Ibland blir jag lite rädd...

... när jag hör vissa tala om bristen på disciplin och ordning i skolan. Visst ska det finnas arbetsro, och visst måste man känna stolthet för och vara rädd om sin skola. Visst ska man uppmuntra vi-känsla och sammanhållning. Visst är det viktigt med respekt för auktoriteter, och oss som är äldre och klokare.
Men jag blir livrädd när jag för lite sedan hörde kollegor i personalrummet på allvar diskutera att röstningsåldern borde höjas, för "ungdomar inte vet bättre". Som bevis för detta anförde de Sverigedemokraternas valresultat. Jag blir orolig när kollegor på allvar hävdar att deras åsikter är mer värda än ungdomarnas, för "ungdomar kan inte se förbi sin egennytta" och att ungdomar måste uppfostras i tänkande. Jag blir obehagligt berörd när utbildningsministern blint hävdar disciplin och straffåtgärder i skolan, lovar hårdare tag och lärare säger att de nu kanske "äntligen får den respekt som de förtjänar".
Respekt vinner man genom tydlighet, rättvisa och lyhördhet. Alla förtjänar respekt. Vissa vet bara inte om det.
Jag gjorde en sökning på en gammal goding. Överspelet är aningen enerverande, bildkvaliteten är dessvärre på gränsen och filmen lämpar sig inte för visning i stort format. Men se den ändå! Den har fortfarande sin plats i varje klassrum.
Det finns en ny version, från Tyskland, 2008, att låna från GR Utbildning eller köpa. Jag har inte sett den. En av de saker jag gillar med originalet från 1981 är att den är 45 minuter - ett format som lämnar tid till diskussion och reflektion i klassrummet.

Kloka ord

Nu blir jag förbannad...

Johan Örjes ondgör sig i ett inlägg på ledarsidan i HN den 22 februari över att arbetsmiljöverket vill begränsa gymnasieungdomars sammanlagda arbetstid till 8 timmar om dagen, och högst 40 i veckan, det vill säga en normal arbetstid för svensken, ca 4 timmar mer än människor i flera av övriga europeiska länder arbetar. Det som stör Örjes är att man vill att ungdomarnas skoldag ska räknas in i arbetstiden.
Naturligtvis instämmer jag i Örjes åsikt att ett (positivt) möte med arbetslivet är till gagn för ungdomar, och bör uppmuntras. Vi är också överens om att det finns en risk att arbetet går ut över skolarbetet, och det menar Örjes att det är elevens, föräldrarnas och ansvariga lärares sak att begränsa arbetet.
Varje vecka möter jag gymnasieelever vars extrajobb går ut över skolarbetet. Många, många är de elever som inte sover tillräckligt för att de sitter i kassan på ICA eller McDonalds till tio på kvällen och gör sedan sina läxor; Många, många elever är ledsna och missnöjda med sin egen arbetsinsats i skolan för de inte ”hinner med” för de måste jobba; Många lektioner störs av mobilsamtal, inte som förut från elevers kamrater, utan från ARBETSGIVARE som ringer in ungdomarna till arbete! Nästan varje vecka har jag mentorssamtal med adepter som inser att de jobbar lite för mycket, men som inte vågar säga nej av rädsla att inte bli inringda igen, som ”måste” ha pengar till säsongens nya kläder, till mobilen och till resan de vill ta ledigt två veckor mitt i terminen för, med föräldrarnas goda minne. De "måste" jobba under terminerna för att vara säkra på att få sommarjobb. Det är tyvärr inte heller helt ovanligt att arbetsgivarna slutar att ringa när ungdomarna fyllt 18, eftersom de då måste betala dem mer.
Samtidigt skyller Björklund svenska elevers kunskapsutveckling och dåliga resultat i internationella undersökningar på lärarnas inkompetens och skolans oorganisation. Man vill skärpa upp skolan för att möta omvärldens krav i ett kunskapssamhälle. Samtidigt minskar sökandet till de studieförberedande programmen, eleverna läser mindre språk och matematik för att det är ”för jobbigt”.
Jag undrar, Johan Örjes, vilket ansvar vi lärare har i det här? Ska vi ytterligare minska på kraven i skolan för att eleverna ska få tillfredställa samhällets konsumtionshysteri, eller ska vi anmäla föräldrarna för försummelse av sitt föräldraansvar när vi ser att deras barn utvecklar magkatarr och depression? Eller kanske kan man ge jobben till de som går helt utan sysselsättning, efter att de avslutat sina studier?

