Knökfull

Jag har en låda längst ner i min garderob avsedd för träningskläder. Det skrämmande faktumet är att den är knökfull, svämmar över! Jag!? Jag känner att min egen myt om mig själv inte riktigt stämmer...

Gott nytt år!

Så. Tillbaka i Sverige, och prickarna tillbaka i texten, vilket gör skrivandet något enklare.

Oxford visade sig från sin ljuvligaste sida: Kallt, klart och täckt av rimfrost. Solen studsade från de bärnstensfärgade sandstensväggarna och Themsen och Cherwells vatten, de multi-religösa ljusdekorationerna i stadens centrum tindrade i kapp med barnens julförväntansfulla ögon och Svärmor pysslade om oss med god mat, mycket mat och mat i rättan tid.

Sedan kom vi hem och fick tid att planera nyårsfirandet. Det blev oerhört lyckat. För en gångs skull lyckades vi samlas, alla tre syskonen, under samma tak. Dessutom var Pappa och hans Dam och en av mina kollegor och hennes familj med. 17 personer åt kräftskjärtssoppa (som jag måste försöka rekonstruera eftersom alla tyckte den var så himla god), västerbottenfylld kycklingfilé med serrano-omslag, klyftpotatis, färsk sparris och sockerärtor. Svägerskan hade bakat Chokladfudgekaka, som man kunde ha mördat för. Vinerna funkade fint, fast de var valda lite på måfå och alla barnen var på gott humör ända till tolvslaget.

Nu har vi ätit oss igenom de flesta resterna, förrutom fikon, dadlar och chokladen. Jag hade en nära-döden-upplevelse i morse när jag ställde mig på vågen och upptäckte att jag gott upp nästan tre kilo. Men det får det vara värt! Men nästa vecka blir det definitivt 1. Motion, 2. Soppor, 3. Ingen mer alkohol.

Betygssamtal och annat bös

Den tiden på terminen; Tid att knyta ihop allt och försöka sätta betyg på elevernas insatser. Idag så började jag att informera eleverna om resultaten på det nationella proven och mina åsikter om betygsläget. Hittills har det gått bra: Inga tårar och inga utbrott.

Jag fick i väg en del dokument till Svenska Scoutrådet, vilket kändes skönt eftersom jag för ett ögonblick eller tre trodde att de gått räddningslöst förlorade i cyberrymden när jag bytte dator. Men efter panikslaget letande hittade jag mappen i en gammal profil på servern och kunde kopiera dokumenten till min nya dator.

Det var svårt att komma på något gott att äta, och eftersom jag inte har fått något nytt bankkort kunde jag inte heller gå och köpa något bara sådär, så tillslut så blev det Fattiga riddare till barnen av det gamla franskbrödet som annars hade gått i komposten. Ett kryddmått ekologiskt vaniljpulver i pannkakssmeten spred en varm odör i hela huset tillsammans med kanel och smör. Till mig själv stekte jag upp lite älgskav och överbliven potatis; enkelt och gott.

Nä, nu ska jag faktiskt ta ett ordentligt grepp om verkligheten, kolla ungarnas skolmenyer och göra en matsedel för resten av veckan!

Friskvård

Utomordentligt trevligt väder vi har! Stråland sol och ett par minus, och det ska hålla i sig hela veckan.

Hade lite sovmorgon och bestämde mig för att ägna den åt egenvård, så jag tog Hunden på en 50 minuters promenad i det vackra. Vi njöt båda två. Han frös mindre om tassarna än jag.

På jobbet träffade jag mina Beefftreor och vi tog tillsammans en promenad i solskenet genom staden för att ägna oss åt lite kyrkogårdsromantik. I den gnistrande gnistrande frosten satte vi fotavtryck längst gångarna mellan avtrycken av fabrikörer, riksdagsmän och sjömän. I morgon ska vi skriva elegier.

Hungrig av allt solsken värmde jag min palsternackssoppa och njöt den medan jag lyssnade på den nya kaffeautomaten. Sedan konstaterade jag att min andra lektion var inställd, eftersom klassen skulle ha ett Friskis-pass. Och eftersom jag hela förra veckan tänkt att nyttja löpbandet (men inte kommit mig för) stod min träningsväska vid mitt skrivbord, så jag gjorde en stålmannen inne på arbetsrummet till kollegans stora fasa och sprang bort till hallen.

Det var kul och ganska så svettigt. Fotbollskillarna stod så nära ribbstolarna de kunde och viftade lite förläget med armar och ben, medan tjejerna visade prov på något bättre koordination, men försökte istället att bli ett med väggarna. Det var jag och Friskis-tjejen som stod i mitten och gav järnet, hon med mer grace än jag ska medges. Hu, vad det är svårt att få ihop armar och ben i bland!

