Ibland blir jag lite rädd...

... när jag hör vissa tala om bristen på disciplin och ordning i skolan. Visst ska det finnas arbetsro, och visst måste man känna stolthet för och vara rädd om sin skola. Visst ska man uppmuntra vi-känsla och sammanhållning. Visst är det viktigt med respekt för auktoriteter, och oss som är äldre och klokare.
Men jag blir livrädd när jag för lite sedan hörde kollegor i personalrummet på allvar diskutera att röstningsåldern borde höjas, för "ungdomar inte vet bättre". Som bevis för detta anförde de Sverigedemokraternas valresultat. Jag blir orolig när kollegor på allvar hävdar att deras åsikter är mer värda än ungdomarnas, för "ungdomar kan inte se förbi sin egennytta" och att ungdomar måste uppfostras i tänkande. Jag blir obehagligt berörd när utbildningsministern blint hävdar disciplin och straffåtgärder i skolan, lovar hårdare tag och lärare säger att de nu kanske "äntligen får den respekt som de förtjänar".
Respekt vinner man genom tydlighet, rättvisa och lyhördhet. Alla förtjänar respekt. Vissa vet bara inte om det.
Jag gjorde en sökning på en gammal goding. Överspelet är aningen enerverande, bildkvaliteten är dessvärre på gränsen och filmen lämpar sig inte för visning i stort format. Men se den ändå! Den har fortfarande sin plats i varje klassrum.
Det finns en ny version, från Tyskland, 2008, att låna från GR Utbildning eller köpa. Jag har inte sett den. En av de saker jag gillar med originalet från 1981 är att den är 45 minuter - ett format som lämnar tid till diskussion och reflektion i klassrummet.

Och vem sa att bibliotekarier var tråkiga?

Den HÄR ska jag visa för eleverna i början av terminen!

Skurlördag

Nä, jag tänker INTE städa! Inte för att det inte behövs, men jag SKITER i hur det ser ut just nu. Min hjärna är trött, mitt hjärta gör ont och egentligen vill jag nog hellre krypa in under en sten och bara sova. Men det skurar ute, och är ganska kallt, så jag sitter hellre här, och knappar på datorn, tills det är dags att gå på kulturutställning.


Jag har satt mina betyg. Alla utom två, som jag fortfarande är osäker på. Nu är det inte så att bara för att betygen är satta, så kan man slappna av och gå vidare till nästa uppgift; nej, nu börjar fas två av myndighetsutövandet: Förhandlingen. Det är nämligen så, för de icke insatta, att betyg sätts på de kunskaper som eleven har i slutet av kursen. Under kursens gång ger läraren ett batteri av uppgifter som i första hand avser att träna eleven, i andra hand ligger till grund för bedömning. Dessa uppgifter rättas, kommenteras oftast, och förhoppningsvis hinner man även med att diskutera utfallet med eleven. De betygsätts INTE eftersom, just det, BETYG sätts på KUNSKAPER i slutet av kursen. Däremot kan man säga att "Jo, i den här uppgiften visar du att du ligger på en godkänd, väl godkänd, eller icke godkänd nivå".


Det LÄTTA sättet, som strider mot läroplanen, och som bara mäter papegojkunskaper, dvs hur mycket eleven vet om ett speciellt ämne, eller del av ämne, är att ge prov och räkna ut hur många poäng som motsvarar de olika betygsstegen. Ni kanske kommer ihåg studien om läkarstudenterna som fyra veckor efter tentamen i anatomi inte mindes hälften? Det är den typen av kunskap och metod. Sorgligt nog är det den typen av kunskap och metod som eleverna och elevernas föräldrar vill ha. Och skolministern. Att eleven ska BEHÄRSKA och FÖRSTÅ, kunna DRA SLUTSATSER och ANVÄNDA sina kunskaper är inget som varesig eleven eller deras föräldrar bryr sig så mycket om: Bara de får ett bra betyg.


Jag (låter som en papegoja) jobbar med processer. Eftersom jag endast i undantagsfall har färre än 25 elever i en klass finns inte tiden att diskutera den färdiga produkten med eleven. (Diskussion tar tid, jag kan klara att informera på tre minuter, dvs jag klarar 15 elever på en lektion, dvs det tar en hel veckas kontakttid om jag ska INFORMERA eleverna om kvaliteten på deras produkt, ni kan ju tänka er hur många lektioner det tar att DISKUTERA!) Därför är jag istället med i processen, genom att ge förslag på arbetsgång, uppskattad tidsanvändning i de olika momenten, diskuterar källor och formuleringar, pekar vidare, ifrågasätter och springer häcken av mig under arbetetets gång i stället. Det färdiga arbetet behöver jag då bara kommentera kort, och kanske även rätta om inte det funkat med att eleverna hjälpt varandra med korrekturläsningen. Trots det, eller kanske tack vare det, är det ångestframkallande att sätta betyg.


