Uppvaktad

Det blev sång och frukost på sängen i morse. Hunden kom och lade sina gråkletiga mustascher intill mitt ansikte och blåste mig i näsan. Till och med KPrinsen slet sig från sängen och flickvännen och stod i ljusblå kalsipper och sjöng, medan jag njöt den rostade smörgåsen med kräftstjärtsröra och choklad-vanilj yoghurt, blåbärsjuice och kaffe med ögonen, innan barn och Make gick till respektive morgonsysslor och lät mig njuta tidning och frukost med övriga sinnen också.

Träffade eleverna vid kvart över åtta och gick igenom ett par info-punkter, innan det var dags för SYV-Vera att informera om valen inför åk 3. Vera är kul. Hon är stor som ett hus, drastisk som en syrisk nyhetsstation och rak som autobahn. Några av killarna skruvade sig oroligt i bänkarna när hon på sin breda skånska meddelade att "dä ä ingän idä att tro att man ska leäsa opp på Komvox, för dä finns äntä längre." Ord och inga visor. Basta!

Vi tog en kort rast innan svenskan och jag gick och kopierade Boccaccio-novellen och analysfrågorna. Livsmedelslärarna hade glömt sina original på bänken. Jag bläddrade förstrött bland tårtreceptet och hittade en bakad cheesecake, men coca cola i degen..... Mumsigt. Länge sedan jag ätit cheese cake.....

Tobias försökte stoppa mig i dörren. Eleverna hade dekorerat hela tavlan. Inte förrän jag kom in såg jag att på katedern stod två stora lådor med Kärleksmums och en JÄTTELIK cheese cake med blåbär! Sedan vidtog sång och hurrarop. Jag blev så rörd. Som tur var så dånade Fanny in och insåg snabbt att 20 år, som klassen finkänsligt skrivit på tavlan, inte riktigt stämde utan satte ett plus tecken efter, för att jämna ut matematiken. Så jag skrattade bort rördetåren!

Inte för att jag försökt att dölja något, men jag har ju inte heller slagit på stora trumman direkt. Vi firade ju i somras, liksom. Men nu har det varit kramar och grattisar från alla håll! Om en stund ska jag gå och äta Sushi med Bästis. Fåglarna skriker och solen stänker och de spelade Lust for Life med Iggy på radion när jag gick hemifrån. Det är en bra dag.

Artificiell intelligens?

-Hej LoveCat! Det är söndag. Varför inte vila? Eller kanske motionera lite, sa Wii till mig och lade till ett Tryck A.
Jag tryckte A.
-Hur tror du föresten att det går för Maken? Ser han smalare, tjockare, likadan ut eller vet du inte?
Jag valde likadan (eftersom det är den superfitte Makens mål och Maken är bra på att nå mål).
-Du valde "likadan". Men är det inte mer spännande med förändring? Tryck A.
Det kan man kanske tycka... Inbillade jag mig bara det något besvikna tonfallet? Jag är väl ändå ganska nöjd med Maken efter 13 års förhållande. Visst, lite förändring är väl aldrig fel, och nog kan jag behöva lite spänning... Jag skrattade högt åt Wiis säkert fullständigt slumpartade val av hälsningskonversation. Så tryckte jag A.
-Eller är det kanske så att du inte ägnar Maken tillräckligt med uppmärksamhet? Tryck A.
Nu blev det ju riktigt roligt! Jag skrattade ännu högre, och sa till Wii att det hade den nog ganska rätt i. Jag tänkte att jag får nog ta och bättra mig, när till och med en maskin, som känt mig mindre än en vecka, reagerar på att jag inte bryr mig om min Make tillräckligt.
-På tal om det kan jag passa på att nämna att man har gjort försök där hundar presterar bättre ju mer tid och kärlek de får av sina ägare. Tryck A.
Nu gapflabbade jag. Nästan så tårarna rann. Sedan frågade Wii om jag ville genomgå dagens kroppstest. Det ville jag. Sedan skrattade jag inte så mycket, för jag hade gått upp 1.2 kg sedan i förrgår. Jävla vin och väninnor. Fast å andra sidan hade jag ju redan lyckats springa 5 km idag, utan att dö, på riktigt, i vår vackra park, tillsammans med Maken, och jag vet ju att det inte spelar någon roll om man väger sig varje dag, för det är fullständigt naturligt att det går upp och ner som en prostituerads trosor här i livet.
-Tänk efter ett ögonblick. Varför tror du att du gått upp sedan vi sågs sist?
Nu gav Wii mig åtta olika troliga anledningar, och jag valde utan omsvep "Druckit för mycket". Ätit för mycket hade väl varit ett annat möjligt alternativ, fast...
-Det är viktigt att reflektera över varför ens vikt förändras. Tänk på att alkohol i för stor mängd kan vara skadligt och försvårar din väg till målet, klämde Wii snusförnuftigt till med.
-Tryck A.
-Ja, jag vet, tack så mycket, sa jag avfärdande och tryckte A. Sedan misslyckades jag kapitalt med att ta mig ner för backen på snowboard, med tog igen det på att klämma till med en nästan perfekt serie magövningar, och fick beröm av min nya kvinnliga tränare, som till och med applåderade! Som belöning fick jag en ny yoga-övning, som jag bestämde mig för att inte pröva, och tillåtelse att öka antalet repetitioner på magövningarna till 15. Tjoho!

