Ludde på Scoutläger

Jag är scout. När den här historien utspelar sig var det bara jag i familjen som var aktiv scout, men Maken har insett att för att få överhuvudtaget träffa mig, är det tidvis bäst att åka med.

Scoutkåren har kårläger varje Kristi Flygare och jag hade naturligtvis tänkt att åka dit, men hur jag än klurade så fick jag inte ekvationen att gå ihop: Hur får du tre vuxna, två barn, personlig packning, tält, sovsäckar och hund till läger långt bort i en SAAB 9000? Svar: Du skickar Make med packning och jycke på bussen!

Vi hann i kapp dem precis efter busshållplatsen, precis där landsvägen svänger och blir grusväg för att efter ett par km bli körväg. Hunden hoppade och ville gärna bita i bilen när vi körde förbi och vinkade. Maken vinkade tillbaka, och såg inte helt förstörd ut efter den 45 minuter långa bussresan med hunden. Alltså hade det nog gått ok. Efter oss kom en smärre karavan av andra bilar, packade fulla av glada barn, ryggsäckar och förväntningar, och alla skulle de naturligtvis skällas på på vägen.

Vi hade redan börjat packa ur bilen när Ludde och Maken kom uppför backen. Vädret var ganska ok, men det skulle bli värre. Min utländske gäst frös. Visserligen är klimatet i hans land inte så långt ifrån vårat, men han är liten och tunn och inte särskilt tålig. Maken gick i kortärmat, naturligtvis, Friskus som han är, och i ryggsäcken fanns löparskor och annat för nu skulle det passas på att springas över daggstänkta berg med pälstuss hoppande kring fötterna.

Vi satte upp tältet medan redan anlända scouter passerade i revy och klappade och gosade. Mina för tillfället icke-scout-barn fick i uppdrag att leda runt pälsbollen, vilket jag bedömde som tämligen riskfritt, då biltrafik på lägerområdet var nästan förbjudet. Dock hade jag ju inte räknat med Beardie charm-effekten: Om en beardie, må vara kortklippt, introduceras i ett nytt sällskap händer två saker: ALLA ska klappa, och Beardie vill hälsa på alla! Ungarna hängde som vantar i läderkopplet när hunden skulle runt och presentera sig och rumpan gick som kläppen på en kyrkklocka efter högmässan - tills han mötte Slädhunden.

Slädhunden är ett mycket sympatiskt djur, värdigt och rart, älskar alla, inklusive andra hundar. Ludde stannade tvärt. På stela ben inväntade han den äldre Slädhundens reaktion. Han gick avslappnat runt Ludde och nosade ingående och ganska intimt, medan Ludde stelt följde händelseförloppet ur ögonvrån. När Slädhunden tappat intresset dröp Ludde snabbt av, så osynligt som möjligt, rätt i tassarna på Kalle.

Kalle är en schäfer. Han ser ut som än schäfer och beter sig som en schäfer och om det inte hade varit för den för korta svansen hade han kunnat vara modell för Polishundens Årskalender. Han tycker sig också vara ganska kaxig, men är trots allt snäll och oerhört positiv. Men Luddes glada humör försvann snabbt och han blev en liten grå tumvante bland fjolårslöven. Vi insåg att här har vi en hund med sociala fobier.

Sedan började det regna. Ludde blev blöt. Den blöta hunden torkades med medfört badlakan och bäddades ner i tältets absid, där han låg hela natten, tyst som en mus och stilla. När Husse vaknade halv fem på morgonen och drog på sig löparskorna, sträckte Ludde sina stela ben och studsade, försiktigt jublande, med på en löptur genom gläntor och hagar.

På kvällen upptäckte vi att hunden ådragit sig en ordentlig parasit. I den tunna huden på lårets insida satt resterna av en ganska biffig fästing, men eftersom Ludde hunnit före och försökt att gnaga bort gästen ville inte den medförda fästingskofoten fungera. Kalles matte plockade fram extrem-utrustningen. I sin Första Hjälpen-väska hade hon inte bara skapell, pincett och antihistamin, utan kortison utifall Kalle blir ormbiten, bandage i flera färger ifall Kalle skär sig och det var bara i Hund-FörstaHjälpen-väskan! Hon gick till aktion medan vi väntade på middagen. Den tålmodiga jycken låg stilla och genomled tålmodigt grävandet i sin ljumske för att alla bestens käkbitar skulle fås ut. Utan att klaga låg han med sina känsligaste delar exponerade för den allmäna menigheten och jag kunde inte låta bli att beundra hans stoicism.