Det finns några olika kategorier av elever:

Arbetshästarna: De som gör, ofta i det tysta, plikttroget precis vad man förväntar och gör det bra. De når sällan de allra högsta betygsmålen på mina kurser, för de tar sällan ut svängarna och jobbar så hårt att de missar att tänka vidare (vilket är det som skiljer VG från MVG i de flesta kurser, och som kräver mognad, kreativitet och bred kunskapsbas). Man vill alltid sätta högre betyg på en Arbetshäst, för hästen jobbar som fasiken, men flit är inte betygsgrundande. Arbetshästen ifrågasätter heller sällan det betyg hen får.


Glidarna: De som slänger ihop något för syn skull och som jobbar när man står över dem. De frågar allt som oftast om de kan få jobba hemma, någon annan gång. De bokar också sina körlektioner på lektionstid, läser på sina läxor precis före förhöret och har "ALLTID förut haft höga betyg" i mina kurser. Fast man talar om för en glidare att de glider så sker det sällan en förändring och de blir ALLTID lika förvånade i slutet av kursen, när de bara når ett G, för de har ju ALLTID tidigare haft ett högre betyg. En glidare ställer då ALLTID frågan: Kan jag göra en sak till? Och förstår inte att ett bättre ordförråd, mer varierat språk och bättre grammatik inte flyger in i huvudet av sig själv, och definitivt inte utan ansträngning.


De överambitiösa: De som satsar så hårt på MVG att de kör slut på sig någonstans i mitten av kursen. De stannar inte till och tittar på vad de håller på med utan producerar och producerar och missar ibland helt MVGt för att de inte har tid att dra slutsatser och använda sin kunskap. De kan alla regler, läser alla läxor, och kan stava orden baklänges. OFTAST lyckas jag få ÖA att stanna upp och tänka efter och därigenom nå MVG, men ibland funkar det inte. De överambitiösa gråter om man antyder att det finns något de bör fortsätta utveckla, även om man precis sagt att de fått ett MVG på kursen. Om, guförbjude, en överambitiös skulle få VG blir det först tårar, sedan försök till överklagande. Det tar väldigt mycket tid och energi att övertyga en överambitiös om att man inte sätter betyg på dennas person.


Och så är det Sisyfos-eleverna: De sliter och släpar, jobbar och gnider. Ibland glimmar det till och de visar MVG-kvaliteter i sina resonemang, men oftast brister då färdigheterna. Slitvargarna utvecklas ofta jättemycket, men når ändå bara G. Det är hjärtknipande. Speciellt när man har många Glidare i klassen.


Sedan är de de där som oavsett vad man gör inte utvecklas alls; de där som är i skolan, men inte på lektionerna, eller bara sitter av lektionerna tillsammans med kompisarna i telefonen. De blir ofta förnärmade att de inte får ett G, för de har ju varit DÄR! Ibland. Att de inte deltagit och knappt presterat något, spelar ingen roll, för de har ju skrivit EN novell. Och den var väl bra? Och varför har man inte sagt något för!? (Därför du har inte varit här, du läser inte din mejl och åker på semester istället för att gå på ditt utvecklingssamtal!)


Om eleverna hade en ANING om hur mycket tanke som går in i bedömningen av deras kunskaper skulle de inte knysta om betygen.

Då var det klubbat!

Så har politikerna tagit beslut att gymnasieskolan också ska in i en-till-en-projektet. Jipee! Första året ska de studieförberedande programmen förses med datorer, och sedan ska resten assimileras enligt en ännu inte fastlagd plan. Anledningen är att de studieförberedande programmen, och i synnerhet samhäll och estet har haft mycket dålig tillgång till datorer, medan t ex bygg har klassuppsättningar med laptops (pc) att tillgå och media har mac-salar.
På mötet idag diskuterades främst vilken "plattform" som ska användas: Mac eller PC. Estetprogrammet vill ha Mac och natur vill ha PC, eftersom de programvaror de använder är för PC. Dock visade det sig att oavsett så kan inte skolan lägga in CAD och liknande på alla elevdatorer, eftersom licenserna är så jäkla dyra. Så kanske även natur vill ha Mac till slut.
Jag är kluven. Själv är jag van vid, och hanterar en PC väl och förstår inte Mac. Än. Det lilla jag såg av Prinsessans en-till-en-Mac innan hon bytte skola var imponerande, och förespråkarna säger ju att det är en enkel dator att handha och rolig att jobba med. Det jag ser när jag kollar runt på nätet stämmer ganska bra med det reklamen säger: Mac är för kreativa, lekglada och PC är för arbetshästar. Jag ser fram emot att få leka med Keynote, Garageband och ICanAnimate och bygga hemsidor tillsammans med mina elever där de kan publicera sina grejer. Samtidigt har jag kallats till en intervju i Stockholm för ett konsulentjobb. I morgon ska jag ställa chefen mot väggen, för jag vill inte åka upp till Stockholm och kosta Scouterna pengar i onödan. Decisions, decisions....