Sedan gick jag och rättade de sista nationella proven! Hääääärlig känsla! Så jag trallade hem och upptäckte att jag hade 20 propoints över och lagade en salig omelett med både kassler, råstekt potatis och ost. Nu är jag mätt, glad och har ändå 3 propoint över. Och har varken pepparkakor, rödvin eller choklad hemma. (Igår var jag "tvungen" att dricka ett stort glas rödvin för att bli av med mina points!) Nu badet! Gött.

En vacker dag...

-Mamma! väste det i mörkret.
-Mmmm
-Mamma! Det är Hundens födelsedag idag!
-Nej, det är i morgon.
-Det är idag! Pappa har skrivit en lapp!
-Nej, det är i morgon! Det är den första i morgon.
-Det är idag! Det är den första idag! Var är datumljuset?
Jag blev med ens klarvaken. Visst vaknade jag av klockan när den ringde, men jag orkade inte gå upp, fast jag gick och lade mig klockan nio igår och somnade kvart över.
-FAN! I skåpet, och adventskalendern och jag har ju inte ens fått upp ljusstakarna. Skit också...
Tillsammans fick vi letat fram ljuset, Lillprinsens nya legokalender, TV-kalendern och snabbt slängde jag upp två adventsljusstakar i de oputsade köksfönstren där julgardinerna lyckligtvis hänger kvar sedan förra året. En av eljusstakarna funkade inte. Jag fick tag på en extra lampa, men ljusstaken stod fortfarande mörk och stum i fönstret.

Nåja, lite decemberfrukostkänsla blev det i alla fall. Och halvmörkret har ju den fördelen att man inte ser skiten så bra. Hunden fick ett märgben. Vi hann både äta frukost och se första delen av Superhjältejul och ändå inte vara stressade till skolan.

Vid lunch smet jag hem och tog hunden på en promenad. Både han och jag behövde solen. Vi gick nere vid stranden i rask takt och han fick chansen att blöta ner sig i havet, krafsa i tången och busa av sig innan det var dags för mig att gå tillbaka till kvarnen och rätta nationella prov. De goda nyheterna är att jag snart är klar! De dåliga är att det fortfarande är en stooor hög annat som ska rättas.

Saknar min bästis

Bästis och jag har inte träffats med någon reda på ett par månader. Jag tror att ingen av oss riktigt orkat. All vår energi går åt att lappa ihop oss och hålla näsan ovanför ytan. Men jag saknar min Bästis och önskar att jag orkade bära några av hennes fullknökade vardagskassar. Snart, hoppas jag.

Brist på energi är inte en bristvara. Större delen av personalen känns krokig, ingen orkar riktigt och till och med humorn håller på att sippra iväg genom sprickorna i grunden. Platsbanken är välbesökt. Det som håller oss alla uppe är våra goa elever, som även om vi är skitsura på deras bristande ambitioner och chockade över deras kunskaper ibland, är sådana fantastiska människor!

Det finns vissa energitjuvar dock. De elever som vill minst tar mest energi. Och det tristaste är att de ju faktiskt inte ens bryr sig om att jag bryr mig. Så jag försöker sluta med det. Sedan finns det ju andra energitjuvar. En sådan dök upp i cyberrymden, spred en lätt odör och försvann raskt, men stal med sig flera dagars energi: Vad menade den? Varför? Kontakten, som för flera år sedan förpassats utanför min sfär, helt enkelt för att jag var trött på att alltid känna mig i underläge, alltid vara den som fick anpassa mig, alltid ha fel, fick hela min måndag, tisdag och onsdag att knaka. Motvilligt, men utan att kunna stoppa mig själv, kollade jag upp och hamnade på en blogg. Vars stats visade minst dubbelt så många besökare om dagen än vad jag har. Vilket gjorde mig barnsligt avis och den lilla, rädda tösen i mitt bröst reagerade urlöjligt, nästan med ilsketårar: En jävla heminredningsblogg!

Men. Jag tar Mia Törnbloms råd och tränar på att förlåta dem som tagit min energi. Jag önskar er ett gott liv. Utan mig.

Tristdag

Var på möte med rektorn för det privata grundskolealternativet. Förutom att det gör elakt ont i idealismen att ens överväga att sätta Prinsessan i privatskola, så var jag inte så övertygad. Rektorn verkade jättetrevlig och var väldigt rak, och sa att hon var medveten om att skolan drogs med en del barnsjukdomar, men att hon ändå tyckte att det var en bra skola, med en bra verksamhet, bra lärare och klar, tydlig och värdegrundsbaserad utbildning med hög diciplin. Max 25 elever i varje klass, även om det var 28 i sjuan, där inte Prinsessan får plats. Hon antydde också att skolan krävde mycket av sin personal: " Här går man inte hem innan man är klar!".

