Maken och jag rymde och gick på bio i går. Vilken höjdare! Mamma Mia är inne på sin andra vecka i den lilla staden, och en sådan kassako har man väl inte sett sedan Harry Potter. Vi blev alldeles perplexa när vi kom in och fann den vanligtvis sporadiskt befolkade salongen näst intill full!
Kvinnan i stolen bakom hotades med skiljsmässa av sin brevidsittande partner om hon sjöng med. Hon hade tydligen sett filmen innan, och verkade nästan beredd att riskera det. Det var dock hon som sedan hyssjade högt när hennes makes bullrande skratt riskerade att riva ner bullerdämpplattorna i taket. Hon sjöng med liiiite, det hörde jag. Fast det gjorde jag lite också.
Första tredjedelen av filmen gav mig samma extatiska känsla som Kärlek och fördom gjorde för ett par år sedan, ni vet Bollywood-versionen av Stolthet och fördom: Färg, rörelse, solsken, musik och livsglädje! Meryl Streep är ju bara så underbar, och tillsammans med en av mina andra kvinnliga favoritskådespelare Julie Walters dansade hon strandfiltarna av de unga skådespelarna. Colin Firth var lika stel som i Stolthet och fördom, Stellan Skarsgård ganska tillintetsägande och Pierce Brosnan sjöng som en kratta men var varm och snygg och ... mmmm, i helt ok form för sin ålder.
Jag vet inte hur mycket de ursprungliga låttexterna är modifierade för att passa storyn, men det var inget konstlat över hur sångerna flöt in och ut ur handlingen och Meryl Streeps ljuvliga röst tillsammans med hennes magnifika uttryck fick det att kännas som om låtarna var skrivna av hennes hjärta, då och i ögonblicket.
De medelålders damerna bjöd verkligen på sig själva och rynkor och kycklinghals, putmagar och gäddhäng svalpade på i sprudlande fontäner av livsglädje. Filmen gav en sådan välmåendeinjektion att jag fortfarande får glädjetårar i ögonen av att bara tänka på den! Se den!