Men när vi efteråt försökte ta ifrån honom den boll han hittat under bordet brast hans tålamod och han tog till brösttoner. Jag blev förbluffad över förändringen från snäll dörrmattematerial till Cujo och tog konflikten, brottade ner hunden och tog ifrån honom bollen. Han blängde lömskt en god stund.

Efteråt kände jag mig som en skurk: Han hade ju faktiskt utstått både "handlig" och smärta utan att vara aggressiv, det är klart att måttet rågades någongång. Och det var faktiskt mot mig, inte något av barnen som han markerade, och han bets ju inte.

Efter tre dagar i skogen var vi nog ganska glada att komma hem allihopa, inklusive hunden som sov i ett dygn. Vi plockade av honom hundra fler fästingar de följande dagarna, men kunde konstatera att han verkade ha överlevt prövningen med den äran. Det var ett bra genrep inför kanot-semestern.

Comming soon: Kan man paddla med en hund? Svar: Ja, om den är djupfryst.

Luddigt

Att säga att den första tiden med second hand hund var helt smärtfria vore att fara med osanning. Ludde var blyg och osäker, avskydde höjda röster och tyckte att det var lite svårt att hitta sin plats i flocken. Han accepterade snabbt Husse som högst i rang, trots att det var Matte som satte reglerna och var den som disciplinerade. Tonåringen fördrogs medan de mindre barnen inte var vatten värda och helst skulle domineras, vilket yttrade sig i att hunden, när han var utom synhåll för de vuxna, hoppade upp och skulle rida på dem och i vissa fall morrade för att sätta sig i respekt. Husse, som snabbt gjorde Ludde till löparkompis, verkade inte se problemet, medan jag var beredd att låta Ludde flytta ut igen efter en vecka.


Efter någon vecka blev hunden oförklarligt halt. Uppfödaren konsulterades och vi fick ytterligare en bit i pusslet: Hunden misstänktes ha fått tillbringa en stor del av sin tillvaro i en källare, utan mycket till motion och på Light-foder för att han inte skulle ha för mycket energi att göra av med. Hältan kom sig helt enkelt av att helt plötsligt ha fått ett övermått av kvalitetsmotion utan att ha tillräcklig muskulatur! Det tror fan att man får ont av att springa flera mil i veckan när man aldrig ens promenerat långt! Vila och gott om mat, klappar och kel blev medicinen. Och ordentligt med disciplin.


Barnen fick börja utfodra Ludde för att komma upp i rang. Efter bara några gånger förstod han piken och började behandla dem bättre. Eftersom han var biltokig kunde de inte ta honom på promenader, då han trots allt vägde över 20 kg och kunde hänga på ganska bra i kopplet när det kom ett brummande fordon. Vi lärde oss ganska snart att ju större bil, ju mera skäll skulle den ha, och vi försökte olika strategier på inrådan av olika mäniskor: Spruta vatten (gjorde hunden ännu tokigare, fast den hoppade och högg efter vattensprutan. Dessutom är det väldigt svårt att hantera en sprutflaska samtidigt som du försöker hålla tillbaka en fullständigt hysterisk hund), skrämma (funkade dåligt, han reagerade inte överhuvudtaget) och nypa i örat var några av de provade metoderna, var av den sista fungerade bäst för att bryta utfallen, men som inte verkade ha någon långsiktig effekt på beteendet. Vissa passager var värre än andra och promendader i mörker var värre än i dagsljus, gula bilar var värre än röda och ljusa bilar värre än mörka. Skäll skulle de allihopa uppenbarligen ha och varje promenad var en strid.


Trots allt älskade Ludde att åka bil. Gick vi förbi en öppen bildörr på promenaden och inte var tillräckligt vaksamma, var hunden raskt på väg in i fordonet. Vid ett tillfälle promenerade vi i parken vid ån, där laxfiskarna parkerat sina bilar. Hunden var lös, eftersom han verkade vara mer lyhörd och lyckligare så, och vips hade han rusat fram till en öppen skuff, hoppade raskt in och parkerade sig, lyckligt leende och förväntansfullt flämtande bilens förvånade ägare i ansiktet. Jag bad naturligtvis miljoner gånger om ursäkt och var lika röd i ansiktet som bilen, men den medelålders mannen bara skrattade och rufsade till Luddes utväxande ögonbryn och sa att han hade minsann haft hund själv, och det här var ju ett alldeles ovanligt sympatiskt exemplar, så ingen ursäkt behövdes.


