Vuxenpoäng

-Hur är det med din ångest? frågade Maken ute ifrån TV-rummet.
-Mmmmva, undrade jag med fingrarna dansande över tangentbordet i sängkammaren.
Jag pausade. Först så förstod jag inte frågan.
-Tack bra! Har inte haft någon på ett tag faktiskt.
-För det är ett program på TV om att hantera sin ångest.
Jag tittade ner på datorn.
-Tack för att du frågar, men jag tror jag hoppar... Jag ska bara göra färdigt här....
Så tänkte jag att, fantastiskt att jag faktiskt inte ens tänkt på ångestkrypet på flera veckor! Hoppas att jag inte väckt en björn som sover nu bara.

Utmanar-boken är inne i det intensiva slutskedet. Jag känner mig ganska isolerad här ute på landet, medan killarna sitter och sliter på kansliet i Stockholm, bråkar med AD och fotografer, jagar författare och förlupna texter, medan jag sitter här och trivs. Jag känner en pervers tillfredställelse i att knåpa med andras texter, förbättra, ändra och arrangera om. Det är nästan lika kul som att skriva själv, och mycket roligare än att rätta. Jag slipper ju i stort de jobbiga bedömningarna. Eller, bedömningar måste jag göra, men jag behöver inte motivera och linda in kritik, utan kan helt enkelt bara ändra, lägga till sånt som fattas, stryka sådant som är överflödigt eller skriva en fråga om ett förtydligande.

Det kommer att bli svårt att sätta namn på kapiteln. Blir boken ett fiasko är det mycket mitt fel, eftersom jag har varit inne och röjt mer eller mindre i alla texter, i de flesta mycket mer. En del är inte att känna igen i från det material som jag fått in.

Några kapitel kvar. Det är märkligt så få personer som är intresserade av att bidra med korta kommentarer och en liten bild av sig själv. Jag hade en idé om att plocka in SMS/MMS-kommentarer från folk. I första utskicket sände jag 30 SMS och fick inte ett enda svar. Andra gången skickade jag 10 och fick ett. Från min son. Jaja, det blir nog med sidor ändå.

Jag har också samlat massor av vuxenpoäng genom att tacka nej till prestige-uppdraget för WSJ. Jag ska dock översätta en del, i alla fall i ett övergångsskede. Sedan hoppas jag på mer skrivjobb. Har försökt sälja idéen om att översätta den nya engelska scouthandboken till Scoutrådet. Just nu är det ingen som hinner tänka på något annat än det nya materialet, men vi får väl se. Nu ska jag samla ännu fler vuxenpoäng genom att gå och lägga mig.

Kära dagbok..

Försov mig idag. Ungarna hoppade tandborstningen, och lyckades i princip att komma till skolan i tid i alla fall. Själv gick jag en halvtimme senare till jobbet, inte för att jag inte hunnit, men för att jag drog på det så länge jag kunde...
Höll på att glömma av att gå till terapeuten. Säkert undermedvetet, eftersom jag inte gjort min läxa. Jag berättade att jag hade haft ett återfall i stresshelvetet och även om jag blivit bättre på många saker, känner jag ändå att jag inte har kraft att förändra mitt beteende när det gäller. Till slut kom vi fram till att min stress kanske inte är vad vi utgått ifrån: Det kanske är så att jag fyller min tillvaro med saker för att måla över saker jag inte vill kännas vid. Kanske är det rätt. Problemet är väl vad det i så fall är. Vad är det som jag inte själv vill kännas vid?
"Om du fick reda på att du skulle dö inom kort, vad skulle du då göra?" frågade Terapeuten.
"Ångra att jag aldrig skrev de där berättelserna som jag burit på", svarade jag.
"Det kanske är det du ska göra då", svarade han.
Mmmm, men det var det där med den svältande konstnären. Och konstnärens familj. Och så var det det där med konstnären med prestationsångest....
Jag har redan från början, redan när Gilwell-Niclas sa att jag ska göra "något jobbigt, men inte något svårt" som uppgift till nästa gång känt att det handlar om mitt skriv. Men frågan är hur? HUR GÖR MAN?
"Finns det tid i ditt liv för att skriva", frågade Terapeuten.
"Om jag slutar att blogga och avreggar mig från Facebook".
Men det svåra är inte att göra tid för att skriva, det svåra är att våga visa fram det man skrivit. Så många andra tror på mig, varför kan inte jag göra det!