På vår lilla rundvandring träffade jag en före detta kollega, som sa att han jobbar till sex på kvällarna, men "har aldrig haft så kul! Jag studsar hit och studsar hem!" Ungarna verkade frimodiga och positiva, inga tuggummituggande, kaxande byxtappare i cykelställen här inte. Nu sitter jag här och väntar på att Prinsessan ska behaga sig hem från kvällens scoutmöte så jag kan lägga fram alternativen för henne:
Pröva på skolan efter lovet, sedan börja om i sexan efter jul.
Pröva på skolan efter lovet och hoppas på att det blir en parallell-klass 8 till hösten.
Tänka över situationen och göra det bästa av den där hon befinner sig.

På jobbfronten var det även i morse bråk på skolan som resulterade i ett urledbrutet finger. Elever är öppet rädda. När jag skulle hem såg jag en pojke ta personalutgången efter att nogrannt undersökt omgivningarna. Jag hann inte stoppa och prata med honom, eller identifiera honom.

Det är obehagliga saker i luften i den här sta'n...

Migrän är underligt

Måndag är alltid strävsamt. Idag blev det extra tungt eftersom det första jag hörde när jag slog på radion var att skolan utsatts för en ordentlig vandal-attack och 21 fönster krossats. Väldigt många tusenlappar av våra skattepengar åt pipsvängen. Men frukosten med BF-tvåorna var jättemysig!

I vanliga fall så brukar datorn dra in magen och skärpa upp sig när IT-chefen närmar sig, men idag glömde den sig och betedde sig som den har brukat den senaste tiden, dvs den krånglade. Vare sig .rtf eller .wps vill den öppna, den frös och huttrade i IE och knorrade och hickade när IT-chefen försökte smeka den mjuk och samarbetsvillig.
-Du är den enda personen jag känner som verkligen sliter ut datorer! sa han, med närmast beundran i rösten. Jag fick i alla fall skrivit ut de flesta novellerna och packade ner hela högen för att ta hem och rätta.

I personalrummet träffade jag Informatören, som jag kom på att jag hade ett ärende till. Hon stod och vattnade blommorna och vi småpratade en stund i solljuset vid fönstret. När jag tackade för mig kände jag mig lite bländad, så där ni vet, som när man läser sommarpocket utan solglasögon och sedan går in för att fylla på ginåtonnicken. Men det gick liksom inte över....

I arbetsummet kände jag mig något yr, och fick kämpa för att hitta ett synfält. Då kom jag fram till att jag var inte bländad: Jag hade drabbats av tyst migrän; det tredje anfallet jag haft i mitt liv, och det hittills värsta. Jag slet åt mig en fesljummen cola ur fönsterlådan och kände mig som om jag ragglade hem. Men jag tror inte det syntes.

Väl hemma gled jag in i sovrummet. Jag kunde inte ens fokusera tillräckligt för att komma på att en huvudvärksablett kanske skulle vara bra, och definitivt inte vilken sorts tablett som är bäst. Innan jag somnade rasade en ena litterära stilfiguren efter den andra och jag var tvungen att skriva ner ett utkast till en dikt, Den första jag skrivit på ett par år:

Migrän

Solen har fastnat i näthinnan

Strimmor av smärta i halvdunkel

Kolsyrans gälla skratt

bubblar

i burken på sängbordet

Inte så bra, men stilfigurerna haglar: alliterationer, besjälningar, assonanser och överföring av sinnesintryck. Saknas bara en eller ett par hyperboler....

Det underligaste med tyst migrän är att man inte har ont i huvudet. Tabletten, om man tar rätt sort, dämpar ljus- och ljudauran. Jag tog inte rätt tablett, men när jag vaknade var den värsta ljusauran borta. Dock var vissa ljud märkligt förstärkta och skar igenom väggarna: Små underligt spöklika melodier svävade genom luften, kolsyran ringde mot aluminiumburkens insida, någonstans mullrade en motorcykel och ljudet gav mig nästan en ångestattack.

Maken kom hem och satte sig medkännande på kanten av sängen. Sänglampan kändes skarp. Jag blundade. Maken bläddrade i sin bok. Reflexerna skickade blixtar genom mina ögonlock. Jag var fullständigt kraftlös. Och somnade om.

Fyra timmar senare är jag fortfarande trött som ett 10 år gammalt IKEA-kök, men känner mig ganska ok igen. Hoppas det dröjer minst ett drygt halvår till nästa attack. Och att jag då kommer ihåg att ta rätt tablett.

Yassa

Det blir lite sparsamt med blogginläggen för tillfället, för livet är ett komplicerat 1000-bitarspussel. Jag har kommit så långt som till att sortera bitarna efter färg, lagt delar av kanten, men det är en herrans massa himmel och hav. Så jag försöker kontrollera de faktorer jag kan: Äter på regelbundna tider, lägger mig någorlunda i tid och försöker arbeta effektivt på jobbet och inte ta hem så mycket.

