Förutom ett efterlängtat besök från Oxford har veckan sett pedagogiska katastrofer, förkylningssymptom och mobbingplaner.
Stärkt till själen av förra helgens miniorhajk och konferensupplevelse, men med kli i svalg och luftrör gick jag till arbetet på måndag morgon kl. 7.30. Jag BEGRIIIIIPER inte vem det är som envisas med den infernaliska traditionen med kl. 8-start! Och fast undervisningen börjar innan halva personalen och tre fjärdedelar av elevgruppen ens har hunnit att få igång blodcirkulationen så slutar dagen sällan före tre för eleverna och före halv fem för lärarna, med massiva hål på mitten för de flesta elever som gör att de tappar momentum och bara hänger omkring och för väsen i studiehallarna! Är det så förbaskat svårt att lägga schema!
Nåväl, jag gick i alla fall till jobbet för dagens enda lektion: Två timmar individuellt val i Engelska B. Hälften av eleverna hade släpat sig dit. Jag gjorde mitt bästa för att inspirera dem, men lyckades nog sådär. Jag begriiiper inte varför i-valskurserna är så svåra! Det är elevens eget, fria val och man torde kunna dra slutsatsen att eleven väljer utifrån intresse. Verkligheten är den, i alla fall på vår skola, att bara ca 25% av eleverna är intresserade och resten kommer och går som katta och förväntar sig att bli underhållna: Gör inte läxor, gör inte uppgifter och har inte varesig bok, penna eller block med sig på lektionerna!
Tillbringade resten av dagen med att försöka göra så många av de där små, missade uppgifterna som möjligt, med resultatet att jag faktiskt fick mycket gjort, som inte märktes och som därför fick mig att känna mig fullständigt meningslös.
Onsdagen bröt förkylningen ut och jag kände mig jättehängig. Saknade BF-ettorna, som är ute på praktik en vecka till. Insåg dessutom att de missar första provtillfället av Nationellt prov A. Men det är den skriftliga uppgiften, dvs svår att fuska med, och lätt att administrera ett ytterligare skrivtillfälle.
På torsdagen fick jag besök av två alvarliga flickor som meddelade att det förekom mobbing i en av mina klasser. Glömde att mobbing-planen numera är inskriven i Likabehandlingsplanen och tillbringade en frustrerad halvtimme med att leta efter den. Ytterligare tid gick åt till att sätta alla bollar i rullning. Sedan hade jag ett utvecklingssamtal med en motivationslös elev och dennes föräldrar. Jag avbröt mötet efter 45 minuter, när jag insåg att föräldrarna hoppades att jag skulle vara både psykolog, motivator, mentor, lärare och kurator. Vi kom överens om att träffas om en månad. Tills dess hinner jag prata med skolhälsan och elevstödet. Kanske till och med få kontakt med de lärare som inte lämnat omdömen och inte heller fört frånvaron. Jag BEGRIIIIPER inte hur det kan vara så svårt att föra frånvaron när vi har ett så eminent frånvarosystem som Skola24! En av de undervisande lärarna hade inte fört frånvaron på tre månader! (Kanske mer, jag gick inte tillbaka längre) och heller inte meddelat mig om att eleven inte kommit och därför nu riskerar - i ämnet!
Fredagen var likaså frustrerande, och innehöll samtal med den mobbing-utsatta personen. Trots att jag vet att jag är duktig på handledningssamtal är jag alltid så rädd för att säga fel saker, lova för mycket eller inge falska förhoppningar! Mobbingplanen, som vid första anblicken kändes stadig och bra att hålla sig i, visade sig vara lite oklar på ansvarsbiten. Eftersom rektorn inte var inne försökte jag ta kontakt med elevhälsa och kurator själv, men det visade sig att båda sjuksköterskorna och kuratorn hade gått för dagen. FÖRE KLOCKAN ETT! Jag BEGRIIIIIPER inte varför det ska vara så svårt att få tag på någon inom skolan eller i kommunförvaltningen på en fredag-eftermiddag! Jag vet inte hur det är med er, men jag har alltid fått lära mig på alla mina andra arbetsplatser, att i Sverige har vi har fem dagars arbetsvecka och heltid är ca 7-16. Om man då kommer kl 8 och går hem halv fyra måndag till torsdag och kl. 12 på fredag? Hur mycket jobbar man då? Vad vet jag, de kanske inte jobbar heltid, alla de där människorna som man aldrig får tag på... Eller så har alla förtroende arbetstid och jobbar hela nätterna... Fast jag trodde inte man hade förtroendetid på semestertjänst...
