Flyga drake - Khaled Hosseini

Två pojkar växer upp i samma hushåll, men Amir uppfostras som son till en priviligerad och respekterad affärsman, medan Hassan tillhör tjänstefolket och dessutom är shiamuslim och hazar, ett förföljt folkslag i Afganistan. De utvecklas sida vid sida, tills en traumatisk händelse skiljer dem åt för alltid, först skjälsligt och sedan även geografiskt.

Amir och hans far flyr till USA, där Amir blir en framgångsrik författare. Men han plågas av skuldkänslor och när en gammal vän ringer och säger att det finns ett sätt att ställa allt till rätta är han inte sen att ge sig in i sitt krigshärjade hemland för att försöka åtgälda sin skuld.

Hosseini använder ett första persons-perspektiv för att berätta historien. Det ger en självbiografisk tyngd, som jag inte är säker på är sann. Dock är personerna i boken, miljöbeskrivningarna och händelserna plågsamt realistiska och ibland är det svårt att fortsätta att läsa.

Men man ska inte luras att tro att det är en eländesbok! Även om Amirs skuldbörda färgar hela berättelsen finns mycket hopp och mycket värme, och Hosseini ger en nyanserad bild av ett land som vi i princip bara har hört om i krigsrapportering och katastrofvädjanden.

Boken handlar lika mycket om Afganistans utveckling som den handlar om de båda pojkarna: Om hur afganistans folkgrupper har levt sida vid sida, mycket väl medvetna om skilnaderna i tradition och "plats i livet", men med en tolerans. Genom olika ockubationsmakter har landet kastats mellan ideologier och förväntningar, och utländska herrar och inhemska intressen har haft stor anledning att underblåsa skeptisismen mellan shia och sunni, för sin egen vinnings skull. Den sunni-islamska eliten flydde landet när Sovjet invanderade och de shia-muslimsa Talibanerna hyllades som hjältar av folket efter att Sovjet lämnat landet. Men precis som i Kambodja tog de opriviligerades hämndbegär över och snart befann Afganistan sig i ett skräckvälde, där Talibanerna försåg sig på folkets bekostnad och plågade i det närmaste livskraften ur de kvarvarande.

Amirs skuld ligger i att inte ha ingripit när översittare, dirigerade av en sociopatisk halveuropé, kontinuerligt mobbar hans vän. Den allra största skulden känner han för att inte ha ingripit när Hassan blir våldtagen, precis som många exil-afganer (och andra) känner skuld för att ha blundat för orättvisor och inte ha varit med och kämpat för sitt land. Han återupprättar sin heder genom att åka tillbaka och ta upp striden med den gamle plågoanden för att försvara sin väns unga son. Strax efter han kommit hem från afganistan invaderar USA och bryter talibanernas skräckvälde och ett nytt kapitel i både Amirs liv och i Afganistan tar sin början. Amir undrar om det verkligen finns hopp för Afganistan, med alla de kvarvarande fördomar och schismer emellan olika folkgrupper, men låter berättelsen sluta i det att den nya regeringen tillsätts i Kabul.

Jag får känslan av att Flyga drake är en saga. Jag är inte säker på att alla lever lyckliga i alla sina dagar när historien tar slut, varesig i Afgansitan eller i Amirs familj, men det finns hopp för dem alla.
Läs den!

Black Robe - Brian Moore

En jesuitisk präst förbereder sig för att göra en riskfylld missionsresa till det innersta av Canada. Han har studerat vildarnas språk och kultur, men har inte funnit något försonande eller attraktivt i deras sätt att leva. Tvärtom, ju mer han ser, ju mer beslutsam blir han att frälsa dessa barnsliga själar från deras behov- och instinktsstyrda levnadssätt. Med sig på resan, förutom de så viktiga prästerliga attiraljerna, är en ung man, som tvärtemot prästen, fascineras av indianernas sätt att leva och vara. Han är passionerat förälskad i en ung indiankvinna, i hemlighet beredd att överge sina kristna ideal, och hoppas på att bli hennes make och upptas av stammen. Utlämnade åt naturen, fientliga stammars barmhärtighet, sin egen överlevnadsinstinkt och kanske guds goda vilja, tvingas de hålla samman för att överleva.

