Igår kväll var det terminsavslutning. För första gången var vi inte i kyrkan. Kanske var det ett tecken, för det brukar alltid blåsa och regna småspik när vi går med facklorna från Lilla Kyrkan ut till Scoutgårdens parkering, men igår kväll var det månsken, krispigt och klart.
Barnen, som samlats på torget inne i Lilla Staden, traskade i månskenet med sina lyktor och facklor i en lång rad; genom sta'n, över bron, ner på Mörka stigen förbi kyrkogården, och ut till Scoutgården. Därifrån var deras väg lyst av marschaller, stormlyktor och facklor. Jag stod nere vid scenen, vid fyrfatet, och såg dem komma. Med dämpade, förväntansfulla röster ringlade raden av barn ned för backen mot scenen och lade sina facklor i fyrfatet.
Det var mäktigt att se representanter för alla åldersgrupper tända en lykta för varje punkt i scoutlagen. När de nya Spårarescouterna avlade sitt scoutlöfte för första gången lutade sig mamman som stod jämte mig mot mig och viskade:
-Jag trodde att det bara var för det var min son som avlade löftet förra året som jag grät, men jag gråter nu också. Det är så mäktigt!
1 kommentar:
Jag hoppas inte du tog illa upp av mitt brutalkonservativa gnällande efter avslutningen.
Det är bra att vi letat oss ur kyrkan. Vi är öppna för alla - då skall vi vara det på riktigt med.
Men det skulle vara mot min natur att inte "konservativgnälla" lite. Jag bara är sådan, oftast oavsiktigt.
Värst är det nog för mina föräldar som varje jul får ett antal dagar digert argumenterande om granens nya placering (1 meter till höger om den vanliga placeringen), den nya adventsljusstaken (den riktiga snickrade pappa för snart 30 år sedan och den borde nog faktiskt bytas ut) och en massa andra små detaljer.
Det är skönt att ha traditioner. Men vet vad man skall fövänta sig och man vet vad som händer (Får jag tag på Arne Weisse skall jag tvinga tillbaka honom till svt på julafton).
Vad har då detta med terminsavslutningen att göra? Jo, när jag var liten scout var vi i kyrkan, när jag kom tillbaka till scouterna för tre år sedan efter 10 års frånvaro var det precis likadant. Vi gick till kyrkan, prästen tjötade, man sjöng några psalmer och sen gick man till scoutgården med fackor. Det kändes tryggt.
Men det är ju inte för mig vi har avslutningen - det är för småscouterna. Om tio år kommer dom säkert gnälla precis som mig, om vi byter tradition.
Skicka en kommentar