Välj Samhäll!

Mina tokiga elever har gjort ytterligare en kul film. Ja, det ÄR jag i första klippet och jag ser ALLTID ut så på jobbet. Fniss!

Suck...

Lite ledsen och trött idag. Inte ens mina gulleelever förmådde lyfta mig ovan gråtråket, trots stålande ansatser. Jag kan inte gå in på alla ledsamheter, men låt oss säga som så här att man kan bli lite chockerad och trött på:

Reaktionära kollegor som inte förstår att datorn inte är en krokodil som kommer att äta upp deras sedan länge beprövade metoder, och att de inte kommer att mobbas ut bara för att de är lysande föreläsare och katederpedagoger. De kommer att behövas även när eleverna får datorer.

På människor som inte förstår skilnaden mellan att lära sig och att göra. Vi gör en jäkla massa hela tiden, eleverna producerar en jäkla massa hela tiden, men det känns som de lär sig mindre och mindre.... "Vad kan jag göra för att få MVG?" inte "Vad ska jag kunna för att få MVG?" Dags för ett fokusskifte? Ärligt talat, det kan låta som jag blivit frälst, men att bara börja tänka mer på målet än metoden lyfte mig personligen från en jäkla massa jante och tristess, och jag trodde faktiskt att vi haft en läroplan som fokuserat på mål sedan typ... 1994?

På att det fortfarande finns elever som i år tre på ett studieförberedande program inte kan använda Word, och än mindre andra Office program. Jag ser en trend, och den kan vara fel, men jag ser den och det är att det är i huvudsak en grupp elever på vårt program som inte fått tillräcklig träning i att använda datorn, men det är väl bäst att inte nämna vilken. Jag skäms att släppa ut elever med slutbetyg år 2010, när i princip alla kursplaner nämner IT-kompetens i målkriterierna och i många fall även i baskriterierna för Godkänt. Visst har jag märkt att vissa elever helst vill lämna in ett papper i handen på mig, och i vissa fall även ett handskrivet papper, men att lägstanivån är så låg!? Det är inte elevernas fel, utan vi som misslyckats med att förklara att det här är en nyckelkompetens i deras framtida liv! Till och med om de ska bli hemmafruar kommer de att behöva kommunicera via datorn om de vill ha någon del av den demokratiska processen eller livet utanför hemmets väggar!

På att elever tillåts att gå kvar i skolan, som inte gör något, inte närvarar på hälften av lektionstillfällena och som stör de övriga elevernas kunskapsinhämtning genom att kräva omedelbar service och "kompensationsundervisning" när de väl dyker upp. Det gör det visserligen mycket lättare när man bara behöver läsa ett nationellt prov för att avgöra om eleven kan få ett IG istället för ett streck i en kurs. Alla de resurser som läggs på elever som inte vill skulle kunna finansiera hela en-till-en-projektet för alla elever på skolan.

Men jag är också glad över att jag har så underbara kollegor, sådana underbara elever (ingen nämnd, ingen glömd och även de "jobbiga" är rätt underbara ganska oftast de också) och för att vädret är himla trevligt.

En-till-en, en politikerfråga

Taggtråden i förgrunden syns dåligt på bilden. Jag undrar om den är symboliskt vald. Men de tre politikerna var eniga: datorerna är en förutsättning för skolans utveckling. 'det här är vägen framåt' säger kommunfullmäktiges ordförande Marie-Louise Wernersson.

Det klarnar

En del av de frågor om finansiering som vi haft har fått svar: mycket av pengarna kommer från fortbildningsbudgeten. Och det är ju faktiskt logiskt: sedan jag fick en egen bärbar dator har jag höjt min kompetensnivå mycket. 'man kan inte jobba som lärare med metoder från 1980 i ett klassrum 2010' säger en av rektorerna som jobbat med projektet i 3 år. Han menar att genom att använda datorerna som de 'kompletta kommunikationscentralerna' som de är vinner både elever och pedagoger kunskap. Datorn ändrar metod och arbetsformer. Datorn börjar som skrivverktyg och informationssök. Varför inte blogga? Och varför inte, med en långsiktig planering, täcka hela läroplanen med gemensamma tema? Det är så lustigt att kunna konstatera att Scouternas nya program är så rätt och så före skolan att fokusera på kunskapsbildandet istället för aktiviteten. Man måste släppa de vattentäta skotten mellan olika ämnen och mellan skola och verklighet. Och släppa kontrollen över metod. Jag undrar var jag ligger i SAMR-modellen? Troligtvis kring gränsen mellan förbättring och omvandling.

På en-till-en konferens på strandbaden.