Brian Moore skildrar ett avsnitt ur en inte helt avlägsen historia på ett nästan homeriskt sätt. "Hjältarnas" prövningar är hårda och kräver både list, mod och försyn, och det är inte konstigt att deras själsliga utblick förändras under resans gång. Moore låter, efter att ha konsulterat historiska källor, indianerna krydda sitt språk med könsord och svordomar, och säger själv i förordet att han studerat både historiska och antropologiska källor för att ge både jesuiterna och indianerna så trovärdiga ansikten som möjligt. Han är noga med att inte ta sida, utan presenterar helt enkelt den fullständigt omöjliga situation som 1800-talets kanadensare stod inför, både kolonialister, indianer och missionärer: Utan kunskap eller vilja finns ingen förståelse eller försoning, varesig mellan människor eller mellan människa och natur.

Bokens mustiga inledning målar starka bilder för alla sinnen och kompenserar den senare delen av berättelsen, där resans monotoni och umbäranden beskrivs lika kargt som landskapet. Jesuitprästens inre resa är lika svår och plågsam som de yttre omständigheterna. Boken är knappast underhållande, men fängslar den som har ett historiskt intresse och den som har en önskan att se förbi Hollywoods bild av indianer och vita. Läs den!

Triffidernas uppror - igen...

På 80-talet blev jag mörkrädd. Jag såg BBCs produktion av John Wyndhams roman The Day of the Triffids. De vandrande, köttätande växterna var jätteläskiga, och det där speciella knackandet de kommunicerade genom skrämde slag på mig. Jag, som tidigare sällan varit mörkrädd utomhus, och kunnat ta nattpromenader i bäcksvarta skogen, fick hjärtslag av slående flagglinor och vissa skuggor. Ok, det var inte bara Triffiderna. I samma veva läste jag The Shining (Varsel) av Stephen King, och de levande häckdjuren där gjorde ju sitt till. Men Triffiderna var värst.

I februari köpte Maken romanen The Day of the Triffids, och nu när sommarledigheten slog till tänkte jag att det var dags att bearbeta min Triffid-fobi. Så hängmattan fick sällskap av Triffiderna och mig i några dagar.

The Day of the Triffids är en domedagsroman utgiven 1951. Ett mystiskt kometregn gör nästan alla blinda, och de köttätande Triffiderna, framforskade i laboratorium, som odlas för sin fantastiska och dyrbara olja, tar över världen. Några få människor kämpar för sin överlevnad.

Även om det Kalla kriget är en av förutsättningarna för handlingen, är det inte Den Röda Faran som är det som sänker civilisationen. Det som Wyndham ger skulden är istället den bristande kommunikationen mellan världsstaterna på båda sidor av Järnridån, människors bekvämlighet och vinstintresse.

Wyndhams historia utspelar sig under sex år, och huvudpersonen säger i romanen att det är en nedteckning av hans egna upplevelser, som ska ingå i en större dokumentation. Eftersom berättarperspektivet är förstapersonens är händelseförloppets bredd naturligt begränsat; vi får del av det Bill Mason ser och upplever och det han i sin tur får berättat för sig. Vi får också inblick i hans känslor, men genom ett personligt filter och med det avstånd som hör till när man refererar det redan skedda. Det är nog tur, för stundtals är berättelsen så nattsvart att varje person med inlevelseförmåga har svårt att förstå hur huvudpersonerna klarar av att gå vidare.

Överlevnad ställs mot moral, och Wyndham låter "rätt" moraliska beslut bli fel: Kolonin som bevarar de kristna värderingarna går under i en epidemi, medan den grupp som kvoterar och satsar på friska individer är de som överlever.

Det finns inget frossande i trauma i Wyndhams bok. Nära och kära dör, men Mason beskriver inget gråtande, ältande eller kris. Han beskriver "tygbylten" och talar om att det inte luktar så gott, men frossar inte i några detaljer. I den sista delen av boken låter han Mason och Jo föra ett sentimentalt och filosofiskt resonemang om civilisationers uppgång och fall, som avbryts före gråtmildstadiet av en inflygande arméhelikopter. I en överlevnadssituation finns inte plats för krisande.

