För fem år sedan

För fem år sedan var jag i Oxford när nyheten om att terrorister hade sprängt sig själva och oskyldiga i luften i tunnelbanan och på en buss i centrala London. Det var så overkligt att det knappt gick att greppa. Själv hade jag precis genomgått en operation, och hade något begränsad rörlighet, och låg mest på soffan och knaprade smärtstillande, fast jag borde ha packat inför den inte alls efterlängtade flytten till Sverige.

Hela samhället var uppochner. Jag kan föreställa mig den underliggande skräck som engelsmännen bar på under IRAs härjningar på 80-talet. Livet gick liksom vidare; folk träffades, skrattade, diskuterade, men var vaksamma. Jag minns att jag några dagar efter London-dåden skulle på en folkmusikspelning på pubben Port Mahoon, på St Clemmens. För att komma dit var jag tvungen att ta bussen, linje 4, in till Queen's på High Street, för att byta och sedan ta en annan buss till St Clemmens. High Street var spetsen på en vass triangel. Hade foten varit frisk hade det tagit 20 minuter att gå. Nu tog det en halvtimme med buss.

När vi närmade oss Queens ropade chauffören i högtalaren att samtliga måste gå av. En väska hade lämnats på bussen, och han hade ringt polis, som skulle möta upp med bombtekniker. Det började surra i bussen. Många blev oroliga, men ingen fick panik, lyckligtvis. Vi stannade och samtliga klev av under ordnade former. Passagerarna och chauffören ställde sig mellan de åtta meter höga sandstensmurarna och bussen, medan jag hoppade vidare till min anslutande buss, och tänkte i mitt stilla sinne att OM det smäller blir det bara slamsor på väggen kvar.

Konserten var något försenad. Någon hade haft svårt att ta sig dit för polisen hade haft kontroller på vägen in mot Oxford. Men när spelningen väl kom igång, var det mycket mycket bra, och jag minns de rustika träpelarna i lokalen, det gula ljuset och hur underbart det var att vara där. Det var bland det sista jag tog mig för som "bofast" i Oxford. När jag tänker på det nu får jag tårar i ögonen och det värker i mitt Oxford-hjärta.

Jag har inte några minnen av hur resan hem gick till! Jag har ett vagt minne av hur irriterade vi var över att hyresvärden var petigare när vi flyttade ut än de varit när vi flyttade in och att vi inte fick tillbaka depositionen för ungarna hade satt ett litet märke på väggen och tyget under vår bäddmadrass hade spruckit. Jag insåg ett år efter vi kommit hem att jag av misstag lämnat min kinesiska lyckoamulett hängande i trappan. Kanske är det därför jag alltid längtar tillbaka?

Igår klagade jag bara...

... men jag vill gärna delge er lite av vad ett och ett halvt dygn i Oxford kan vara:

Jag kom till Oxford med expressbussen från Heathrow vid halv nio och möttes av Maken och Chris, som är den 14e mest inflytelserika personen i Storbritanien när det gäller dubbelglas ;-) De hade varit ute och sprungit medan Chris äldsta dotter var och simmade och nu vankades det hämt-indiskt. Så vi gick Walton Street ner i Jericho, som är en gammal arbetarstadsdel i Oxford. Men som på så många andra ställen har den, sedan varv och fabriker lagts ner, blivit ett hippt område för nyrika och akademiker. Walton Street har fortfarande allt: Klassiska engelska pubben, alternativbion, trendiga cocktailbarer blandas med fish&chips, indiskt, sushi och kinesiskt. Vi beställde maten och gick tvärs över gatan till pubben och drack varsin halv pint medan vi väntade.

Sedan knatade vi vidare ner för Walton Street. Medan Chris och Sarahs hus renoveras hyr de ett alldeles nybyggt hus på Lucy's gamla fabriksområde, omgärdat av smidesgrindar, servade av portvakt och trädgårdsmästare. Huset råkar ligga alldeles jämte en av mina favoritplatser på jorden, Walton Street grave yard, en gravplats från sen viktoriansk tid. Nu har de naturligtvis förstört en del av ställets charm, för inte vill nyrikingarna titta ut över fallna och brutna gravstenar, fullständigt övervuxna med björnbär och murgröna, där ekorrar och kaniner leker bland lämningar av hemlösas nattläger. Så stället har städats och trimmats. Vilket gjorde det möjligt att gena över, fast det var beckmörkt.

