Kraschlandning i vardagen - en förvånandsvärt originell titel på ett blogg inlägg

Googlade precis ovanstående rubrik och fick endast 6 träffar! Vilket leder mig till slutsatsen att klichéer kan bli så klychiga att de blir obskyra...

Nåväl, har återanlänt hemmet efter ytterligare en fantastisk kurshelg på Gilwell, utanför Flen. Jag önskar att jag kunde förmedla de känslor och intryck helgen givit, men i ett ytterligt tvådimensionellt forum är det i det närmast omöjligt. Jag nöjer mig med korta referat av helgens emotionella höjdpunkter:

• På den frusna gräsplanen som sluttar svagt ner mot flaggstången där den röda lyktan varje kväll firas upp för att visa herrn på Rockelsta slott att Scouterna är på Gilwell, ligger två grova hamparep i kors. I nedre vänstra hörnet, på en blå mjölkback sitter en snöuggla av kramvariant. I det högra en plyschig delfin, i det övre högra en svart panter med klös i blicken, och i det övre vänstra en mjuk bäver. I ett ögonblick av klarsynthet inser jag att jag inte är allkonstnär, utan 98% panter, med en liten önskan om att mäniskor runt om kring mig ska må bra så de kan förverkliga mina idéer. Hårt, monotont arbete och organisatoriska uppgifter som administration är min skuggsida och kostar energi - mycket energi. Att jag kan vara ärlig mot mig själv och erkänna att jag faktisk inte är en helt självuppoffrande god mäniska, utan faktisk föredrar att vara kreativ och ha huggtänder känns alldeles förträffligt.
  
• "Dagens eko" och alla tystnar. Jag tar en kort promenad längst sjökanten och passerar Marie som sitter på en stock med kameran i knät och ser ut över den isbelaggda sjön. Vi ler mot varandra och nickar i samförstånd, men vi följer reflektionstidens tystnadslöfte. Jag går vidare ner mot båthuset och står en stund på den lilla stranden och ser bort mot slottet på andra sidan sjön. Av någon anledning tänker jag på mumintrollen när jag försiktigt går ut på isen till den yttersta stenen på den lilla, lilla, lilla piren där bryggan i höstas låg förtöjd. Jag sitter där och ser ut över isen och försöker följa Mickels spår i snön medan vassvipporna knappt rör sig i kanten av mitt synfält. Solen är väl instoppad under molntäcket, men dagsljuset och det tunna snötäcket gör den tidiga eftermiddagen ljusare än mittpådagen-grånaden hemma på västkusten.
  


• Efter att ha tagit över som vice patrullledare, med ansvar för att det praktiska ska flyta vår lilla gruppen, startar jag en diskussion om andlighet, i förberedelse för kvällens kurspass. Samtliga åtta patrullmedlemmar är djupt delaktiga och öppnar sig i diskussionen. Vi enas i en känsla som ligger nära panteism, och i en känsla av kärlek till oss själva, varandra, och för världen. Karma! Efter att ha satt ut 13 stormlyktor i hjärtformation i en glänta nära stugan och lagt ut renfällar och liggunderlag ligger vi på rygg och ser upp i trädkronor och outgrundlig stjärnhimmel. Våra röster är avslappnat djupa och andedräkten blir mjuka pratbubblor av värme och visdom medan isen sjunger melodiskt i den stilla kvällen. Vi vill gärna dela den station vi förberett för att delge våra kurskamrater våra insikter om andlighet, men ingen av oss vill gå in.
  


• Efter en förrätt bestående av grovt rågbröd med makrill och en dillvippa, följt av en kycklingfilé, fylld med västerbottenost och röktskinka, serverat med ugnsbakade rotsaker och kall bearnaise, alternativt aioli, tillkännages att vår patrull, Flamman, vunnit lunchens kockduell, där vi på stormkök färdigställde en trerätters meny bestående av strimlade, färska rödbetor, marinerade i balsamvinäger och sjudna i eget spad med en droppe olivoja, serverade i skål av salladsblad med en citronyoghurt, följt av en korvgryta med paprikasymfoni och vitt ris, grönsallad och sedan karamelliserade äppelringar med marängkross. Vi var saligare över samarbetsnivån än att faktist ha vunnit.
  