Så, efter ett par veckor tänkte jag att jag skulle ytterligare konfrontera min fobi och sökte på You Tube. Jodå, BBC serien ligger uppe där, i tiominuterssnuttar. Igår tittade jag på de två första avsnitten. Förtexterna är inte speciellt inbjudande. Vi ser närbilder på personer som ser uppåt, närbilder på ögonpartier i grönt ljus och underliga ljusfenomen. Musiken är ett dramatiskt, atonalt körstycke, som omedelbart får det att gå kalla kårar utefter ryggen på mig. Det som är det mest skrämmande är känslan av ensamhet och hopplöshet igenom hela första avsnittet. Ändå väjer regissören för mycket av den tragedi som boken beskriver. Jag kan tänka mig att en yngre tittare, som inte tidigare läst historien kanske tröttnar på det långsamma tempot och bristen på överaskningsmoment och effekter.

Triffiderna är, för den tiden, mycket påkostade och "levande". Med dagens mått mätt är de dock ganska tama. Knackningarna låter inte riktigt så som jag minns dem, mer puttekula på spånskiva än flagglina, men jag ryser ändå. Och när datorns batteri tar slut och jag somnar, så drömmer jag mardrömmar, fast jag vet hur det slutar! Så jag får nog vackert ta och fortsätta terapin.

Wyndhams bok står sig fortfarande mycket, mycket bra. TV-serien är också fortfarande sevärd. Det är Triffidernas tid. Läs den!

The Eyre Affair (Var är Jane Eyre? svensk titel) - Jaspar Fford

Släng Rambo, John Maclane, Ripley, Castor Troy, Dr No och ett antal andra actionhjältar och skurkar i en mixer, släng i Dagarnas skum av Boris Vivand, kör runt ordentligt, krydda med lite nörd och baka i ugn, så får ni The Eyre Affair.

Det kunde ha varit vilken polisroman som helst. Fabeln är enkel: Ung, lovande, kvinnlig polis inlånad för specialuppdrag möter övermäktig motståndare som mördar hennes kollegor och lämnar henne som död. Hon söker sedan ett sämre meriterat jobb bara för att få chansen att ta fast mördaren och få hämnd för sina kollegors död. Den psykopatiska mördaren riggar fälla åt den kvinnliga detektiven, som överlistar och dödar honom. So far, so good. Men lägg sedan till att den kvinnliga polisen, Thursday Next, är krigshjälte och veteran från det 133 år långa Krim-kriget, att hon räddas till livet av en viss Mr Rochester, Wales är självständig republik och laglöst territorium för engelsmän, tids-poliser reser genom århundradena för att ”justera” historian, och litteraturen har långt högre status än vad konst har för samlare och allmänhet idag. Andra små detaljer, viktiga för handlingen, är att skurken kidnappar och mördar karaktärer ur en mindre känd Dickensroman i utpressningssyfte, både varulvar och vampyrer är helt naturliga inslag i stadsbilden och genmanipulerade drontar är mycket populära husdjur. Det är alltså en mindre vanlig sommardeckare det rör sig om.

Narrativt är berättelsen rak och okomplicerad. Huvudhandlingen har beskrivits ovan, och sidohandlingarna är lika förutsägbara och okomplicerade: Det finns en ouppklarad kärlekshistoria och huvudpersonen måste bearbeta sorgen över och skuldkänslorna kring sin brors död på Krim. Språkligt är stilen lättsam och lekfull: Handlingen tillåter utsvävningar och variationer i ordförråd och stil, och eftersom saker inte alltid är som man tror att det ska vara blir man ofta överraskad av terminologi och benämningar, men aldrig så förvirrad att man förlorar greppet om historian.

Trots att man på något sätt känner igen alla delar av berättelsen och kan härleda den till olika populärkulturella källor, så gör detaljrikedomen, de överraskande brytningarna och de absurda inslagen berättelsen oerhört underhållande. Namnsymboliken påminner om J K Rawlings, och namn som skurken Jack Schitt (inte ett jävla skit) och kärleken Landen Park-Laine (Landa på Park Lane är det bästa man kan göra i engelsk monopol) är bara några som får det att dra i smilbanden.