Efter att vi njutit Saag Aloo, Rogan Josh, Pilau, naan, popadum, raita, Madras och ett par flaskor rött vin, samt varandras sällskap promenerade Maken och jag in till Carfax och tog en taxi därifrån innan pubskrålet blev för högt. Kvällen var ljuvligt sommarljum och vi promenerade sista biten längst Meadow Lane och tittade på stjärnorna som, tillsammans med spillljuset från staden lös upp ängarna där korna sov bakom björnbärsbuskarna.

Vi vaknade till en ljuvlig morgon och åt frukost med Svärisarna: Bacon, ägg och toast, färskpressad juice och kaffe, innan vi gav oss ut på en löptur uppför Themsen längst kanalstigen, där roddtränarna redan cyklade upp och ner, fiskarna lagt i sina linor och blandrasjyckarna morgonmotionerade. I några av kanalbåtarna lagades frukost, och matos och rök steg ur de små skorstenarna över nyhöstvissnade blom- och kryddlådor på taken.

Vid Folly Bridge korsade vi floden och sprang upp mot Christ Churchs grindar, där en guide precis berättade om Alice och hennes underland. Kön in för att se det som varit inspirationen till Hogwarts matsal och trapphus ringlade lång och vi joggade vidare förbi den dolda trädgården, runt rugbyplanerna längst Oxfords gamla stadsmur, som avgränsar Merton College från Christ Church Meadows. Ur muren växte skyar av små rosa blommor.

Längst Botaniska trädgårdens staket konstaterade vi att september är en bra månad i Oxford: Universitetets termin har inte börjat och alla brötiga språkreseselever har åkt hem till Frankrike, Italien, Tyskland och Sverige: River Charwell flöt lugn och stilla förbi under de flerhundraåriga träden där Alice nog rott tillsammans med Lewis Caroll och lyssnat på hans förunderliga berättelser.

Vi tog grinden vid Head of the River och var strax tillbaka på Folly Bridge och sprang samma väg ner mot Donnington Bridge, men dagen var alltför underbar för att turen skulle sluta där, så vi joggade vidare. Förbi The Isis Farmhouse och över slussen, genom Iffley village och tillbaka till huset för stretching på gräsmattan och dusch.

Festen på kvällen var knytis, så vi lånade cyklarna och åkte till Cowley Road. På Tescos köpte vi pork pies, sausage rolls, mini snack eggs, ett par flaskor vin och gin&tonic på burk. Sedan åt vi lunch med Makens föräldrar, vilade lite middag och tog sedan en promenad tillsammans med dem. Tillbaka över slussen i solskenet, över ängarna där korna nu idisslade i solskenet bakom björnbärssnåren. Från The Isis Farmhouse hördes storbandsjazz och sorl, och när vi kom dit var trädgården full av indiansommarnjutare som oss, medan "Ben" hade jazzkalas på husets baksida. Svärmor och Maken köpte varsin mjuk kaka av modell större, och jag och Svärfar delade på en lokalt tillverkad halvtorr äppelcider, som lätt rann undan.

Kvällens fest var en fantastisk succé med mäniskor av alla åldrar och sorter. Vädret fortsatte att visa sig från sin ljusaste sida och vi satt i trädgården runt fyrfat och pratade, drack öl från ett lokalt bryggeri, åt varandras mat (de traditionella brittiska specialiteterna var väldigt poppis och försvann fort bland cicher, tapas, couscous och sallader), diskuterade vesäntligheter och mös. Det var roligt att träffa några av mina gamla chefer, och deras familjer, och jag fick en fullständigt oväntad komplimang när en av dem presenterade mig för sin fru som Lotta, a good friend of Lesley's from Sweden, och sedan i en parantes lade till "the best bloody care worker we ever had!"

Klockan var tre när vi smög in och efter att ha försett oss med en sejdel vatten och satt väckarklockan kröp ner mellan lakanen och stensomnade. Klockan halv åtta var det dags att vakna, och lämna Oxford...

Hemlängtan

Har hittat billiga biljetter till Oxford för att kunna vara med på Lesleys fest, men kontot är tomt och Maken, den förstiktige generalen tycker att jag ska vänta med att bestämma mig...