Falkenberg, it-kommunen, informerar om projektets förträfflighet. Jag hoppas bara att den närvarande förvaltningschefen också skjuter till pengar till gymnasiet. Spännande att se hur eleverna varit ute och representerat falkenberg. Tänk vad de vuxit! Tänk om mina elever fått vara med om detta!

Luringar

Ännu har jag inte kommit på vad HNs aprilskämt var. Det kan ju knappast ha varit mannen som suttit död i sin lägenhet i sex dygn för att hemtjänsten glömde bort honom, i alla fall.

Maken lyckades i alla fall! Följande publicerades på skolans personalanslagstavla:

Hej!

Läsårstiderna för läsåret 2010-2011 innebär ett väldigt ojämnt antal av de olika veckodagar, med många fler tisdagar, onsdagar och torsdagar än måndagar och fredagar. Detta innebär ett stort problem för schemaläggningen.

Därför kommer vi under kommande läsår att införa ett nytt system i ungdomsskolan med ”rullande veckodagar”. Detta innebär att när en veckodag inte är en skoldag, kommer nästa skoldag att ”vara” den dagen. Ett exempel:
Fredag 24 september 2010 är en studiedag.
Då kommer måndagen 27 september att vara en fredag i schemat.
Tisdag 28 september blir en måndag i schemat.
O.s.v.

Märk väl att det är bara ungdomsskolan som inför detta system. På Vuxenutbildningen, Grundvux m.m. behåller man nuvarande system, d.v.s. en fredag är alltid en fredag. Detta kommer att innebära att lärare som undervisar på såväl Vuxenutbildningen som ungdomsskolan kommer att ha ett blandat schema med inslag av olika veckodagar vissa dagar.

På detta sätt uppnår vi en jämnare fördelning av tiden, och schemat blir genast mycket enklare. Dessutom blir det mer rättvist i och med att ingen längre kommer att drabbas av att de ”alltid slutar sist på fredag eftermiddag”.

Glad Påsk på Er!

Huvudskyddsombudet gick enligt ryktet i taket, diverse kollegor tog sig för pannan och undrade vad i fridens namn pågick, Chefens PA marscherade in till Maken och talade om för honom att officella meddelande av den här digniteten ska publiceras på det forum som är för meddelanden från skolledning och administration, administratören slängde sig på telefonen till den tjänstlediga kollegan för en ordentlig gnäll sejour, fackets representanter skramlade med konfliktvapen av karaktären "om inte det här görs en konsekvensanalys och MBL-förhandlas om kommer vi att stämma arbetsgivaren för misshörsamhet av samverkansavtalet". När det gick upp för dem en efter en att de fallit för ett aprilskämt skrattades det högljutt och gott i alla läger. Det ena lärarfackets kommunombudsman ringde Maken och frågade om han fick skicka skämtet till fackets tidning, för det var så på pricken. Maken är förundrad över genomslaget och närmast generad över uppmärksamheten.

Det är ganska skrämmande att vi misstror vår ledning så pass att vi är beredda att acceptera ett liknande påhitt som sanning!

(Sanningen är den att Maken har problem med antalet udda och jämna veckor under nästa läsår och funderar på att döpa om veckorna till A och B och göra dem rullande för att få till labbgrupper och halvklasstillfällen. Undrar hur det skulle tas emot?)

På tal om något helt annat har jag fått den första sättningen av boken nu. Än är det inte fagert, men man kan ana sig till att det kanske blir rätt bra!

Två dagar kvar till lov

...och jag känner mig så jäkla utarbetad att det är svårt att överhuvudtaget dra sig upp ur sängen. Den här veckans undervisningsledighet kommer verkligen att behövas. Jag har sparat ner de flesta debattartiklarna och talen, skräcknovellerna är kvar att sortera ner och sedan kan jag koncentrera mig på rättningen under lovet. 30 debattartiklar x 30 minuter = 15 timmar + 25 talmanus (som bara ska tittas över) x 10 min = 4,5 timma + 12 noveller x 30 minuter= 6 timmar = 3 dagars arbete.

Arbetsgivaren säger ju att vi ska prioritera, och jag har prioriterat planering, undervisning och elevkontakt, samt lagt en del tid på ämnes- och skolutveckling. Jag har inte hunnit att till hundra procent bokföra min tid, men jag har varit på skolan från 9 till 16, minst, varje dag och oftast lagt ytterligare 1-2 timmar hemma vilket gör.... 40 timmar, vilket är 6 timmars "övertid" eftersom jag ska jobba 75% för närvarande. Om jag är RIKTIGT hård mot mig själv kanske jag ska konstatera att jag hade kunnat fika en halvtimme mindre per dag (men fika-rasterna är till största delen diskussioner kring elever, elevers resultat, problem och skolans resultat och problem, och lösningar på de samma...alltså jobb som annars hade fått diskuteras via mail).
TÄNK om jag hade haft de två klasser till som ligger i min tjänstefördelning för heltidstjänsten!!! Jag hade ALDRIG hållit så här långt in på terminen!