Det här är en bok som kräver viss nördfaktor. Man bör uppskatta fantasy/sf och man bör ha en viss bibliotekskunskap för att till fullo uppskatta alla vitsar och skämt, men om du tror att du är nörd nog: Läs den!

A Long Way Down (Fallhöjd, svensk titel) - Nick Hornby

Fyra personer möts på en välkänd favoritplats för presumtiva självmördare, på nyårsafton, en av de dagar på året som flest självmord sägs begås. Martin Sharp, en före detta firad frukost-tevevärd, Maureen, som är ensamstående mor till en gravt handikappad son, JJ, en före detta B-rocksångare (om man kan säga att sådana finns) och Jess, som blivit övergiven av en pojkvän, verkar inte ha speciellt mycket gemensamt, utom just önskan att hoppa. Men skenet bedrar. Eller kanske inte.
Precis som i Nick Hornbys andra böcker handlar det ytterst om den enskilda människans oförmåga att ta itu med sin egen vardag, och precis som i Hornbys andra böcker presenteras våra små allmängiltiga svagheter på ett ytterst medkänsligt, humoristiskt och ... vardagligt sätt. Det finns inga uppenbara stilistiska krusiduller, personerna får beskriva sig själva genom sina handlingar och miljön är bara ytterst sparsamt skissad.
Handlingen berättas utifrån de olika personernas perspektiv, vilket kan bli aningen förvirrande ibland, men ger samtidigt olika infallsvinklar på samma händelse. Dock är Hornby språkligt konsekvent, vilket underlättar för läsaren och ger karaktärerna mer liv: JJs amerikanska engelska lyser igenom i vokabulär och grammatik (och måste ha gett översättaren huvudvärk!), Maureens prudentliga, lite gammaldags personlighet har sin röst, Jess inlägg blir nästan karikatyrer då de är pepprade med svordomar och slang och Martin är mest gnällig.
Fallhöjd är inte en bok som förklarar depression, eller ger djupsinniga visdomar, men den inger hopp. Nick Hornby låter, precis som i High Fidelity, About A Boy och Fever Pitch, sina karaktärer genomgå en slags stillsam katarsis, och tiden läka alla sår.
Läs den!

Den andra systern Boleyn - Philippa Gregory

Att Philippa Gregory har en kandidatexamen i historia och en doktorstitel i 1800-talslitteratur, och dessutom har arbetat som jounalist utgör naturligtvis ingen garanti för att hennes texter är läsvärda. Det är dock, när man plockar upp en bok som den här efter att ha spenderat en vinter med Martina Haag, Linda Skugge och andra flash in the pan-författare, med mer mediakompetens en litterär förmåga, som man inser att det finns litteraur och så finns det litteratur.
Missförstå mig inte; jag är långt ifrån någon litterär snobb, och mina elevers läsovilja leder till att även jag har underhållits och hittat det som är läsvärt i böcker som jag kanske inte skulle valt själv att läsa, i många genrer.
Gregory har de senaste åren specialiserat sig på fiktionsbiografier, där hennes forskarvana och historiska intresse kommer till sin rätt. Genren ligger också väl i tiden, där läsare fullständigt älskar "sanna" historier. Jag har aldrig tidigare läst Gregory, och kan inte jämföra med hennes tidigare romaner, som tydligen inte utger sig för att vara annat än just detta; I romanbegreppet ligger ett oskrivet villkor: Detta är inte sant, det är skrivet för att beröra och underhålla Dig, oh läsare. Ingenstans i Den andra systern Boleyn påstår heller Gregory att berättelsen är sann (till skilnad från Pelzer, Marklund och andra, som som regel inleder sina böcker med att närmast desperat intyga att det som de redogör för inte är något annat än sanningen). Dock anger hon sina källor i slutet av boken.
Eftersom en makthungrig despot med pippi på att avrätta folk alltid är intressant, så känner de flesta till något om Henrik VIIIs alla fruar, även här i Sverige. Därför är Annes Boleyns öde relativt välkänt. Att hon förutom att vara Henriks andra hustru också var en starkt bidragande orsak till att England bytte officiell religion och katoliker sedemera förföljdes och mördades är kanske inte fullt så känt. I engelska skolan får man också lära sig om maktkampen mellan familjerna Boleyn och Seymore, där barn, titlar och mark användes som spelmarker i kampen om det politiska inflytandet i Europa.
Handlingen berättas av Mary Boleyn, Annes yngre syster. Mary, hovdam, som 14 år gammal redan är bortgift med ett "gott parti", rycks från äktenskapet när kungen visar intresse för henne. Genom Marys iaktagelser, som man nästan kan beskriva som detaljerade dagboksanteckningar, får läsaren följa med i hennes förhållande med kungen, familjens intriger och hovets förveckligar under flera år.
Miljöbeskrivningarna är subtila. Här finns inga av tantsnuskböckernas ingående beskrivningar av guldbrokad och sammetsgobelänger, utan miljön sipprar igenom texten på ett naturligt sätt. Läsarens egen föreställningsförmåga, bakgrundskunskap och fantasi får göra mycket av jobbet. Karaktärerna är relativt stela och platta, inte bara för att hovkonvenensen kräver det, och Gregory är tydlig, ibland lite väl tydlig, med vart hon vill att vi ska lägga våra sympatier, men det hindrar inte att Den andra systern Boleyn fängslar och snärjer in mig i hovintriger och hjärtesträngar.
Tre veckor efter att jag har läst klart boken finner jag fortfarande att jag tänker på intrigen med jämna mellanrum, och vill veta mer, få bekräftat och undersöka vidare. Filmen tänker jag nog hoppa över. Det finns inte en chans att man ska kunna fånga berättelsens komplexitet på två timmar Hollywood.
Men läs boken!!!