• Morgon på det frusna Tunet. Efter att ha hissat flaggan och vinkat åt solen, som återigen tagit sovmorgon, leker vi, nästan 40 vuxna mellan 24 och 70+. Leken heter Trasan, och går ut på att vinna en trasa som kastas upp mellan de två lagen. Två kombatanter ska genom snabbhet och list sno trasan tillbaka till eget bo. Vinner man trasan, vinner man också en lagmedlem. Efter 25 minuter, många skratt och en hel del självuppoffrande dynkningar på den frusna marken förklarar vi matchen oavgjord. På väg till dagens första kurspass om "särskilda barn" jämför vi skrattande "krigsskador". Alla är rosiga, varma och glada. Det är minus 4, men i hjärtat är det Sahara-värme.

Nu är det drygt tre månader tills vi ses nästa gång. I en ny årstid, erfarenheter rikare ska vi då bo utomhus tillsammans och putsa ytterligare på vår ledarroll, våra själar och varandra. Jag längtar redan. Att huset såg ut som ett slagfält när jag kom hem var lätt att ta.

Jag älskar att vara scout.

Talgdank

Och har sitter jag och slår dank. Talgdank.
Igår gjorde jag min första deluppgift på TG-utbildningen: En lista över mina åtaganden, sorterade efter lustfaktor. Det var inte så många saker som jag tagit mig an av lust när man tittade närmare på det; det mesta berodde på andra anledningar, som smicker, karriärplanering, skuldkänslor, pliktkänslor... Och det som jag en gång tagit på mig av lust var inte så mycket förknippat med lust längre, utan snarare med plikt och skuld.

Jag arbetade i Excell, ett program som jag dessvärre inte än är så bra på, men jag har lärt mig hur man justerar kolumnbredd och hur man lägger till och tar bort kolumner, vilket var bra, för en bit in i arbetet kom jag på att jag ville ha en kolumn för varaktighet. Mest för att kunna visa mig duktig, både för mig själv och min handledare, att jag faktiskt avslutar saker, att jag förändrar. Sedan kom jag på att jag nog ville ha ytterligare en kolumn för att markera VEM som givit mig åttagandet. Det var där första insikten kom: För även om väldigt få punkter på listan verkligen var aktiva val sprungna av lust, så är det ju ändå JAG som valt att säga JA till de förfrågningar, erbjudanden eller trevanden som lett till att jag befinner mig i en uppgift. Jag kunde ju faktiskt ha sagt NEJ också. Speciellt när inte så vanvettigt många av uppgifterna var så lustbetonade från början...

Sedan tittade jag igen på varaktighetskolumnen. Skrämmande många av åtagandena följdes av "På obestämd framtid". Då kom nästa insikt som ett slag i ansiktet med en blöt lax: JAG har makten att tidsbestämma mina åtaganden! Både de som jag har nu, och de som jag i framtiden tar mig an. Jag behöver inte vara attestansvarig längre än till mitt planeringssamtal med chefen i maj, jag behöver inte vara miniorledare i höst om jag inte vill det, jag behöver inte sitta i den pedagogiska utvecklingsgruppen nästa år; jag kan säga STOPP! (sedan skulle ju min pliktkänsla förbjuda mig att bara avsluta utan att se till att efterföljare får en schysst introduktion...)

Jaha. Jag känner att jag helt plötsligt har tagit ett jättekliv framåt. Men så blir jag vilsen: HUR ska jag ta makten? Hur ska jag trampa på min pliktkänsla, mitt skuldmedvetande och min stolthet? Och om jag inte vil göra alla de här sakerna, vad vill jag göra istället? Vem ÄR jag?