Nu går terminen in på upploppet: Jag har 7 utvecklingssamtal kvar, 50 omdömen att skriva (vilket jag inte klagar på, för de hjälper mig att sätta betygen i juni! Men de tar tid!) 30 x 3 delar Nationellt prov i Engelska B, 20 x Nationellt prov i Svenska B, 50 avgångsbetyg i Svenska att sätta (som alla föregås av stor ångest och ruelse) och 30 betyg i Engelska B som också kommer att kännas tungt) ca 110 betygssamtal och 20 "läges-samtal" i pågående kurs x 5 minuter (lågt räknat. Fan, bara det är ju 10 timmar!

Suck, jag har precis åter konstaterat att det inte går att få in ett normalt lärarjobb i en normal lärararbetstid. Även utan skolutveckling. Som ju är det som jag tycker är roligast med jobbet, förutom att träffa eleverna.

Unfortunately based on a true story...

Cool site rekomenderas!

xtranormal är en sajt där vem som helst kan göra animerade filmer på ett litet kick! Den här har jag gjort idag. Det tog ett par, tre timmar, men det var ju första gången. Det var enormt roligt i alla fall. Nästa gång ska jag dock se till att ha ett färdigt manus...

Tokroligt!

Samhällstvåornas Antikprojekt är slut och utvärderingarna har börjat trilla in. Det är svårt att säga något om den akademiska framgången, även om den avslutande poängpromenaden visade att de flesta ju faktiskt hade läst på.
De flesta valde någon form av teaterinslag som redovisning. Teater, spex och utklädning blir mer och mer sällsynt. För bara några årtionden sedan så klädde man ut sig i mycket högre utsträckning, lekte och spexade på ett annat sätt, även högre upp i åldrarna och som vuxna.
För några årtionden sedan förväntades man bli vuxen efter konfirmationen vid 14 års ålder, även om myndighetsåldern var 21, försörja sig och ta ansvar. Men man lekte, satte upp revyer, ordnade maskerader och hattparader. Det är konstigt att allteftersom myndighetsåldern sjunkit har leken försvunnit. Barn vill vara vuxna så fort de börjar svettas och är livrädda för att göra bort sig, och busa innebär inte att få folk att skratta utan att få dem förbannade.
Mina elevers utvärderingar visar att de, genom att samarbeta, skratta och göra bort sig tillsammans, har stärkt relationerna inom gruppen, lärt sig massor om sig själva och om att samarbeta. De har planerat och strukturerat och lagt heldagar utanför skoltid för att slutföra sina projekt i tid. Om inte det är att lära för livet, så vet inte jag...

Nu blir jag förbannad...

Johan Örjes ondgör sig i ett inlägg på ledarsidan i HN den 22 februari över att arbetsmiljöverket vill begränsa gymnasieungdomars sammanlagda arbetstid till 8 timmar om dagen, och högst 40 i veckan, det vill säga en normal arbetstid för svensken, ca 4 timmar mer än människor i flera av övriga europeiska länder arbetar. Det som stör Örjes är att man vill att ungdomarnas skoldag ska räknas in i arbetstiden.
Naturligtvis instämmer jag i Örjes åsikt att ett (positivt) möte med arbetslivet är till gagn för ungdomar, och bör uppmuntras. Vi är också överens om att det finns en risk att arbetet går ut över skolarbetet, och det menar Örjes att det är elevens, föräldrarnas och ansvariga lärares sak att begränsa arbetet.
Varje vecka möter jag gymnasieelever vars extrajobb går ut över skolarbetet. Många, många är de elever som inte sover tillräckligt för att de sitter i kassan på ICA eller McDonalds till tio på kvällen och gör sedan sina läxor; Många, många elever är ledsna och missnöjda med sin egen arbetsinsats i skolan för de inte ”hinner med” för de måste jobba; Många lektioner störs av mobilsamtal, inte som förut från elevers kamrater, utan från ARBETSGIVARE som ringer in ungdomarna till arbete! Nästan varje vecka har jag mentorssamtal med adepter som inser att de jobbar lite för mycket, men som inte vågar säga nej av rädsla att inte bli inringda igen, som ”måste” ha pengar till säsongens nya kläder, till mobilen och till resan de vill ta ledigt två veckor mitt i terminen för, med föräldrarnas goda minne. De "måste" jobba under terminerna för att vara säkra på att få sommarjobb. Det är tyvärr inte heller helt ovanligt att arbetsgivarna slutar att ringa när ungdomarna fyllt 18, eftersom de då måste betala dem mer.
Samtidigt skyller Björklund svenska elevers kunskapsutveckling och dåliga resultat i internationella undersökningar på lärarnas inkompetens och skolans oorganisation. Man vill skärpa upp skolan för att möta omvärldens krav i ett kunskapssamhälle. Samtidigt minskar sökandet till de studieförberedande programmen, eleverna läser mindre språk och matematik för att det är ”för jobbigt”.
Jag undrar, Johan Örjes, vilket ansvar vi lärare har i det här? Ska vi ytterligare minska på kraven i skolan för att eleverna ska få tillfredställa samhällets konsumtionshysteri, eller ska vi anmäla föräldrarna för försummelse av sitt föräldraansvar när vi ser att deras barn utvecklar magkatarr och depression? Eller kanske kan man ge jobben till de som går helt utan sysselsättning, efter att de avslutat sina studier?