Aaaarrrrrgh! Ibland så blir jag fullständigt knäpp på hans överväganden. Varför ska vi inte köpa en billig lägenhet och hyra ut i andra hand till ungarna flyttar hemifrån? Eller låna pengar och bygga en grannyflat? Eller åtminstone en takkupa? Eller investera i en företagsidé?

Jaja, jag VET! Jag behöver hans broms, annars hade jag gått åt helsike för länge sedan...

Svett i ögonen gör ont!

Det blev tippenrundan (5,6 km). 38 minuters frisk luft och aerobisk motion. Det gick inte så jättefort. Toppade nog formen förra helgen.

Tankarna svävade iväg i vanlig ordning. Fler och fler verkar hitta ut till Lövstaviken. Tänkte att det ju faktiskt finns vissa likheter mellan Falkenberg och Oxford. Vi har Lövstaviken, de har Aston's Eyot. Eyot är ett spännande ord som betyder liten ö. Aston's Eyot är ingen ö, men var det före man, precis som i Lövstaviken, bestämde sig för att fylla igen med sopor. Aston's Eyot har dock inte varit i bruk som soptipp de senaste hundra åren, utan är ett populärt rekreationsområde för hundägare (och dessvärre fullt av hundskit). Man får inte gräva där, för det finns risk för att skattletare skulle gräva upp hela området på jakt efter viktorianskt glas och gamla ljusstakar och annat skräp. Lövstaviken är väldigt mycket större. Det finns nog en del skatter under fyllnadsmassorna där också. I våras sprang jag förbi en pensionerad golvljusstake som stod, komplett med ljusstumpar....

Sedan tänkte jag att vi kanske hade motsvarigheten till University Parks, i Vallarna. Men den liknelsen föll, eftersom University Parks är lite mer ... vårdad. Det skulle väl i så fall vara gymnasiets skolgård då, med "playing fields" och så. Vallarna skulle nog istället motsvaras av Christ Church Meadows. Där finns det kossor mitt i sta'n, och parken har både fina gångstigar och å som rinner rätt igenom. Eller kanske Magdalene College park. Fast de håller ju lite mer sofistikerade hjortar, men Linderödssvin är väl en juste motsvarighet.

Det går ju dåligt att punta på Ätran, då den är lite för djup och för ström. Fast den rinner ju genom stan, precis som Themsen gör i Oxford, fast den kallas inte för Themsen, utan för Isis. Nästan mitt i centrum, rinner även Cherwell, efter att ha sakta runnit genom Botanical Gardens och Christ Church Meadows in i Themsen. Förutom dessa båda åar är Oxford genomskuren av gamla kanaler som man kan paddla eller punta på. Så det är ju inte likt alls.

Sedan har ju Oxford Turf Tavern, en fantastisk liten pub, dold djupt inne i universitetets labyrinter, som legat på samma ställe sedan medeltiden, med låg takhöjd och en mysig innegård där man kan, helt ostörd av trafikbruset, avnjuta sin scrumpy. (Guuuuuud, vad jag längtar efter en Ol' Rosie!!!). Detta skulle väl motsvaras av värdshuset Hwitan, med dess häftiga ölkällare, som inte alla vet om existerar.

Ja, varför längtar jag tillbaka!? Jag har ju allt här!! Nästan....

Längtan IV

Så vackert... Foto av Percy, Oxford Daily Photo

Längtan III

South Park
Så jäkla pisstrött och vill bara äta choklad och dricka rödvin. Men det blir vatten och ett äpple. I morgon vill jag sova. Längtar...

Längtan II

För att fortsätta på temat denna veckan (förra veckans tema väckte oro om fyrtioårskris på vissa håll). Tre troll på Stratford Street, för att inte tala om rosmarinbusken!

Länktan

Det finns någon annanstans dit jag nästan alltid längtar. En plats där varenda gatsten andas historia och sagor, där Middle Earth syns på avstånd en disig dag, där lyktstolparna fortfarande har pinnar och ser ut som de vuxit upp ur marken, där Underlandet ligger i nästa vattenpöl, där membranen mellan dimensionerna är som tunnast under ett speciellt träd i Botaniska trädgården och där Alice fortfarande leker i Christchurch Meadows där korna betar mitt i staden.