Mad Dogs och Sleepwalker av Robert Muchamore

Vilka är utom misstanke? Vem skulle du släppa in i ditt hem? Om du hade något att dölja så skulle du inte skaffa dig nya vänner hur som helst. Men om din dotter träffade en ny bästis i skolan, eller om din son kom hem med sin första flickvän?

Vi har alla hört talas om organisationer som MI5, agenter som Jame Bond och hans gelikar, och de senaste åren har Alex Rider, pojkagenten, gjort karriär på bioduken. Alex Rider för Bond-facklan vidare till en ny generation - där allt är svart och vitt, skurkar är skurkar, hjältar är hjältar, inget ställningstagande är nödvändigt. Men det är inte Alex Rider jag ska berätta om nu.

Ungefär samtidigt som den första Rider-boken kom ut publicerade Muchamores första bok i serien om Cherub, The Recruit. För mig kändes det som om Muchamore läst Horowitz bok Stormbreaker och kännt att "Det här kan jag göra så mycket bättre!" Cherub-seriens huvudperson James Adams är långt ifrån hjältemodig alla gånger: Han är lat, långsint, ibland rädd och ofta tvehågsen inför sina uppdrag. När serien börjar är han elva år och har precis förlorat sin mor, en gravt överviktig blandmissbrukande hälare, och hamnat på barnhem tillsammans med sin två år yngre syster. Han värvas av en annan barnagent till Cherub, som är en topp-hemlig underorganisation till MI5. Efter att ha genomgått fysiskt och psykiskt krävande grund-träning skickas han ut på uppdrag: Tillsammans med jämnåriga agenter infiltrerar han droghandlares familjer, upplöser domedagssekter, avslöjar militanta djurättsaktivister och miljöterrorister och oskadligör sovjetiska gangsters. De två senaste böckerna i serien utgör ingen skilnad.

Mad Dogs börjar med att ett Cherub-uppdrag går fel. Två gäng drabbar samman i en reviruppgörelse, och ett par av Cherubs agenter hamnar i korselden. En av agenterna knivskadas allvarligt och den Brittiska regeringen och MI5 vill avbryta Cherubs inblandning. Genom att återuppta bekantskapen med en pojke som han mött som 12-åring i sitt andra uppdrag, ska James infiltera gänget Mad Dogs och förhindra att gängstriderna sprider sig genom London.

Boken The Sleepwalker börjar med att ett fullsatt passagerarplan störtar i Atlanten. Ett antal terroristorganisationer tar på sig dådet, men bevisning fattas. Då ringer en skrämd pojke polisens tips-telefon och Cherub-agenterna sätts på fallet.

