Ingen

Ingen i vårt hushåll gillar att städa. Inte heller att diska, tvätta eller plocka upp. Ingen av oss, utom möjligen Maken, har förmågan att uppbringa den där "det är sååå tråkigt nu, men gud vad fint det kommer att bli när det blir klart och det är värt alltihop"-känslan. Dessutom är vi en ganska aktiv familj, vilket BORDE betyda att eftersom vi inte är hemma, så borde ju rimligtvis det inte bli så himla stökigt?
I våra rådslag, som vanligtvis sker med viss regelbundenhet och ofta efter försöken till att få hemmet i inte inredningstidningsklass men åtminstone så städat att man inte behöver skämmas för att bjuda hem någon, brukar vi komma överens om att om vi bara städar upp efter oss själva, så borde det ju inte vara så svårt att städa sedan. Liksom. Det är alla överens om, även om alla (inklusive Maken och jag) anser att vi redan GÖR det, att det är de andras skräp som ligger överallt. I dessa moderna tider förvånar det mig fortfarande att:
*Inte flingtallrikarna själva klarar av att förflytta sig från ovanpå diskmaskinen in i densamma efter frukosten.
*gårdagens morgontidningar inte själva hittar till returpapperspåsen.
*alla öppnade fönsterkuvert inte kryper till soptunnan två meter från köksbordet.
*apelsinskalen och äppelskruttarna inte hoppar in i komposten utan ligger kvar på soffbordet. (I äppelskruttsfallet är jag garanterat oskyldig enär jag tillhör de perversa personer som äter hela äpplet, utom pinnen som jag medger ibland inte hittar till komposten, fast jag alltid brukar peka ut riktningen. Dumma pinne!)
*komposten aldrig går ut med sig själv.
*antalet väskor,trots att vi bara är väskbärande medlemmar i familjen, alltid överstiger sex på hallgolvet. (Den enda som lägger undan sin klövjeväska är hunden. Trots att han måste ställa sig på baktassarna och hoppa för att nå till sitt skåp. Duktig vovve!)
Eleganta tips till städovillig familj emottages tacksamt. (Särskilt sådana som inte inbegriper städning)

Det krävs bara motivation

Sommarlovsmorgontröttheten har varit näst intill extrem på vissa håll och ungarna har sovit och sovit och sovit. Men igår ringde Syster Yster och meddelade att trots att Klanton-stackarn hade feber och hon därför berövades sin kanske sista semesterstrandsolschans, så skulle Heinz komma ner idag, onsdag, kl 8.00 för att testa den nya skateparken. Ville möjligtvis unge herrn följa med? Det ville unge herrn verkligen. Vi är nämligen värdelösa ur skatefortbildningssynpunkt, men det är inte Heinz: Han har varit med länge, kan åka, men åker inte avskräckande avancerat, är hel-cool, och .... är hel-cool. Lillprinsen ser upp till Heinz lika mycket som Heinzs son ser upp till Lillprinsen = mycket.

Jag stapplade upp kl. 7 för att säkert vara redo och lite röjd i köket efter gårdagskvällens orgie i saft- och chutney-tillverkning, och för att kunna servera den utlovade koppen kaffe och macka. Två röda senare stod Lillprinsen i kallingar i köket med ett soligt leende och undrade vilken frukost han kunde få.
"Flingor" muttrade den omorgonmuntra modern och tryckte igång kaffevattnet.
"Kan jag inte få macka?"
Till saken hör att Lillprinsen, om han fick äta mackor i den utsträckning han ville, ännu mer skulle förtjäna epitetet Prinskorven, så jag kompromissade:
"Först flingor, sedan smörgås."
Men efter sin tallrik All Bran med äpple och fikon var inte macka så intressant i alla fall. Fram med skate-skydden, och så klädde han sig redo och satte sig att vänta.

Han behövde inte vänta så länge. Heinz kom på utsatt tid, fikade en smörgås, kaffe och prilla, tittade lite snabbt i tidningen, lastade in Prinskorven med skydd och skateboard i bilen och fräste iväg.
"Jag tar Hunden! Jag går nog ner till Vallarna och kollar lite" sa Maken och var nästan redan på väg ut genom dörren.
"Jag följer med" sa jag och kastade mig ur morgonrocken.

