt ombytliga vädret tillsammans med Hunden. Men vart skulle vi gå? Då kom Maken på att vi kunde ju geocacha. Så han surfade in på geocacharnas svenska sida, och sedan jag lotsat honom rätt, skickat efter användaruppgifterna, för dem hade jag ju gömt djupt ner i hjärnvindlingarna, hittat och programerat Makens telefon-gps med koordinaterna, packade vi varsin regnjacka och drog vår färde.

Hunden tyckte att vi var något underliga, när vi snokade bland stenarna kring den vackra gamla stenbron. Rätt som det var såg jag något konstigt med en av stenarna! Och där var den! Min första egna cache!!! Så nu är Troublethedog loggad. Sedan hittade vi en jättelätt, men himla trevlig cache vid ett fornminne, tillbringade över en timme med att leta efter en grotta, men Makens gps är inte så bra och klarade inte av att vi inte befann oss på vägen längre och ville inte uppdatera, så till slut gav vi upp och gick tillbaka.

En himla mysig promenad. Nästa gång tar vi Garmin-klockan istället. Och kameran! Missade en del fantastiska bilder...

Idag sprang jag 11 km. Ljuvligt!!!
Dagens mat:
Brunch med bräckt skinka, vita bönor, ugnsrostad paprika, stekta tomater, 2 chipolatas och två potatisbiffar. Mmmmmm!
Middag: Helstekt, plommonspäckad kotlett, kokt potatis, sås, broccoli, morötter och några smörstekta kantareller som jag hittade utanför scoutgården! Ja, innan de var smörstekta då...

På luffen

Lillprinsen och jag har varit på luffen, hela vägen till Göteborg. Det är trevligt att luffa med Lillprinsen. Det enda man behöver tänka på är att han går ganska långsamt och tittar på många saker på vägen, vilket kan medföra att man kan tappa bort honom i folksamlingar. Annars är han självgående, tålig och ganska billig i drift, men blir hemskt glad över en bulle, eller en milkshake.

Nu var inte vår utflykt så vansinnigt vådlig. Vi skulle bara hem till Syster Yster, Heinz, Anton och alla miljoner katterna. På vägen dit så svängde vi inom Naturkompaniet och dregglade över alla roliga friluftsprylar som man kan äga. Hela julens önskelista är nu ordnad, särskilt som Prinskorven bad att få en katalog för att kunna ringa in och visa.

Dessvärre kunde vi konstatera efter att ha inspekterat de sötaste små kissekatterna i hela världen, och Prinsen tillbringat 20 minuter i det ganska katttäta, lufttäta och allergentäta kattrummet, att det nog föreligger en viss överkänslighet mot det felinska släktet hos Prinskorven: Han snörvlade, nös och ögonen svullnade lite. Mammorna petade i honom en antihistamintablett och så gick vi till Liseberg istället. Men det blir ingen katt hemmavid i alla fall. Förutom en lätt snuva gick resten av besöket bra, inklusive sovandet.

Själv passade jag på att springa Midnattsloppet. Detta är en sysselsättning som kan rekomenderas! Riktig partystämning, med discoljus och allt. Liten aning för trångt för att slå något slags personligt rekord, men å andra sidan så gjorde de 10 sekunderna extra per km att jag kände mig ruskigt fräsch efter loppet och hade lätt kunnat gå ut och dansa efteråt. Men i stället gick jag hem till Syster, som mötte upp efter loppet, inspekterade min medalj och faktiskt var riktigt nöjd med min insats, och åt fler ostbågar, innan jag tvärsomnade mellan min och hennes son och sov som en gris ända till jag vaknade.

Men det tar att vara på luffen. På tåget hem så somnade jag nästan, och nu känner jag mig riktigt pömsig. Fast jag egentligen borde förbereda lektioner och tänka scouting. Men jag tror jag lägger mig i hängmattan och bara andas en liten stund till. Det är riktigt härligt höstväder!

Ont i rumpan

En sådan där rastlös dag. Så jag gav mig ut på cykel och tänkte jag skulle hälsa på någon. Men de första jag skulle hälsa på hade gäster och skulle äta lunch, så trots erbjudande om både lunch och jordgubbs- och rabarberpaj bestämde jag mig för att cykla vidare. Att testa den nya cykelvägen längst gamla banvallen kändes logiskt, och det var ljuvligt att cykla i solen som gjorde att de röda hallonen i vallen doftade underbart sött, och den nästan mogna rågen andades väldoft den också.