Pointsräknandet går så där, kan man säga. Börjar strålande varje vecka och kapsejsar sedan ganska omgående. Den här veckan var det hållandäsen som var fadäsen. Samt det faktum att jag faktiskt har varit så grymt trött att jag inte orkat motivera mig ut i höstrusket för löpning. Men veckan har bjudit på några godbitar:
Laxpuddingens jubelvarv har tidigare beskrivits. (den blev också tisdagslunch)
Tisdagens regnbågslax visade sig vara samma som Liiiidingöbarnens skollunch. 12,5 points för bara såsen var inte riktigt värt det, och jag blev på dåligt humör. (Gjorde dock soppa på regnbågsrester till onsdagslunchen.)
Kycklinglevergrytan mottogs med försiktiga acklamationer av barnen. Inte världsbäst, men fullt ätbart. (Lika god på torsdagslunchen med lingonsylt lånad ur personalkylen)
Gårdagens afrikanska kycklingrätt, Yassa, var ett lyckat experiment, även om barnen pillade bort lök och citron. (Den var om möjligt ännu mumsigare till lunch idag)
Idag blir det då renklämma med pepparrot. Och eftersom det är Äggets dag idag, mojjar jag till det och gör en äggröra att såsa till klämman med. Det verkar dessutom som vi blir ensamma till middag, Maken och jag, så vi får väl äta ett helt packet renskav var....

Receptet på Yassa? Jajemän!
Kyckling
3 citroner
3 gula lökar
chilipeppar (pulver)
svartpeppar
salt
olja, gärna sesam, jordnöt eller majs.

Stycka kycklingen, (om du inte använder filéer, det gjorde jag)
Lägg i en skål. Slå saften av de pressade citronerna över. Skiva löken tunnt. Tillsätt chilipeppar, svartpeppar och salt efter smak. Blanda, och låt stå tre timmar.

Ta upp kycklingbitarna ur marinaden och låt rinna av på en tallrik före du steker bitarna så de får en juste skorpa. Tillsätt löken och marinaden. Häll på ytterligare ett par dl vatten. Låt puttra ca 30 minuter, eller till köttet lossnar från ev. ben.

Servera med korngryn, ris, couscous eller nått.

Kostnad: Billig (beror på vilken sorts kycklingdelar man använder! Funkar lysande med lamm också, det slår jag mig i backen på!)
Svårighetsgrad: Enkel
Tidsåtgång: 4 timmar, varav 30 minuter som man faktiskt behöver göra något.

Ren och fin

Tack vare att Maken tjatade lite kom jag faktiskt ut och sprang i dag: 11 km, ca. Det var underbart! Enda löpturen den här veckan. Men nu får det bli ändring! Vågen pendlade mellan 66 och 67 idag! Aaaargh! Ja, jag vet! Jag är fortfarande hälsosamt och klädsamt smal, men jag VILL verkligen ner till målvikt och hålla mig därikring! Nu blir det strikta points i veckan. Kanske PowerStart t o m?

Men jag kan trösta mig med att jag ätit mycket gott, njutit av både sällskap och mat och att jag förmodligen har behövt det. Nu hoppas jag verkligen att mitt blodvärde håller sig i schack.

Bastade efter löpturen och nu ska jag lägga mig, alldeles för sent som vanligt. 8-start i morgon. HATE it! Och i morgon SKA jag spela innebandy, och jag SKA gå och väga mig (trots nesan) och jag ska nog ta och lämna återbud till mötet på kvällen... Jag behöver faktiskt vila lite nu...

På resande fot - länge

Aningen trött och lite bakfull hoppade jag på bussen vid St Clements. Bussen var bekvämt halvtom och jag njöt av att se Oxfordshire och Buckinghamshire i solen. Men sedan började bekymren...

När jag kom till Heathrow kunde jag inte checka in. Först efter besök vid två olika assistansdiskar och hjälp av två olika, mycket trevliga, uniformsklädda män, fick jag plats på planet.

Jag fick sitta vid vingnödutgången. Det är en bekväm plats med gott om utrymme för benen. Därför delade jag raden med två herrar av den större modellen. Jag satt ytterst. Som tur var så han de bara med ett toabesök var under resan. Kaffet för det blekaste jag sett. Det påminde faktiskt mer om te....

Väl i Köpenhamn missade jag första tåget med ungefär en minut. Köpte biljett till nästa direkttåg till Göteborg, som skulle gå en timme senare. Det blev försenat ca 20 minuter. När vi kom till Malmö visade det sig att det inte var något direkttåg, utan alla passagerare beordrades av och information om diverse olika anslutningar. Till Göteborg skulle tåget gå från spår 5 kl 17.34 sa konduktören. En halvtimme till att vänta! Suck... Jag knatade genom byggplatsen som är Malmö central in i vänthallen och tittade på den digitala tidtabellen. Enligt den gick det inget tåg till Göteborg från spår 5 kl 17.34. Däremot ett från spår 3, kl 17.12, dvs just precis NU! Så det blev språngmarsch tillbaka till tåget så väskorna klapprade.