Syskonen James och Lauren Adams är långt ifrån det hjälte-ideal som Stormbreaker-Alex, Spy Kids och den unge James Bond står för. I Cherub är ingenting svart eller vitt. Barnagenterna är långt ifrån ädla eller idealistiska. De har uppfostrats i en organisation som står för "våra" ideal, men böckerna ger dem utrymme att tvivla och att göra fel: James känner starkt för pojken han blivit vän med för att samla bevis mot pojkens far, och sörjer att han måste splittra familjen; agenterna undrar om det verkligen är rätt att förhindra en terrorattack som kanske skulle ha förändrat världen till det bättre, och Lauren, James lillasyster, blir vegan efter att de upplöst en militatant djurättsorganisation.

De tidigare böckerna i serien är tuffa agentromaner, men de två recenserade berättelserna tar genren ett steg längre och jag instämmer med den tryckta varningstexten på böckernas pärmar: De är inte lämpliga för yngre läsare! Det finns en del mycket grafiska beskrivningar av våldsamma scener och nu när James är 15 upptas en hel del av hans tankar av sex och det finns även en del ganska så explisita beskrivningar även på det området.

Robert Muchamore är född 1972 och har innan han slog sig in på författarbanan bland annat försörjt sig som privatdetektiv. Serien kan beskrivas som en Philip Marlow för ungdomar på 2000-talet, men ger också mycket diskussionsmaterial kring värdegrundsfrågor. Jag läser dem med mycket stor behållning, och har svårt för att lägga ner dem när det är dags att släcka på kvällen, likaså gör min snart 16-åriga son.

Språket är, som i de flesta deckare, samtida och ger en god inblick i hur ungdomar faktiskt använder språket i England. Karaktärerna utvecklas genom serien och ges utrymme att växa. Äldre karaktärer faller ifrån, då de pensioneras från organisationen vid antingen 17 eller 60, och nya kommer till, alltefter de klarar sin grundutbildning vid 11-års ålder. Det finns ett mycket starkt generationsutbyte i böckerna, där de yngre utbildas av både sina lärare, ledare och kamrater, och där de vuxna erkänner sin underlägsenhet i förekommande fall och litar på barnens förmåga att klara situationer.

Cherub-serien är ytterligt charmig, och jag önskar att jag haft tid och kunskap i hur man fick kontakt med förlag för att översätta, för de här böckerna är SÅ myckat bättre än de fjaniga och uppschåsade Alex Rider-böckerna. Läs dem!

Du en av oss av Vera Efron

Att Sverige inte var snövitt neutrala under andra världskriget är ingen nyhet. Inte heller att underrättelseagenter agerade i och utifrån Sverige. Allteftersom hemligstämplade dokument släppts har mer och mer av vår kanske intressantaste och mest dualistiska period i nutidshistoria. Vera Efrons dokumentärroman Du en av oss skildrar enskilda personers livsöden, såväl som Sveriges mellan 1940 till 1943.

Efron skänker oss insyn i hur både Josef Stalin, Tage Erlander och personer i underrättelsetjänster i Europa kan ha tänkt. Huvudpersonen i romanen är Erika Wendt, en ung, frånskild tyska, som tack vare sina språkkunskaper värvas in i det tyska krigsmaskineriet. Trots sin skeptisism till nazismen avancerar hon inom krigsadinistrationen. På Abwher i Berlin träffar hon, och blixtförälskar sig i, den svenske kaptenen Ternberg. De stöter som av en händelse även ihop när Erika förflyttas till det ockuperade Norge. När Erika sedan stationeras i Stockholm värvas hon som agent under täcknamnet Onkel och bidrar till att knäcka de tyska koderna och därigenom kanske förrändra krigets utgång.

Trots sin remarkabla insatts glöms Erika Wendts bort av Sverige efter kriget. Inte förrän 1995 "upptäcktes" hennes del i den svenska krigshistorien och hon förärades 1998 en medalj och gick bort 2003.

Boken är ingen rafflande agentroman. De dolda mikrofonerna, lönnmorden och jakterna lyser med sin frånvaro, eller kanske snarar tonas ner, för visst finns där spänning och mycket otrevliga händelser antyds, men det finns inget frosseri i våld eller nervdaller. Handlingen berättas i form av korta ögonblicksbilder, nästan som dagboksanteckningar, som var för sig ger olika aspekter på händelseförloppet.