En blygsam start

Som ni kanske minns hade jag lite lätt betygssättarångest i slutet av förra månaden. Den sentens som jag då formulerade lade jag upp på OH i alla klasser. Den verkade gå hem. Jag kopierade också upp den på A3 och satte upp den på min arbetsrumsdörr. Där har den väckt stor uppmärksamhet bland kollegorna och en av dem föreslog att jag skulle låta trycka upp den på T-shirts.
Jag lade ut en förfrågan på intranätet i går kväll och väntade mig inte egentligen några svar, eftersom det ju faktisk är precis i början av lovet. Men nu har jag redan tre beställningar. Nu ska jag bara få in offerterna från de lokala tröjtryckningsföretagen. Det ska ju naturligtvis vara eko-tröjor...

Sista dagen före lov

En lektion. Jag hade bestämt att jag skulle visa hur man dansar bralle. Samtidigt insåg jag att jag nog måste ha en lätt genomgång av hövisk litteratur under medeltiden. Det är den ständiga konflikten: Bredd eller djup?
Det är svårt att hinna med 3000 år av litteratur på tre terminer. Antiken är viktig, eftersom flera av genrerna gror där och så mycket av vårt kulturarv stammar därifrån, men det händer ju inte så mycket under medeltiden. Utom höviskheten, mysteriespelen, Tristan och Isolde, de isländska sagorna, Bocaccio, Dante, Petrarca... Dante kan man ju kanske skita i, egentligen. Hans Helvete är ju ganska föråldrat, men å andra sidan blir en film som Seven mycket häftigare om man vet något om dödssynderna och Dante, och man måste ju veta lite om Vergilius och en del av de antika/medeltida syndarna för att fatta Divina Commedia, och lite om bibeln och lite om den romerska historien... Kanske kunde man hoppa över Bocaccio, men då skulle man ju inte heller kunna prata om Chaucer och om man inte pratade om Petrarca blir det svårt att förklara sonetterna när man snackar om Shakespeare. Så då kanske man bara ska hoppa de islänska sagorna, men då snackar man ju bort hela sitt nationalistiska kulturarv och vikingarna brukar ju vara det som går hem....
Så det blev en snabb exposé över den ridderliga koden innan vi började dansa: Två steg åt vänster, ett åt höger, medsols för att inte släppa in Djävulen i dansen. Liten Kerstins öde studerades och sjöngs, även om det tänkta queerperspektivet fick lämnas därhän pga tidsbrist. Jag undrar fortfarande varför hertingen valde att gå till sängs med stalledrängen - visste han att hon var en flicka, eller lägrade han henne i tron att det var en pojke?
När lektionen var slut gick hela klassen glada ur rummet, nynnande på omkvädet. Även om de kanske inte kommer ihåg Tristan och Isolde, tror jag de kommer att minnas när de dansade bralle och sjöng " i vånn stall hon tjänte i lönndom". Nu har de praktik i tre veckor, sedan är det renässans och då blir det filmuppgift: 60 seconds of Shakespeare.

YBC Nacka - en lycklig illusion?

Har precis stigit upp efter att ha tagit sovmorgon. Vi kom hem vid halv 11 efter gårdagens besök på YBC, Young Business Creatives i Nacka och alla intryck och alla diskussioner i bussen på vägen hem gjorde att huvudet rusade. Kaffet i Ödeshög kan också vara en bidragande orsak till att horisontalläge inte intogs förrän efter midnatt.

Att komma till M7-huset i Nacka var lite som att vandra in i en dröm - en specialkonstruerad byggnad inrymmande tre gymnasieskolor (två friskolor och en kommunal), cirkusskola, restaurang, hälsostudio och säkert några andra verksamheter som vi missade. I den luftiga lobbyn togs vi emot av fantastiskt trevliga och förberedda guider; elever som med hjälp av sina Smartphones och laptops hade full koll på exakta tider för de välkoreograferade aktiviteterna. Med en självklart trygg och professionell air fixade vår akut inhoppade guide Louisa Feist oss, trots att vi är en dokumenterat vimsig samling individualister till lärare, från A till Ö, genom hela alfabetet, under dagen.
Vår gymnasiechef, Mona Ericsson, i samspråk med Stockhomspedagog på "Torget".

