Mitt hundliv

Jag har haft hund: Blivit kringsläpad i koppel i ösregn; Tampats med sandhögar i sängen, förhudskatarr och örondroppar; Oroats över tom hundkorg och generats över upprepade samtal från polisstationen där jaktglad drever upphittats; Sörjt och saknat gammal, ouppfostrad men genom snäll hundkompis. Alltså ville jag inte ha en hund.

Maken, som aldrig tidigare haft hund, lade för ett antal år sedan huvudet på sned och sjöng "snällaaaa". Men jag hade många bra motargument: Barnen var för små, vi jobbade för mycket, kostar för mycket, skitar ner för mycket, bundenhet, osv osv osv. Men så gjorde jag misstaget att lova att efter vi haft vårt utlandsår, då kan vi börja tänka på det.

Vid det här laget hade Maken mobiliserat alla tre barnen, och understödstrupperna lade med jämna mellanrum huvudena på sned och sjöng "snällaaaa" de också, men alla accepterade utlands-ursäkten, för alla vet ju hur jobbigt det är att flytta husdjur mellan länder. I mitt stilla sinne hoppades jag väl att vi aldrig skulle återvända till fäderneslandet, men helt hastigt och lustigt var året slut och vi hann inte mer än sätta tassarna på fastlandet innan de alla fyra lade huvudena på sned igen och sjöng "snällaaaaa".

Maken hade någon romantisk bild av en studsande pälsboll av lycka, som lyckligt följde husse över ängar och genom hagar, klistrad till husses häl. Barnen ville bara ha något varmt och snällt och gulligt att klappa och krama. Jag ville inte ha någon hund. Kanske ett marsvin, de har jag hört är hemskt sällskapliga och intelligenta djur. Men inte en hund.

Så kom då mejlet som förändrade allt. En dag låg det bara där på jobbets anslagstavla, med titeln: Hjälp! Jag behöver ett hem! På bilden låg en snaggad, grå lufsen-figur och tittade olyckligt förbi kameran. Jag fastnade ett ögonblick. Sedan klickade jag ner mejlet och skulle fortsätta jobba, men jag kunde inte koncentrera mig. Hela tiden återkom jag till bilden på den tilltufsade jycken med de sorgsna ögonen. Tills slut bestämde jag mig för att svara.

Vi fick komma och hälsa på Ludde, som han originellt nog hette, i hans fosterhem där han bodde med sin betydligt långhårigare bror. Det var en blyg jycke, som på uppmaning kom och hälsade för att sedan snabbt ursäkta sig och gå en lov bort i häcken. Jag kastade en boll, som han sprang efter, med en skygg blick över axeln.

Uppfödaren, som köpt tillbaka sin hund, tyckte inte att vi var rätt familj alls, och det tog flera telefonsamtal innan han gick med på att vi skulle få vara fostermattar på prov i en månad: Hunden hade haft det jobbigt, skaffat sig en del olater och de var helt enkelt inte säkra på om det skulle bli hund av honom igen. Men tillslut fick han flytta in, med ett gammalt lakan, en matskål och ett nytt halsband i bagaget.

För att göra en lång historia kort, så är vi nu sedan 18 månader hundägare till kompisen Trouble, alias Ludde, aka Fashionpack's Goodlooking Guy. Och jag ska aldrig ha hund igen!