Före sin tid

Ju mer jag läser om Baden-Powell, destu mer beundrar jag honom. Visst, vissa av hans idéer, främst kring kroppskontroll och hygien kan tyckas på gränsen till absurda, och vissa av de ideal som framhålls i hans texter är idag föråldrade, men som pedagog var han MINST hundra år före sin tid! Så här sa han i januari, 1912. Något för våra skolpolitiker att betänka, tycker jag.

"The secret of sound education is to get each pupil to learn for himself, instead of instructing him by driving knowledge into him on a stereotyped system." The Scouter

Men märk att B-P aldrig sa att elever skulle lära sig ensamma! Tvärtom, han hävdade att lärande i samarbete, med stöd av en lyssnande vuxen som god förebild var den modell som fungerar bäst. Det är den modell som man inom scoutrörelsen fortfarande arbetar efter, och som man i såååå många skolor inte har förstått, utan tror att man ska kunna spara pengar på individuellt lärande, i stora grupper, där läraren inte hinner vare sig se eller lyssna.

Spräng systemet!

Hemma igen efter några timmar på jobbet och alldeles trött. Numera, sedan efter påsklovet, jobbar jag halvtid, dvs 17,5 timmar arbetsplatsförlagd tid och 5 timmar förtroendetid. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Det här jobbet är omöjligt att göra på deltid!

Nu har jag två klasser: En etta och en två, i svenska A respektive B. De har lektioner tisdag, onsdag och torsdag, vilket ju är bra, eftersom jag då har måndagens och fredagens tre timmar till oavbrutet för- och efterarbete. Och på tisdagen har jag handledning med eleverna i ettan 9.40 till 10.40 och sedan lektion 11.10 till 12.10. Så långt allt bra. Tar jag middagsrast så hinner jag med att tänka över vad som hänt på lektionen innan det är dags att gå hem också. MEN sedan blir det krångligt. Det är nämligen konferenstid mellan 4 och 5. Den får jag ta på min förtroendetid. Om jag har någon kvar de veckor när det är konferens, eftersom den annars går åt till rättning, som inte får plats på måndag eller fredag, ifall jag då måste lösa något mer akut elevärende, eller om jag haft utvecklingssamtal, möte med någon ur skolhälsan i elevärende, möte med specläraren, eller något annat fortbildande eller skolutvecklande.

Torsdagen är lika illa: Elevhandledning kl 8, lektion kl.9.10, sedan lucka till halv 1 och där lektion till halv 2. Då har jag redan gjort 5 timmar på min arbetsplats, där jag bara ska vara strax över tre timmar per dag, enligt försäkringskassan. Och det kan bli så illa att jag måste träffa elever för diskussion kring projektarbeten, eftersom det är deras schemalagda tid för detta, eller min medbedömare, som också har tid då. Och sedan är det konferenstid mellan 4 och 5. Så vill det sig riktigt illa så har jag helt plötsligt jobbat 9 timmar. Istället för tre.

Jag försöker föra nogrann bok över mina timmar, stänga butiken och gå hem när min tid är slut. Problemet är bara att jobbet aldrig försvinner! Idag hann jag rätta 3 novellanalyser av 25. "Men rätta inte så nogrannt!" säger vissa av kollegorna. Nä, men hur låter man bli? Och vad är det för mening med att ta in uppgifterna om man inte bemödar sig med att läsa dem, och ge konstruktiv kritik på hur de kan förbättras? Är jag lärare för att lyfta lön, eller för att utveckla elevernas förmågor?

Det är omöjligt att vara lärare på heltid också. Det system vi har föder två sorters elever: Slackers, som glider igenom och gör så lite som möjligt och som mår ganska bra; som betraktar skolan mer som en fritidsgård och som inte har några högre aspirationer och som retar gallfeber på sina lärare (och i vissa fall föräldrar), och sönderstressade ambitiöser, som hafsar igenom allt; som aldrig känner sig nöjda med någonting och som blir sjukskrivna någon gång under gymansiet för att de inte orkar med mer. Systemet föder två sorters lärare: De som resignerat; gör så mycket de hinner med, och som använder sin inarbetade tid på loven för att komma ikapp, men som helst avstår varje form av samarbete och skolutvecklingsarbete, för det tar extra tid, och den sortens lärare som vägrar att acceptera förutsättningarna för sitt arbete och antingen jobbar till de knäcker sig, eller till de ger upp och slutar att vara lärare.

