The Eyre Affair (Var är Jane Eyre? svensk titel) - Jaspar Fford

Släng Rambo, John Maclane, Ripley, Castor Troy, Dr No och ett antal andra actionhjältar och skurkar i en mixer, släng i Dagarnas skum av Boris Vivand, kör runt ordentligt, krydda med lite nörd och baka i ugn, så får ni The Eyre Affair.

Det kunde ha varit vilken polisroman som helst. Fabeln är enkel: Ung, lovande, kvinnlig polis inlånad för specialuppdrag möter övermäktig motståndare som mördar hennes kollegor och lämnar henne som död. Hon söker sedan ett sämre meriterat jobb bara för att få chansen att ta fast mördaren och få hämnd för sina kollegors död. Den psykopatiska mördaren riggar fälla åt den kvinnliga detektiven, som överlistar och dödar honom. So far, so good. Men lägg sedan till att den kvinnliga polisen, Thursday Next, är krigshjälte och veteran från det 133 år långa Krim-kriget, att hon räddas till livet av en viss Mr Rochester, Wales är självständig republik och laglöst territorium för engelsmän, tids-poliser reser genom århundradena för att ”justera” historian, och litteraturen har långt högre status än vad konst har för samlare och allmänhet idag. Andra små detaljer, viktiga för handlingen, är att skurken kidnappar och mördar karaktärer ur en mindre känd Dickensroman i utpressningssyfte, både varulvar och vampyrer är helt naturliga inslag i stadsbilden och genmanipulerade drontar är mycket populära husdjur. Det är alltså en mindre vanlig sommardeckare det rör sig om.

Narrativt är berättelsen rak och okomplicerad. Huvudhandlingen har beskrivits ovan, och sidohandlingarna är lika förutsägbara och okomplicerade: Det finns en ouppklarad kärlekshistoria och huvudpersonen måste bearbeta sorgen över och skuldkänslorna kring sin brors död på Krim. Språkligt är stilen lättsam och lekfull: Handlingen tillåter utsvävningar och variationer i ordförråd och stil, och eftersom saker inte alltid är som man tror att det ska vara blir man ofta överraskad av terminologi och benämningar, men aldrig så förvirrad att man förlorar greppet om historian.

Trots att man på något sätt känner igen alla delar av berättelsen och kan härleda den till olika populärkulturella källor, så gör detaljrikedomen, de överraskande brytningarna och de absurda inslagen berättelsen oerhört underhållande. Namnsymboliken påminner om J K Rawlings, och namn som skurken Jack Schitt (inte ett jävla skit) och kärleken Landen Park-Laine (Landa på Park Lane är det bästa man kan göra i engelsk monopol) är bara några som får det att dra i smilbanden.

Det här är en bok som kräver viss nördfaktor. Man bör uppskatta fantasy/sf och man bör ha en viss bibliotekskunskap för att till fullo uppskatta alla vitsar och skämt, men om du tror att du är nörd nog: Läs den!

Q.E.D. II

Jag minns min barndom. Då, mina ungdomar, fanns inte medicin som nu! Inga tabletter med glatt yta som lätt glider ner i halsen, lättsvalda kapslar, eller medicin med hallonsmak. Tabletterna hade en tendens att fastna på tungan, och lyckades man inte svälja dem fick man försöka igen, med geggiga bitar som smakade bittert istället. Om man inte kunde svälja en kapsel rördes den ut i vatten, eller kanske, men då fick man vara ordentligt dålig, filmjölk eller glass. Medicinen smakade antingen penicillin, bara bittert, eller om man hade tur, anis.
Förresten, jag har fel: När jag nästan dog i mässlingen (jotack, ni vaccinationsmotståndare, det var förbaskat mycket vanligare än vad ni tror - enda anledningen att det inte händer idag är att alla barn vaccineras!) fick jag ett slemlösande rosa skum, som jag kommer ihåg att jag tyckte om. Det var när jag låg inne på infektionsavdelningen första gången, med dubbelsidig lunginflammation och över jul och nyår. Jag minns att när jag sedan fick åka in igen, 20-da Knut med enkelsidig lunginflammation, så bad jag att få den goda medicinen.

Klockan är 06.15.

Maken har precis avgått till jobbet.

Hunden tycker att jag är världens dummaste. Inte får han åka med husse och inte tar jag ut honom heller? Vi är så taskiga!

