Vilken miss!

Efter ett par riktiga neredagar, väcktes jag för någon timme sedan av Makens ömma stämma:
"Det är en fantastisk dag! Jag ska ut med Hunden, vill du följa med?"
Och jag svarade att jag var för trött och försökte gräva mig ännu längre ner bland täcken och kuddar. Utan att vidare försöka övertala mig, gick han.
Efter ungefär 25 minuter av fruktlösa försök att somna hade jag ångrat mig många gånger. Jag tänkte att om Hunden var på samma humör som igår, så hade han inte kommit så långt. Så jag gick upp och ringde till Makens telefon. Som låg på köksbordet. Attans! Jag insåg också att jag knappast skulle få chansen att komma ut i någon större utsträckning idag, och att dagens stegkvot återigen ligger i farosonen. Attans. Igår tänkte jag mig en längre tur med Hunden, för att få gott om dagsljus och samla på mig en ordentlig stegbuffert, ety dagen före blivit något bristfällig pga mycket bilkörning, men när jag promenderat genom den lilla stadens centrum och en bit på den vackra promenadvägen längst ån, så kände jag helt plötsligt att jag inte hade någon ork kvar! Efter 1 och en halv km! Så jag fick vända tillbaka och satt sedan i 20 minuter i parken utanför kyrkan som en annan pansjis och VILADE! innan jag mösade hem. Skrämmande.
Känns inte som en lovande uppladdning för vårens Varv i alla fall.
Dagens bild kommer senare. Föresten, huset är nu färdigt. Jag ångrar att jag inte bad Panzer om ett reservobjekt, särskilt som jag förlagt jobbnyckeln och inte kan smyga in och fixa själv...
Trots allt har jag i alla fall energin att TÄNKA på att gå ut idag!