I Slöinge droppade jag in hos Rocker-Jimmy och Malinen, men de var ju så klart inte hemma. Sonen hade varit och surfat i de stora vågorna och var lite trött, men erbjöd kaffe eller något, men jag avböjde och cyklade vidare mot Asige.

Vid Gudmundsgården höll jag på att köra av vägen när jag tittade på alla de glada grisarna som bökade, busade och rullade omkring på fältet utanför. Slåttermaskinerna gick för fullt på åkrarna längst vägen och det doftade av varm, nyslagen halm.

Väl i Asige råkade jag på Bea och hennes nya hund och blev inbjuden på kaffe, vilket jag faktiskt accepterade. Det var jättetrevligt och jag behövde en liten paus och macka. Sedan cyklade jag vidare mot Årstad. Vinden friskade i och solen gick i moln. Det började göra lite ont i rumpen, men jag strävade på...

När jag kom till Årstad konstaterade jag att det var 16 km till Falkenberg. 18 km hem alltså. Nerförsbacken sträckte sig inbjudande västerut mot horisonten. Årstad-rakan är känd i hela Sverige för att den är så.... rak och lång. Dessvärre får vinden fritt spelrum också, och det var nästan rak motvind, så jag fick nog minsann trampa en hel del!

När jag väl kom till bron över motorvägen var rumpan stum, musen helt utan känsel och benen något geléartade, men det är bara att bita ihop och cykla på! Och hem kom jag ju, med både darriga ben och darriga armar. 40.37 km. Bra motion idag också. Nu ska jag bara komma på något bra att äta till middag... Och orka laga det också...

Inte sist den här gången!

Har sprungit stadsloppet. Det gick bra, mycket bra. 56.59. Men jag vann inte något av utlottningspriserna denna gången. Men jag kom på 113e plats av ca 180 i min klass! Och scouterna fick bra coverage, eftersom speakern pratade med mig hela upploppet, och folk hejade på scouten hela vägen. Tack allihopa! Och Links plåtade! (Usch, vad gammal jag ser ut!)

Sedan åt jag en sund lunch bestående av stuvade grönsaker och kassler. Och unnade mig en kvarts pärontårta och kakor. Äckelmätt fortfarande. I morgon tror jag att jag håller mig till frukt och vatten...

MÅSTE jag bada?

Jag är ingen strandmänniska. Eller, jag kan ju tänka mig att sitta där i sanden en stund och spana på folk och jag gillar det särskilda kvaliteten alla ljud får när man lägger sig ner i den varma sanden och sluter ögonen; det blir liksom dämpat och så kommer vågbruset fram på något underligt sätt, ungefär som när man lyssnar i en stor snäcka. Och så gillar jag After Beach, och önskar att jag hade haft råd att sitta där och puttra på uteserveringarna med en lättare rätt och en kall ... dryck, och lyssna på trubadurer och ha flaschiga solglasögon. Men jag har inte råd, jag äger för närvarande inga solglasögon och jag är inte badjävel, så jag sitter inte på uteserveringarna.

Jag gillar också glassbarerna vid stranden, särskilt Peggens. Men eftersom jag räknar points nu, och det är förbålt svårt att hålla sig till en kula när man har 50, precis lika dräggelframkallande, sorter att välja på, för att inte tala om den ljuvliga aromen av hembakat rån som svävar över halva kvarteret, så håller jag mig ifrån Peggens.

Jag gillar att sitta i den solvarma sanden och titta på solnedgången, gärna i närheten av en lägereld, och gärna med doft av grillmat. Men jag gillar inte att bada.

Maken och ungarna tjatar hela tiden på att jag ska följa med, men jag blir rastlös efter en halvtimme och så ska de tjata ner mig i vattnet, som är kallt och som, förutom fiskar, innehåller allehanda läskiga saker som brännmaneter, flytande bajskorvar*, sjögräs, glaskross, uppsvälda lik och annat läskigt. För 10 år sedan var det några puckon som lagt ut brädbitar med spikar i, för att man skulle trampa på dem. Dessutom är det kallt i vattnet.