Karaktärerna är ganska kantigt tecknade, som om Efron vill att vi förlitar oss på andra historiska källor och tidigare kunskap. Och det krävs kanske en viss förkunskap för att uppskatta berättelsen, åtminstonde krävs ett intresse för epoken, men det är ett fascinerande dokument över personer och händelser som har påverkat vår historia, och som kanske inte har fått tillbörlig uppmärksamhet.

Boken rekomenderas varmt till alla som är intresserade av andra världskriget och hur underättelseverksamhet faktiskt fungerar. Läs den!

Odjuret med två ryggar - Emily Maguire

Den brådmogna, australienska skolflickan Sarah förälskar sig i sin lärare i litteratur. I sitt utanförskap hittar hon en själsfrände och en sexpartner, och förhållandet utvecklas till en underlig symbios, där båda parter är beroende av den andra. Läraren, som är gift och 24 år äldre än den 14-åriga Sarah, omplaceras och försvinner ut Sarahs liv, men inte ur hennes medvetande, och hon slänger sig in i en destruktiv spiral av droger och sex för att fylla tomrummet inom sig.
Som 23-årig litteraturstudent är hennes liv långt ifrån den extremt kontrollerade övre- medelklasstillvaro som brådstörtat tog slut när hon, efter att ha blivit brutalt våldtagen, slängdes ut hemifrån vid 16 års ålder. Hon bor i ett kyffe, hon försörjer sig som servitris, samtidigt som hon med mycket lyckat resultat studerar, knullar och super. Omgivningen har en del att säga om Sarah Clarks leverne, men själv är hon ganska nöjd med tillvaron. Ända tills hon möter honom igen.
Boken är ett fyverkeri av sensualism och erotik, språket är flyhänt och målande och högt blandas med lågt: Diverse citat ur världslitteraturen står jämte ord som bara för några generationer sedan knappt skulle tillåtas tryckas.
Läsaren får väldigt få beskrivningar av miljöer eller personer, förutom just de två huvud-kombatanterna. Även om handlingen berättas ur ett tredje-personsperspektiv inser man ganska snart att berättarrösten färgas så mycket av karaktärernas inre tankar att den inte längre är tillförlitlig: Vi ser för det mesta Sarah som Jamie, hennes äldste vän som varit "hemligt" förälskad i henne sedan högstadiet, ser henne, eller ur hennes egen synvinkel. Små spegelskärvor av andras åsikter skär in i texten och sår tvivel om hur saker verkligen är, och i slutet av boken är stämningen nästan surrealistiskt mardrömslik; det som tidigare kittlat blir plågsamt, men det är omöjligt att lägga ifrån sig boken.
Det här är en berättelse om kärlekens lycka och förbannelse, om sex och om vänskap och lojalitet och om besatthet, perversion och dualism. Läs den.