Så, färdiggnällt för denna dagen.

Veckan över, överlevde.

Som lärare kommer du aldrig ifrån arbetsanhopningar. Eftersom jag är sjukskriven så slipper jag flera sådan klassiska: Jag har inte några B-kursprov i svenska i år, och min vikarie åkte på både höstens nationella prov i engelska, såväl som vårens. (Visserligen var jag tvungen att läsa igenom dem i höstas för att hjälpa henne att sätta betyg...) Men idag var det projektarbetsredovisningar, vilket har inneburit att jag har tillbringat all min förtroendetid x 2 med att sätta samman ett körschema, göra lokalombokningar och skaffa fram den tekniska utrustningen, samt lugna ett antal av de redovisande när de varit oroliga för hur det ska gå...

Nåväl, det gick alldeles förträffligt. Allt flöt. Till och med tekniken fungerade.

Sedan var det personalkonferens, där vi fick veta att vi drabbas ordentligt av besparingarna, men det är inte klart hur. Klart är att vi måste koncentera oss på kärnverksamheten. Som om det inte är det vi gör HELA tiden! När fanns det ekonomiskt utrymme att satsa på något annat?! Förutom vissa resor som faktiskt säljer utbildningen! Jag medger att det finns vissa inslag som inte varit kärnverksamhet som bidragit till min sjukskrivning, som BookCrossing (gratis) och förmedlande av internet adresser, extra IT-support och allmän hjälpsamhet, som lett till samarbete över ämnesgränserna och en del roliga projekt. Tjänsterna kommer alltså att förtätas ytterligare- större klasser, mer undervisning, så vi kan koncentera oss på kärnverksamhet. Bra. Skolutveckling skulle ju kunna kosta pengar.

Jag hoppas att de inser att PR inte är kärnverksamhet.

Med kaliber

Efter att ha lyssnat på P1 Kalibers walraffande reportage om Sverigedemokraterna vill jag bara påminna om en man med kaliber som sa så här en gång i tiden:



Dessvärre vågade inte makthavarna låta honom sjunga kupletten, för de ville inte reta tyskarna, så han stoppades av Hästapo (svensk polis). De insjungna versionerna lär vara betydligt mildare än scenversionen.

Man behöver inte ha varit scout, men det hjälper!

You don’t have to be a Scout to lead a country but it helps…
Today, Barak Obama becomes the latest in a long list of world leaders who gained their first taste of leadership at an early age as Scouts. The first US President to have been a Scout was JFK and since then eight Presidents have been either Scouts or Scout leaders.
President Obama’s Scouting began when his family moved from his birthplace of Hawaii to Indonesia, where he joined Gerakan Pramuka; The Indonesian Scout Association. Rully Dasaad, a childhood friend of Obama’s, picks up the story, ‘He was a good hearted kid. We played together every day during that time. We joined the Scouts together, [there] we learned how to use rope for building a camp tent, went climbing and did many other things…’
The story is the same across the political world with Tony Blair, Jacques Chirac, John Major, Harold Wilson, Vaclav Havel (Czech Republic), Horst Kohler (German President) all cutting their leadership skills in the Scouts.
President Gerald Ford said: ‘I can say without hesitation, because of Scouting principles, I know I was a better athlete, I was a better Congressman, and I was a better prepared President.’
It’s not just Presidents that seem to have benefited from Scouting, 11 out of the 12 people to walk on the moon were Scouts including the first two people on the moon, Buzz Aldrin and Neil Armstrong.
The Scout Association spokesperson, Simon Carter, said: ‘It is no coincidence so many talented people have been Scouts or Scout leaders. With over 200 exciting and challenging activities available in the UK, Scouting provides almost unlimited opportunity for young people, and the adult volunteers who support them, to push themselves and develop the skills they need for life."

Jäklar vilken dag! Nu hittade jag en rekomendation av min Scoutblogg i en annan scoutblogg! Undan med dig BlondinBella, här kommer jag!