Nä, så jag skyllde på att jag sov dåligt i natt (vilket är absolut sant) och ska vila en stund, och sedan cyklar jag ner och äter Fish&Chips i London Bus Caterings röda dubbeldäckare om ett par timmar. Dessutom har jag redan varit på stranden - eller i alla fall på Klittervägen, livsnerven, dit alla förr eller senare kommer, och sicksackat med cykeln mellan turisterna. Det var länge sedan jag cyklade någon längre sträcka, och jag bestämde mig för att göra motion av det, och cyklade fort. När jag kom hem darrade faktiskt benen. Ca 10 km. Men eftersom jag bara blev lite anfådd, blev det bara 1,5 AP.

Nä, vila lite?

*Länge har man skyllt ilandflutna bajskorvar på slarviga hundägare och nakenfisar i 2-årsåldern, men med tanke på att landets jäla båtturister varje år dumpar TRE OCH ETT HALVT TON SKIT (alltså inte skräp, utan toa-avfall, exkrementer, fekalier och urin...) rätt i havet, så tror jag att både hundägare och småbarnsföräldrar kan sluta känna sig skyldiga!

En dag till...

Det har varit så varmt, så varmt... Men ikväll kom jag i alla fall iväg ut och joggade en stund. Med hund. Vilket, eftersom det är en hund, och inte en tik, innebär måååånga stopp. Men, med tanke på värmen, var det ändå ganska ok. Just nu är det mycket mat, och inte mycket motion. Men ibland måste det få vara det!

Igår var jag med Faster på Gudmundsgården och handlade korv, skinka och revben. Sedan stannade vid en liten gårdsbutik. I en liten skrubb fanns tomma backar, där färskpotatis och nyuppdragen lök legat, men den var slut. I kylskåpet fanns bara en flaska flädersaft kvar. Och ägg. Små och stora, bruna och vita. Jag lade 30 kr i skrinet, tog flaskan med saft, och skrev min signatur, innan vi åkte vidare till SIA-glass.

Det var som väntat ordentligt med folk i SIAs butik. Det är inte konstigt, när man kan köpa världens godaste hjortronglass för inga pengar alls, eftersom det är för mycket i paketen. Men man kan också köpa lokalt producerat mjöl, kallpressad, ekologisk rapsolja och tårtor från Almondy. Och strössel, rån och andra glasstillbehör förståss. För att begränsa mig hade jag bara tagit med mig två mindre kylväskor, så det var tur att Faster hade en jättestor. Annars hade inte 5-litersburken med chokladglass med basilika fått plats! (Den betalade jag 19,90 för!)

Idag har jag ätit smörgås med pastramikryddad skinka från glad gris till frukost, pasta med bacon och pesto, champinjoner och lök till lunch och glada revbenspjäll kryddade med färsk rosmarin, vitlök och gott om himalayasalt, serverat med vita bönor i tomatsås till middag. Till efterrätt blev det ett berg av färska jordgubbar, vaniljglass och chokladglass med basilika. Och vilken glass!!! Jag är salig! (Och flädersaften var gudomlig den också.)

Hittade dessutom ett företag i Skåne som levererar veckolådor med ekologiska grönsaker till Falkenberg, ett par kvarter från där jag bor! Ska förhandla med Maken om ett abonemang.

jag kom SIST!

Maken och jag kom precis tillbaka efter att ha sprungit Älglöpet i Hylte. Maken kom tvåa. Mycket bra! Jag kom SIST.

Men jag kom i mål i alla fall... Fast jag måste säga att det är ganska knäckande att ha kölöparen flåsande en i nacken och veta att han springer med förbandsrygga och kilometerstolpar, och ändå håller jämna steg med en...

Vi får väl se om jag pallar Varvet i alla fall...

F ö har jag så många blogginlägg att skriva, att jag nästan får prestationsångest, men de får vänta och komma när de kommer. Har lite annat att göra också...

Från apati till energi

De sista dagarna har kännts sådär kul. Fullständig initiativlöshet i kombination med rastlöshet är inge bra. Igår började jag laga potatisgratäng, skalade alla potatisarna, lackade ur och gick ner till matkällaren tre gånger och frysen två (inte samtidigt fast de är ett par meter från varandra) för att hitta något annat att laga. Det slutade med att jag gjorde slut på grädden i en mumsig pastagratäng åt resten av familjen och åt en tallrik yoghurt själv. Magen var fortfarande något underlig.