Jag har ryggskott. Jag SKULLE ha slutat krafsa i mackadammen när jag sa till grannen att jag började få ont i ryggen. Visserligen har jag ju ytterligare en kvadratmeter platt mackadam, men nu kan jag inte röra mig heller.

Har gojsat mig med voltaren på tub, två panodil och en ipren. Det blir nog ryggläge större delen av dagen för min del. Men man SKA röra på sig när man har ryggskott, även om man ser ut som Ringaren. Men hunden fick en ryggskottspromenad igår kväll, det räcker. Barnen får ta honom idag. Stackarn.

Q.E.D

Nu har jag, förrutom att laga äckliga hamburgare till Lillprinsen och hans kompis, satt upp kompostgaller som tillfällig grind för garageuppfarten, så att hunden kan ligga där och titta på när folk går förbi istället för att ligga i trädgården och titta på humlorna. Inte för att jag tror att den dumma hunden skulle rymma, det är mer för artighets skull, så att folk som går förbi inte behöver känna att en läskig, ruskig, blodtörstig hund KANSKE biter ihjäl dem. Inte för att någon har sagt något, men vår gata är en genomfartsled för gångtrafikanter som ska till moskén, och jag vet av erfarenhet att en högre procent av dessa har andra erfarenhet av hundar än att gulla med dem. Och inte vill jag vara en av där hundägarna som säger till en skräckslagen individ, hur irrationell dess skräck må vara, att "han är sååå snäll såå". Och hunden ska inte gå utanför tomtgränsen utan oss, oavsett.
Nåväl, vad jag ville berätta egentligen var att i mitt arbete lyckades jag skrapa flera knogar mot putsväggen och klämma pekfingrets översta led mellan en TUNG skifferplatta och en hård mur. Den är öm. Och blå.
Q.E.D.

Kroppsarbete gör ont!

Igår var jag duktig och klippte gräset, trots att det duggade lite. Det tog nästan en timme att röja densamma från hundleksaker, ben och bös från videträdet (som ska bort, bort, bort!), och flytta stegar och fotbollsmål. Det tog ytterligare en timme att klippa. Belöningen var en stor blåsa i höger tumveck och en värkande axel.
Maken serverade sill-lunch och sedan var det ut i grushögen, för ännu en rond i det pågående trädgårdsslaget. När Maken fick dräneringen spolad härrom veckan upptäcktes det att det faktiskt inte rann något vatten alls i den mystiska brunnen vid trappen. Denna brunn har utmärkts av ett FULT, uppstickande betongrör, bristfälligt maskerad med en lika ful betongkruka med en fjösig buxbom. Efter övervägande så bestämde vi oss för att riskera att dra loss översta delen av betongröret och lägga locket på nästa del istället, vilket gör att brunnen hamnar ca en meter under marknivå istället. Eftersom jag är säker på att detta kommer att straffa sig gravt, genom att vi, när trädgården slutgiltligen är färdig, kommer att få gräva upp allt igen för att det har blivit något fel, JUST pga den där mystiska brunnen, så bestämde jag att vi ska ha vår lilla springbrunn där istället.
Grannen kom över och hjälpte oss att dra. Varken Maken eller jag kände oss speciellt starka, men tillsammans baxade vi upp röret och fick på locket. Ett par kilo jord rasade ner i brunnen, men inte hunden, eller något barn, innan locket kom på. Nu gäller det att SNABBT åka och fixa en liten vattenanläggningsbajs och få någon duktig person att dra elledningar till pumpen, så att vi kan fylla igen skiten.
Sedan upptäckte vi att trädgårdsarkitektens uppbyggda rabatt inte var gjord av byggtimmer, utan plank, vilket naturligtvis gjorde en himla skilnad i mått. Jag anses vara en mycket flexibel person. Ja, jag tror att jag är mycket flexibel när det gäller att tackla oförutsedda händelser, men jag fixar inte att ändra på planer HELA jävla tiden!!!! Speciellt inte när varje förändring innebär en tre månader lång förhandling, där det som jag uppfattar som att vara bestämt tydligen aldrig är bestämt förrän det är genomfört. Det känns som att varje gång jag tar ett initiativ, beställer, eller bestämmer något, så ifrågasätts det, eller så måste det förändras. Det lättaste är naturligtvis att gå på arkitektens förslag och bygga lådor av impregnerade plankor och reglar. Men det måste ju förhandlas...
Fan, vad jag är trött på den här jäkla trädgården!
Nyss hade jag och Maken en lätt upphetsad diskussion om huruvida vilken tidsram det ska byggas byggnadsställning i morgon. Jag avhörde hans samtal med killen som har ställningen härromdagen. Jag hörde att killen erbjöd sig att hjälpa till och hur Maken försökte avvärja detta. När någon erbjuder en hjälp med något som man inte kan, när man har diskbråck, så utgår i alla fall jag ifrån att det är en god idé att ta emot den hjälpen. . . Sålunda ringde jag Farsan och talade om att ställning fanns och nu kunde han komma och fixa det som skulle fixats färdigt för två år sedan. Men det var fel. Inte för att Maken överhuvudtaget brydde sig om att tala om att han inte tänkt att prioritera det som skulle varit färdigt för två år sedan, inte heller var det så petigt att tala om att han hade nekat hjälpen från kompisen. Jag blir så TRÖTT.
Det är lika bra att lägga ner allt kroppsarbete...
Det är inte nyttigt.

