Mary Ann Shaffer dog i februari i år. Det som blev hennes första roman, blev också hennes sista. Det är synd. Det är också synd att den inte ännu finns i pocket på svenska, för då hade jag köpt den till alla mina vänner i nyårspresent!
Boken, vars svenska titel är precis lika omöjlig som den engelska, är något så ovanligt som en brevroman. Brevromaner har har fördelen av att man kan berätta händelser, flera gånger, ur många personers perspektiv, utan att det blir rörigt. Nackdelen är att man ibland känner att man förlorar delar ur ett händelseförlopp och att tempot kan bli knyckigt. Shaffers roman har många, många berättare. Den blir aldrig rörig, och är långt ifrån knyckig, utan pärlar på, som en vårbäck. I centrum står den unga författarinnan Juliet Ashton, som av en händelse får kontakt med en ung man på ön Guernsey i Engelska kanalen, några månader efter freden. Dawsey nämner i sitt första brev att han aldrig ens blivit läsare om det inte varit för en helstekt gris och Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap. Juliet blir nyfiken. Deras brevväxling väcker många frågor hos Juliet, som tillbringat krigsåren i London. Brevväxlingen utvecklas till vänskap, och växer vidare.
Genom de olika brevskrivarna målas efterkrigstidens England; gråa ruiner, hård ransonering, trasiga människor med framtidshopp och jäklar anamma. Spåren efter kriget är annorlunda på Guernsey, som ockuperades av tyskarna 1941. I breven låter Shaffer oss få glimtar av vad som verkar vara grundliga efterforskningar av vad ockubationen gjorde med människor och miljö på Guernsey, och karaktärernas livsöden vävs samman genom deras berättelser. I centrum står Elisabeth, ständigt närvarande i sin frånvaro.
Shaffers stil är vitsig och rapp. De olika karaktärerna och miljön mejslas genom små, små detaljer och ledtrådar i de olika breven. Det tar inte lång stund att förälska sig i Juliet, Guernsey och de spännande historierna. Sanningen är att jag inte kunde lägga ifrån mig boken och hade läst den i ett streck om det inte hade varit för att Maken tvingat mig att släcka kl. 3 på morgonen. Om jag skulle jämföra den med någon annan bok blir det Stekta gröna tomater på Whistlestop Café av Fannie Flagg (som inte är en brevroman), men i den jämförelsen kommer Flaggs roman till korta. Shaffer är subtilare, roligare, djupare och mer realistisk. Huvudhistorien skriver inte läsaren på näsan, men lämnar en god moralisk eftersmak, bihistorierna är underfundiga, romantiska och fantastiskt underhållande. Jag har skrattat och jag har gråtit och efter att ha läst boken vill jag direkt rusa till biblioteket för att göra egna efterforskningar kring krigsåren på kanalöarna, och jag vill boka min resa dit NU! Visste ni att syrénerna ibland blommar där i februari!
Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap är den bästa bok jag läst, tror jag. Läs den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar