PA-ångest

Igår var sista inlämningsdagen för projektarbetena inom ramen för kursen PA1201. Denna dag sammanföll också med första dagen tillbaka efter påsklovet.

I studiehallen rådde viss frenesi. Det putsades, filades och snyggades till. För en gångs skull verkade skrivaren fungera som den skulle. Som myror i solsken irrade eleverna omkring för att få in sina arbeten, som de har hållit på med sedan i augusti. Bland dessa fanns också ett fåtal, som satt och spann som Chestershire-katter, för de varit så välplanerade och gjort färdigt i tid.
Sedan fanns det de elever som inte var i skolan. De, i sin tur, kan uppdelas i två grupper: De som suttit uppe hela natten och skrivit för att bli färdiga, och de som undvek skolan för att om möjligt räddas av försynen och slippa lämna in.

Jag handleder i år tre projekt. Intressant nog hade jag elever ur alla dessa tre grupper. I gårdagens blogg finner ni en länk till Chestershire-katterna. Vid lunchtid gled en svettig myra in, som suttit och skrivit hela natten för att bli färdig, och när jag packade ihop efter dagens enda lektion klockan 10, skymtade jag en av dem som höll sig osynlig som f-n. Han pep iväg fortare än en oljad iller i ett moln av dåligt samvete!

När Maken dragit iväg till taxi-knäcket på kvällen hade jag inte ro att lägga mig. Det kröp i ängla-tarmen; hur skulle jag tackla latoxarna som inte lämnat in? Jag bestämde mig för att sätta mig, trots att klockan var 10, och läsa igenom de andra projektrapporterna. Det var ett vist beslut, om än inte särskilt lugnande.

Chestershire-katterna hade faktiskt gjort en och annan liten miss som behövdes rättas till för att projektrapporten skulle bli så MVG som projektet förtjänar, förmodligen ungefär två timmars arbete för killarna. Jag mejlade snabbt iväg ett omdöme och talade om vari kompletteringarna behövde bestå. Fick svar omeddelbart: Inga problem, fixar vi i morgon! Suck av lättnad.

Så plockade jag upp rapporten från killen som suttit uppe hela natten. Hans projekt har bestått av att skapa ett undervisningsmaterial i engelska. Det som började i planen som en lärobok, blev ett läromedel, blev en ... tumme! Ett lektionsmaterial bestående av en text och tre övningar. Och rapporten var en fullständig katastrof! Jag blev fullständigt kallsvettig. Killen har ju suttit i min soffa nästan varje vecka hela läsåret och talat om att det går bra, ingen fara, lite svårt att hitta material (vilket jag talade om för honom att det inte var och vart det fanns), att han haft en svacka men var igång, skriva var inte svårt, ingen fara osv. Visserligen har jag sedan efter jul sakta börjat misstänka att det inte skulle bli så bra som det verkat, och har kämpat för att få killen att lägga på ett kål. Rapporten avslöjade en ung man med hybris, som drog slutsatsen av en enkät med 37 personer, där 22 svarade att hans lektionsmaterial var roligt eller ganska roligt, att han uppfunnit hjulet och revolutionerat läromedelsproduktionen! För att motivera sina val av tre, mycket traditionella övningar till den egenförfattade, korta texten angav han ett, relativt irrelevant, citat om inlärningsmotivation. Ingenting om andraspråksinlärning eller språkdidaktik, som vi pratat om! Litteraturförteckningen avslöjade tre kursböcker för högstadiet och en bok om läsutveckling!

Maken har talat om för mig många gånger att det inte är jag som ska ha ångest, det är eleverna, och så även nu, när han kontaktade mig genom Google-chatten.
"Gå och lägg dig! Det är elevens ansvar att skaffa sig ett godkänt betyg! Inte ditt!"
"Ja, men tänk om jag gett honom för dålig handledning!"
"Sluta ha ångest, låt honom ha det istället!"
"Ja, men det är ju mitt fel om jag inte gett honom tillräckligt med litteratur!"
"Gå och lägg dig!"
Så loggade han ut.

Jag suckade. Och skrev ett långt mejl, letade upp diverse förslag på litteratur, länkar till böcker och artiklar av Linnarud och Krashen på nätet, och talade till sist om för honom att jag var tvungen att punktera hans ego innan han påbörjade sin lärarutbildning, för annars skulle kulturkrocken döda honom. Så öppnade jag det flaggade mejlet från pojkarna som inte lämnat in.
"Kan vi få lite anstånd?"

HA! Då växte alla hornen och taggarna ut! Här har vi killarna som gjort näst intill ingenting på ett helt läsår, och som förväntar sig anstånd för att kunna inkassera ett IG!

Åh, vad det är skönt att kunna vara assertive och tydlig. Jag talade helt enkelt om för dem att det krävdes ett smärre mirakel för att de skulle bli godkända och ett jäkla jobb om de överhuvudtaget skulle lyckas skrapa fram ett IG på kursen. Sedan kopierade jag och klistrade in skolverkets beskrivning av kursen PA1201, betygskriterierna (igen!) och klickade på sänd och somnade oerhört gott.

Idag visade det sig att killen med läroboken som blev ett läromedel som blev en lektionsuppgift ville veta exakt hur lite det krävdes för att han skulle få ett G (and I had such high hopes!), för han sket i vilket (Why did I bother!) och killarna fattar fortfarande inte att det är KÖRT! På torsdag ska jag träffa dem, och förhoppningsvis ska de ha med sig NÅGON form av rapport. Har de inte det, tvår jag mina händer och lämnar över dem till rektorn för prygel.