Så typsikt… 55 personer i ett rum från massor av olika organisationer. De enda två scouterna, som inte känner varandra, bär tröja med rådsmärket, fotriktiga vandrarskor och byxor av friluftstyp. På andra sidan rummet sitter en rad flickor från Fredsagenterna, välsminkade, i välsittande kläder av medeldyrt snitt, flera med sjalar avancerat uppsatta med smycken som dinglar glittrande likt örhängen i lysrörsljuset, några opyntade damer från Centrum mot rasism, ett antal tjejer från diverse tjejjourer och två killar: Den ena enlig egen utsago fantastiskt normativ: Hetero, man, svensk, blond, blåögd, utan funktionshinder, men vegetarian. Och himla söt. Den andra säger inte mycket, är lång, rödhårig och glutenallergisk.

Den enda andra med friluftsbetonade byxor är den som representerar HBTQ-studenterna. Hon har militärbyxor, fotriktiga skor, kort snaggat hår, hår under armarna och har tagit sig ett namn som inte automatisk kan knytas till något kön. Hon är väldigt befriande i sin klyscha. Här är vi samlade för att bearbeta våra fördomar och finna vägar till att bearbeta andras.

Jag har bestämt mig för att inte ta min sedvanliga roll som organisatör, talesperson och ledargestalt, så jag håller mig ganska passiv och försöker att inte göra väsen av mig. Det är skönt att komma helt ensam. Ingen känner mig, ingen har förväntningar, ingen kan säga: Så tyst du är, inte likt dig, du brukar ju alltid tycka.

Sara, en av de tre ledarna från Alla lika alla olika, börjar med att gå igenom varför vi jobbar med interaktiv pedagogik. Sedan förklarar hon skillnaden mellan toleranspedagogik och normkritisk pedagogik, eller normfokuserad som hon hellre personligen kallar den, genom att göra en smärtsam övning med oss. Först går vi om kring på måfå och ser varandra i ögonen och konstaterar utan att lägga värderingar i något att: ”Du har en kofta”, och ”Du har örhängen”. Det känns lite underligt och vissa tycker att det är svårt att vara objektiva. Jag får två gånger höra att jag har en penna på ”ett konstigt ställe” och att jag har ”bra” skor. Sara bryter övningen och säger att nu ska vi gå runt och kommentera objektivt, men lägga till att vi tolererar, tycker att det är ok. Mottagaren ska tacka. Jag kommenterar folks glasögon, koftor, halsband, blå ögon och bekräftar med att jag tycker att det är helt ok. Jag tackar för att folk tycker mina glasögon, mitt utsläppta hår och mina fotriktiga skor är helt ok.

Sedan ber Sara oss att gadda ihop oss i tillfälliga par och med inlevelse tala om för de ensamma vi möter att VI skulle aldrig, men deras hår, glasögon, hoodies, örhängen, sjalar är heeelt ok, vi tolererar dem. Det känns … ok. Ibland känner jag en underlig känsla av att jag kanske sagt det här förut, eller i alla fall något liknande. När jag blir stoppad av en tjej i vacker svartvit sjal och en dam som jobbar på landstinget och de båda tycker att mina skor verkar såååå, bekväma, men att de aldrig skulle kunna tääänka sig att ta på sig dem själva, men att jag har dem är heeelt ok, så känner jag en underlig känsla i maggropen. Några sekunder senare blir jag stoppad av en tjej från tjejjouren i Sumpan och en styrelseordförande från SSU som också kommenterar mina skor. Det gnager och fast jag vet att det är en övning börjar jag ångra att jag åtminstone inte tog några andra skor med mig.