Oftast längtar jag lite, som ett bakgrunds brus på P3, men ibland kommer ett hugg i själen som sänker mig totalt en liten stund. Idag publicerade Percy en bild på http://oxforddailyphoto.blogspot.com/ som fick hela min själ att skrika:

Om en vecka kommer de rosa kronbladen att snöa över de förbipasserande, dansa nerför High Street i vårluften mot Magdalen Bridge och the Plain. Den varma vinden smeker de gyllene sandstensfasaderna ....

Wållånder

Det är mycket som är det samma i Oxford som här. Bland annat så visar public service kanalerna film kl 21.00 på en söndag. Eller jag ska kanske säga ca 21, för engelsmännen är mycket mer flexibla när det gäller sina teve-tider än vi: De verkar klara av att ett program hoppar omkring lite i tablån, bara det är på samma dag.
Änyvej, söndag. Klockan nio. Brasa. Teve. Wallander. Nästan som hemma.
Wallander med Kenneth Brannagh är en av BBCs nya satsningar. Tre filmer har spelats in och visas i december. Om de blir en succé kommer ytterligare sju att spelas in. Det är också Brannaghs "comeback" som tevemedieskådespelare. Förutom ett litet inhopp i Harry Potter har han de senaste åren regisserat och spelat "riktig" teater.
Så hur var det då? Ja, som svensk blev de första sekunderna ett stort igenkännande! Det märks att både regissören och Brannagh har tittat noga på de första Wallanderfilmerna med Lassgård. Inledningsscenen med midsommargula rapsfält och volvobilar är närmast identisk. I vissa vinklar är det svårt att skilja den medelåldersplufsige Brannagh från Lassgård. Sedan blir man som svensk road: De kan ju inte prata rent! Wållånder, Yschtadd, Sandinn... Löjeväckande! Fast sedan inser jag att det spelar ingen roll, för de engelsmän som läst och älskat böckerna uttalar namnen just så, och de som inte läst böckerna utan bara ser filmerna skulle också följa de brittiska uttalsreglerna och uttala "fel". Men sedan dras man successivt in i historien om den otäcke föredetta polisen som drygar ut pensionen med trafficking och pervopartyn, och det är bra!
Jag blir inte förvånad om det i sommar kommer att krylla av britter i Skåne. Inspelningsplatserna är valda med omsorg och Sverige framställs som färgstarkare än Midsommer, och oerhört vackert, men närmast öde. Allt är på engelska, förutom tidningsrubrikerna. Mina engelska vänner är fascinerade: Wallander är så annorlunda mot de brittiska deckarna, säger Lesley, och hon har aldrig sett en så ... skitig deckare. Hon är hooked. De brittiska recensenterna är också generösa. Så kanske blir Mankells Wallander en söndags-följetong även på andra sidan nordsjön. Odubbad.

Flög - tappade musan

Som vanligt rann skaparlusten till när solstrålarna studsade av sandstensmurarna och dieselångorna krympte bronkerna. Det var ljuvligt att träffa Lesley och Mark igen och det var roligt att visa Dr Wranning runt bland mina samlade pärlor. Vi hann inte med alla, men några av de allra blankaste.
Många diskussioner blev det, och skrivarlängtan började krypa och plötsligt kändes inte romanen alls långt borta - materialet, storyn och karaktärerna är ju klara, det är bara att pussla! Fast besluten att faktiskt GÖRA, inte längta, klev jag på bussen, grät några tårar i morgonmörkret när bussen rullade ut från Oxford och bet ihop. När planet lyfte kunde jag känna hur musan gled av mina axlar, som Mios osynlighetsmantel. Jag såg den inte på golvet någonstans när planet landade i ett gråslaskigt Göteborg.
Jaja, hemmavardag. Kanske kan jag ändå jobba upp energin och göra det utan hennes viskande stämma. I morgon är det arbete. Nu sängen.

Tjoho! Överlevde fem timmar på jobbet! Hade till och med lite trevligt! Berätta inte det för försäkringskassan bara...

I morgon ska jag jobba 3 timmar och 45 minuter, och sedan ska jag åka hem till Oxford med Doktor Wranning. Jag längtar ihjäl mig! Eller så är jag bara skitnervös. Kan inte riktigt bestämma mig.