Protest och orättvisa

Satt och knåpade ihop ett "blandband" till Brorsan, som precis fått Spotify. Tack, Berander!!! Råkade ramla in på Pete Seeger och The Kingston Trio, sånt som jag minns från min barndom. Sedan kom Farsan och Damen och vi botaniserade lite tillsammans på Spotify, och Farsan visade på några låtar som jag inte hört. Folksångarna i USA på sextiotalet berättar hela tiden en historia, och särskilt Pete Seeger undervisar sin publik på ett oerhört rörande sätt. Så nu har jag suttit i två timmar och lyssnat på Seeger och plockar en del russin ur kakan. Sedan blir det Joan Baez och Buffy St Marie. Det kanske är Barack-andan som svävar över världen.

När jag ändå är arg:

så pekade Margo på ett ytterligt retligt fenomen: Fruktetiketterna! De där som sitter på alla äpplen, päron och en del andra frukter, som kan vara jättesvåra att få bort, som inte försvinner i komposten någonsin och som är dyra och meningslösa. Jag vet ingen som tycker de är bra. Så vi som INTE tycker att det är roligt att få plastetiketter i munnen när vi äter äpplen, som inte vill lägga pengar på små fåniga plastbitar när vi köper mat, skulle kunna förenas i en liten harmlös protest:
Nästa gång vi köper frukt, så tar vi några minuter extra och pillar av alla etiketterna innan vi stoppar frukten i påsen och klistrar dem på hyllan istället! Vi kan ju alltid hävda butikens producentansvar när det gäller avfallshantering....

Jag är glad om ...

svenska soldater klassas som skvallerbyttor! Om svenska soldater tiger med att de eller andra utsätter mäniskor, however förtjänta, för inhumana, förnedrande eller smärtsamma förhörsmetoder eller annan kränkande behandling så hoppas jag att de aldrig mer får åka på några uppdrag eller att de tillfångatas och själva utsätt för samma typ av behandling!
Vem fan vill vara med om att bryta mot folkrätt eller moraliska principer? Visst förstår jag argumentet att om vi inte är där kan vi inte heller påverka, men om vi inte protesterar kan vi ju heller inte påverka! Eller?
Jag är dessutom ganska upprörd över gravsättningsskandalen. Själv skiter jag ganska högaktningsfullt i hur min kropp blir behandlad efter jag gått hädan, men jag vet av bekanta som jobbar infom vården hur viktigt det är, hur den döda behandlas och allt fint man gör för den dödas skull och för de anhörigas skull. En av de mest osentimentala och rationella människor jag känner berättade för mig för några år sedan hur rutinerna är efter någon har gått bort på det demensboende hon arbetar på ser ut. Med ömhet i rösten berättade hon hur kroppen tvättas och kläs, hur man borstar hår, rakar och ibland till och med sätter på en droppe av den dödas rakvatten eller favoritparfym. Varför skulle denna omsorg upphöra bara för att prästen har läst över kroppen?
Själv vill jag komposteras och att ett Breaburn-träd ska planteras över min kompost-hög. Så det så.

Nytt avtal?

Så fick vi ett nytt avtal. Ett år försenat ungefär... 10.2% över tre år, dvs över förra året också. Det har blivit märkligt tyst. Ingen säger mycket, varken bu eller bä. Jag fattar inte riktigt. Det kanske inte någon annan gör heller...

Vabbar idag. Lillprinsen är lite körig i magen. Men i backspegeln hade jag säkert kunnat skicka iväg honom till skolan. Fast jag har fått mycket gjort idag i alla fall. Ingenting som jag borde ha gjort naturligtvis: PIM-uppgiften är fortfarande sorgligt ofärdig, jag har inte rättat ett blad och inte heller skrivit vare sig scoutdistriktets projektarbetserbjudandet till skolorna eller novellerna. Jag har dock redigerat alla mina bloggar. Cub scouting-bloggen har jag slitit med i timmar för att få alla bilder på plats, The Oxford LoveCat har jag bara pillat på lite och så har jag ju ÄNTLIGEN fixat till bilden på den här sidan, så att den blir lite mer realistisk.

Vab gör mig fullständigt tokig! Jag får inget gjort alls, blir bara irriterad och trött. Jag kunde ju ha hängt tvätt, torkat golv och allt det där andra som inte blir gjort när jag jobbar, men nääe, inte! Har heller inte kommit på något gott att laga till middag tills Maken kommer hem om en timme, trött och sliten efter sjukhuspraktiken. Vab får mig bara att inse att jag är en DÅLIG husmor och mamma, och jag ska vara jäkligt glad att jag har en man som står ut med mig. Än så länge.

För information om vad som i övrigt hänt med skribenten under de senaste dagarna ber jag att få hänvisa till en av mina andra bloggar.