Romantiserad

Tänkte att jag skulle recensera två lästa böcker, men jag är så eftermiddagssåsig i huvvet att det nog får vänta tills jag haft mig en liten tupplur.
Det är nämligen vår bröllopsdag idag och Maken, som står för de romantiska inslagen i vårt förhållande, tog hela familjen till Fiiin Restaurang, och vi åt för massor av pengar. Vi vuxna uppskattade i alla fall maten väldigt mycket, men det fanns ingen barnmeny och barnen var måttligt imponerade av alla örter och grönsaker.
Dessutom är det tydligen pärlbröllop, så jag fick ett vackert armband av odlade pärlor.

Ta bladguldet från munnen

Eftersom vi inte checkade in på Stylotel förrän vid midnatt orkade vi inte rusa iväg till The Tower of London på morgonen medan Svärisarna var på Buckingham Palace, så vi åkte en sväng och besökte Foyle's, en av de mest anrika (ock största?) boklådorna i London för att spendera julklappspresentkorten. Vi fick alla en god skörd: Kronprinsen blev lycklig, eftersom han inte bra kunde köpa den missade boken i serien han följer (Cherub, mycket bättre än Strombreaker), utan även den senaste boken i serien. Prinsessan köpte pre-pubertala Meg Cabot-romaner (En prinsessas dagbok) i Ghost Whipspererstil och en manga (vad annars), och Lillprinsen fick sina efterlängtade BeastQuest-böcker. Maken köpte Alexander McCall och jag själv uppföljaren till Sugarrush, Sweet samt Hamlet som manga. Lämnar sällan jobbet hemma. Fast jag gillar ungdomsböcker! Jättemycket!
Sedan drog vi till hotellet för att byta om. Vädret var fantastiskt och vi bestämde oss för att gå genom Hyde Park till The Ritz. Pojkarna travade på i sina blanka finskor, medan vi flickor hade försett oss med en skopåse. När man nu inte gått i höklackat på åratal verkade det lite onödigt att slita ut fötterna innan man ens var tvungen att glida.
Familjen väntade i salongen och två livré-försedda unga män öppnade galant de dubbla glasdörrarna åt oss. Det bara glittrade och glittrade av Edwardiansk inredningsdesign. På borden väntade nötter och andra nibbles tillsammans med små vikta tygservetter att vila fingrarna på. En kypare kom för att ta beställningar på barnens drinkar, medan vi vuxna bara hade att konversera och invänta champagnen.
Jag måste sett ganska Audrey Hepburn ut också, för när kyparen kom med bubblet vände han sig till mig, av alla, i sällskapet och bad mig smaka. Ritz eget märke. Jag trodde bara att han frågade om jag ville ha och begick eftermiddagens andra faux pas (det första var att byta skor offentligt istället för att gå ner på damrummet) genom att smaka av champagnen i stället för värdinnan. Som tur är så tog inte värdinnan det så illa. (Jag hoppas bara inte svägerskan håller det emot mig...)
Svärisarna hade tänkt bordsplacering och jag och svägerskan hamnade på varsin sida tillsällningens huvudperson. De frackförsedda kyparna började med att snärtigt breda ut de massiva linneservetterna i våra knän och ta upp barnens beställningar. När förätten serverades var det en aldeles fantastisk blekrosa laxfilé, på en bädd av consomé och med en liten klick äkta caviar på toppen. Smakerna var alldeles utsökta, likaså det vita vinet som serverades till.