Jaja, Doktor Wranning kan nog leda mig vid armen och se till att jag kommer fram till rätt gate och paniken kan jag andas mig ur.

On radio

Nästan ensam på bygget idag. Eftersom den där jäkla rapporteringen av nationella provresultat tagit så mycket av min tid så har jag inte hunnit med mitt eget. Så det är bara att jobba en dag extra... Men efter åtta sorger och hundra bedrövelser är alla resultat inrapporterade. Jag trodde att jag skulle få ett nervsammanbrott vid fler än ett tillfälle. Speciellt när jag upptäckte att de inte bara ville ha provresultaten, utan även information om nerlagda timmar, kursbetyg och kön på eleverna. Det hade jag ju inte bett in, så det var bara att skicka ut ett litet ursäktande mejl och hoppas på det bästa.

De flesta svarade lydigt, med rätt uppgifter eller med kompletteringar till tidigare lämnade uppgifter. En av mina äldre och arbetströtta kollegor skickade ett mycket tydligt mejl och talade om att han minsann inte tänkte komplettera med något; ville jag ha ytterligare information fick jag minsann gå och gräva upp den själv. En annan kollega skickade ett ytterligt korkat meddelande där hon räknat ut någonslags medelbetyg för hela klassen (?!) och sedan ett närmast otrevligt mejl med rätt uppgifter. Ytterligare en kollega, som inte lämnat in något alls, haffade jag när hon städade ut 38 års arbete inför pensionen.

-Du, Gullan, sa jag. Har du lämnat uppgifterna jag bad om? För i så fall har jag nog missat dem...

-Nähe du, och det har jag inte tänkt att göra heller. Det tycker jag är för mycket jobb.

-Jaha, men duvet, det är inte för min skull. Vi är ju under inspektion i år och statistiska centralbyrån har krävt in de här uppgifterna.

(Djup suck)

-Ja, jag får väl sitta hela kvällen då.

Dagen efter kom hon med en mycket prydlig lista, som tur var med rätt info, för jag tror inte att jag vågat be henne om ett förtydligande.

Jag lyckades få in alla siffror, och förhoppningsvis rätt, till SCB. Klockan halv fem slet jag mig och gick hem. Näst sist på stället. Kvar satt kollegan och slet med kvalitetsredovisningen. Det övriga laget hade varit underligt osynligt under dagen. Vi var båda ganska stridströtta och irriterade. Och båda två visste att vi skulle bli tvungna att tillbringa ytterligare tid i skolan. Alla de där timmarna som man lagt på den pedagogiska utvecklingsgruppen och annat extra, och som man skulle tagit ut de här två dagarna och gått hem med gott samvete, får man väl ta ut vid annat tillfälle.... Undrar när! Det är bäst att texta en stor jäkla lapp.

Nåväl, idag så gick jag in för att skriva sammanställningen av resultat och betyg till min rektor. Det tog hela förmiddagen. Under tiden satt jag och lyssnade på Radio Oxford på nätet och längtade "hem". De pratade bland annat om de röda telefonkioskerna som håller på att försvinna. Så jag skickade ett mail och talade om att det står en i Falkenbergs centrum. Och de ringde upp! Det var jättetrevligt att vara i direktsändning. Förutom telefonkiosken pratade vi om matchen i kväll:

-So, Sweden playing Russia tonight. Are you going to be biting your nails somewhere?

-No, I will be hiding under a pillow somewhere instead I think.

-Perhaps in the phonebox, haha!

Jag lyssnade faktiskt på det på hemsidan och faaaan vad jag blev imponerad av min egen engelska! Förutom ett litet, MYCKET grundläggande grammatikmisstag i andra meningen, lät jag fullständigt naturlig, rätt och ... rolig. Jag skickade ett par bilder på telefonkiosken till dem nyss... Nu lyssnar jag på Bill Heine, min favoritsurgubbe. Och längtar "hem". Jag får ta och gå och jobba lite på översättningen av Leaves of Glass....

Jag höll på att få ytterligare ett nervsammanbrott innan jag gick hem förresten! Jag fick ett mail från rektorn där hon meddelade att hon behöver resultaten från i höstas och förra året!!! Ja, lycka till! Minst en lärare har gått i pension, hälften har gjort sig av med uppgifterna. Undrar vem som ska jobba med det? Jag?! Förmodligen...