Ta bladguldet från munnen

Eftersom vi inte checkade in på Stylotel förrän vid midnatt orkade vi inte rusa iväg till The Tower of London på morgonen medan Svärisarna var på Buckingham Palace, så vi åkte en sväng och besökte Foyle's, en av de mest anrika (ock största?) boklådorna i London för att spendera julklappspresentkorten. Vi fick alla en god skörd: Kronprinsen blev lycklig, eftersom han inte bra kunde köpa den missade boken i serien han följer (Cherub, mycket bättre än Strombreaker), utan även den senaste boken i serien. Prinsessan köpte pre-pubertala Meg Cabot-romaner (En prinsessas dagbok) i Ghost Whipspererstil och en manga (vad annars), och Lillprinsen fick sina efterlängtade BeastQuest-böcker. Maken köpte Alexander McCall och jag själv uppföljaren till Sugarrush, Sweet samt Hamlet som manga. Lämnar sällan jobbet hemma. Fast jag gillar ungdomsböcker! Jättemycket!
Sedan drog vi till hotellet för att byta om. Vädret var fantastiskt och vi bestämde oss för att gå genom Hyde Park till The Ritz. Pojkarna travade på i sina blanka finskor, medan vi flickor hade försett oss med en skopåse. När man nu inte gått i höklackat på åratal verkade det lite onödigt att slita ut fötterna innan man ens var tvungen att glida.
Familjen väntade i salongen och två livré-försedda unga män öppnade galant de dubbla glasdörrarna åt oss. Det bara glittrade och glittrade av Edwardiansk inredningsdesign. På borden väntade nötter och andra nibbles tillsammans med små vikta tygservetter att vila fingrarna på. En kypare kom för att ta beställningar på barnens drinkar, medan vi vuxna bara hade att konversera och invänta champagnen.
Jag måste sett ganska Audrey Hepburn ut också, för när kyparen kom med bubblet vände han sig till mig, av alla, i sällskapet och bad mig smaka. Ritz eget märke. Jag trodde bara att han frågade om jag ville ha och begick eftermiddagens andra faux pas (det första var att byta skor offentligt istället för att gå ner på damrummet) genom att smaka av champagnen i stället för värdinnan. Som tur är så tog inte värdinnan det så illa. (Jag hoppas bara inte svägerskan håller det emot mig...)
Svärisarna hade tänkt bordsplacering och jag och svägerskan hamnade på varsin sida tillsällningens huvudperson. De frackförsedda kyparna började med att snärtigt breda ut de massiva linneservetterna i våra knän och ta upp barnens beställningar. När förätten serverades var det en aldeles fantastisk blekrosa laxfilé, på en bädd av consomé och med en liten klick äkta caviar på toppen. Smakerna var alldeles utsökta, likaså det vita vinet som serverades till.
Barnens huvudrätt bars in med nysilver kupor över och vi fick tjata lite på dem att inte kika, medan vår huvudrätt bars fram. Sedan lyfte sex kypare samtidigt av ungarnas silverkupoler som (överaskande nog) innehöll pasta bolognese och hamburgare, medan vi kunde sätta tänderna i en utsökt, rosa lammnacke. Det var så man ville slicka tallriken. Inte så Audrey Hepburnskt kanske...
I vår ända av bordet pratades det om allt och mycket matematik. Kanske framförallt matematisk historia, för det är det Svärfar tänker ägna nästa år åt: Forska på någon gammal matematikers gamla manuskript. Det ska han göra under takåsarna i Paris, dit han hoppas att Svärmor ska göra honom sällskap när hon inte undervisar på Open University. Prinsessan och jag tittade mycket på kristallkronorna och de bladguldsklädda stalagmiterna som följer det enorma rummets höga tak. De edwardianska målningarna och stukaturerna är fantastiska. Prinsessan undrade om det kanske var så här det sett ut på Titanic, men Svärfar trodde att det nog var något modernare, eftersom Titanic inte seglade förrän ungefär 20 år senare än the Ritz öppnade.
Efterrätten för de vuxna var en yoghurtpannacotta med passionsfuktskompott, utökt dekorerad med ett smalt mandelrån, format som en cirkel, stående i glaset. Sedan serverades kaffe med frivoliteter, små bakverk med nötter, bladguld, nougat, choklad och jag vet inte vad. Och Jag kunde som vanligt inte bestämma mig när kyparen kom och frågade vad jag ville ha till kaffet, men han rekomenderade en amaretto, som var alldeles ljuvlig till de små smakbitarna. Jag åt faktiskt bara en, plus att jag åt upp barnens pinjenötter som de plockade från botten av de bladguldsdekorerade, vita små sötsakerna. Jag älskar pinjenötter, det gör inte de.
Småkillarna kunde inte hålla sig medan vi vuxna insöp kaffe och atmosfär utan begav sig ut på äventyr. De satt dock i två timmar innan de avvek för att trycka på hissknappar, krypa under flygeln och överanvända herrtoan. Men de rev inte ner något, välte inget och ingen snubblade på dem, så det var helt ok.
Vi skiljdes från Makens syskon utanför hotellets svängdörrar, där en man i vita hanskar och guldsnören önskade oss tack för besöket och hade sedan följe med Svärisarna till Paddington, där de tog tåget till Oxford och vi traskade tillbaka till hotellet, fullständigt överhängda med intryck.
Efter att ha vilat några timmar gick vi ut en sväng till Dicken's Tavern (London's longest pub) och tog ett par pints med en kollega och fru som var i London. Himla kul det också.