När tåget väl lade ut ett par minuter senare visade det sig att inte heller detta var något direkttåg till Göteborg, utan tvärtom ett mycket indirekt tåg. För nu skulle vi byta i Helsingborg, som vanligtvis inte ens ligger på vägen så att säga. I Helsingborg skulle vi sedan ta ett lokaltåg till Maria, för att sedan ta en buss till Ängelholm, för att sedan få åka direkttåg till Göteborg. Och vi skulle ha gott om tid för bytet i Helsingborg, sa konduktören glatt.

Så kom vi till Helsingborg. Det visade sig att tåget skulle gå från andra sidan av perrongen, vilket var bra. Mindre bra var att vi skulle få vänta en halvtimme.

Efter en halvtimme kom - ett Öresundståg! Men det stod Ängelholm på dörren. Jag gick och satte mig i främsta vagnen och råkade få höra hur föraren och konduktören talade om bussarna, som de var oroliga inte skulle möta upp. Samtidigt kom någon springande i sista minuten och frågade om det var tåg till Ängelholm, och blev uppskickad till busshållplatsen. Jag frågade lite surt om tåget inte skulle gå till Ängelholm? "Nä, det skulle bara gå till Maria... Ersättningsbussarna stod på busstationen en trappa upp." Men vi hade ju blivit tillsagda att ta det här tåget till Ängelholm? "Vem hade sagt det?" Men, snälla rara, sa jag, konduktören på tåget vi kom från Malmö med! "Ska du till Ängelholm då?" Jag vill hemskt gärna med tåget till Göteborg, fräste jag. "Ja, men det sa du inte! Då är du på rätt tåg!"

Jag höll på att få ett sammanbrott light. Sedan fick jag dåligt samvete och tänkte be konduktören om ursäkt, men han vågade inte visade sig, utan höll sig inne hos föraren, varifrån han meddelade att bussen som stod vid perrongen i Maria skulle ta oss till Ängelholm.

Jag förstod ganska snabbt att det inte stod helt rätt till. De två busschaufförerna stod och pratade med varandra och i telefon och deras kroppspråk signalerade problem. De ville inte släppa på oss, och personen i andra änden av telefonen hade ingen information att ge. Men till slut förbarmade sig den ena chauffören och körde oss till Ängelholm, fast hans arbetsrota tagit slut för två turer sedan.

Ängelholms station är ett lika illa blåshål som Falkenbergs gamla station, och nu började solen dra sig ner. Vänthallen var stängd, och det visade sig att vi skulle få vänta en timme på tåget till Göteborg. T o m kiosken var stängd, så man kunde inte ens tröstäta för att hålla sig varm.

Tåget kom, 20 min före avgångstid, och konduktören sa att vi fick gå på och värma oss. Jag var inte sen att ta chansen. Tyckte att det var konstigt att inte fler klev på. 10 minuter senare visade det sig att tåget bestod av två tågset, och jag hade satt mig fel set! Den vänlige, unge konduktören pekade mig i rätt riktning, och jag gick två vagnar fram.

Sedan var vi i alla fall på väg! Och hem kom jag. Tre timmar senare än vad jag räknat med. Och nu måste jag byta lakan och gå och lägga mig. Pronto.

Saknar min man...

Skulle kanske ringt, men orkade inte riktig. Har bara skällt på ungarna och varit besviken på mig själv. NU har vi i alla fall fått dammsugit större delen av huset, toaletterna är städade och luktar gott. Jag SKULLE ha gjort mycket mer, men valde att dricka rödvin och softa framför teven. Och äta rostat bröd med kaviar och ost. Skyller på att jag behöver kalcium.

Jobbet går ganska bra. En lägsta nivå funkar ok. Kanske är det som den Visa Kollegan säger; att jag är så mycket mer än de andra i alla fall, så en sänkning bara är att anpassa sig till en normalitet. Men sååå stresskänslig är jag! Jag börjar glömma och missa igen. MÅSTE lugna mig!!! Jag tycker ändå inte att jag jobbar så hårt. Det enda jag ligger efter med nu, är Upplysningstexter, 30 st. Och det tack vare tekniken; det gick inte att skriva ut när det skulle redovisas.

Nä, borde kanske ta och lägga mig. Har inte ens duschat efter eftermiddagens dwogg. Skit i samma. I morgon åker jag hem till Oxford!

Vill inte gå hem...

Huset ser ut som fan, och ungarna bara bråkar. Bråkar de inte, gör de ingenting, och så fort jag ber dem göra något, börjar de bråka. Fy vad skönt att åka någon annanstans i morgon!