Barnens huvudrätt bars in med nysilver kupor över och vi fick tjata lite på dem att inte kika, medan vår huvudrätt bars fram. Sedan lyfte sex kypare samtidigt av ungarnas silverkupoler som (överaskande nog) innehöll pasta bolognese och hamburgare, medan vi kunde sätta tänderna i en utsökt, rosa lammnacke. Det var så man ville slicka tallriken. Inte så Audrey Hepburnskt kanske...
I vår ända av bordet pratades det om allt och mycket matematik. Kanske framförallt matematisk historia, för det är det Svärfar tänker ägna nästa år åt: Forska på någon gammal matematikers gamla manuskript. Det ska han göra under takåsarna i Paris, dit han hoppas att Svärmor ska göra honom sällskap när hon inte undervisar på Open University. Prinsessan och jag tittade mycket på kristallkronorna och de bladguldsklädda stalagmiterna som följer det enorma rummets höga tak. De edwardianska målningarna och stukaturerna är fantastiska. Prinsessan undrade om det kanske var så här det sett ut på Titanic, men Svärfar trodde att det nog var något modernare, eftersom Titanic inte seglade förrän ungefär 20 år senare än the Ritz öppnade.
Efterrätten för de vuxna var en yoghurtpannacotta med passionsfuktskompott, utökt dekorerad med ett smalt mandelrån, format som en cirkel, stående i glaset. Sedan serverades kaffe med frivoliteter, små bakverk med nötter, bladguld, nougat, choklad och jag vet inte vad. Och Jag kunde som vanligt inte bestämma mig när kyparen kom och frågade vad jag ville ha till kaffet, men han rekomenderade en amaretto, som var alldeles ljuvlig till de små smakbitarna. Jag åt faktiskt bara en, plus att jag åt upp barnens pinjenötter som de plockade från botten av de bladguldsdekorerade, vita små sötsakerna. Jag älskar pinjenötter, det gör inte de.
Småkillarna kunde inte hålla sig medan vi vuxna insöp kaffe och atmosfär utan begav sig ut på äventyr. De satt dock i två timmar innan de avvek för att trycka på hissknappar, krypa under flygeln och överanvända herrtoan. Men de rev inte ner något, välte inget och ingen snubblade på dem, så det var helt ok.
Vi skiljdes från Makens syskon utanför hotellets svängdörrar, där en man i vita hanskar och guldsnören önskade oss tack för besöket och hade sedan följe med Svärisarna till Paddington, där de tog tåget till Oxford och vi traskade tillbaka till hotellet, fullständigt överhängda med intryck.
Efter att ha vilat några timmar gick vi ut en sväng till Dicken's Tavern (London's longest pub) och tog ett par pints med en kollega och fru som var i London. Himla kul det också.

Talk about sex, baby

Min mor sa till mig en gång för nästan exakt 20 år sedan, att sex är INGENTING innan man fyllt 40. Jag ser fram emot min 40-årsdag.

Jag har alltid ansett mig ha ett ganska avundsvärt sexliv. Min rika fantasi har försett mig med brännbart stoff för mången trevlig stund på enmanshand och jag är begåvad med en ursexig make med god kondition. Men de senaste några åren har det liksom ... stannat av...

