Det krävdes viss övertalning för att få med Lillprinsen. Prinsessan däremot nappade förvånande direkt! Så vi packade på onsdagskvällen och efter att ha inköpt t-sprit och nytt liggunderlag till Mamman (inget uppblåsbart, utan ett billigt, 1 1/5 cms, plastunderlag) och packat hundens klövjeväska så tog vi vid lunchtid buss 556 till Vessigebro. Där tog vi glasspaus innan vi började knata mot påfarten till Hallandsleden/North Sea Trail.
De första kilometrarna avverkades under något tryckt stämning, då vi upptäckt att vi lämnat den dyra digitalkameran på bussen. De ovana ryggsäckarna skavde och fick justeras några gånger. Hunden njöt och rullade sig, klövjeväskan till trots, men vågade sig knappt ner till vattnet i bäcken. Vi tog av väskan så han fick dricka utan risk för att drutta i.
Vi gick i vårsolen mot Skattagård, först längst grusväg, sedan på mjuk traktorfora över hagmarker med fantastisk utsikt över ätradalen. Vi passerade utsiktspunkter och fornminnen och pausade varje kilometer för lite vatten eller frukt. När vi kom till Sörby gick leden genom den lilla byn längst vägen. Hade där funnits en liten kiosk med glass och dricka hade jag spenderat busspengarna redan där. Fast det bara var mitten av april var det säkert närmare 20 grader och gkasslängtan stark.
Leden svängde av in genom ekdungar och vitsippebackar och längst en ny grusväg längst skogskanten, förbi synbarligen övergivna gårdar. Uppe i en lövskogsbacke låg Skattagårds lägerplats med ett fast vindskydd, ett utedass, vedförråd och en soptunna. Klockan var ca fyra när vi slängde av oss packningarna och vilade oss grundligt innan det var dags att slå upp tältet och laga kvällsmat.
Vindskyddet var rejält och fräscht, men SMHI och den glasklara blå himlen lovade kallt nattväder, så tältet var att föredra. Vi var verkligen supertrötta efter de 5 kilometerna i solskenet, och bestämde oss för att gå och lägga oss redan vid halv nio. Det fanns inget vatten i närheten, vare sig till hunden, att diska i eller åt oss, så vi borstade tänderna i varsin halv deciliter av det medburna dricksvattnet innan vi kröp in i tältet och läste ett par kapitel ur den medhavda Fem-boken tills det blev så skumt att bokstäverna inte längre gick att urskilja.
Lillprinsen somnade nästan omedelbart. Prinsessan och jag låg och lyssnade till nattljuden: Ett rådjur brölade långt borta, skogsduvor och andra fåglar flög förbi, en räv skällde... Jag tror aldrig jag sovit på en plats med ett sådant överflöd av naturljud! Det var som en av de där CD-skivorna man kan köpa, med inspelade och välredigerade skogsljud och ljudeffekter.
Precis utanför tältet prasslade det ihållande. Vi låg och undrade viskande vad det kunde vara. Var det vildsvinen som vi sett så många spår av? Av jägarna som kommit förbi tidigare på kvällen hade vi fått veta att det kryllade av grisar i trakten och att de under natten skulle försöka få skjutit en eller annan av dem. Det prasslade vidare. Jag tyckte att jag hörde ett grymtande, men jag var inte säker.
Hunden bestämde sig för att det var för kallt och för kusligt ensam i absiden och bestämde sig för att komma in i det lilla tremannatältet, där han knödde sig ner mellan mig och den sovande Lillprinsen. Han verkade inte bry sig om prasslandet utanför, utan rullade ihop sig och stoppade nosen under svansen och önskade sig säkert tillbaka till husse och värmen.
Så small ett skott! Hunden flög upp och försökte öppna tältdörren, men landade istället med tassen i Lillprinsens ansikte. Ett kort ögonblick blev skogen dödstyst. Sedan återvände vindsus och fågelläten, men prasslandet utanför tältet hade upphört. Prinskorven hade knappt vaknat och vände bara på sig. Hunden stod stel som en pinne vid tältdörren i en kvart innan vi fick honom att lägga sig igen. Lugnet återvände och vi somnade allihopa.
