Ett moln av vällukt

Hela källaren doftar av Tea Tree och Aloe. Hela Hunden också lyckligtvis. Det tog två timmar att akututreda delar av pälsen och avlägsna de mest prominenta kardborrarna, schampoonera hela hunden två gånger, delar tre. Ryggen är fullkomligt slut.

Bästisen kom förbi för att hjälpa mig göra slut på snacksen från gårdagens frossarkväll och fälla intelligenta kommentarer över melodifestivalen. Jag tänker inte kommentera spektaklet, mer än att säga att det glädjer mig att Caroline af Ugglas, den enda artisten i samlingen, förutom pausfåglen Wadling, som hade hjärtat med i musiken, blev nominerad av den internationella juryn och vidare till andra chansen - oväntat men fantastiskt trevligt. Vi gjorde även slut på två pavor rödvin. To hell with points - det är PMS, det är faktiskt undantaget det mesta.

Annars har jag ett par riktigt saftiga debattsaker att blogga om, men jag tror jag måste hålla på dem ett par dagar...

Godnattis

Hund bortskänkes

Hunden, Bästis och jag promenerade längst Doktorspromenaden i det vackra vårvädret. Hunden hoppade ner i Ätran och badade lite, för att en liten stund senare glädjestrålande rulla sig i en hög med skit, som av allt av döma var av mänsklig härkomst. En halvtimme senare, när han slängt sig i diverse buskar, lyckades vi få honom att gå i och bada igen. Nu sitter han olyckligt ute på altanen och undrar varför han inte får komma in. Jag samlar styrka.

Klassiskt hundbadställe vid Ätran, tillika där de båda damerna coaxade Hunden att blöta ner sin skitinpregnerade päls. Råkar också vara ett mycket vackert ställe strax nedanför Hertings kraftverk.
Då undrar man stillsamt:
OM man nu blir skitnödig när man är ute och går i parken och bara MÅSTE baja, kan man då inte gå in en bit i ett snår och göra det, istället för att sätta sig precis jämte stigen. Visserligen var utsikten säkert vacker, men...

Hunden, nu åter uppblött i Ätran-vatten, rullar sig i ren sand och gammal vass.

Varför måste Hundfan RULLA sig i skiten? Luktar vi alla skit, så han drabbas av King Louie-komplex och vill lukta som vi? Han rullar ju inte sig i någon av hundskitshögarna som, trots att kommunen BJUSSAR på bajspåsar och har satt upp hundlatriner var trettionde meter i parken, verkar bli vanligare och vanligare.


Äh, jag får väl ta och skrubba pälshögen. URK!

Mamma mia, vilken kväll!

Sju fnitterfior, vin, snacks och Mamma Mia! Kan det finnas något enklare recept på själavård? Jädrar vad vi skrattade, sjöng och skvallrade. Högt! Klockan halv ett kom vi på att det ju finns en dag i morgon också. Det är i dag. Jag känner mig lite lätt uttorkad, måste medges, men en promenix med Hunden i vårvädret kanske botar det.

Sång berikar

Efter ett infall i bilen till Gilwell bestämde vi att samlas och vara lite oansvariga tillsammans, så efter en mycket trevlig chilli con carne drog vi oss ner i katakomberna och så Mamma Mia! under mycket fnitter och tjatter och hög allsång. När det inte räckte att sjunga med från soffan så dansade vi vid sidan av. Och sjöng. Nästa gång blir det Sound of Music singalong.
Tack tjejer för livet!!!

Blöt filt i tillvaron

Tröttheten blir bara värre, och jag tillåter mig att ge efter för den, åtminstone när inte eleverna ser. Jag vikarierade för min vikarie idag igen, men bara den tid som ingår i mina 2 timmar och 12 minuter. Sedan gick jag hem. Jag har ingen förtroende tid kvar fram till lovet, och jag ska vara stenhård på att inte vara kvar längre än nödvändigt.

