Luddigt

Att säga att den första tiden med second hand hund var helt smärtfria vore att fara med osanning. Ludde var blyg och osäker, avskydde höjda röster och tyckte att det var lite svårt att hitta sin plats i flocken. Han accepterade snabbt Husse som högst i rang, trots att det var Matte som satte reglerna och var den som disciplinerade. Tonåringen fördrogs medan de mindre barnen inte var vatten värda och helst skulle domineras, vilket yttrade sig i att hunden, när han var utom synhåll för de vuxna, hoppade upp och skulle rida på dem och i vissa fall morrade för att sätta sig i respekt. Husse, som snabbt gjorde Ludde till löparkompis, verkade inte se problemet, medan jag var beredd att låta Ludde flytta ut igen efter en vecka.


Efter någon vecka blev hunden oförklarligt halt. Uppfödaren konsulterades och vi fick ytterligare en bit i pusslet: Hunden misstänktes ha fått tillbringa en stor del av sin tillvaro i en källare, utan mycket till motion och på Light-foder för att han inte skulle ha för mycket energi att göra av med. Hältan kom sig helt enkelt av att helt plötsligt ha fått ett övermått av kvalitetsmotion utan att ha tillräcklig muskulatur! Det tror fan att man får ont av att springa flera mil i veckan när man aldrig ens promenerat långt! Vila och gott om mat, klappar och kel blev medicinen. Och ordentligt med disciplin.


Barnen fick börja utfodra Ludde för att komma upp i rang. Efter bara några gånger förstod han piken och började behandla dem bättre. Eftersom han var biltokig kunde de inte ta honom på promenader, då han trots allt vägde över 20 kg och kunde hänga på ganska bra i kopplet när det kom ett brummande fordon. Vi lärde oss ganska snart att ju större bil, ju mera skäll skulle den ha, och vi försökte olika strategier på inrådan av olika mäniskor: Spruta vatten (gjorde hunden ännu tokigare, fast den hoppade och högg efter vattensprutan. Dessutom är det väldigt svårt att hantera en sprutflaska samtidigt som du försöker hålla tillbaka en fullständigt hysterisk hund), skrämma (funkade dåligt, han reagerade inte överhuvudtaget) och nypa i örat var några av de provade metoderna, var av den sista fungerade bäst för att bryta utfallen, men som inte verkade ha någon långsiktig effekt på beteendet. Vissa passager var värre än andra och promendader i mörker var värre än i dagsljus, gula bilar var värre än röda och ljusa bilar värre än mörka. Skäll skulle de allihopa uppenbarligen ha och varje promenad var en strid.


Trots allt älskade Ludde att åka bil. Gick vi förbi en öppen bildörr på promenaden och inte var tillräckligt vaksamma, var hunden raskt på väg in i fordonet. Vid ett tillfälle promenerade vi i parken vid ån, där laxfiskarna parkerat sina bilar. Hunden var lös, eftersom han verkade vara mer lyhörd och lyckligare så, och vips hade han rusat fram till en öppen skuff, hoppade raskt in och parkerade sig, lyckligt leende och förväntansfullt flämtande bilens förvånade ägare i ansiktet. Jag bad naturligtvis miljoner gånger om ursäkt och var lika röd i ansiktet som bilen, men den medelålders mannen bara skrattade och rufsade till Luddes utväxande ögonbryn och sa att han hade minsann haft hund själv, och det här var ju ett alldeles ovanligt sympatiskt exemplar, så ingen ursäkt behövdes.


Dock var alla bilfärder förenade med viss musik från bagaget. Hunden skällde närmast oavbrutet, men allra mest om det kom någon för nära bakom, om vi körde om någon, om vi blev omkörda eller om vi körde förbi något som Ludde uppfattade som störande, såsom parkerade bussar, lastbilar, bilar eller traktorer, ibland även motorcyklar och fotgängare. Det hjälpte inte heller att man talade om för honom att så gör man inte. Detta fullständigt ignorerades. Dock upptäckte vi av en slump att om VI började gräla (som man gör när man delar bil i 30 minuter med en skällande hund och tre tjatiga ungar) så tystnade hunden. Det blev en sport att komma på saker att gräla om för att få tyst på honom. Nu är vi ju inte en bilåkande familj, men tack vare hunden började vi göra fler och längre utflykter i omgivningarna.


Att Ludde älskade att vara ute förstod vi snart, även om han aldrig gick långt ifrån sin nya flock. Så att han skulle få följa med på familjens äventyr var självklart.



Imorgon: Ludde på Scoutläger