Då och då under natten vaknade vi dock. Än bytte Hunden ställning, än råkade vi knäa eller armbåga varandra i det trånga tältet. Det var kallt, trots att vi var fyra varma kroppar med raggsockor och pyjamas på. Vid sextiden ville Lillprinsen gå upp och äta frukost. Detta stolletyg stoppades av den trötta Mamman, och alla somnade om och sov till klockan nio, då solen återigen stänkte ner genom trädkronorna, fåglarna kvittrade energiskt och vi var ganska så hungriga.
Att planera maten för en hajk är bland det roligaste. Vi hade bestämt oss för att äta en lyxig frukost, för att sedan njuta en lättare lunch när vi väl kommit fram till vår slutdestination. Så fram kom ägg, bacon, korvarna som blivit över kvällen före, den lilla flaskan med mjölk och mjuk Falkenbergslimpa från Västra Bageriet. Stormköket bidrog även med kaffevatten åt Mamman, fast vi insåg att vi skulle behöva ransonera det lilla vi hade kvar. Men vi lyckades ändå diska baconfettet av stekpanna och gryta med ett par deciliter kokhett vatten innan vi packade disken i medhavda plastpåsar att ta hem. Tältet var torrt och fint och packades på nolltid och redan strax efter tio var vi på väg mot Abild.
Leden gick nu på skogsstigar genom ett naturreservat, så Hunden strävade på, med betydligt lättare klövjeväskor, på koppel. Sedan gick vi längst fält och hästhagar, på skogsvägar tills vi kom ut på en lite större väg, som tog oss förbi en fasanfarm! Vägen sträckte sig rak som ett snöre över åkrar och fält och efter en fruktpaus i dikesrenen knatade vi vidare och kom ut på landsvägen, där trafiken visserligen inte var så intensiv, men där det dundrade förbi en och annan lastbil och motorcykel.
Lillprinsens fötter värkte, så vi pausade igen för lite av det dyrbara vattnet med utsikt över Hjulebergs slott. Fördelen var i alla fall att ryggorna blivit lättare alltefter som vatten och mat konsumerats. Leden följde sedan vägen ända till Abild, som var vår hajks slutpunkt. Där åt vi smörgås med makrill i tomatsås och rökt skinka från Gudmundsgården på kyrkbacken, och Hunden kunde dricka så mycket han ville från kranen vid muren.
Vi väntade en timme på bussen. Det går tyvärr inte så många därute på landet, och vi blev oroliga för att vi kanske läst tabellen fel, och skulle behöva vänta ytterligare en timme. Men sedan kom den, och vi baxade ombord våra ryggor och Hunden fick en ny kompis i den urtrevliga, kvinnliga busschauffören, som inte tog betalt för något av barnen, eftersom hon var glad över att få lite sällskap in till Falkenberg.
Maken mötte oss i sta'n och vi åt glass i solen på Rörbeckstorget innan vi gick hem och packade upp. Men så fort tvätten torkat och sovsäckarna vädrat klart ska ryggan packas igen, redo för nya äventyr när vädret och tiden tillåter. Kanske kan vi hitta en lika lättvandrad sträcka av Hallandsleden till? Utflykten rekomenderas i alla fall varmt: Sammanlagt ca 11 km på lättvandrad led, med vidunderlig utsikt bitvis, flera intressanta fornlämningar och en jättefin lägerplats. Bilder kan du se i högermarginalen. Tavlorna kommer de närmaste dagarna utgöras av mobilkameratagna bilder från vår härliga hajk.
Oh, those chocolate pots!
Maken bakade glutenfri tårta med drömrulltårtebotten, chokladsmörglasyr emellan lagren och en chokladglaze ovanpå: Sött av bara helsike, men ack så gott.