Sedan kunde jag inte sova och låg och lyssnade på Radio Oxfords nattprogram. Sedan vaknade jag av radion klockan tre. Sedan vaknade jag av Kronprinsens jäkla väckarklocka kl 6.30. Det gjorde inte han, för han befann sig 5 km bort, hos sin far. Sedan gick jag upp när Maken gick och lade sig och satt och surade i köket.

Sedan påminde tidningen mig om att det var marknad så jag fick en anledning att köra upp skitungarna ur sina sängar och komma ut på stan. Mitt dåliga humör gick ut över mannen i skoaffären som inte hade några billiga jympadojjor till Prinskorven, som sliter skor som andra äter godis: Fort. Men han fick skor som han var nöjd med, och som min plånbok var nöjd med, och sedan gick vi till marknaden och köpte skräp. Jag köpte två badankor, 36 tårtpapper och ett magnetblock, vars magnet visade sig inte funka när jag kom hem. Mike köpte foppatofflor, Pokemonkort och en konstig taggboll. Och slush.

Gick hem och köpte bröd på Västra Bageriet på vägen. Lillprinsen ville ha "gammeldagsbröd" igen. Så det blev ljummet rågbröd och Falkenbergslimpa till lunch. Sedan surade jag igen en stund, tills Maken tyckte att "men ta ryggsäcken och dra ut! Du behöver inte ta hunden med dig om du inte vill, och ungarna klarar sig."
Sedan gick de till badet.

Jag kollade SMHI. Jädrar i min lilla låda! Det ska bli fiiiint väder! Hela helgen! Jag blev så till mig att jag slet fram min nyinköpta karta över Hallandsleden och började planera, men tappade koncentrationen och gick ut och sprang i stället. 6.72 km. Lite fortare än härromdagen, och mindre smärtsamt. Nu sitter jag här och väntar på att de ska komma hem, så jag kan fråga om någon av barnen vill följa med, och börja packa!

Vi hörs om några dagar!

Hoooah!

10,3 km senare.... Fy fan va fett att faktiskt kunna springa så långt igen!!!

Tiden 1.08.30 och orkade spurta lite på slutet.

Aaaah!

Tittade in på jobbet och bokade upp ett utvecklingssamtal, råddade ett projektarbete, fick ett par presenter, skrattade och gick sedan ut i vårsolens glans och gled hem. tänkte först att jag skulle gå en långis med hunden, men blev sur på Lillprinsen som påstod att han ALDRIG hört att förste man hem skulle ta ut hunden, så bara för därför så fick han ta hunden!

Sedan vann ängeln med de vita vingarna och jag snörde på mig skorna och joggade ut i solen, genom industriområdet ner till den gamla tippen, rundade vindkraftverken i den småkalla motvinden och svettades ganska ordentligt. När jag kom hem mätte jag upp sträckan på www.jogg.se . 6,5 km! Helt ok. Nu kan jag unna mig ett glas vin i kväll.

Dagens mat:
Två rågbrödssmörgåsar med ost, resp. rökt renstek, yoghurt med hallon, kaffe
Marockansk linssoppa, mycket mumsig tredje dagen i rad också.
I kväll? INGEN jäkla aning.... Förslag?

Nyutsprungen ros

3,2 km i strålande solsken. Fick inte min klocka att fungera, så jag sprang på frihand och enligt köksklockan så bör jag ha sprungit på 22 minuter. Den tid som min klocka visade, och som bör kunna härledas till samma runda i november visar på 27 minuter. Åtminstone väljer jag att se det som om jag faktiskt har förbättrat mig 5 minuter.

7,5 km senare

Hunden och jag promenerade i rask takt genom gråvädret. Mestadels på små, relativt bilfria vägar, men delar av vägen erbjöd sysselsättning i form av hans vallrusher och mina morrningar. Men i huvudsak gick det bra.

Mättare nu än efter lunchen, som bestod av Chili-Keso, kräftskärtar och bitter sallad. Fakiskt ingen hit, men som sagt mättande.

Lillprinsen har varit i bråk i skolan. Igen. Det blir ett roligt utvecklingssamtal idag, förstår jag...

Jäkla ungar.

