Som vanligt rann skaparlusten till när solstrålarna studsade av sandstensmurarna och dieselångorna krympte bronkerna. Det var ljuvligt att träffa Lesley och Mark igen och det var roligt att visa Dr Wranning runt bland mina samlade pärlor. Vi hann inte med alla, men några av de allra blankaste.
Många diskussioner blev det, och skrivarlängtan började krypa och plötsligt kändes inte romanen alls långt borta - materialet, storyn och karaktärerna är ju klara, det är bara att pussla! Fast besluten att faktiskt GÖRA, inte längta, klev jag på bussen, grät några tårar i morgonmörkret när bussen rullade ut från Oxford och bet ihop. När planet lyfte kunde jag känna hur musan gled av mina axlar, som Mios osynlighetsmantel. Jag såg den inte på golvet någonstans när planet landade i ett gråslaskigt Göteborg.
Jaja, hemmavardag. Kanske kan jag ändå jobba upp energin och göra det utan hennes viskande stämma. I morgon är det arbete. Nu sängen.
1 kommentar:
Min musa skriker så hen blir hes. Kort och intensivt. Tyvärr brukar jag ha glömt vad som skreks lagom till jag fått fatt på skrivdon... Då hjälper inte all energi i världen ;)
Kramas!
Skicka en kommentar