Maken kom hem och berättade att han blivit erbjuden ett längre vikariat på en avdelning som han tycker är ganska tråkig, och som inte riktigt ger honom den erfarenheten han är ute efter inför sin specialistutbildning. Dessutom så skulle det definitivt innebära att han måste jobba under jul och nyår, då vi ju hoppats på att åka till England.
"Men nu när pappa är sjuk, så kanske det hade varit dumt att åka dit i alla fall."
Kanske fanns det något på Medicin. Visserligen inte det han vill heller, men på Akuten finns det inget alls. Kanske för att han var oklok nog att åka på semester med sin familj och köra taxi istället för att jobba som undersköterska på akuten första sommaren på utbildningen.
"Jag visste redan att sjuksyrror hade taskiga vilkor, men hur taskiga visste jag inte", sa han och förundrade sig över hur arbetsgivaren kan beordra in sina arbetare, utan att de kan avböja och utan att betala övertid.

"Men det berättade ju MamaT redan för flera år sedan!" genmälde jag. Hennes strategi var att bli full så fort hon kunde de storhelger som hon inte var schemalagd, för att vara olämplig när de ringde. Det hände visserligen inte att de ringde och begärde in henne särskilt ofta, bara en gång så vitt jag minns, så det kanske var ett svepskäl...
"Vi kanske ska satsa på att åka till påsk istället, kanske föreslå att vi semestrar ihop någonstans?" fortsatte Maken.
Jag fick kämpa för att inte låta min frustration höras i rösten. Ångestklumpen höll på att kväva mig. Jag mindes helt plötsligt vad jag sagt till honom den dagen han tog beslutet att sluta som lärare för att börja utbilda sig till sjuksyrra. Alla storhelger flera år framöver är bara att stryka, och innan han får en fast tjänst kan vi inte räkna med att planera några semesterresor heller, för när som helst kan det bli ändringar och han måste jobba, för vägra kan man inte! Då får man inga pengar, och pengar måste man ha. Och är man förhindrad för många gånger slutar de ringa. Inom vården är man livegen tills den dagen du har ett fast jobb, och även då är vilkoren shite.
Regnet utanför illustrerar alltför väl min sinnesstämning just nu. Det enda som är större än den gråa hopplöshetskänslan är ångestvinden som sliter i förtöjningarna. Jag känner mig så jävla låst i tillvaron just nu. Ett och ett halvt dygn i Oxford lär inte vara fram till påska. Barnen kommer att bli nästan lika besvikna som jag.

Men, men, vi får väl harva på ett år till. Falkenberg är ju en fantastisk stad att vara i nästan jämt, och vem säger att man måste göra saker tillsammans för att ett förhållande ska vara? Förr var det vardagen man hade, det ska väl vara gott nog även åt oss.

TGIF

Hemma och jättetrött. Lade två timmars förtroende tid på jobbet innan jag gick hem för att ha lektionerna förberedda på måndag. Lik förbannat kom jag på när jag kom hem att jag hade glömt ta ut glosorna till B-kursen. Jaja, jag får ta det i helgen någon gång, orkar inte nu. Har ju faktisk 2h och 45min kvar den här veckan. Men när jag bokfört resultat och skrivit färdigt närvarolistorna så är det nog plus minus noll. Men det är bra! Det är första gången sedan hedenhös jag inte haft en "förtroendetidsskuld" att reglera!

Förra året lade jag dessutom ut glosorna på www.glosboken.se, men jag har insett att det är del av det merarbete som jag inte ska pyssla med. Eleverna får fixa själva.

Det blir kyckling till middag. Och fredagsmys. Fy, vad svensson! Maken ska ut med grabbarna, och jag var bjuden på AfterWork, men orkar inte. Går väl och köper en flaska gin och sutta på i helgen.

Asiater och klimater, fackmöten och nudlar

Fick två mycket intressanta artiklar av Moralens väktare idag; en om klimatproblemet och outgassing och en om varför asiatiska ungdomar är de som lyckas bäst i Californiska skolsystemet. Hm... Jag ska blogga om den vid något senare tillfälle, för den har MÅNGA beröringspunkter med svensk skola och framför allt svenska elever...

Ganska många kom på medlemsmötet idag. Det var konstruktivt och bra och vi gick laddade därifrån. Vi måste väl acceptera att läget är som det är, men vi måste inte acceptera att vår arbetsgivare mjölkar oss fullständigt rena på all inspiration och arbetsglädje! Avtalsrörelsen nästa år blir nog vääääldigt intressant.

I dag sa en av mina elever som kommentar till neddragningarna: "Men är det inte för att ni har slösat förut om ni får dra ner nu?" Eh, nä. Vi har sparat och sparat och sparat och sparat genom hela högkonjunkturen! Det var väl ett år när man kände att man fick lite tid till skolutveckling och fortbildning, även om den helst inte skulle kosta något i pengar, men det drogs snabbt tillbaka igen! Vår taskiga ekonomi kanske kan förklaras av:

Interkommunal ersättning: Om en elev har en skolpeng på 150 000 för sin gymnasieutbildning, och väljer att gå på en friskola så skickar BUF med hela pengen. Om samma elev väljer att läsa på min skola skickar BUF med 100 000. Vart tar de 50 000 vägen? Vi har inte mindre kostnader än friskolan, eftersom vi är skyldiga att hålla med SYV, skolhälsa och lite annat som friskolorna inte behöver. Vi måste dessutom ta emot dem som väljer att komma tillbaka när friskolan krävde för mycket, inte hade SYV, skolhälsa och det där andra....