A Long Way Down (Fallhöjd, svensk titel) - Nick Hornby

Fyra personer möts på en välkänd favoritplats för presumtiva självmördare, på nyårsafton, en av de dagar på året som flest självmord sägs begås. Martin Sharp, en före detta firad frukost-tevevärd, Maureen, som är ensamstående mor till en gravt handikappad son, JJ, en före detta B-rocksångare (om man kan säga att sådana finns) och Jess, som blivit övergiven av en pojkvän, verkar inte ha speciellt mycket gemensamt, utom just önskan att hoppa. Men skenet bedrar. Eller kanske inte.
Precis som i Nick Hornbys andra böcker handlar det ytterst om den enskilda människans oförmåga att ta itu med sin egen vardag, och precis som i Hornbys andra böcker presenteras våra små allmängiltiga svagheter på ett ytterst medkänsligt, humoristiskt och ... vardagligt sätt. Det finns inga uppenbara stilistiska krusiduller, personerna får beskriva sig själva genom sina handlingar och miljön är bara ytterst sparsamt skissad.
Handlingen berättas utifrån de olika personernas perspektiv, vilket kan bli aningen förvirrande ibland, men ger samtidigt olika infallsvinklar på samma händelse. Dock är Hornby språkligt konsekvent, vilket underlättar för läsaren och ger karaktärerna mer liv: JJs amerikanska engelska lyser igenom i vokabulär och grammatik (och måste ha gett översättaren huvudvärk!), Maureens prudentliga, lite gammaldags personlighet har sin röst, Jess inlägg blir nästan karikatyrer då de är pepprade med svordomar och slang och Martin är mest gnällig.
Fallhöjd är inte en bok som förklarar depression, eller ger djupsinniga visdomar, men den inger hopp. Nick Hornby låter, precis som i High Fidelity, About A Boy och Fever Pitch, sina karaktärer genomgå en slags stillsam katarsis, och tiden läka alla sår.
Läs den!

Sushi

Och så har vi provat den nya sushibaren på Storgatan. Vi föräldrar tänkte vuxet och tog med takeaway hem, för vi förutsåg reaktionen hos en viss medlem i familjen och tänkte bespara den allmäna menigheten hans grimaser. Så blev det naturligtvis också.
Men vi andra, vi åt så vi storknade. Nu är ju inte jag så sushivan, men jag tyckte att det var supergott och blev definitivt mätt på en liten åttabitars och misosoppan. Sedan fick vi vuxna äta upp Lillprinsens och några av Prinsessans också, för även om Prinsessan tyckte om, så var hon mätt av muffins, jordgubbar och scones från faster.

Ett skräp om dagen

Margo, Ett Bahá'ì-liv, väckte ett slumrande minne till liv... Även om jag ofta plockar skräp på hundrundan, och idag, när jag hittade ett batteri slängt på cykelvägen, förbannade det faktum att jag inte hade tillräckligt med bajspåsar, eller tillräckligt stora påsar att göra lite mera allvar av skräp-plockeriet, så hade den där kampanjen liksom fallit ner i glömskans mörka hål...
Igår besällde jag Ett skogsäventyr till höstens miniorträffar, och vi diskuterade häromsistens det där med skräpplockning... Det får nog bli Ett skräp om dagen i fortsättningen - hemma och på scouterna.