Rektorn mejlade och meddelade att hon försökt få tag på sköterskan och kuratorn, men att de gått för dagen. Hon meddelade också att eftersom hon tänkte ta semester nästa vecka, måste hon överlåta ärendet till en av de andra rektorerna och lovade återkomma med namnet.
Höll mina två eftermiddagslektioner. Hade ett förmaningstal om faction-begreppet och dess faror för Spettorna och skickade iväg dem på diverse skrivuppgifter. Sp-tvåorna frågade efter de oavslutade engelska-projekten. Jag meddelade att jag blivit trött på att vänta på eftersläpande texter och på att alla skulle behaga infinna sig på lektionerna och att jag för tillfället givit upp den fria pedagogiken till förmån för lärobok.
Hörövningen funkade inte, så jag ställde snabbt om till pre-skolbio. När jag gick igenom den korta, för engelska elever tillrättalagda texten, visade det sig att mina engelska B-elever inte förstod mer än andemeningen. Engagemanget i klassen för studierna är just nu lika med noll. Nja, kanske 0.2 eftersom det finns ett par stjärnor också... De andra tände dock också till när jag berättade om mina egna upplevelser av Thatcher-tidens England och misären i nord-östra Englands industriruiner. Jag hoppas att de bryr sig om att gå och se filmen på onsdag...
Jag BEGRIIIPER inte hur jag ska orka ibland. Det känns som flertalet av eleverna kommer till skolan för att umgås och för att underhållas, inte för att de anser att de behöver lära sig något. Hur ska jag orka hålla föreställningskvalité på mina lektioner, jaga dem för att få in uppgifter som de sedan inte ens ägnar tre minuter på att utveckla, eller rätta utan bara är intresserade av vilket betyg den har (vilket jag aldrig talar om). Hur ska jag orka att hela tiden hitta det alla mina ca 120 elever tycker är intressant för stunden, för inte sjutton är de intresserade av det samtidigt, och hålla mig ajour med ungdomskultur, grammatik och språklig utveckling i två spåk? Ibland känns det något överväldigande...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag begriiiper inte hur folk klarar av att arbeta som lärare på grundskola/gymnasiet nuförtiden!
Allvarligt, jag är full av beundran!
Var det bättre förr, eller har det bara blivit ännu sämre idag?
Klart är i vilket fall att det finns utvecklingspotential i det svenska skolsystemet vad det gäller grundskola och gymnasium. Högre läroverk inbillar jag mig är rätt lika världen över... Med det sagt menar jag inte att det är ett perfekt utbildningssystem utan utvecklingspotential ;)
När jag läser din beskrivning av den gångna veckan blir jag både orolig och arg. Orolig för din såväl fysiska som mentala hälsa. (det här är för tusan inte nyttigt för dig, det kommer sluta med att du antingen bränner ut dig totalt i ett försök att fixa det jobb du blivit satt att utföra, eller att du resignerar och blir som vissa andra lärare på skolan, själlösa zombies som pliktskyldigast river av lektionerna men utan tanke på om eleverna verkligen tillgodogör sig innehållet).
Arg för att jag än en gång får det bekräftat för mig vilket kardinalfel som finns inbyggt i skolans organisation. Organisationen har en inbyggd tröghet som gör att den reagerar på roderkommando lika segt som Exxon Valdes. Skolan skulle ju för tusan hinna brinna ner till grunden innan organisationen reagerat och bestämmt sig för om man skall låta brandkåren ingripa eller inte.
Jag brukar ju känna en viss kluvenhet och saknad inför mitt beslut att lämna undervisningen bakom mig, men här får jag det igen svart på vitt varför jag inte skall sakna lärarjobbet. Jag hade helt enkelt inte pallat det!
Det får bli en lång tröstfika hos mig nästa vecka, du får göra en djupdykning i min korintkakslåda!
Skicka en kommentar