Det blir smörgåsgrillen till middag, och stackars Hunden får nog nöja sig med en liiiten promenad i dag också. Snön ligger blöt på gatan, och solen lyser med sin frånvaro. Vi lekte i alla fall en stund i trädgården. Jag jagade honom, och han sprang omkring med rugbybollen och fintade mig på den hala gräsmattan. Så hämtade jag en annan boll i rabatten och dribblade honom och lade en bredsida in i mål! Det tyckte han inte var kul, så han släppte sin boll och skulle ha min i stället, så vi turades om med bollarna, tills han tröttnade och tog båda två. Då gick jag och sopade blötsnön av trottoaren (och upptäckte att någon snott min snöskyffel!) Hunden lommade omkring med rugbybollen fortfarande i munnen och kollade läget på framsidan, ända tills han upptäckte att jag var klar. Då sprang han och lämnade bollen i trädgården och kom rusande ut och slängde sig på sopborsten och brottades med den. Vi busade runt en stund på trottoaren, och på uppfarten. Ett par gånger släppte jag borsten, och när bytet dött var det hemskt läskigt och han backade snabbt undan. Det kunde ju för all del hoppa på honom! Sedan borsten placerats i säkerhet i garaget, gick vi in och lagade lunch.

Idag blev det Färgglad pasta, med rivna morötter, färsk basilika, cashewnötter och fläskkotlett ur Viktväktarnas powerstart. 6 points, skulle det vara, men det verkade såååå mycket (det brukar visserligen VV-portioner vara, om man inte köper deras hutlöst dyra, och med onödiga tillsatser proppfulla färdigmat!) så jag lade till en extra point. Det var mycket gott, och jag blev mycket mätt. Ikväll blir det fisksoppa, repris från i går, för 3,5 points, med ostknäcke.

Att dansa genom livet

Jag har tidigare i den här bloggen sagt att mitt tillfrisknande går i valstakt. Det är spännande hur det stämmer. Efter två pigga veckor, med relativt hög produktivitet och med självkänsla och styrka, kännetecknas den här veckan av ett ordentligt ökat sömnbehov, nedstämdhet och näst intill noll initiativförmåga. Men det är ju för all del den där veckan... Det går över.

Snart kommer Maken hem. Bara två och en halv vecka kvar. Om jag bara vetat om hans schema för resten av praktiken kunde jag bokat in någon liten mini-break. Men det orkar jag inte den här veckan.

Kraschlandning i vardagen - en förvånandsvärt originell titel på ett blogg inlägg

Googlade precis ovanstående rubrik och fick endast 6 träffar! Vilket leder mig till slutsatsen att klichéer kan bli så klychiga att de blir obskyra...

Nåväl, har återanlänt hemmet efter ytterligare en fantastisk kurshelg på Gilwell, utanför Flen. Jag önskar att jag kunde förmedla de känslor och intryck helgen givit, men i ett ytterligt tvådimensionellt forum är det i det närmast omöjligt. Jag nöjer mig med korta referat av helgens emotionella höjdpunkter:

• På den frusna gräsplanen som sluttar svagt ner mot flaggstången där den röda lyktan varje kväll firas upp för att visa herrn på Rockelsta slott att Scouterna är på Gilwell, ligger två grova hamparep i kors. I nedre vänstra hörnet, på en blå mjölkback sitter en snöuggla av kramvariant. I det högra en plyschig delfin, i det övre högra en svart panter med klös i blicken, och i det övre vänstra en mjuk bäver. I ett ögonblick av klarsynthet inser jag att jag inte är allkonstnär, utan 98% panter, med en liten önskan om att mäniskor runt om kring mig ska må bra så de kan förverkliga mina idéer. Hårt, monotont arbete och organisatoriska uppgifter som administration är min skuggsida och kostar energi - mycket energi. Att jag kan vara ärlig mot mig själv och erkänna att jag faktisk inte är en helt självuppoffrande god mäniska, utan faktisk föredrar att vara kreativ och ha huggtänder känns alldeles förträffligt.
  