När vi kom ner till parken 40 minuter senare vinkade Lillprinsen glatt från andra ändan av betongytan. Det var redan ett 15-tal personer där, trots att klockan knappt var nio. En familj hade tältat över natten och barnen skatade före frukost. Men åtminstone hälften var vuxna, och flera av dem hade åkt långt. Vi imponerades mycket av Lillprinsens snabba utveckling. På låne-skaten tog han sig coolt från ena änden av parken till där vi stod och svängde stiligt undan hinder och läskiga kanter. Hans spindelmannen-skateboard var för styv, berättade Heinz. (Måste fråga om han tycker att det är lönt att köpa nya, mer rörliga hjulupphängningsanordningar, eller om man ska skrota hela brädan och köpa ny... )(Note to Syster Yster och Bror: Möjlig julklapp till syskonbarnet!) Sedan insåg vi att vi nog var en belastning i inlärningssituationen, lämnade ett energigivande äpple till barnet och begav oss hemåt, där Törnrosa-stämning fortfarande råder.

Jag minns att Ola och Boel hölls och skruvade och hade sig och bytte hjul och lager och gudvetallt när det begav sig på åttiotalet, och man inte kunde beställa över internet, utan från svartvita kataloger med gryniga bilder och fick vänta en månad på att förhoppningsvis rätt grejer, förhoppningsvis lika bra som man hoppades på, skulle komma från USA och Tyskland. Och hur vi satt uppe vid ramperna på Falkagård (jag vågade bara prova när inte killarna var där, för jag har ju aldrig kunnat visa mig svag eller okunnig eller så, så jag lärde mig ju aldrig något heller... :-() och de coola killarna, som Martin Willners och vad de nu hette, slängde sig utför ramperna, fick flisor från plywooden och slet hål i byxorna. Jag minns att Ola och Martin var coola som attan, för de sydde sina egna kläder! Ola blev ingenjör inom förpackningsindustrin, medan Martin fortsatte och gjorde sig lite av ett namn genom att designa surfkläder och bli äventyrare..... Ola var 6a i Sverige på freestyle efter ett lyckat nummer till Iggys The Passenger, och han slutade åka ramp när han brutit båda benen inom loppet av ett år. Nu har han nog slutat att åka skateboard helt. Det vore roligt att locka Boel och Ola till Parken och se om de kunde lära mig lite... Nu vågar jag nog prova...

I väntan på...

... min mor.
Igår var det så himla viktigt att hon skulle träffa sina barnbarn, så de skulle köra här förbi när de hade lastat släpet med flyttgrejerna. Jag räknade inte med att de skulle vara färdiglastade före lunch, men eftermiddagen har i princip gått åt till att vänta. Och vänta. Kronprinsen var tillsagd att ha mobilen på, för ifall mormor kom så skulle han pallra sig hem omgående, Lillprinsens kompis fick minsann komma hit och leka. Och vi väntade... Ja, ungarna väntade kanske inte så mycket. De gjorde väl vad de brukar göra, men vi höll oss hemma och hade ganska träligt.
Klockan 19.30 ringer Morsan. Från Skogen.
-Nä, vet du, det blev det inte tid till, men vi kommer förbi i morgon när vi lämnar släpet. Är ni hemma då?
Min kommentar om att vi hade väntat susade förbi dövörat.
-Ja, när blir det då?
-Vi ska lämna släpet klockan ett, och så ska jag träffa hon som ska flytta in mellan halv ett och ett, men det beror väl på när vi kommer iväg härifrån, men ni är väl hemma väl?
Ville ett ögonblick fräsa åt henne att vi planerat en jätterolig utflykt och att vi inte alls tänkte vara hemma, men jag bet ihop. Vi får väl se när de kommer, OM de kommer.
Vissa tycker att det är underligt att vi inte har mer kontakt inom familjen, att vårt blod verkar synnerligen tunnt, men ibland hade jag velat vara långt bort. Det var komplicerat innan föräldrarna skilde sig, nu är det bara jobbigt. Att vara neutral är att balansera på en slak lina över Grand Canyon hela jäkla tiden. Man blir anklagad av en den ena och en den andra att ta parti och ge fördelar, men ingen av kontrahenterna verkar inse att det är deras jäkla balansakt som vi utför. Jag saknar min bror, och jag är glad att jag har fått kontakt med min syster, men det blir mer och mer uppenbart för mig, ju äldre jag blir, att den viktigaste familjen är den man väljer själv!