Ska mitt liv vara så här hela livet? Inte för att det är något direkt fel på mitt liv; de flesta skulle anse att jag har ett oerhört aktivt och fullt liv, med en familj att avundas, materiell status, osv. Jag är poppis, begåvad och omgiven av massor av underbara människor och jag har dessutom inflytande i de sammanhang jag rör mig i. Varför är jag då inte lycklig?
En artikel i
Illustrerad vetenskap härrom dagen berättade att förmågan att vara lycklig och njuta av livet låg till stor del i generna: "Är man född av optimistiska föräldrar är sannorlikheten stor att man själv får en lätt och munter tillvaro på jorden". Levnadsglada föräldrar, en partner, en gud, en hjärtesak och en massa vänner. Då skall din lycka vara gjord, säger artikeln i ingressen.
Det där med gud har jag lite svårt för... Religion är för mig en ständig källa till konflikt och intolerans och även om det finns de som trott mig religiös, så vill jag nog hellre kalla mig andlig. Ja, jag tror att det finns något större än vi. Nej, jag tror inte att detta större har vår tillvaro i sina händer. Ja, jag tror på ödet: Att vi skapar det själva. Nej, jag tror inte på någon skapelseberättelse, även om det finns flera stycken jättespännande och de flesta följer den ordning som evolutionsteoretikerna mer eller mindre fastslagit. Hittills har jag inte hittat någon religion som är kravlöst välkomnande och accepterar människan som den är, utan att påföra dogmer om texter som ska läsas för att man ska bli "upplyst" eller som inte har någonslags inbyggd "vi som vet bättre är bättre än de som ännu inte insett". Jag väljer att tro på Ljuset: Människans inneboende godhet och skaparkraft.
De undersökningar som gjorts har huvudsakligen utförts i USA, ett land där kristendomen, i olika mer eller mindre fundamentalistiska riktningar, har stort inflytande och stark röst, och där människor i var och varannan mening lägger saker "in God's hands", tackar Honom för han varit närvarande och givit den utgång man velat ha, och förklarar nederlag med att det inte var Hans vilja. Av detta drar jag slutsatsen att en del i sambandet Lycka-Gud ligger förmågan att skylla på någon annan när det går åt skogen:
Jag har inte gjort något fel, Gud vill bara pröva mig. Människan ska ständigt straffas, pga att
Kvinnan en gång tog ett eget initiativ, folk i Bangladesh svälter för de inte tillhör den rätta, kristna tron, västerlänningar är olyckliga för att de inte har den rätta muslimska tron, Hinduer kan inte förändra sin livssituation för att de fötts i fel kast, osv, osv. För oss, för det är fler än jag, som anser att vi kan påverka, att vi har makt att forma våra liv, blir inte tvivlet en diskussion med Gud om hans bristande förmåga att ta hand om oss, utan vi måste tvivla på oss själva och vår egen förmåga till riktigt handlande, att göra de rätta valen och vår egen skaparkraft. Jag önskar ibland att jag kunde hitta en gud att lägga mitt öde i händerna på: Det vore så mycket lättare! Men det är som med politiska partier: Det är förbaskat svårt att hitta en partipolitik som överensstämmer helt med den ideologi man har, så man röstar ändå. Men jag kan inte bekänna mig till en tro bara för att den
nästan är bra!
Sedan var det det där med optimistiska föräldrar. Jag kan ju alltid skylla på dem. Då behöver jag ju i alla fall inte själv känna skuld till min egen olycka. Eller nä, jag skyller på Gud, för han har ju skapat mig genetiskt felaktig. Eller det kanske är så att jag borde vara väldigt lycklig, för jag kanske är släkt med Eva i rakt nedstigande led, och därför påverkas extra av Arvssynden!
I morse
Kl 16.00
.png)