Dock var alla bilfärder förenade med viss musik från bagaget. Hunden skällde närmast oavbrutet, men allra mest om det kom någon för nära bakom, om vi körde om någon, om vi blev omkörda eller om vi körde förbi något som Ludde uppfattade som störande, såsom parkerade bussar, lastbilar, bilar eller traktorer, ibland även motorcyklar och fotgängare. Det hjälpte inte heller att man talade om för honom att så gör man inte. Detta fullständigt ignorerades. Dock upptäckte vi av en slump att om VI började gräla (som man gör när man delar bil i 30 minuter med en skällande hund och tre tjatiga ungar) så tystnade hunden. Det blev en sport att komma på saker att gräla om för att få tyst på honom. Nu är vi ju inte en bilåkande familj, men tack vare hunden började vi göra fler och längre utflykter i omgivningarna.


Att Ludde älskade att vara ute förstod vi snart, även om han aldrig gick långt ifrån sin nya flock. Så att han skulle få följa med på familjens äventyr var självklart.



Imorgon: Ludde på Scoutläger

Mitt hundliv

Jag har haft hund: Blivit kringsläpad i koppel i ösregn; Tampats med sandhögar i sängen, förhudskatarr och örondroppar; Oroats över tom hundkorg och generats över upprepade samtal från polisstationen där jaktglad drever upphittats; Sörjt och saknat gammal, ouppfostrad men genom snäll hundkompis. Alltså ville jag inte ha en hund.

Maken, som aldrig tidigare haft hund, lade för ett antal år sedan huvudet på sned och sjöng "snällaaaa". Men jag hade många bra motargument: Barnen var för små, vi jobbade för mycket, kostar för mycket, skitar ner för mycket, bundenhet, osv osv osv. Men så gjorde jag misstaget att lova att efter vi haft vårt utlandsår, då kan vi börja tänka på det.

Vid det här laget hade Maken mobiliserat alla tre barnen, och understödstrupperna lade med jämna mellanrum huvudena på sned och sjöng "snällaaaa" de också, men alla accepterade utlands-ursäkten, för alla vet ju hur jobbigt det är att flytta husdjur mellan länder. I mitt stilla sinne hoppades jag väl att vi aldrig skulle återvända till fäderneslandet, men helt hastigt och lustigt var året slut och vi hann inte mer än sätta tassarna på fastlandet innan de alla fyra lade huvudena på sned igen och sjöng "snällaaaaa".

Maken hade någon romantisk bild av en studsande pälsboll av lycka, som lyckligt följde husse över ängar och genom hagar, klistrad till husses häl. Barnen ville bara ha något varmt och snällt och gulligt att klappa och krama. Jag ville inte ha någon hund. Kanske ett marsvin, de har jag hört är hemskt sällskapliga och intelligenta djur. Men inte en hund.

Så kom då mejlet som förändrade allt. En dag låg det bara där på jobbets anslagstavla, med titeln: Hjälp! Jag behöver ett hem! På bilden låg en snaggad, grå lufsen-figur och tittade olyckligt förbi kameran. Jag fastnade ett ögonblick. Sedan klickade jag ner mejlet och skulle fortsätta jobba, men jag kunde inte koncentrera mig. Hela tiden återkom jag till bilden på den tilltufsade jycken med de sorgsna ögonen. Tills slut bestämde jag mig för att svara.

Vi fick komma och hälsa på Ludde, som han originellt nog hette, i hans fosterhem där han bodde med sin betydligt långhårigare bror. Det var en blyg jycke, som på uppmaning kom och hälsade för att sedan snabbt ursäkta sig och gå en lov bort i häcken. Jag kastade en boll, som han sprang efter, med en skygg blick över axeln.

Uppfödaren, som köpt tillbaka sin hund, tyckte inte att vi var rätt familj alls, och det tog flera telefonsamtal innan han gick med på att vi skulle få vara fostermattar på prov i en månad: Hunden hade haft det jobbigt, skaffat sig en del olater och de var helt enkelt inte säkra på om det skulle bli hund av honom igen. Men tillslut fick han flytta in, med ett gammalt lakan, en matskål och ett nytt halsband i bagaget.

För att göra en lång historia kort, så är vi nu sedan 18 månader hundägare till kompisen Trouble, alias Ludde, aka Fashionpack's Goodlooking Guy. Och jag ska aldrig ha hund igen!