Den andra systern Boleyn - Philippa Gregory

Att Philippa Gregory har en kandidatexamen i historia och en doktorstitel i 1800-talslitteratur, och dessutom har arbetat som jounalist utgör naturligtvis ingen garanti för att hennes texter är läsvärda. Det är dock, när man plockar upp en bok som den här efter att ha spenderat en vinter med Martina Haag, Linda Skugge och andra flash in the pan-författare, med mer mediakompetens en litterär förmåga, som man inser att det finns litteraur och så finns det litteratur.
Missförstå mig inte; jag är långt ifrån någon litterär snobb, och mina elevers läsovilja leder till att även jag har underhållits och hittat det som är läsvärt i böcker som jag kanske inte skulle valt själv att läsa, i många genrer.
Gregory har de senaste åren specialiserat sig på fiktionsbiografier, där hennes forskarvana och historiska intresse kommer till sin rätt. Genren ligger också väl i tiden, där läsare fullständigt älskar "sanna" historier. Jag har aldrig tidigare läst Gregory, och kan inte jämföra med hennes tidigare romaner, som tydligen inte utger sig för att vara annat än just detta; I romanbegreppet ligger ett oskrivet villkor: Detta är inte sant, det är skrivet för att beröra och underhålla Dig, oh läsare. Ingenstans i Den andra systern Boleyn påstår heller Gregory att berättelsen är sann (till skilnad från Pelzer, Marklund och andra, som som regel inleder sina böcker med att närmast desperat intyga att det som de redogör för inte är något annat än sanningen). Dock anger hon sina källor i slutet av boken.
Eftersom en makthungrig despot med pippi på att avrätta folk alltid är intressant, så känner de flesta till något om Henrik VIIIs alla fruar, även här i Sverige. Därför är Annes Boleyns öde relativt välkänt. Att hon förutom att vara Henriks andra hustru också var en starkt bidragande orsak till att England bytte officiell religion och katoliker sedemera förföljdes och mördades är kanske inte fullt så känt. I engelska skolan får man också lära sig om maktkampen mellan familjerna Boleyn och Seymore, där barn, titlar och mark användes som spelmarker i kampen om det politiska inflytandet i Europa.
Handlingen berättas av Mary Boleyn, Annes yngre syster. Mary, hovdam, som 14 år gammal redan är bortgift med ett "gott parti", rycks från äktenskapet när kungen visar intresse för henne. Genom Marys iaktagelser, som man nästan kan beskriva som detaljerade dagboksanteckningar, får läsaren följa med i hennes förhållande med kungen, familjens intriger och hovets förveckligar under flera år.
Miljöbeskrivningarna är subtila. Här finns inga av tantsnuskböckernas ingående beskrivningar av guldbrokad och sammetsgobelänger, utan miljön sipprar igenom texten på ett naturligt sätt. Läsarens egen föreställningsförmåga, bakgrundskunskap och fantasi får göra mycket av jobbet. Karaktärerna är relativt stela och platta, inte bara för att hovkonvenensen kräver det, och Gregory är tydlig, ibland lite väl tydlig, med vart hon vill att vi ska lägga våra sympatier, men det hindrar inte att Den andra systern Boleyn fängslar och snärjer in mig i hovintriger och hjärtesträngar.
Tre veckor efter att jag har läst klart boken finner jag fortfarande att jag tänker på intrigen med jämna mellanrum, och vill veta mer, få bekräftat och undersöka vidare. Filmen tänker jag nog hoppa över. Det finns inte en chans att man ska kunna fånga berättelsens komplexitet på två timmar Hollywood.
Men läs boken!!!

I blåsväder

Idag har vi varit på familjeutflykt. Vi har varit både pedagogiska för kropp och själ. Vi var först på Ringhals, som är ett kärnkraftverk, för de stackare utan allmänbildning, och promenerade i Bua. Jag visste dock inte att Ringhals fyra reaktorer stod för nästan en fjärdedel av den sammanlagda elproduktionen i Sverige.
Blev lite besviken nu när jag kom hem och upptäckte att inte hälften av vad jag trodde jag hade tagit kort på med mobilen fanns med!!! Så är det när det blåser så mycket att man inte hör sig själv tänka.