• "Dagens eko" och alla tystnar. Jag tar en kort promenad längst sjökanten och passerar Marie som sitter på en stock med kameran i knät och ser ut över den isbelaggda sjön. Vi ler mot varandra och nickar i samförstånd, men vi följer reflektionstidens tystnadslöfte. Jag går vidare ner mot båthuset och står en stund på den lilla stranden och ser bort mot slottet på andra sidan sjön. Av någon anledning tänker jag på mumintrollen när jag försiktigt går ut på isen till den yttersta stenen på den lilla, lilla, lilla piren där bryggan i höstas låg förtöjd. Jag sitter där och ser ut över isen och försöker följa Mickels spår i snön medan vassvipporna knappt rör sig i kanten av mitt synfält. Solen är väl instoppad under molntäcket, men dagsljuset och det tunna snötäcket gör den tidiga eftermiddagen ljusare än mittpådagen-grånaden hemma på västkusten.
  


• Efter att ha tagit över som vice patrullledare, med ansvar för att det praktiska ska flyta vår lilla gruppen, startar jag en diskussion om andlighet, i förberedelse för kvällens kurspass. Samtliga åtta patrullmedlemmar är djupt delaktiga och öppnar sig i diskussionen. Vi enas i en känsla som ligger nära panteism, och i en känsla av kärlek till oss själva, varandra, och för världen. Karma! Efter att ha satt ut 13 stormlyktor i hjärtformation i en glänta nära stugan och lagt ut renfällar och liggunderlag ligger vi på rygg och ser upp i trädkronor och outgrundlig stjärnhimmel. Våra röster är avslappnat djupa och andedräkten blir mjuka pratbubblor av värme och visdom medan isen sjunger melodiskt i den stilla kvällen. Vi vill gärna dela den station vi förberett för att delge våra kurskamrater våra insikter om andlighet, men ingen av oss vill gå in.
  


• Efter en förrätt bestående av grovt rågbröd med makrill och en dillvippa, följt av en kycklingfilé, fylld med västerbottenost och röktskinka, serverat med ugnsbakade rotsaker och kall bearnaise, alternativt aioli, tillkännages att vår patrull, Flamman, vunnit lunchens kockduell, där vi på stormkök färdigställde en trerätters meny bestående av strimlade, färska rödbetor, marinerade i balsamvinäger och sjudna i eget spad med en droppe olivoja, serverade i skål av salladsblad med en citronyoghurt, följt av en korvgryta med paprikasymfoni och vitt ris, grönsallad och sedan karamelliserade äppelringar med marängkross. Vi var saligare över samarbetsnivån än att faktist ha vunnit.
  


• Morgon på det frusna Tunet. Efter att ha hissat flaggan och vinkat åt solen, som återigen tagit sovmorgon, leker vi, nästan 40 vuxna mellan 24 och 70+. Leken heter Trasan, och går ut på att vinna en trasa som kastas upp mellan de två lagen. Två kombatanter ska genom snabbhet och list sno trasan tillbaka till eget bo. Vinner man trasan, vinner man också en lagmedlem. Efter 25 minuter, många skratt och en hel del självuppoffrande dynkningar på den frusna marken förklarar vi matchen oavgjord. På väg till dagens första kurspass om "särskilda barn" jämför vi skrattande "krigsskador". Alla är rosiga, varma och glada. Det är minus 4, men i hjärtat är det Sahara-värme.

Nu är det drygt tre månader tills vi ses nästa gång. I en ny årstid, erfarenheter rikare ska vi då bo utomhus tillsammans och putsa ytterligare på vår ledarroll, våra själar och varandra. Jag längtar redan. Att huset såg ut som ett slagfält när jag kom hem var lätt att ta.

Jag älskar att vara scout.