Ändrade budgetförutsättningar. Ena stunden räknas inte lokalhyran in i budget, eftersom kommunen äger lokalen. Sedan bestämmer man sig för att bolagisera fastighetsförvaltningen, och vips ska hela lokalkostnaden gå in i budgetten som redan är lagd och inte förändras! Underskott? Jajemänsan!!! Tillåtet? Nä, aldrig i livet! Panikköpstopp och inga böcker, datorer eller studiebesök.

Stölder och vandalism:
Försäkringar täcker inte mycket nu för tiden och puckona blir bara fler och fler, speciellt som samhället drar ner på uppföljning, fritidsledare och assistenter och föräldrarna har tydligen gått och gömt sig och orkar inte heller. Jag tänker ganska ofta på A Clockwork Orange när jag ligger om natten och hör buskörarnas vrålande motorer upp och ner för Arvidstorpsvägen och i villakvarteren. Länets enda polisbil befinner sig väl någon annanstans. Nästan varje vecka är det ett fönster sönderslaget eller så har det varit inbrott. Arbetsstationerna i studiehallarna som är till för att eleverna ska kunna ha tillgång till datorer för skolarbete under hela dagarna vandaliseras ständigt. Nu fungerar kanske 7 av 20 datorer, och det finns inga pengar att köpa nya för.... Tuff skit, liksom. Och inte drabbar det puckona, utan de elever som faktiskt vill någonting med sina studier. Det har dock fördelen att puckona inte längre hålls i studiehallarna och spelar löjliga spel eller laddar hem grejer.

Taskiga upphandlingsavtal:
Jag säger bara ADA. Ingen skugga må falla över ADAs personal, som är trevliga, glada och hjälpsamma. Nu har till och med grädden, som suttit fast sedan i april, försvunnit, sedan en av de nya killarna, som säkert inte visste om att han inte ska göra extra insatser, helt sonika våttorkat bort det. (Våttorkning ingår annars inte i avtalet, utan kostar extra och måste beställas särskilt) Luften i skolan är så dålig, mycket beroende på att det ligger damm och skit på alla de ställen som ADA enligt upphandlingen inte ska städa. Mattorna i personalrummet är inte dammsugna på 4 år och ser ut därefter. Nu ska avtalet snart skrivas om, och man har kommit på att det nog inte var något bra deal, eftersom man hela tiden fått betala en enorm summa extra för nödvändig städning.

Sjukskrivningar:
Något som jag fruktar bara kommer att öka nu när alla undervisande lärare har fått minst 5% ökad undervisningstid. För vissa har det inneburit en ökning på mer än hundra undervisningsrelaterade timmar, dvs undervisning, planering och efterarbete. Samtidigt har arbetsgivaren "tagit bort" 3 personalkonferenser á 1 timme, halverat arbetslagstid och minskat antalet arbetsplatsträffar, vilket kompenserar ungefär hälften av arbetstidsökningen. Den minskade arbetslagstiden och ökade undervisningsbördan innebär att samarbetet lärare emellan närmast upphör: Ingen har vare sig tid eller ork att samplanera eller göra ämnesövergripande projekt, ta in verkligheten i skolan eller dra nytta av varandras kunskaper. Att detta också blir ett demokratiproblem har man inte tänkt på: När vi inte hinner träffas kan vi heller inte diskutera och jämföra våra situationer. Fast det är väl kanske det de vill? Söndra och härska.

Jag vet att våra skolledare kämpar för att klara BUFs krav och hålla frid på skeppet. Det är bara en tidsfråga innan besättningen gör som råttorna och lämnar skeppet. De som kan. Befälen mår heller inte bra. Men amiralerna, som sitter i land och pillar naveln, de tillhanda håller knappast några flytvästar.

Skulle tappa huvudet om det inte satt fast...

Tappade bort påsen med presenterna till ungarna.... 700 spänn åt pipsvängen. Surt, sa räven.

"Det gör inget, mamma, det kan hända vem som helst" sa Mike och klappade mig på armen när jag var ledsen.