Man säger ju att småbarnsåren är en oerhörd påfrestning på sexlivet och att många förhållanden spricker på gund av brist på ork och brist på tid på tu man hand, men det talas sällan om när barnen når tonåren och de påfrestningar som läggs på föräldrarnas förhållanden då. Tidigare, när barnen var små, då skickade man dem i säng klockan sju, och åtta skulle det vara tyst och basta! Och sedan hade man ett par timmar för sig själv i relativt vaket tillstånd, kunde varva ner, prata av sig dagen och ... vänslas lite. Nu, när barnen är nästanvuxna, sitter de ju med vid tvn, går helst inte och lägger sig förrän efter föräldrarna och då är man ju för trött, och även om man stänger dörren är i alla fall jag jäkligt medveten om att tonårssonens tandborste befinner sig på andra sidan om en ganska så tunn innerdörr. Det är svårt att släppa lös när man ligger och lyssnar efter steg.

Man hade ju kunnat göra det lite spännande och låtsats att det var chefen eller nått annat upphetsande, men ... nä, det går liksom inte för mig...

Kroppen förändras också. Jag råkade av någon anledning som jag nu glömt, ha en spegel liggande på golvet och böjde mig fram över den och insåg plötsligt att det här är ungefär den bild som min kära Make ser vid sällsynta tillfällen: Kinderna hängde liksom fram och påsarna under ögonen tycktes svänga av och an som brösten på de där hemmafruarna som bodde i HSB-husen när jag var liten; de där som med förklä och klut på huvudet hände veckotvätten på gården, hötte med näven åt oss ungar som spelade fotboll och som alla hade en fet tax eller en fet make och alla hade tjocka, runda vader under klänningskanten och runda, breda, mjuka rumpor att sitta på medan de skalade potatisen till när maken kom hem kvart över fyra. Lägg till detta framfall kåtrosiga kinder och ett av extas lätt förvridet ansiktsuttryck och inte sjutton kunde jag få ihop det till något upphetsande. Inte sjutton vill jag utsätta Maken för något dylikt?!

För några år sedan var jag i mitt livs form. Jag sprang en mil på lördagsförmiddagen för att jag ville och sprang mellan lektionerna på jobbet för att jag kunde. Jag vägde nästan tjugo kilo mindre än vad jag gör idag (medges; jag var alldeles för mager!) och orkade hålla på lääänge. Det i kombination med att barnen var i säng klockan åtta gav vid hand att vi höll på som kaniner under en period. Sedan gick mina fötter åt skogen, jag började jobba heltid och engagerade mig dessutom i mitt arbete. Jag trivdes inte med mig själv, eller min kropp och sex blev betydligt besvärligare.

Nu, när jag jobbar för att komma i form igen och har börjat jogga lite lätt, måste jag hela tiden arbeta med mig själv för att inte jämföra km-tiderna från 2002 med min stilla lunk kring el-ljusspåret idag. Det är svårt. Jag känner ofta en bitter smak i munnen och det har hänt att jag yttrat saker som: "Det är värre att vara ur form än att aldrig ha varit i form alls! Det är bättre att aldrig veta vad man förlorat än att inte få det alls." Jag blir livrädd när det börjar dunka och dra i foten och när jag kanske skulle tvinga mig ut i spåret väljer jag att gömma mig inne framför datorn för att inte riskera att göra saker värre. Och inte blir det bättre för det! Och lite granna likadant blir det med sex: Det gick ju inte något vidare förra veckan, så det är bättre att inte inleda något nu, för vi blir bara besvikna och frustrerade båda två.

Istället så borde man satsa - springa igenom hållet, krampen och mjölksyran; varligt och försiktigt för att inte göra skada, men ändå ge sig hän och slappna av och njuta av lunken; ta ett steg i taget, utan förväntningar på resultat, bara njuta av det lilla. Att det kan vara så svårt.