Inte är det strandväder inte...

On radio

Nästan ensam på bygget idag. Eftersom den där jäkla rapporteringen av nationella provresultat tagit så mycket av min tid så har jag inte hunnit med mitt eget. Så det är bara att jobba en dag extra... Men efter åtta sorger och hundra bedrövelser är alla resultat inrapporterade. Jag trodde att jag skulle få ett nervsammanbrott vid fler än ett tillfälle. Speciellt när jag upptäckte att de inte bara ville ha provresultaten, utan även information om nerlagda timmar, kursbetyg och kön på eleverna. Det hade jag ju inte bett in, så det var bara att skicka ut ett litet ursäktande mejl och hoppas på det bästa.

De flesta svarade lydigt, med rätt uppgifter eller med kompletteringar till tidigare lämnade uppgifter. En av mina äldre och arbetströtta kollegor skickade ett mycket tydligt mejl och talade om att han minsann inte tänkte komplettera med något; ville jag ha ytterligare information fick jag minsann gå och gräva upp den själv. En annan kollega skickade ett ytterligt korkat meddelande där hon räknat ut någonslags medelbetyg för hela klassen (?!) och sedan ett närmast otrevligt mejl med rätt uppgifter. Ytterligare en kollega, som inte lämnat in något alls, haffade jag när hon städade ut 38 års arbete inför pensionen.

-Du, Gullan, sa jag. Har du lämnat uppgifterna jag bad om? För i så fall har jag nog missat dem...

-Nähe du, och det har jag inte tänkt att göra heller. Det tycker jag är för mycket jobb.

-Jaha, men duvet, det är inte för min skull. Vi är ju under inspektion i år och statistiska centralbyrån har krävt in de här uppgifterna.

(Djup suck)

-Ja, jag får väl sitta hela kvällen då.

Dagen efter kom hon med en mycket prydlig lista, som tur var med rätt info, för jag tror inte att jag vågat be henne om ett förtydligande.

Jag lyckades få in alla siffror, och förhoppningsvis rätt, till SCB. Klockan halv fem slet jag mig och gick hem. Näst sist på stället. Kvar satt kollegan och slet med kvalitetsredovisningen. Det övriga laget hade varit underligt osynligt under dagen. Vi var båda ganska stridströtta och irriterade. Och båda två visste att vi skulle bli tvungna att tillbringa ytterligare tid i skolan. Alla de där timmarna som man lagt på den pedagogiska utvecklingsgruppen och annat extra, och som man skulle tagit ut de här två dagarna och gått hem med gott samvete, får man väl ta ut vid annat tillfälle.... Undrar när! Det är bäst att texta en stor jäkla lapp.

Nåväl, idag så gick jag in för att skriva sammanställningen av resultat och betyg till min rektor. Det tog hela förmiddagen. Under tiden satt jag och lyssnade på Radio Oxford på nätet och längtade "hem". De pratade bland annat om de röda telefonkioskerna som håller på att försvinna. Så jag skickade ett mail och talade om att det står en i Falkenbergs centrum. Och de ringde upp! Det var jättetrevligt att vara i direktsändning. Förutom telefonkiosken pratade vi om matchen i kväll:

-So, Sweden playing Russia tonight. Are you going to be biting your nails somewhere?

-No, I will be hiding under a pillow somewhere instead I think.

-Perhaps in the phonebox, haha!

Jag lyssnade faktiskt på det på hemsidan och faaaan vad jag blev imponerad av min egen engelska! Förutom ett litet, MYCKET grundläggande grammatikmisstag i andra meningen, lät jag fullständigt naturlig, rätt och ... rolig. Jag skickade ett par bilder på telefonkiosken till dem nyss... Nu lyssnar jag på Bill Heine, min favoritsurgubbe. Och längtar "hem". Jag får ta och gå och jobba lite på översättningen av Leaves of Glass....

Jag höll på att få ytterligare ett nervsammanbrott innan jag gick hem förresten! Jag fick ett mail från rektorn där hon meddelade att hon behöver resultaten från i höstas och förra året!!! Ja, lycka till! Minst en lärare har gått i pension, hälften har gjort sig av med uppgifterna. Undrar vem som ska jobba med det? Jag?! Förmodligen...