Efter kaffe och bagel började dagen med en Talkshow i BC-programmets studiehall, där en skolpolitiker från Nacka kommun, en F-9-rektor och YBCs egen rektor, Hans Renman diskuterade 1-1-projektets fördelar och förutsättningar och varför Nacka kommun håller sig i toppen av skolmätningar, nationellt och internationellt. Showen leddes av en av IBs (internationel bachaloreat) elever Catja Färdig, som med ett professionellt driv och skickliga frågor lotsade pedagogerna i bästa Skavlan-stil. Kom i håg namnet! Det är inte otänkbart att hon dyker upp i större sammanhang, fortare än jag kan säga public service journalistik!

Sedan fick vi en redogörelse för hur en lärare såg på 1-1 och vilken typ av projekt det öppnar för. Vi fick också smakprov från år 1s elevprojekt. Gruppen hade på fem veckor gjort en marknadsundersökning av behovet av ungdomstaxa på taxi, reklamfilmer för olika målgrupper, designat posters och klistermärken, samt fått media och framför allt två av Stockholms stora taxibolag intresserade av idén! De fortsatte nu alldeles frivilligt att driva sitt projekt vid sidan av de övriga studierna. De flesta av våra treors PAn bleknade snabbt i jämförelse.

Elevskåp.

Klassrumsinteriör

Det var dock skönt att se att inte alla av eleverna var supergroomade business geneuses då eleven som skulle fördra seminariepedagogikens metod och fördelar fastnade i en ganska tonårstypisk, självcentrerad utläggning om hur hon under hela sin skoltid känt sig missförstådd och undanskuffad när hon ifrågasatt sina lärare, men äntligen kände att hennes personlighet och kunskaper kunde få komma till uttryck genom datorn och YBC. Vi andades ut: Det finns lite "normala" tonåringar även i Nacka.

Undervisning i seminariegrupp

Ingenstans såg man klotter, vandalism eller kladd, kaffemaskin till trots. Nåja, ett par kaffefläckar på möblerna får räknas till normalt slitage. På vinylgolven ligger dekorativa mattor och lokalerna (7,5 kvadrat per elev) är smakfullt och färgglatt inrett med designade, stoppade, funktionella möbler och det finns gott om plats att dra sig undan för arbete och diskussion. Utsikten är betagande från de stora fönstrena och transperansen är total: Glasväggar, öppna ytor och olåsta dörrar. Bara mediasalens bokningsbara material var inlåst i vanliga skåp i klassrummet och personalarbetsrummet hade kodlås (men glasväggar). Medan de närmare hundra tillresta pedagogerna minglade omkring och nyfiket studerade allt, fortgick självstudier och undervisning i de öppna salarna, tillsynes utan att eleverna stördes.

Efter lunch och visning av lokalerna var det dags för gruppreflektion, semla och paneldebatt. Att man på YBC inte har mycket till övers för Björklund var tydligt, och rektorn Renmans framtidsspaning gav vid hand att man troligtvis måste överge det kreativa business-konceptet, eftersom det planerade Samhäll/ekonomi-programmet enligt Renman verkar utvecklas till "ett program för blivande revisorer". Istället tror han att man kommer att satsa på det nya Samhäll/journalistik. Skolan har redan mediastudio och spelar in video- och radio-poddar och elever dokumenterade hela dagens program med skolans digitala systemkameror och bloggar, och vi kunde följa våra egna steg på bilder som ögonblicket efter de tagits lyste upp bilddukar i de gemensamma utrymmena på både BCs och IBs studietorg.

Så vad har då det här studiebesöket för relevans för vår verksamhet? YBC har ca 300 elever och den genomsnittliga intagningspoängen ligger kring 250. Man har kö in till de två specialiserade utbildningarna och eleverna pendlar från hela Stockholmsområdet för att få gå i denna kommunala"lärobas" (Renman gillar inte det traditionstyngda och för många negativt laddade ordet skola, och Catja Färdig ersatte då snabbt ordet med lärobas) som medvetet byggts och inretts för att mer likna en reklambyrå. Vår skola har 1500 elever, de flesta av de nationella programmen, med några få spetsspecialiseringar som drar en liten grupp elever, men som har svårt att hävda sig ekonomiskt, eftersom inte tillräckligt med elever från andra kommuner i regionen söker dem. Det genomsnittliga meritvärdet på samhällsprogrammet ligger ofta kring 200, eftersom samhällsprogrammet är "ett så brett och bra program när man inte vet vad man vill bli", vilket gör att både förmåga och motivation är ytterligt blandad i alla årskurser, vilket gör att de svaga eleverna stressas och får mycket stöd, medan de duktiga eleverna tröttnar och har svårt att bli ordentligt sedda av alla pedagoger.