Fick inte jobbet som verksamhetsutvecklare på Scouterna. Fast det gör inte så mycket. Trivs mycket bättre nu än vad jag trodde att jag skulle göra innan skolan började. Nu har jag träffat alla mina elever, utom Ip som jag inte ska ha förrän efter jul, eller efter lovet, om jag känner mig som jag gör nu. Vi får väl se när det börjar hetta till och rättningarna börjar samlas på hög. Jag har redan tre högar som ligger, och som jag känner är svårt att hinna med. Men det är ju bara att välja: Antingen rättar man, eller så planerar man trevliga lektioner, eller så tar man sitt handledaruppdrag på allvar. Det går inte att göra alla tre. Men min tid kompromissar jag inte med längre: Jobbet är på jobbet. Hemma är jag mamma och scout. Förtroendetiden ägnar jag åt viss fortbildning, viss rättning, viss administration, men den bokförs nogrant.

Suck...

Kan inte sova. Har varit vaken sedan...halv 4. Det kreativa huvvet snurrar... Nu vet jag hur jag ska skriva två artiklar. Måste bara hitta ron och tiden att skriva dem också... Och jag vet hur jag ska gå vidare med bild/reklam-analyssvenskuppgiften som bara uppenbarade sig i går. Och jag vet att jag måste ringa Ledarkollegan för att tala om vad jag vill göra de närmaste två söndagarna.

Vid halv fem gick jag upp. Mest för att låta Maken få sova. Hungrig, men vill inte förstöra ätrytmen. Bättre och dricka. Drickrytmen är uppenbarligen ur led, eftersom jag glömmer dricka på dagen, dricker på kvällen och får springa på dass hela natten.

Har läst tidningen. Nu bakar jag frukostfrallor till familjen. Tänkte först laga pannacotta också, men tror jag passar. Ska kolla receptet igen. Hade varit så roligt att sätta en pannacotta till Malinen i kylskåpet när jag kommer till jobbet. Eller nä, det kan vänta till på söndagkväll.

Motar bort dåliga tankar: "Tänk om detta är tecken på återfall i utbrändhetshelvetet!?" "Jag kommer aldrig att få sova en hel natt". NEJ! Det är EN sömnlös natt, beroende på PMS och knas i vätskebalansen parat med en viss kreativ rush! Det är inget bestående. Jag lägger mig TIDIGT ikväll istället. Och jag orkar VISST att motionera, för det sätter igång endorfinproduktionen och gör det lättare att somna ikväll. Och jag SKA dricka vatten på förmiddagen istället för på kvällen!

Inte haft kramp i vaderna sedan jag började med kalk och magnesiumtillskotten i alla fall. Det är ju positivt. Jag mår väl för bra, kan tro...

På luffen

Lillprinsen och jag har varit på luffen, hela vägen till Göteborg. Det är trevligt att luffa med Lillprinsen. Det enda man behöver tänka på är att han går ganska långsamt och tittar på många saker på vägen, vilket kan medföra att man kan tappa bort honom i folksamlingar. Annars är han självgående, tålig och ganska billig i drift, men blir hemskt glad över en bulle, eller en milkshake.

Nu var inte vår utflykt så vansinnigt vådlig. Vi skulle bara hem till Syster Yster, Heinz, Anton och alla miljoner katterna. På vägen dit så svängde vi inom Naturkompaniet och dregglade över alla roliga friluftsprylar som man kan äga. Hela julens önskelista är nu ordnad, särskilt som Prinskorven bad att få en katalog för att kunna ringa in och visa.

Dessvärre kunde vi konstatera efter att ha inspekterat de sötaste små kissekatterna i hela världen, och Prinsen tillbringat 20 minuter i det ganska katttäta, lufttäta och allergentäta kattrummet, att det nog föreligger en viss överkänslighet mot det felinska släktet hos Prinskorven: Han snörvlade, nös och ögonen svullnade lite. Mammorna petade i honom en antihistamintablett och så gick vi till Liseberg istället. Men det blir ingen katt hemmavid i alla fall. Förutom en lätt snuva gick resten av besöket bra, inklusive sovandet.

Själv passade jag på att springa Midnattsloppet. Detta är en sysselsättning som kan rekomenderas! Riktig partystämning, med discoljus och allt. Liten aning för trångt för att slå något slags personligt rekord, men å andra sidan så gjorde de 10 sekunderna extra per km att jag kände mig ruskigt fräsch efter loppet och hade lätt kunnat gå ut och dansa efteråt. Men i stället gick jag hem till Syster, som mötte upp efter loppet, inspekterade min medalj och faktiskt var riktigt nöjd med min insats, och åt fler ostbågar, innan jag tvärsomnade mellan min och hennes son och sov som en gris ända till jag vaknade.

Men det tar att vara på luffen. På tåget hem så somnade jag nästan, och nu känner jag mig riktigt pömsig. Fast jag egentligen borde förbereda lektioner och tänka scouting. Men jag tror jag lägger mig i hängmattan och bara andas en liten stund till. Det är riktigt härligt höstväder!

Middagsfrid

Fick det här tipset på VVs forum. Synd att man inte bor i en stad dit de levererar...
http://www.middagsfrid.se/