Sara sammanfattar övningen med att berätta om första gången hon gjorde den, som den enda hetero-personen i församlingen, och hur hon förbannat de supersnygga örhängen hon satt på sig den morgonen. När hon kommenterade hur hon jobbigt hon tyckte det vara att få höra att de andra ”tolererade” hennes örhängen, ryckte de andra övningsdeltagarna på axlarna och sa: Ja, hur tror du att det är att hela tiden få höra att ”du är ok fast du är homosexuell” då? Jag såg hur flera av de muslimska fredsagenterna nickade instämmande, och skämdes över alla de gånger jag i mitt liv yttrat saker som ”vad kul att du som är invandrare kommer på julfesten” eller ”Jag har inga problem med att du är bög”. Helt plötsligt inser jag hur saker sagda i all välmening blir som nålar i självet om man inte hör till den normativa gruppen på något sätt.

Hela dagen blir en stor aha-upplevelse och eftersom det är så högt i tak blir det fantastiska utbyten av erfarenheter och historier. Ledarna är så duktiga på att inkludera alla att man inser sin egen ofullkomlighet. För varje ord Sara och de andra skriver på tavlan talar de om att ”på tavlan har jag skrivit…” för att inkludera de som eventuellt är synskadade eller dyslektiker, varje övning vi gör får vi tänka efter och föreslå sätt att hantera övningen om vi har någon med rörelsehinder, sociala fobier, matallergier och så vidare. Jag inser hur mycket av min planering som går på rutin. På scouterna har jag vant mig att tänka på alla de sju punkterna i scoutmetoden. Den använder jag ofta också när jag planerar och gör mina lektioner, men jag glömmer alltför ofta att tänka på mina lässvaga, mina rastlösa och mina på annat sätt begränsade elever. Jag är bra på att tala om varför vi gör ett moment och hur det knyter an till kurskriterierna, men jag är inte så bra på att tydliggöra en struktur, vilket är viktigt för många av mina elever.

När vi ska utvärdera en av dagens övningar, sätter jag mig på golvet framför mina kamrater i den lilla gruppen.
-Typiskt scouter, att sätta sig på golvet, ler en av tjejjourstjejerna. Jag känner mig självmedveten.
I kaffepausen kommer den andra scouten fram till mig och säger:
-Jag skulle också vilja sätta mig på golvet. Jag föredrar att sitta på golvet, men det känns som det är typiskt scouter….
Vi är alla klichéer på oss själva.

Utbilda oss! Fort!

Det är farligt att vara på konferens!Man äter ihjäl sig!

I morse åt jag havregrynsgröt till frukost. Som vanligt. Men eftersom det fanns mycket gott bröd och flera fantastiska pålägg, så blev det även två mackor. Och två koppar kaffe.

Klockan halv elva var det kaffe. Med sockerkaka. Och jag hann med att förse mig med lite färsk frukt innan lunchen som bestod av en ljuvlig lasange och ett enormt salladsbord.
Sedan var det kaffe. Med mazarin.

Klockan halv sex var det middag. Jättemumsig kycklingfilé med cornflakes-panering, ris och en currysås som inte gick av för hackor.

Klockan åtta, efter Så scout det låta, serverades lite snacks och frukt. Och klockan halv tio var det dags för italiens buffé med kycklinglår, oliver, gratinerade musslor och en massa annat gottigt.

Magen står i fyra hörn. Imorgon ska vi diskutera lösningsbaserat: Hur ska vi implementera scouternas nya ledarutbildningsprogram i distrikten helst i går? Hur ska vi få kårerna med oss och inse att det nya ledarskapsprogrammet ser annorlunda ut, men att kursinnehållet är ganska så likt? Vi som är vana att läsa läroplaner och kursbeskrivningar (ganska så många scoutpolitiker är lärare), vet att bara man är kreativ och ledig i tanken så är det ganska lätt att anpassa undervisningen till kursmålen.

När det här programmet är färdigt kommer det bli fantastiskt! Militära ledarskapsutbildningar kan ta sig i brasan och civilförsvaret hamnar i bakvattnet.

Nä, nu blir det Torchwood och godnatt! Imorgon ska jag dessutom hinna med att rätta lite prov på tåget hem.