Trädgårdsslav

Naturligtvis finns det miljoner saker som borde göras före i morgon, och egentligen inte någon som helst tid att göra dem på, så därför passar jag på att klippa gräsmattan. Med nyslipade knivar och lååång sladd blir maskinen terränggående så jag klippte en hel del kirskål också. Det smällde och smattrade i plasthuven och jag misstänker att de nyslipade knivarna är ett minne blott...
Björken längst ner i trädgården är törstig. så törstig att den druckit upp vattnet för de sista ormbunkarna; de sega som överlevt både hyresgästens trimmermania när vi var i England och kirskålens avancemang, och kirskålen som slokar betänkligt. Det rasslar dock inte lika mycket i maskinen när man klipper den där som det gör när man klipper där Maken gått fram med Roundup-sprutan. Det finns heller inget gräs kvar: Bara brun mossa och väldigt gröna maskrosblad. Björken åker nog i höst den också. Det finns en fin kastanj på tillväxt brevid som kan ta över. Trädnedtagare är hushållsnära tjänst, har jag för mig. Det är en stoor björk.
Dammig och grusig i ögonen kom jag in och finner att de torkade aprikoserna är slut, så jag kastar mig över marshmellowsarna i skåpet. Önskar mig en g&t och energi att tända utebrasan för att sortera upp de nationella proven... Har ingen g&t, men jag kan väl kanske muntra upp mig med lite tändstickslek... Fast jag orkar nog inte... Bättre att gå och lägga sig...
Även om min arbetsgivare kanske kunde önska sig att jag gjort mina listor, finns det ett liv i min trädgård efter skolavslutningen också.
Ju.

Ungjävlar

Det är inte orimligt stort ansvar att be barn, 9 och 11 år gamla att gå ut med hunden! Det är inte heller orimligt att förvänta sig att en 16-åring sköter sin skolgång!
Jag skulle gärna bjuda ut mina barn till högstbjudande idag! Först får jag ett mejl från sonens hemkunskapslärare, som berättar att han inte får något betyg för att han inte lämnat in ett arbete. SAMMA JÄVLA VISA! Och jag veeeeet att han har jobbat med arbetet, så varför han inte lämnar in det samma är en gåta. Hittills i år har samma sak hänt med svenska, med so och med naturkunskap. Alltså, vad ääääääär det frågan om!

Och så ringer jag hem för att vänligt förhöra mig om hur de förstnämnda i det här inlägget har det i värmen, då mor och far förvärvsarbetar och det visar sig att de inte har utfört åtagandet att ta ut hunden på promenad. Det är tur att det är sommar och dörren till altanen stått öppen hela dagen. Eller lite otur, för det hade varit rätt åt dem om de fått städa efter hunden. Synd om hunden bara.... Och så är frågan: Vem är mest skyldig? Storasyster, som initialt fick uppdraget, som vetat om att lillebror inte utfört det självpåtagna åtagandet, men inte varesig sett till att det exekuterats eller utfört det själv, eller Lillebror, som frivilligt anmält sig, men som efter skolan istället valt att sätta sig vid datorn och inte ens efter påpekande från Storasyster flyttat sig därifrån?
Spöstraff känns i dagsläget för milt. Tyvärr är dock barnaga förbjudet i svensk lag, så därför lär det i stället bli sanktioner: Indragen veckopeng i två veckor och fullständigt dator och tv-spelsförbud under samma tid för Lillebror och halva straffet för Storasyster, som bortsett från det kollektiva familjeansvaret för hundens välbefinnande.
Om det inte hade blivit sådant liv hade jag lagt ut en annons på Ebay: Säljes: Tre bättre begagnade barn utan särskilda funktioner.
Orkar inte med varesig barn, elever eller kollegor idag! Det är för varmt!

Ahhhh!

NU är jag klar med år tres betyg!!!! Jajaja, jag vet att de är försenade, men jag fick något slags hjärnsläpp och KUNDE bara inte skriva in dem i fredags, och så glömde jag koden för att komma in i systemet på jobbet. MEN NU så är de SATTA! Nu ska jag bara skriva in dem när jag kommer till jobbet kl 7.30 i morgon, och sedan så finns det väl en eller två personer som kommer att bli aningen besvikna, men jag har motiverat och motiverat och motiverat så jag är alldeles trött i hela jag.
Imorgon ska jag skriva in ettorna och tvåornas betyg. Tror jag.