Med fötterna först

-C'est tres important, venn I say paddle strong, you paddle very hard, sa guiden på bruten engelska. Och som vi paddlade! Tres forte, strong and doucement, genom kilometer efter kilometer av forsande vatten, mellan höga klippväggar och branta, tätbevuxna sluttningar.
Hade jag vetat att jag skulle bli tvungen att simma efter gummibåten, hoppa utför en klippa och flyta ner för forsen genom en hel canyon hade jag nog aldrig följt med, och när jag landade i det kalla vattnet var paniken inte långt borta och jag hade svårt att njuta av flytfärden. Men det är klart att jag är glad att jag gjorde det! Det var grymt fantastisk! Fast nu har jag ordentligt ont i ryggen och är grymt trött...
Tack Matteu och Rashid på H2O Rafting Centre i Landry för en fantastisk förmiddag.

Published with Blogger-droid v1.4.9

Alperna växer

Efter några dagar i Ernst Ks våta dröm vill jag inte gärna tänka på hemgång. Igår gick vi en familjepromenad i skogen i Landry och hittade 4 kantareller och två champinjoner, idag har vi plockat blåbär på 2300 meters höjd. Sedan gick softisarna och badade, machokillarna cyklade mountainbike och jag softade i solstolen och skaffade mig ryggskott tillsammans med Dan Brown. Sedan middag och mys på terrassen med levande ljus och halva klanen och choklad. I morgon ska det regna, men jag måste ut och springq för att få ordning på ryggen så jag inte missar forsränningen på fredag.

Published with Blogger-droid v1.4.9

May Bank Holiday Expidition

Tunnelbanekonst tid kth.

På väg från Täby till t-centralen och hem. Jag blir alltid lite vemodig när jag ska lämna Stockholm. Jag har alltid trivts här, men precis som med Oxford är det en utopi att faktiskt leva det liv som man skulle vilja ha här.

Morgon

Söndag morgon i huvudstaden. Kallt, knappt några människor ute. Jag ägnar mig åt en gammal favoritsysselsättning: t-baneåkning. Jag älskar t-banan! Lukten av asbest och järn, alla typer av människor att titta på, konstverken...

Match

Mitt SL-kort matchar jackan. Huvudstaden är så vacker, men alldeles för full av folk för en lantis som jag.

Utan kort och med handsfree på väg

Till huvudstaden för att avsluta bokprojektet. Efter att ha skrivit flera mil om projekt, metod och vikten av avslut och att fira resultat är det ju skönt att kunna leva som man lär, och efter en eftermiddags hårt arbete, reflektion och utvärdering blir det middag på stan. Mysigt. Känns lite trist att inte vara hemma och klappa på 18-åringen, men han har dansrepetition halva dagen i alla fall. Och det finns ju andra som kan klappa på honom.:-P

På påskpromenad

Påskafton, och väder för en trevlig promenad. Här mitt ute i skogen har lokalbefolkningen fått ett statligt bidrag för att anlägga en naturrunda. Den har funnits i några år, men vi har inte haft tillfälle att gå den.

Vi tog bilen ett par kilometer för ungarnas skull och det tog inte mer än ett några minuter förrän vi träffade på de rara blåsipporna - ett säkert barnvisevårtecken. Kungarösena duggade också tätt.

Snösmältningen var uppenbar bitvis och friskt smältvatten rann glatt efter vägen en bit, porlade och hoppade längst vår vandring. Vid Elsas gunga pausade vi några minuter. Elsa var farmors mor till en av de bofasta. På den tiden var det inte vanligt att barn hade tillfälle att leka alls, men Elsas pappa satte upp en gunga i en ekbacke en bra bit från gården, med utsikt över en liten sjö så den älskade dottern hade utsikt att fantisera. Astrid Lindgren-land i verkligheten. Barnen var inte så intresserade att gå mer än de underbara fyra kilometerna genom vårlika hagmarker och pappa och tanten hade ärenden i sta'n så Maken och jag fick knata en bit själva längst en porlande vårbäck, förbi resterna av en skvaltkvarn, genom skog med 150 år gamla tallar, vidare till en gammal ångbåtsbrygga, sedan länge borta, men ersatt av en grillplats med utsikt över sjön. Hunden vädrade sedan länge borta korv, och vi satt en stund och tittade på den fantastiska utsikten.En stund senare knatade vi förbi en grisfarm mitt i skogen, där grisar i olika storlekar njöt av solen. Små kultingar rusade med leran stänkandes omkring klövarna och de större grisarna snarkade nöjt och tryggt när vi gick förbi. Hunden var lite orolig. Djurägare behöver sällan vara orolig för att vår hund ska oroa deras djur, han är så himla orolig för dem så....
Efter lunch joggade vi tre km med lilleman, och när vi lämnat av honom i stugan igen tog Maken och jag en 7 km lång jogg längst vårmjuka grusvägar i skogen. Knämusklerna jublade och det kändes som jag skulle ha kunnat tuggat hur långt som helst om det bara inte varit för att det häromkring är lite upp och ner, istället för det platta landskapet på västkusten.

Efter dusch var det dags för påskmiddag med färgade ägg, sill och lax, ost och köttbullar. Och efter det så tittade vi på Mamma Mia och åt godis och glass och sedan kortspel och nu måååååste jag lägga mig! Såååå trött.

Gnattgnatt.