Ompysslade

Efter att vi haft det lite tufft i vinter så ansåg Distriktet och förbundet att vi förtjänade att bli ompysslade och skickade iväg oss till Kvistofta scoutkårs stuga Björket i norra Skåne. Där fick vi go' mad, mye mad och mad i räddan ti', fick inspiration, tid att planera för framtiden, kraft från underbar natur och hjälp av en psykolog med KBT-inriktning att gå igenom den konflikt vi haft med en av scouternas föräldrar, för att kunna gå vidare och känna att vi faktiskt har gjort allt vi kan. Det var nyttigt och himla trevligt.

När jag kom hem kände jag att jag hade två val: Att gå och lägga mig direkt, eller ut och springa direkt. Prinsessan och Maken höll på att städa. Jag började halvhjärtat hjälpa till. Men sedan så kände jag faktiskt att JAG kan OCKSÅ prioritera motion, och gick och drog på mig löparkläderna. Då kom Maken och frågade om han fick följa med. Det fick han, och vi joggade 8 km i vårsolen, tittade lite på havet, och pratade. Eller, han pratade, jag stönade fram korthuggna svar....

Vi åt lite rester och nu har jag uppdaterat båda bloggarna också. Återstår bara att fylla i checklistan. Invägning i morgon. Hoppas bara att det går bättre den här gången....

Mångalen

Har känt mig riktigt usel ett par dagar. PMS och fullmånekombo är inte att leka med. Idag hade jag dessutom quaility time med chefen, och efter en snabb lunch bestående av en dl blandade bönor, en burk tonfisk, några matskedar majskorn och några teskedar hovmästarsås (godare än det låter, inte supersmalt, dock fantastiskt nyttigt, och mättar fantastiskt - eget recept.) så var det dags för en grillning hos terapeuten.

Vi kom fram till att jag behöver definiera mina livsregler, och att min självkänsla grundar sig på vad jag gör, inte på den jag är. Tunga saker. Särskilt en dag med fullmåne och PMS. Jag fick i läxa att tänka igenom situationer som jag kan ha baserat min självkänsla på, och om några livsregler råkar trilla fram samtidigt så är det ju bra. Det var mycket att tänka på på en gång. Så jag gick hem och sov.

Maken kom och körde upp mig. Jag hade varit vaken ett tag och legat och funderat på om jag ändå skulle cykla till körrepet. Sång är läkande för själen och om jag cyklade finge jag ju motion också, vilket är energihöjande, som är vad jag behöver. Jag ringde Anitan och avstyrde körrepet. Den stundande konserten känns just nu som en oöverstiglig insats, men jag ska försöka. Hamnar jag bara på rätt ställe i stämman, så är det inga bekymmer; det finns så många toner att plocka emellan, bara att välja en. Maken satte på mig motionskläderna och meddelade att idag skulle vi köra distanspasset jag missade i söndags när jag mådde småilla hela dagen, efter att ha satt i mig en halv veckoransons points på en kväll i form av biskvier, nötter, gräddsås och vin.

Fåglarna kvittrade och solen målade molnkanterna i guld när vi joggade ner mot Tullbron i makligt tempo. Vi joggade längst doktorspromenaden i lä. Jag refererade de tunga samtalen, höll på att få lite ångest. Andningen ville lägga sig högst upp i halsen och jag började må lite illa. Bestämde mig för att använda medvetna tankar och för att fortsätta. Ångesten låg kvar, men jag tvingade mig att andas lugnt och djupt och slutade prata och tänkte istället på vattnet, änderna och på hur marken redan börjat torka upp och hur skönt det var att springa på gruset istället för på asfalt och lät fötterna och hjärtat bestämma rytmen.

När vi sprang tillbaka upp mot Skansen kände jag att jag faktiskt hade orken kvar att försiktigt öka takten. Tänkte att jag kan ju alltid sänka den igen, det är ju inte långt kvar. Upp för hela Sandgatan ökade jag långsamt takten. Maken kommenterade utanför fotomuséet att det var ju trevligt att se att jag hade krafter kvar för en spurt. Jag ökade ytterligare förbi ICA, bestämde mig för att öka hela vägen fram och sprang fort nedför Karlbergsvägen, trots att det gjorde ont i luftrören.

6,8 km. Lovar gott. Kan jag springa 6,5 km och sluta med en låång spurt, kan jag springa en mil långsamt. På torsdag, om vädret är ok, blir det ett snabbt löp på 3,5, och om vädret är bra så blir det åtminstone 8 km på söndag. Det kan kanske gå med Göteborgsvarvet i alla fall...