Flög - tappade musan

Som vanligt rann skaparlusten till när solstrålarna studsade av sandstensmurarna och dieselångorna krympte bronkerna. Det var ljuvligt att träffa Lesley och Mark igen och det var roligt att visa Dr Wranning runt bland mina samlade pärlor. Vi hann inte med alla, men några av de allra blankaste.
Många diskussioner blev det, och skrivarlängtan började krypa och plötsligt kändes inte romanen alls långt borta - materialet, storyn och karaktärerna är ju klara, det är bara att pussla! Fast besluten att faktiskt GÖRA, inte längta, klev jag på bussen, grät några tårar i morgonmörkret när bussen rullade ut från Oxford och bet ihop. När planet lyfte kunde jag känna hur musan gled av mina axlar, som Mios osynlighetsmantel. Jag såg den inte på golvet någonstans när planet landade i ett gråslaskigt Göteborg.
Jaja, hemmavardag. Kanske kan jag ändå jobba upp energin och göra det utan hennes viskande stämma. I morgon är det arbete. Nu sängen.

Ticktack

Tiden bara går... Jag får inget vettigt gjort idag. Borde ut och spåra med hunden, borde ta en jogging tur, borde städa i köket, borde leka med sonen som hänger omkring och inte har något att göra, men jag sitter här framför datorn och försöker motivera mig att göra något...

Helenan skickade en mycket nyttig länk till Vulkan. Samtidigt som jag konstaterar, efter att ha bläddrat i utbudet och provläst ur ett flertal genrer, att jag skulle nog kunna stå mig väl i konkurrensen, så får jag naturligtvis prestationsångest: Vem är jag som tror att jag är något? Vem skulle läsa, eller köpa, något jag skrivit? MEN mitt kortsiktiga skrivarmål är att ha sparat och redigerat min Haket-blogg och lagt upp valda delar på Vulkan innan vecka 8 är slut!

Sedan ska jag nog ta och sätta igång med den där jäkla matkulturboken... Om jag får ihop den över sommaren ska jag satsa 2.500 på ett publikationspaket.... Yes. Det ska jag göra.

Man väljer instinktivt

Ju äldre jag blir destu mer litar jag på min instinkt, för destu mer inser jag att slumpen är mycket ovanligare än vad man tror....

Jag har haft signaturen LoveCat på diverse nät-sajter i snart tre år. Innan dess var det det lika vanliga LottaN. Men jag bytte succesivt alias, dels för att jag ville vara lite cool, dels för att jag alltid har identifierat mig med de smidiga, intelligenta, vackra varelserna (jaja, önsketänkande...) Med tiden har jag dock kommit till insikt om att Lovecat är ännu mera vanligt än LottaN. Den engelskspråkiga världen är ganska så mycket större än den svenskspråkiga och allt som har lite löööv i sig tenderas att användas i mer eller mindre infamösa sammanhang... Nåväl. Jag har alltså börjat se mig om efter ett annat screen-alias... Problemet är ju bara att jag är så infernaliskt tråkig och kan inte hitta nåååågot som inte någon annan redan har tänkt på - ungefär 1000 ggr.

Så gjorde jag en sökning på Lovecat, för att gotta mig i hur vanlig jag är, och råkade hamna hos Smooth Harold. Och insåg att jag inte ska byta alias. För det får de andra göra. De bluffarna!