Tankar i gryningsljus

Sitter på tåget i gryning. Himlen är persika och lavendel. Snön ligger tung på grenar som sträcker sig mot tågsidan. Moränblocken ser ut som om man hällt ett tjockt lager ostsås över dem; bara mjuka pucklar under det tjocka snötäcket. Gårdagskvällens möte på pizzeria Granada i Borås var produktivt, och det känns som om det nog blir en bok i alla fall. Dessutom var pizzan fantastisk: Smakrik, och med den krispigaste och lättaste pizza-botten jag någonsin smakat! Nu försöker jag komma ikapp med bloggandet. Egentligen borde jag skriva en artikel om mentorskap, men pendeltågets komfort är inte ultimat och jag sparar den tills jag kan sprida mitt material över en bordsyta. Jag längtar efter kaffe. Och saknar faktiskt familjen, trots att jag inte varit borta mer än över natten. Men jag inser också att pendla till Borås inte är en omöjlighet, och till Skene är det helt och hållet realistiskt.
Solen slickar kanten på åsen längst Viskan och färgar molnkanten bakom i guld. Himlen är gul biggarå och ljus syren.

Sex liter - ungefär

Hemma efter en synnerligen avslappnad helg i Farsans stuga. Jag har varit så trött, så trött, så trött, att man börjar tro att det är något fullständigt knas!
1: Det fanns inget kaffe. Jo, det fanns det väl, men bara ett oöppnat paket bryggkaffe, och min mage klarar inte dylika varor. Och jag GLÖMDE det ekologiska, rättvisemärkta pulverkaffet!
2: Det fanns inget nätverk. Vilket naturligtvis jag visste. Men jag hann liksom inte ladda ner de dokument som jag "måste" ha för att kunna göra något arbete i helgen, eller mejla Sara. Så jag orkade liksom inte öppna datorn. Eller ens tänka.
Men jag sov! Två hela nätter, utan att ens vakna för att gå och kissa! Och vi promenerade. Vi plockade svamp, spelade schack, åt, tittade på Public Service-tv, och sov.
Och det blev ca 1 liter gula kantareller (nu uppätna, till två måltider, tillsammans med ca 1 liter taggsvamp, varav en halv kasserades pga många maskar, och en fulltändigt delikat fårticka, för ovanlighetens skull UTAN maskar) och ca fyra liter rödgul trumpetsvamp och några trattisar.
I morgon är det tillbaka i grottekvarnen igen. Och jag är såååå rastlös! Jag känner verkligen att jag måste GÖRA något ANNAT!
(Förresten: Falkenberg kom på absolut SISTA plats i hela Sverige när det gällde personaltäthet i skolan. Däremot har vi många utbildade pedagoger...)

Sex på tåg, tillbaka i Falkenberg

Fullständigt full av idéer och material och och och ....

Somnade på tåget, men hann ändå läsa Mia Törnbloms nya bok, och kl 6 susade tåget förbi Värö och solen bröt igenom molnen och det var jättevackert.

Nu ska det jobbas som lärare och sedan ska jag till Torpet och mysa och jobba lite med texter och tankar kring texter...

Sex i kö

Fick aldrig någon mobilbekräftelse till min mobilbiljett, så jag tillbringade 6 min i kö för att få det fixat, men det gjorde hon med ett så glatt humör att hela jag blev glad! Tack, Rebecca på SJ Kundservice!

Så sprang jag nästan 6 km (nåja, 5,6 i alla fall) idag. Trögt, men skönt efteråt i alla fall. Nu är det väl bäst att jag går och packar lite då...

Att möta våren

I går så lämnade vi barnen hemma och åkte till Luisiana med Rocker-Jimmy och Malinen. Det var en helt underbar dag. Solen stänkte ner och tuggade hårt på snötäcket och ju längre söderut vi kom, ju tunnare blev det. I Danmark fanns det bara några små fläckar och vårblommorna i Luisianas park hade återerövrat våren och låg som impressionistiska målningar i gräsmattorna.
Vi tillbringade ett par timmar med att strosa runt bland målningar och videokonst, tills huvudena nästan sprack av intryck. Då gick vi till restaurangen och avnjöt lunch med rödvin med utsikt över en öppenspis och bakom den hela Öresund och ön Ven i fjärran. Fullständigt ljuvligt!

Tillbaka i Helsingör strövade vi en stund längst de små gatorna. Jimmy köpte vin och en burk med färdigblandad G&T åt mig, Malin och jag köpte tulpaner. Vi träffade ett par gamla elever på vårutflykt och såg en del andra Falkenbergare.

Vi hade valt bil som färdmedel, även om tågförbindelserna vanligtvis är bra. Det visade sig vara ett smart drag, för tyvärr är Öresundstågen inte designade för minusgrader och så fort temperaturen kryper i närheten av noll så strular de, vilket bekanta vi mötte irriterat rapporterade. Det sticker lite i miljösamvetet, men vi njöt en underbar solnedgång i bilen på vägen hem, till tonerna av Neil Diamond.

Väl hemma väntade ungarna... Eller det gjorde de inte... De var närmast likgiltiga till vår ankomst. Nio- och elva-åringen hade varit ensamma hemma större delen av dagen och hade uppenbart njutit av friheten. Huset såg helt ok ut och ingen av dem hade dött, varesig av tristess eller svält.

Egentligen skulle jag vilja skriva ett helt inlägg om föräldrars bristande tilltro till deras barns förmåga, men jag orkar inte just nu och Tonåringen vill ha datorn....