Guide besvarar frågor från sin grupp av tillresta pedagoger

Enligt Renman är tre faktorer är nödvändiga för att göra det YBC har gjort: En tydlig vision, en tydlig, aktiv, engagerad pedagogisk ledare samt support från förvaltningen. Pedagogiken utvecklas tillsammans med eleverna, för ska man vänta på att lärarna ska bli färdiga att köra igång blir det alldrig klart, hävdar Renman. Både lärare, rektor och elever återkom också flera gånger till att om man ger eleverna ansvar för sitt lärande och förväntar sig att de tar det och förväntar sig att de kan, kräver resultat och professionell attityd, så lever eleverna upp till detta. Renman menade att visst har de elever som är mindre motiverade, och elever som får kämpa, men genom att alla har tillgång till datorn jämnar man ut skillnader och undanröjer de speciella behov som finns. Skolan har ingen stödverksamhet, förutom kurator och skolhälsa, men lärarna har också tillgång till elevens hela portfolio i betygssättningen i alla ämnen och är tillgängliga under hela läroprocessen för att följa upp målen.

Rektor Hans Renman, skolpolitiker från Nacka och lärare vid den Espressomaskin som är del av skolans filosofi.

Förutom läroplanens mål jobbar man på YBC med 14 skills, bland annat digital kompetens, muntligt framförande och självkänsla. Varje lärare måste i början av läsåret lämna in en målbeskrivning för hur man aktivt i sitt ämne ska jobba för att uppnå mål och de fjorton färdigheterna - annars får de inte börja undervisa! Tjänstefördelningar har man inte, men den genomsnittliga undervisningstiden är 18 timmar och man har samma årsarbetstid som andra gymnasielärare. En titt i skolans schemaprogram som ligger öppet på nätet ger intrycket av att både lärares och elevers arbetstid är väl samlad mellan 8.30 och 16.00 med några få undantag. Eleverna har få håltimmar, lärarnas konferenstid ligger mellan 14.30 och 15.30.

Labbsal med pågående kemilektion.

Efter att ha träffat elever och besökt YBC är det svårt att inte vara lyrisk över skolan. Samtidigt kunde vi faktiskt konstatera att vi inte är så långt bakom som vi kanske tror ibland. Vi har just nu inte samma förutsättningar, men vi har fått en hel del inspiration och idéer om hur vi ska kunna utveckla oss vidare.

Borde kanske gå upp?

Pga att en del elever är ute på praktik är min enda lektion idag vid halv två. Jag borde gå upp ur sängen. NU. För gudarna ska veta att jag har att göra, men det är så skönt att inte behöva göra något, inte tänka, inte vara aktiv... Jag vet att om jag tar upp romanen jag håller på med så kommer jag att ligga kvar en timme till, och inget kommer att bli skrivet, inget kommer att bli rättat. Nä, bättre att gå in till jobbet och vara lite kreativ på plats. Jag har trettio filmer att titta igenom, tjugoåtta engelska arbeten om brottslighet att läsa, lite bits-and-bobs att rätta och ett skrivbord som är i desperat behov att en röjning.

Och så skulle jag vilja baka semlor...

Enkel efterrätt för 4

ca 4 dl Grekisk yoghurt, eller naturell yoghurt (eller vaniljyoghurt, men smaksätt då inte!!)
2 tsk råsocker
1 kryddmått äkta vanilj

Kanderade nötter/frön
2 msk smör
2 msk honung
ca 1 dl blandade nötter och frön, t ex pumpa-, solros-, pinje-


Smaksätt yoghurten och fördela i serveringsglas.

Smält smör och honung och lägg i frön och nötter och låt bubbla tills gyllenbruna. Rör ofta, det är lätt att de bränns!

Fördela de kanderade fröna och nötterna över yoghurten och servera!

Kvartssamtal

Har haft kvartssamtal med min chef. Det blev en och en halv timme som vanligt. Vi har alltid mycket att prata om, och det blir svårt att hålla en röd tråd. Nu ska jag sammanfatta samtalet också! Det glömde jag förra året...
Hon återkom flera gånger till att jag "är en förbaskat bra lärare" och det är ju trevligt att höra! Hon ser också att jag är på väg, kanske till ett rektorsjobb.
"Skynda långsamt" sa jag. Än är jag inte beredd att ta andra sidan, men jag gjorde klart för henne att jag önskar en utvecklingstjänst i kombination med undervisning nästa läsår. Man ska vara tydlig med vad man vill, annars får man ingenting. Sedan kanske man inte få det man vill i alla fall, men man har i alla fall gjort sin önskan klar. Och det är mycket som ska funderas på inför den nya gymnasieskolan, ännu mer som skulle behöva utvecklas när det gäller omdömen, bedömningar och arbetslagsutveckling inom programmet, och jag vill vara med och göra det!
Men vi får väl se. Och vi får väl se om "förbaskat bra lärare" gör skilnad i lönesättningen, när vi får dela på de smulor som kommunförbundet kastar åt vårt håll, eller om det innebär att jag måste jobba ännu mer för samma lön....